Correns politiska redaktör Christian Dahlgren slaskar åter, i sin ledare den 15:e januari 2021, ner SD, denna gång med extremismanklagelser.
Jag tycker inte det är juste och korrekt och har därför skrivit en insändare som jag skickat in den 17 januari 2021 (Grön nedan).
Jag reflekterar även över Widar Anderssons krönika den 13 januari (se nedan). Widars efterföljande krönika den 16 januari är också väl värd att läsa ... återfinns längst ner.
Publiserad 2021-01-17, kompletterad 2021-01-25.
Åter till Indexsidan om massivandring Åter till webbplatsens startsida
Widar Anderssons krönika i Corren den 13:e januari (samma dag som riksdagen håller partiledardebatt):
Ibland vill folk ha politiker som vill något
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är vårsäsongens första debattrunda för partiledarna och det finns anledning att lyssna lite extra noga på vad som sägs och på hur det sägs. Visst domineras en stor del av den politiska spelplanen ännu av pandemins två arenor; de problem som varit och som är med smittspridning, dödsfall och stigande arbetslöshet och de möjligheter och förhoppningar som vaccinet öppnar upp för svenskar och för mänskligheten i stort. Dessa två arenor kommer sannolikt att prägla även dagens partiledardebatt; konstigt vore det annars. Men det finns också anledning att hålla ögonen på annat när ledande politiker möts för offentliga tanke- och ordutbyten i dessa dagar.
Det jag tänker på är att det kan vara så att vi är på väg mot en period då medborgarna – politikens uppdragsgivare och finansiärer – i allt högre grad efterfrågar politiker som vill något mer utöver att utöva politik i den vanliga lunken.
Jag har absolut inget emot politiker som knallar på i den vanliga lunken. Tvärtom så är lunkande politiker i mina ögon en symbol för ett samhälle som fungerar tämligen bra där folk i allmänhet kan ha visioner och planer för sina livs utveckling och förbättringar utan att känna någon större oro för att det allmänna med sina verksamheter, försäkringar, bidrag och andra förmåner ska svikta på ett betänkligt och livspåverkande sätt.
I sådana lägen upplevs politiker som vill något mycket bestämt ofta som risker för det goda livet. Detta har under hyfsat modern tid drabbat M (systemskifte skatte/bidragshögerut) och S (systemskifte löntagarfondsvänsterut) och SD (rasismnostalgihögerut).
I tider som däremot uppfattas som mer osäkra och hotande så ökar gärna efterfrågan på politiker som vill något annat än lunken. Jag tänker på Göran Persson och S i 1994 års valrörelse som fick rekordstarkt stöd för en besparings- och nedskärningspolitik för att på så vis rädda välfärdsstaten på sikt. Jag tänker på Fredrik Reinfeldt och M som i valrörelsen 2006 fick mycket starkt stöd för jobbskatteavdrag för att på så vis rädda välfärdsstaten på sikt. Jag tänker på Jimmie Åkesson och SD som i valrörelserna 2010, 2014 och 2018 fick ett stort och växande stöd för att begränsa invandringen för att på så vis rädda välfärdsstaten.
I centrum då som nu står medborgarna och välfärdsstaten. Det jag lyssnar efter i dagens partiledardebatt är inlägg som andas insikter om att det är dags att bryta den vanliga lunken för att få sikt få en bättre fason på välfärdsstaten.
Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Christian Dahlgrens Ledare i Corren den 15:e januari
Synen på Trump blottar SD:s extremism
Måtte aldrig Åkessons parti få regeringsmakt i Sverige.
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.
Respekten för de mänskliga rättigheterna har försämrats i hela världen som följd av den amerikanska Trump-administrationens bristande ledarskap. Det konstaterar föga överraskande Human Rights Watch i sin årsrapport för 2020 som publicerades i veckan.
Samma negativa trend har människorättsorganisationen slagit larm om i tidigare rapporter. 2019 beskrev Human Rights Watch hur auktoritära ledare världen över vädrat ny morgonluft och dragit åt tumskruvarna ytterligare, påverkade av Donald Trumps framfart – som även applåderats av Sverigedemokraterna här hemma.
Inom SD finns en från Human Rights Watch totalt väsensskild uppfattning om Trumps betydelse. ”Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han gjort för en fredligare värld”, påstod nyligen Mattias Karlsson, partiets chefsideolog och tidigare gruppledare i riksdagen.
Tillsammans med SD-kollegorna Björn Söder och Tobias Andersson nominerade Karlsson i november Donald Trump till Nobels fredspris. Och den nomineringen står fast, har Björn Söder meddelat, även efter Trumps uppvigling till att storma Kapitolium och kullkasta den amerikanska demokratin.
Denna förskräckande händelse har heller inte fått partiledaren Jimmie Åkesson att ompröva sina politiska sympatier för Trump. Han tar visserligen avstånd från det våldsamma kuppförsöket. Men vidhåller att det vore bättre för USA och västvärlden om Trumps radikaliserade republikaner vunnit valet.
Alltså fyra år till med rasistisk hets mot etniska minoriteter, avhumaniserande av politiska motståndare, konspirationsteorier, lögner, underminerande av rättsstaten och USA:s demokratiska institutioner, vänskapligt gullande med utländska människorättsbrottslingar, etc. Kan SD:s extremism bli tydligare?
