Miljö, hälsa och säkerhet

Riksdagens mål är att antalet människor som utsätts för buller som överstiger riktvärdena ska minska. Bullret kan ha inverkan på vår hälsa vid långvariga eller höga nivåer. Nationella rekommenderade riktvärden för buller gäller. Vid exploatering eller ändrad användning av fastigheter nära väg och järnväg rekommenderas att bullerutredningar genomförs för att säkerställa att en god miljö uppnås. Bebyggelsen ska utformas och lokaliseras på ett sådant sätt att trafikanläggningarnas funktion inte riskeras. Om en bostad utsätts för buller som överstiger riktvärdena är det enligt miljöbalken den bullrande verksamhetsutövaren som är skyldig att åtgärda problemet.

För kartlager buller hänvisas till PDF.

Utsläpp innehåller partiklar som är en förorening som skapar hälsoproblem. Avgaser, slitage av däck, bromsar och vägbanan är en stor källa till partiklarna. Partiklar, som är mindre än 10 μm i dialmeter (PM10), går ner i lungorna. Långtidsexponering av partiklar kan orsaka sjukdomar och förtida dödlighet i hjärt-, kärl- och lungsjukdomar. Partiklar bär även många cancerframkallande och skadliga ämnen. Hur stor koncentrationen blir av partiklar beror på gaturummets utformning. Smala gator med höga byggnader ger mindre möjlighet för utspädning och ventilation.

Utsläppskällor i Dals-Eds kommun kommer från vägtrafik från väg 164 och 166. Genom Eds tätort trafikerar 4 600 fordon per år och förbi tätorten 3 600 fordon per år. Halterna av kväveoxid låg i Dals-Ed långt under utvärderingströskeln som årsmedelvärde. I Eds tätort ligger bostadshusen 6 meter från gatumitt i ett öppet och välventilerat gaturum. Partiklar som är mindre än 10 μm i dialmeter (PM10) och 2,5 μm i dialmeter (PM2,5) har mätts 2010 och 2011 och har då bedömts att de underskrider miljökvalitetsnormen och dess utvärderingströsklar.

Halter av bensen i Dals-Eds kommun har inte mätts senare än 2004, men visade då värden på 1 mikrogram/m3, vilket är under miljökvalitetsnormen (5 mikrogram/m3).

Genom vedeldning uppstår bens(a)pyren. I Dals-Eds ligger den högsta mätningen på 0,51 ng/m3, vilket underskrider miljökvalitetsnormen och dess utvärderingströsklar.

Utsläppen av tungmetaller som arsenik, kadmium, nickel och bly har i Sverige inte bedömts överskridas, förutom i närheten av de allra största utsläppskällorna. I Dals-Eds kommun finns det inga verksamheter som rapporterar utsläpp till Naturvårdsverket.

Uppmätning av kolmonoxidhalter är generellt låga i Sverige. Förhållandena i Dals-Eds kommun bedöms inte vara annorlunda, utan underskrider miljökvalitetsnormen och dess utvärderingströsklar.

(Källa: Luft i Väst, Naturvårdsverket)

Uppföljning av luftkvaliteten i kommunen sker genom Luft i Väst, som kommunen är medlem i.

Miljökvalitetsnormer för vatten är bestämmelser om kvaliteten på miljön i en vattenförekomst större sjöar, vattendrag och grundvattenmagasin). Svensk vattenförvaltning syftar till att vi ska förbättra våra vatten och skapa en långsiktig hållbar förvaltning av våra sjöar, vattendrag och grundvatten.

Arbetet med vattenförvaltning drivs i förvaltningscykler om sex år, där olika arbetsmoment återkommer. Nuvarande cykel avslutas 2021 och kommande cykel gäller till 2027. Vattenförvaltningen i Sverige bedrivs enligt EU:s ramdirektiv för vatten och vattenförvaltningsförordningen. Den statusklassning som görs för sjöar och vattendrag innebär att klassning görs av ekologisk status och kemisk status.

