Torbjörn Nilsson i SvD om "gyttjebrottningen" som pågår och kommer att fortsätta fram till valet.
Denna sida publicerad 2021-02-20, kompletterad 2021-02-20.
Åter till Indexsidan om massivandring Åter till webbplatsens startsida
Låt oss få det amerikanska överstökat.
Lee Atwater, en råttfärgad kort man som spelat kompgitarr bakom Percy Sledge, blev inför presidentvalet 1988 anställd i kapacitet av kampanjledare hos George Bush den äldre. Demokraternas man Dukakis ledde då med 17 procentenheter.
Atwater fick jobbet för sina talanger i konsten att sänka en motståndare. Hans kompetens var perception, misstro och lögner.
Mot Michael Dukakis använde han sina vanliga tricks. Han spred rykten om att Dukakis haft psykiska problem, att Dukakis fru i unga år bränt en amerikansk flagga, att Dukakis röstat ner försvarsanslag i kongressen.
Invändningar fanns. Dukakis var guvernör i Massachusetts. Han hade inte ens suttit i kongressen. Men vem brydde sig om det? Huvudsaken var att valrörelsen handlade om Michael Dukakis, inte George Bush.
Willie Horton-filmen, som projicerade ett grovkornigt foto av Horton, en svart man som dömts för mord men under en permission från fängelset i Massachusetts knivhuggit en man och våldtagit en kvinna, blev Atwaters mästarprov. Född och fostrad i South Carolina förstod han rädslans kraft. Och rasismens. I en senare publicerad intervju påpekade Atwater att det inte som förr i tiden gick att vräka ur sig ”nigger, nigger, nigger”, men fann man rätt kodord och omskrivningar kunde man vinna val.
Det är nog relevant i det här sammanhanget.
Väljer ni östkustliberalen Dukakis går ni aldrig säkra. Det var vad Atwater ville få fram.
Han korades till kungen av negativa kampanjer.
En negativ kampanj, definierar statsvetarna, ägnar sig mer åt motståndaren än det egna alternativet. Sådana är vanliga i Sverige. Mellan 40 och 50 procent av budskapen i en valrörelse är negativa, brukar professor Peter Esaiasson säga.
Linjen mellan en konsumentupplysande kritisk granskning av motståndaren och en negativ kampanj är tunn. Men den finns där. Den syns och den känns. En bra negativ kampanj fungerar oavsett det egna alternativets attraktivitet.
Som den socialdemokratiska om abort i senaste EU-valet. Från en svag position slog man sönder en växande kristdemokrati på tre, fyra dagar. Valet 2019 var ett svenskt mästerskap i smutskastning och det vann Stefan Löfvens parti överlägset.
Ringer man socialdemokrater och pratar om det politiska läget i dag dröjer det inte länge förrän de säger ”6 januari”. De säger inte ”stormningen av amerikanska kongressen”, de säger inte ens ”USA”. För dem är upploppet en brytpunkt av samma dignitet som 11 september 2001, därför pratar de redan om det som ett datum.
I det ljuset, säger flera socialdemokrater, ska man se de senaste veckornas kampanj mot Ulf Kristerssons regeringsalternativ. Många i partiet anser att det öppnades ett fönster där det både är möjligt och nödvändigt att prata om vad det faktiskt innebär att den svenska moderatledaren ska ta stöd av Jimmie Åkesson.
Det anmärkningsvärda är vad de säger sedan.
De säger att så här kommer det vara fram till valdagen: ”Det här är strategin”.
Det är ett betydelsefullt skifte.
Socialdemokraterna har sedan 2016 ägnat sig åt ett helt annat projekt. Att minska intresset för migrationsfrågan genom en egen restriktiv linje, att öka intresset för materiella frågor, att söka konflikter på en traditionell höger–vänster-skala. Man har velat visa att man förstår de väljare som lämnat partiet och att göra de möjligt för dem att komma tillbaka. LO-väljarna, för att förenkla.
I valet 2018 kallades det för Zanchi-planen, efter valledaren John Zanchi.
Också i den valspurten förekom negativa kampanjer. Socialdemokraterna angrep skickligt sverigedemokratiska programtexter om marknadshyror och dubbelt medborgarskap och abort. Sista veckan dominerade det partiets verksamhet. Men detta gjordes utifrån en styrkeposition. Socialdemokraterna hade redan lyckats sätta agendan. Välfärdsfrågor blev den stora saken i den valrörelsen och familjeveckan den större nyheten.
Zanchi-planen hade förankring. Magdalena Andersson ändrade i finanspolitiken, SSU bytte åsikt om migrationen, tidningen Tiden drev på, LO-ekonomerna applåderade. Att försöka att klistra epitet på Jimmie Åkesson ansåg man sig ha prövat tillräckligt utan att nå framgångar.
