Nasumbygden            1700 - 1800

Agne Enekvist: En försvunnen odlingsbygd (avsnitt 6)

De gamla storfamiljegårdarna Nasume, Norrgårde och Rangvalds hade genom partsklyvning delats redan vid 1600-talets slut. Denna splittring av gårdarna fortsätter i ökad takt under 1700- och 1800-talen. På de gamla gårdstomterna trängdes så småningom 6 - 7 olika parter. Kartskissen här nedanför visar fördelningen av gårdsplanen vid Rangvalds år 1797. 

Parterna 1 och 2 (norr om nya "qvian") innehades av Per Mathisson, 1/4 mantal;

Parterna 3 och 4 av Nils Hansson, 1/4 mantal;

Parterna 5 och 6 av Nils Nilsson (kyrkvärd), 1/4 mantal;

Parterna 7 och 8 [?] av Thomas Persson Vesterblad (skräddare) och Per Persson, vardera 1/8 mantal.

Gårdsdelningen medförde mycket invecklade ägarförhållanden av odlingsjorden med små, splittrade och från varandra skilda lotter. Myndigheterna sökte nödtorftigt rätta till detta genom en serie skiften. Vid 1800-talets mitt tar man itu med trångboddheten på gårdstomterna. En del av parterna får förelägganden att flytta ut och bygga nya gårdshus på andra håll i bygden. Detta medför för Nasum-bygdens del att de gamla övergivna medeltida boplatserna åter kom att tas i bruk.  Så flyttades till exempel en Nasumegård ut till den plats där fordom Mickels gård låg. En Norrgårdebonde byggde sin gård på Blisängsgårdens plats och även de gamla Kvie- och Kamblause-tomterna blev bebyggda. Samtidigt härmed skedde en ökad avstyckning av gårdsmark genom arv och försäljning. Bönderna gav också  tillstånd till uppsättande av backstugor på sina ägor. 

Befolkningstrycket särskilt under 1800-talets mitt tvingade fattiga familjer ut på marker som egentligen inte kunde bära en stadigvarande bosättning. Deras slit att ur de steniga åkerlapparna skaffa föda för dagen kan ännu spåras i marker som nu skogen långsamt återerövrat eller som våldtagits av den militära makten. Trots detta var de tvungna att göra dagsverken hos bönderna, att arbeta vid kalkugnarna - i Nasum-bygden finns rester efter två sådana - eller vid tjärdalarna och kolmilorna. Fisket gav gott bidrag till livsuppehället och flertalet karlar var med i fiskarlag vid Stav [Staf] eller Blåhäll eller kanske Gnisvärd. Sjön lockade de unga männen och många av dem tog hyra som sjömän, lämnade kvinnor och gamlingar att plocka åkersten till stentunarna och hacka upp åkerdiken.   

Här är inte platsen att ge släkt- och personhistoriska skildringar, även om material långt ifrån saknas. Arkivhandlingar, folktraditioner och andra källor har mycket att berätta om folket i Nasum-bygden. En man som ville skapa åt sig en levnadsteckning som skulle bestå i evig tid var båtsmannen Nils Christoffersson Gäst. I flata kalkstenshällen utanför båtsmanstorpet vid Nasume högg han in sina initialer, sitt födelseår med mera samt det som för honom var viktigast att minnas: åren för de möten han gjorde som kronobåtsman under en lång tjänstgöring från 1837 till 1852. Det är en unik hällristning som borde kunna skyddas för framtiden. Den lilla trekantiga åker vid torpet som en rad båtsmän Gäst skapade genom att fylla ut en fördjupning i hällen med mylla de skrapade ihop i skogarna är borta. Där tog militära grävskopor jord för att täcka över några fort.

Inte långt från Gästs båtmanstorp bodde Nasum-Cisslä, som var en vida beryktad trollkärring. Hon var antagligen änka efter husbonden Christoffer Andersson Nasume (död år 1833) och hette egentligen Cecilia Thomasdotter (född i Stenkumla år 1790). Nasum-Cisslä kunde gå på vatten. När hon skulle ha gästabud, gick hon ner till stranden och ut på havet till Gnisvärdsgrund och plockade fisk ur grannarnas garn. Men en gång fastnade hon med toffeln i fisknätet och blev sålunda upptäckt. En annan gång hade hon tjuvmjölkat Rangvalds kor nere vid Hojgardsmyr. En dräng överraskade henne i hennes onda gärning. Cisslä förvandlade sig till en sugga och sörplade i hast i sig mjölken. Drängen anade sammanhangen och slog suggan med en sten i huvudet så att all mjölk "förrann" och suggan "tumlade" iväg mot hemmet i Nasume. Hemkommen klagade Nasum-Cisslä hela dagen över huvudvärk. En annan märklig kvinna var Stina "Steinen" Wallbom (född iTofta år 1826). Hon bodde med sin man arbetskarlen Petter Wallbom i en stuga i skogen strax norr om Kusar. Steinen var en välkänd boterska som hade makt över alla sjukdomar och många färdades till henne för att få bot för sina krämpor. Bekant för sin ofantliga styrka var Kalle Hindriksson på Nasumebackar. Han arbetade tidvis på Roma sockerfabrik, men gick senare till sjöss. Kalle gick som styrman på jakten "Theodor" under skeppare Tofftén från Sproge.

Dödsböcker och domböcker ger i regel sorgliga och tragiska inblickar i bygdens liv. Vi kan läsa om hur arbetskarlen Jacob Ringström (59 år gammal) försvann och långt senare återfanns mördad. Hans baneman [---] upptäcktes och ställdes inför rätta och blev enligt Kungl. dom halshuggen den 23 maj 1855.  Det ges berättelser om personer som i förtvivlan och förvirring kastar sig utför klinten vid Stav eller som "går i brunnen" - Kungsbrunn utövade en ödesdiger dragningskraft på livströtta människor. 

Den unge husbonden Carl Petter Ågren, 35 år gammal, ägare av 1/16 mantal Rangvalds, drunknade den 10 januari 1846 när han försökte föra iland några brännvinsfat som strandat utmed kusten. Liket och faten bärgades och det blev en tid därefter en mycket upprymd och glad "begravelse" - enligt vad som ryktet förtäljer. 

Mycket av det som hände kom inte till länsmans eller prästens öron. Det blev bara rykten och viskningar, ett farligt och skadegörande tal som till och med går än idag bland barnbarn till dem som var mitt uppe i händelserna. 

Läs mer om händelserna i Nasum-bygden i Knut Ekmans bok "I storm och stiltje" och i Elof Olssons bok "Havet, stranden och bygden"