Den ekologiska statusen bygger på många olika bedömningsfaktorer (biologiska, fysikalisk-kemiska och hydromorfologiska parametrar). Statusklassningen görs i 5 olika klasser: dålig, otillfredsställande, måttlig, god och hög status. God status innebär att den mänskliga påverkan är ganska liten. Miljökvalitetsnormen för ekologisk status innebär att minst god status ska uppnås och att åtgärdsprogram ska tas fram som ska åstadkomma att vattenförekomster med sämre god status når upp till god status. Vidare så ska myndigheter och kommuner i beslut, tillsyn och planering verka för att miljökvalitetsnormerna uppnås. Tyvärr så har användningen av mark- och vatten de senaste seklerna i vårt land liksom i de flesta andra länder skett med en för liten hänsyn till vattenmiljöerna. Exempel på detta är problemen med försurning, övergödning, dämningar, dikningar, miljögifter och främmande arter som finns bl.a. i många av våra vattendrag i Dalsland. I databasen VISS, Vatteninformationssystem Sverige, kan man läsa om situationen i alla sjöar och vattendrag som är klassade som vattenförekomster (omfattar därför inte mindre sjöar och bäckar).

Beträffande kemisk status så finns problem med för höga halter av kvicksilver i alla sjöar och vattendrag, pga nedfall från luften.

Vattenmyndigheten för Västerhavsdistriktet har beslutat om ett åtgärdsprogram för Västerhavets vattendistrikt 2015-2021. I detta, nu gällande åtgärdsprogram, finns bl.a. åtta åtgärder som kommunerna ska vidta. I slutet av 2021 kommer vattenmyndigheten att besluta om ett nytt åtgärdsprogram, ny förvaltningsplan och nya miljökvalitetsnormer (MKN), som ska gälla för 2022-2027 (förslag är ute på remiss nov 2020 - april 2021).

Svensk vattenförvaltning syftar till att vi ska förbättra våra vatten och skapa en långsiktig hållbar förvaltning av våra sjöar, vattendrag, kust samt grundvatten.

Vattenförvaltning i Sverige bedrivs enligt EU:s ramdirektiv för vatten, i vattenförvaltnings- förordningen. Direktivet innebär att samma regler gäller för alla och att bedömningar görs på samma sätt för hela gemenskapens vatten. Ramdirektivet vilar på två grundpelare: att värna ett naturligt växt- och djurliv i vatten och att säkerställa tillgången på rent vatten för dricksvattenproduktion.

En viktig del i direktivet är att vattnet ska förvaltas i avrinningsområden och vattendistrikt eftersom vatten rör sig efter de naturliga gränserna och inte inom lands-, läns- eller kommungränser.

Kommunerna får inte planera på ett sådant sätt att vattenförekomsternas status försämras. I detaljplaneringen kan planbestämmelser om t.ex. dagvattenhantering, avloppsfrågor och undvikande av vissa material i byggnaderna medverka till att miljökvalitetsnormen för vatten följs. I kommunens vattenarbete krävs en nära samverkan mellan plan-, bygg-, VA- och miljökontoren. Samråd behövs även med övriga kommuner i respektive avrinningsområde.

Vatten är en viktig dricksvattenresurs och även för växt- och djurliv. Sjön Lilla Le bidrar till grundvattenbildningen. Lilla Le utreds också som reservvattentäkt. För att trygga framtida generationers vattenresurser så får vattenkvaliteten inte försämras ekologiskt eller kemiskt.

En ökad andel hårdgjorda ytor kräver genomtänkta dagvattenlösningar för lokalt omhändertagande av dagvatten. Kommunen har påbörjat arbetet med en kommunomfattande va-plan och va-policy.

Mer information finns i avsnittet Vatten.

Räddningstjänsten i Dals-Ed har ansvaret att bedriva räddningstjänst och förebyggande arbete mot brand och olyckor i Dals-Eds Kommun i enlighet med Lagen om skydd mot olyckor (LSO).

I kommunen finns två brandstationer: Ed och Nössemark. Vid brandstationen i Ed finns det tre heltidsanställda som bemannar stationen dagtid. Utryckningsstyrkan består av deltidsanställd personal, där det ständigt finns en styrkeledare och fyra brandmän i beredskap. Dessutom finns det, i samarbete med grannkommuner, ständigt en räddningschef i beredskap. I Nössemark finns ett brandvärn med frivillig personal utan beredskap. Vid larm inom Nössemarks område larmas alltid styrkan från Ed samtidigt. Ett organiserat samarbete inom Västra Götaland säkerställer möjligheten till snabb förstärkning från grannkommuner vid behov.

Transportstyrelsen har pekat ut väg 164/166 samt järnvägen Norge-Vänerbanan som transportleder för farligt gods. Med farligt gods menas gods som består av eller innehåller hälso- och/eller brandfarliga varor i fast, flytande eller gasform och som kan medföra skador på människor, djur, egendom eller miljö. Konflikter mellan vattenskyddsområden och farligt gods har tidigare utretts, men risker bedömdes små.