Därför är Capitolium-kampanjen förvånande.
– Vi har förlorat, så kortfattat förklarar en av dem som omfamnade projektet vad som har hänt sedan valet 2018.
Zanchi-planen hade hela tiden interna motståndare. Socialdemokrater som aldrig fann sig i de egna anpassningarna i flyktingpolitiken, som ansåg att den överordnade uppgiften var att stoppa ett radikalnationalistiskt parti från inflytande. Socialdemokratiska kulturradikaler. Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida förskansade sig som den siste soldaten i ett övergivet fort. De dagar han inte sågade Zanchi skrev han om Ulf Kristersson och von Papen, den tyske politiker som släppt fram Hitler.
Och nu har alltså Lindberg segrat.
Det finns åtminstone två förklaringar till det.
Zanchi-planen saknade en parlamentarisk strategi. Den handlade om relationen till väljarna, om att rädda partiet, och krävde uthållighet. Drog man den till sin spets skulle man gått i opposition efter resultatet 2018. Stefan Löfven, som hela tiden önskat ett samarbete högerut, förhandlade i stället fram januariavtalet och därmed försvann förutsättningar för såväl välfärdsoffensiv som traditionella höger–vänster-konflikter. Att vara mot Jimmie Åkesson blev januaripartiernas projekt. Zanchi lämnade positionen som inflytelserik strateg.
Den andra förklaringen vill en del socialdemokrater inte prata lika öppet om.
Att det är så här desperat Stefan Löfven och kretsen kring honom är.
Det är mycket svårt att bli vald tre gånger. Ingen statsminister har lyckats med det sedan Tage Erlander. De flesta siffror talar mot Löfven. I veckan publicerade Kvartal mätningar från Demoskop där inte minst tabellen över sakfrågeägarskap fick politiska analytiker att kippa efter andan. Socialdemokraterna ansågs bara ha den bästa politiken på ett enda område, kategorin skola och barnomsorg.
Ja, det finns andra mätningar. Enligt Ipsos dominerande partiet i höstas sjukvården och låg jämnt med moderater i ekonomi respektive jobb. Fast det är nog ett halmstrå. Förtroendet är allmänt lågt och rörelseutrymmet minimalt. När SSU-ordföranden, berättas det från ett partistyrelsemöte nyligen, ställde frågor om höstbudgeten och hur man genom den tänkte sig skapa förutsättningar för ett radikalt valprogram fick han inte ens svar från statsministern.
– Det här är det kort vi har kvar att spela och därför gör vi det. Så uppfattar jag läget, säger en socialdemokrat med bra position i regeringskansliet.
– Inte minst Stefan själv omfamnar det här vägvalet, säger en i statsrådskretsen.
– Dessvärre har väl Löfven inte insett att en av de saker som skulle kunna förändra den låsta spelplanen till fördel för socialdemokratin är att han själv väljer att avgå, säger en av partiets valrörelseveteraner.
Framgångsrika negativa kampanjer bygger på att röken man sprider har en eld. Så är det i detta fall. Vad kommer Jimmie Åkessons inflytande att innebära? Sverige har inte haft en så konservativt inriktad regering som moderatledarens riksdagsunderlag torde innebära sedan Arvid Lindman blev statsminister 1928. Detta är okänd terräng.
Socialdemokraterna kan säkert nagla fast Kristersson.
Fast vad hjälper det om man själv går under på kuppen? Den riktiga svagheten med negativa kampanjer är inte att man smutsar ner sig utan att man ägnar så mycket kraft åt motståndaren och så lite åt sig själv. Vad är det för parti Stefan Löfven lämnar efter sig? Om Zanchi-planen saknade ett sätt att vinna det parlamentariska spelet, saknar Kapitolium-planen ett sätt att på egna meriter vinna förtroende hos svenska folket.
Det blir gyttjebrottning fram till valdagen av det här.
Önskar nästa generation socialdemokrater det?
Kanske säger den här vintern också något om hur amerikaniserad svensk politik har blivit. Att ”6 januari” redan är ett begrepp i det ledande regeringspartiets internsnack och att man tänker sig att den svenska väljarkåren också ska reagera på samma sätt. Det finns en vänster i dag som läser mer om Bernie Sanders vantar än om vad som händer i Filipstad.
Om USA kan jag då berätta följande:
Två år efter presidentvalet 1988 fick Lee Atwater en hjärntumör. Han övergavs av klanen Bush och drabbades av ruelse. Från dödsbädden skrev han brev till Dukakis och alla andra han sårat och skadat och bad om förlåtelse.
Också Willie Horton fick ett brev.
Politiskt hade det ingen större betydelse.
För många republikaner som kom efteråt hade Atwater redan visat vägen. En av dem hette Donald Trump.