RAIJA MARTTINEN 10.-28.2.

HILJAINEN VUODENAIKA - DEN TYSTA ÅRSTIDEN

Työskentelen ajan ja muistin, muistamisen ja unohtamisen teemojen parissa. Prosessi ajan ja paikkojen kerroksellisuuden tulkinnasta on viimeisimmäksi keskittynyt kasvihuoneiden, köynnösristikoiden ja huonekasvien olemuksiin. Kokemukseen siitä miten alut ja loput vaihtavat paikkaa, miten kaikki juurtuu ja kasvaa yhä uudelleen.

Pienen, jo hajonneen, melkein lahon kasvihuoneen runko on tullut teoksiini muistini kuvista eri ajanjaksoilta. Kenties toivon ja lohdun symbolina, kuin temppelinä menneiden kesien muistolle. Katsettani ovat kiinnostaneet kuihtuminen ja ränsistyminen, viileiden vuodenaikojen himmeys. Näkemisen ja hämärtymisen rajapinta.

Kiinnostavaksi työskentelytavaksi olen maalaamisen rinnalle löytänyt ompelukuvat. Vanhojen maalausteni tai niiden hylättyjen osien päälle ompelen uusia kuvia, uusia ajan kerroksia. Työskentely on hitaudessaan ja toisteisuudessaan hyvin meditatiivista. Prosessin eri tekniikat avaavat uusia suuntia katsomiseen ja näkemiseen.

******

Jag arbetar med teman kring tid och minnet, att minnas och att glömma. Tolkningsprocessen av tidens och platsers skikten har senast fokuserat på växthus, slingrande grenverks och krukväxters gestalt samt på upplevelsen av hur början och slut byter plats, hur allting slår rot och växer på nytt.

En liten, redan sönderfallen, nästan murken växthusstomme dyker upp i verken ur mina minnesbilder från olika tider. Kanske som en symbol för hopp och tröst, som ett tempel tillägnat minnet av gågna somrar. Min blick har fångats av förtvinande och förfall, de svala årstidernas dunkel, gränssnittet mellan seendet och skymningen.

Vid sidan om målandet har sydda bilder blivit en intressant arbetsmetod. Jag syr nya bilder, nya tidslager, på mina gamla målningar eller på deras övergivna delar. Arbetet är väldigt meditativt, då det är långsamt och repetativt. Processens olika tekniker öppnar nya riktningar för att se och betrakta.