Inom följande zoner finns risk för miljö, hälsa och säkerhet:

• Områden inom cirka 150 meter från vägarna 164 och 166.

• Områden inom cirka 150 meter från järnväg.

• Områden inom cirka 100 meter från ledning 130 kv eller högre.

• Områden inom cirka 50 meter från ledning 40 kv.

För att hindra risk för olyckor behöver man ta hänsyn till avstånd samt hur utrymningsvägar och ventiler placeras. Utredning om farligt gods på järnväg samt urspårning har gjort för Norgebanan inför detaljplanearbete i Ed 2014, se Ställningstagande.

Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB), har gjort översiktliga översvämningskarteringar. Dessa visar vilka områden som berörs av översvämningar vid ett 100-årsflöde och 200-årsflöde (det flöde som bedöms ske en gång på 100 respektive 200 år) samt beräknat högsta flöde. MSB har i rapport ”Översiktlig översvämningskartering längs Upperudsälven” daterad 2015-11-17 översiktligt kartlagt bland annat områden vid Stora Le. Länsstyrelsen har tagit fram handboken ”Stigande vatten i samhällsplaneringen” för att hjälpa kommuner att planera i utsatta lägen.

En lågpunktskartering är ett underlag för att visa översvämningsrisker och kunna ta hänsyn till det i planeringen. Vid ett starkt skyfall är lågpunkter samt hastigheten för ytavrinningen avgörande för att undvika översvämning. Eftersom det är svårt att dimensionera ett VA-nät som är robust mot översvämning och extrema skyfall, är det viktigt att planera för mindre hårdgjorda ytor och visa hur ny bebyggelse tar hand om vattnet. En skyfallskartering kommer tas fram i samband med klimatanpassningsplanen och är obligatorisk vid detaljplanering. Mer information om beredskap för skyfall finns att läsa i “Beredskapsplanering för skyfall” (Rapport 2017-3), från Svenskt Vatten Utveckling.

Åtgärder har vidtagits för att förhindra översvämningar vid samhällsviktiga verksamheter.

För karta hänvisas till PDF 100- och 200-årsregn samt lågpunktskartering.

Inom begränsade delar av kommunen har en översiktlig stabilitetsundersökning gjorts. Även i samband med detaljplanering och byggande har markens stabilitet undersökts. I samband med översiktsplaneringen gör kommunen en övergripande bedömning för att avgöra om vissa områden är lämpliga för bebyggelse. Med ett klimatanpassningsperspektiv kan översiktsplanen bli långsiktigt hållbar och bidra till att man undviker risker för översvämningar, ras och erosion.

Skred och ras, är snabba massrörelser i jordtäcket som kan orsaka stora skador dels på mark och byggnader inom det drabbade området, dels inom nedanförliggande markområde där skred- och rasmassorna hamnar.

Statens räddningsverks (numera MSB) karteringen visar bland annat på låga säkerhetsfaktorer inom Le- och delar av Bälnäsområdet. Riskområden finns även vid Jordbron-Agerhus och Fridhem. De geologiska förutsättningarna av berggrund och jordarter innebär att i samband med detaljplanering och exploatering ställs krav på mer detaljerade geotekniska undersökningar. I anslutning till tätorten finns ett flertal detaljerade geotekniska undersökningar utförda. Första steget i vidare planering är en övergripande miljökonsekvensbeskrivning med riskanalyser där påverkan av riksintressen och geotekniska förutsättningar kartläggs.

Med förorenade områden menas mark, grundvatten, ytvatten, sediment eller byggnader där halter av något ämne är så hög att det kan orsaka en risk för människors hälsa eller miljön.

Länsstyrelsen registrerar information om potentiellt förorenade områden i en databas kallad EBH-stödet. I databasen finns information om potentiellt eller konstaterat/undersökta förorenade områden och områden som efterbehandlats/sanerats. Informationen i databasen uppdateras löpande. Ett potentiellt förorenat område innebär i praktiken att det på platsen tidigare har funnits en verksamhet som kunnat ge upphov till föroreningar, men att provtagningar och vidare undersökningar ej gjorts för att klargöra detta. Exempel på verksamheter som kunnat ge upphov till föroreningar är nedlagda bensinmackar, gamla avfallsdeponier och gamla industrier.