Trump står nu inför sitt andra riksrättsåtal, denna gång för anstiftan till uppror när han med dessa ord eldade sina supportrar till att attackera kongressens folkvalda församling: ”Ni kommer aldrig att ta tillbaka ert land genom att vara svaga. Ni måste visa styrka, och ni måste vara starka. Och vi slåss. Vi slåss av bara helvete och om ni inte slåss av bara helvete, då kommer ni inte att ha kvar ett land längre.”
Den militanta och ödesmättade retoriken, vägran att acceptera nederlag i demokratiska val, besvärjelsen om en hotande undergång, bär fascismens ideologiska kännetecken.
Efter riksdagsvalet 2018, som inte blev den stormande jätteframgång SD hoppats på, deklarerade Mattias Karlsson – inte olikt idolen Trump – för sitt partis anhängare: ”Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”
Tycker verkligen M och KD att ett parti som detta är lämpligt att samverka med och släppa in i en regering?
Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Min insändare inmailad till Corren den 17:e januari. Om den tas in eller inte återstår att se. Spännande! 2021-01-25: Nej! Inte intagen.
Christian Dahlgren, en person som om och om igen i sina ledare bidrar till motsättningar och polarisering och förakt för vår svenska demokrati. Nu senast i ledaren den 15:e januari: ”Synen på Donald Trump blottar SD:s extremism”. Genom lögner, vantolkningar och vinklade klipp pekar han ut SD, dess företrädare och därmed också alla som röstat på SD som extremister. Det är osakligt, osmakligt och oförskämt!
SD:s företrädare har upprepade gånger tagit avstånd ifrån och fördömt Trumps uppförande, inte minst efter hans agerande kring stormningen av Kapitolium. Att man däremot kan sympatisera med vissa delar av den politik som Trump och republikanerna står för är inte så konstigt, saker som gjorts bra, till exempel att han under sin tid som president inte startat några krig utan istället åstadkommit fredsförhandlingar.
SD sympatiserar inte alls med de avarter Dahlgren i sin ledare räknar upp. Dahlgren borde studera SD:s partiprogram och fokusera på sakfrågor, istället för att fantisera och smutskasta.
Jag sätter stort värde på Widar Anderssons krönikor i Corren som visar på ärlighet, klarsynthet och konstruktivitet. I sin krönika den 13 januari efterlyser han politiker ”som vill något annat än lunken.” och framhåller Jimmie Åkesson och SD som en kraft för att ”begränsa invandringen för att på så vis rädda välfärdsstaten.”
Dahlgrens ständigt återkommande osakliga anklagelser och påhopp på SD gagnar ingalunda räddningen av välfärdsstaten, dessa göder istället motsättningar och polarisering i svensk politik och verklighet, och är ett hot mot demokratin och en konstruktiv utveckling.
(1598)
Nils-Olof
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Widar Anderssons krönika i Corren den 16:e januari
Stefan Löfven behöver säga stopp och belägg
Socialdemokraterna tycks vara beredda att göra mycket stora eftergifter till Miljöpartiet i invandringspolitiken.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nyligen lämnade Migrationsverket sitt remissvar på de lagändringar som föreslås i "regeringens kompletterande förslag i arbetet med en förändrad migrationslagstiftning." Dessa "kompletteringar" var miljöpartiets krav för att acceptera att Migrationskommitténs förslag skulle kunna sändas ut på remiss. Den statliga myndighetens invändningar och frågetecken är generande blytunga.
I beslutet som undertecknats av generaldirektören Mikael Ribbenvik sägs rakt på sak och på tydlig myndighetsprosa att "ändringar i lagstiftningen som innebär att andra än skyddsbehövande får ökade möjligheter att beviljas uppehållstillstånd inifrån landet utgör undantag från den grundläggande principen om reglerad invandring. Detta skulle kunna innebära att incitamenten att använda irreguljära sätt att ta sig till Sverige ökar. I analysen behöver också frågan om hur den föreslagna lagändringen kan påverka incitamenten att stanna i Sverige efter ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut beaktas."
En regering som endast kontrollerar en knapp tredjedel av mandaten i riksdagen måste givetvis vara beredd att kompromissa och att jämka sig samman med andra partier på sätt som i varierande grad strör salt på redan svidande partisjälssår. Sådan är politiken helt enkelt. I Januariavtalet finns några sådana exempel på i sammanhanget ganska begränsade skattesänkningar och arbetsrättsförändringar som utan starka kompromissbehov inte hade hamnat på regeringen Löfvens att-göra-lista.
Invandringsfrågan är en helt annan sak. Att i Sveriges redan mycket utsatta invandringspolitiska läge presentera lagförslag som enligt den ansvariga myndigheten riskerar själva fundamentet för en reglerad invandring – att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej – är närmast otillständigt. Socialdemokraterna behöver besinna sig.
Det är en sedan länge misskött invandringspolitik som är grundorsaken till många av de tunga samhällsproblem som Sverige på allvar nu behöver ta tag i. Den snabba befolkningsökningen i ett oförberett samhälle har skapat politiska, sociala och ekonomiska spänningar och motsättningar i Sverige som vi inte sett på år och dag.
I en generös välfärdsstat som bygger på högt arbetskraftsdeltagande, höga skatter och hög tillit är reglerad invandring kort sagt en kärnfråga. Miljöpartiet står i detta sammanhang för extrema och samhällsfarliga uppfattningar. Säg stopp nu Löfven.