I Dals-Eds kommun finns drygt 90 objekt registrerade i EBH-stödet, av dessa är drygt 25 riskklassade i riskklass 1 till 4, där riskklass 1 anger att det är mycket stor risk att området är förorenat och i områden med riskklass 4 är det liten risk för föroreningar. Att ett område fått en riskklass innebär inte alltid att undersökningar med provtagningar har utförts, i de flesta fall bygger riskklassningen i dagsläget på en inventering av historiken om området. Resterande av de ca 65 områdena i EBH-stödet är branschklassade, vilket innebär att det identifierats att en viss bransch bedrivits på platsen och att området utifrån det har försetts med en branschklass 1-4. Nationella och regionala miljömål finns för arbetet med att utreda och efterbehandla förorenade områden.

I arbetet med förorenade områden har Naturvårdsverket tagit fram två olika nivåer med generella riktvärden; känslig markanvändning (KM) och mindre känslig markanvändning (MKM). KM betyder att marken kan användas för exempelvis bostadsändamål, medan MKM är mark som kan användas för exempelvis industrier. När det i kartan som redovisar potentiellt förorenade områden finns områden där KM respektive MKM är utmärkt innebär det att åtgärder utförts i områdena till den nivån för markanvändning.

Miljöbalken reglerar vem som är ansvarig för att utreda och efterbehandla förorenade områden. När det saknas ansvarig för undersökningar och efterbehandlingsåtgärder finns det under vissa förutsättningar möjlighet till statligt bidrag för sådana åtgärder. Bidragen finns i två varianter, ett för de områden med mycket stor miljörisk och ett för områden som behöver saneras för att bygga bostäder.

Vid misstanke om föroreningar behöver föroreningssituationen undersökas innan markens lämplighet för olika ändamål kan fastställas. Information om vilka utredningar och efterbehandlingsåtgärder som gjorts finns hos tillsynsmyndigheten för det aktuella området.

Den som äger eller brukar en fastighet och upptäcker en förorening är skyldig att genast underrätta tillsynsmyndigheten. Efterbehandlingsåtgärder av ett förorenat område är anmälningspliktiga till tillsynsmyndigheten (Dalslands miljö- och energikontor eller länsstyrelsen beroende på vem som är tillsynsmyndighet för det aktuella området).

Utifrån dagens kunskap finns potentiellt förorenade områden inom och i anslutning till utvecklingsområde i Eds centrum samt LIS-område för Bälnäs-Skansen, Nössemarks-Strand, Loviseholm och Högens gård. Föroreningsproblematiken behöver utredas inför exploatering, se vidare under riktlinjer nedan och i informationen om respektive LIS-område.

Förtydligande av kartbild: Områden som är markerade med 1-4 betyder riskklass 1 mycket stor risk, riskklass 2 stor risk, riskklass 3 måttlig risk och riskklass 4 liten risk för förorening. Områden som är markerade med E innebär att området identifierats och branschklassats i branschklass 1-4. Områden som är markerade med KM och MKM står för känslig markanvändning (mark lämplig för bostadsändamål) och mindre känslig markanvändning (mark lämplig för industriändamål).

Radon är en färg- och luktlös ädelgas, som bildas när radium sönderfaller. Radon förekommer främst i uranrik berggrund och jordarter, men även i byggnadsmaterial t.ex. s.k. blåbetong. Marken delas in i tre typer: hög, normal- och lågradonmark.

Högradonmark, mer än 50 000 *Bq/kbm, består huvudsakligen av mark där berggrund och moräner innehåller uranrik bergart (alunskiffer, uranrika graniter, pegmatiter och uranmineraliseringar) samt jord med stor permeabilitet (grus, grovkornig morän och sand). Vid byggnation krävs radonsäkert byggnadsutförande.

Normalradonmark, 10 000--50 000 Bq/kbm, består huvudsakligen av mark vars berggrund eller jordlager innehåller bergarter eller berg fragment med normal radiumhalt, d.v.s. graniter med normalt uraninnehåll, sura gnejser och sura vulkaniter. Vid byggnation krävs radonskyddande utförande.

Lågradonmark, mindre än 10 000 Bq/kbm, består huvudsakligen av mark med berggrund eller moräner med låg uranhalt (kalksten, sandsten, skiffer, kvartsiter, grönstenar, gnejser och graniter. Vidare ingår områden med grus, sand och morän med låg radonhalt i jordluften samt lera och silt vars lagertjocklek är större än 2 m. Särskilda byggnadstekniska åtgärder behövs inte.

I Dals-Eds kommun finns endast en översiktlig markundersökning av berggrundstrålning. Förekomst av sand och morän finns i väl avgränsade områden, framför allt i israndzonerna. Förekomst av högradon och normalradonmark kan där inte uteslutas. Markradonundersökning sker vid bygglovsprövning.

Mätning av strålningen i bostadshus i Ed har gjorts. Undersökningen är emellertid gammal och kanske inte längre aktuell. Dagens byggnadsmaterial innehåller knappast några radioaktiva ämnen.

Radon i bostäder och andra byggnader kan komma från marken, den egna brunnens vatten eller byggnadsmaterial. Långvarig exponering ökar risken att utveckla lungcancer och risken att drabbas är proportionell mot exponeringstiden och radonhalten i den luft man andas in. Radon i bostäder orsakar runt 500 lungcancerfall per år i Sverige. De flesta som drabbas av radonassocierad lungcancer är rökare.

Vid nybyggnation gäller gränsvärdet 200 Bq/m³ för radon i inomhusluften. Gränsvärdet återfinns i Boverkets byggregler BBR. För befintliga bostäder och allmänna lokaler är det Folkhälsomyndighetens allmänna råd om radon inomhus som styr med ett riktvärde på 200 Bq/m³.

1990 tog Västsvenska berg fram en översiktlig markradonkarta över Dals-Eds kommun. I kartan klassificeras områden som högrisk, eventuell högrisk och lågrisk med avseende på radon. Det finns dock alltid tillräckligt med radon i marken för att gällande gräns- och riktvärden ska kunna överskridas i en byggnad om konstruktionen är otät mot marken. Detta gäller även i så kallade lågriskområden. Det är därför nödvändigt att vid nybyggnation vidta förebyggande åtgärder som förhindrar att radongas tar sig in i den färdiga byggnaden. Kostnaden för sådana åtgärder utgör bara en bråkdel av den totala kostnaden för byggprojektet, varför det är ett kostnadseffektivt sätt att minimera radonhalten i inomhusluften.

Kring kraftledningar och elanläggningar alstras elektromagnetiska fält som kan vara skadliga för människors hälsa. Några säkerhetsavstånd med hänsyn till dessa risker finns inte antagna av de nationella myndigheterna.

Kommunala fastigheter och inrättningar ska vara tillgängliga för alla, oberoende av vilken orsak som ligger bakom en specifik individs begränsade rörlighet. Befolkningen tenderar att bli allt äldre och det är viktigt att samhället utformas med hänsyn till åldrande befolkning.

Riksdagen antog 2014 en ”Strategi för biologisk mångfald och ekosystemtjänster” (prop. 2013/14:141), och där lyfts betydelsen fram av en ökad kunskap om ekosystemtjänster.

Ekosystemtjänster är de nyttor som naturens ekosystem och dess organismer ger människan. Ekosystemtjänster ger en ökad insikt om hur användningen av mark och vatten kan planeras för att ge så stora värden som möjligt både för människan och naturen. I ett fungerande ekosystem kan vi människor ta del av naturens tjänster, som till exempel pollinering som är viktigt för vår matproduktion. Detta kallas för ekosystemtjänster och utgör en viktig grund för människors hälsa och välbefinnande. Genom att planera för grön infrastruktur kan dessa tjänster säkerställas på lång sikt.

Naturvårdsverket gav 2018 ut en förteckning på de olika ekosystemtjänsterna. De brukar indelas i:

• stödjande; såsom näringsämnenas kretslopp, primärproduktion och biologisk mångfald i olika slags ekosystem (t.ex. barrskog, lövskog, gräsmark, vatten, våtmark och hav)

• reglerande; såsom vattenrening, skydd mot översvämningar, erosionsskydd, luft- och klimatreglering, koldioxidinbindning, pollinering, fröspridning och reglering av skadedjur

• producerande; såsom mat, dricksvatten, material, energi och genetiska resurser.

• kulturella; såsom hälsa och fritidsupplevelser, turism, estetiska värden, sociala relationer, kunskap och undervisning och andlig inspiration.

Länsstyrelsen har på uppdrag av regeringen tagit fram en Regional handlingsplan för grön infrastruktur (2019) som omfattar land- och vattenmiljöer i Västra Götalands län.

Dalslandskommunerna Bengtsfors, Dals-Ed, Färgelanda, Mellerud och Åmål planerar att gemensamt utarbeta en plan (planeringsunderlag) för grön infrastruktur och genomföra analyser för landskapsekologiska samband för att få en översikt av hur viktiga habitat hänger samman spridningsbiologiskt i landskapet. Materialet ska fungera både som planeringsunderlag för fysisk planering och naturvård samt som kommunikationsunderlag för att öka kunskapen om ekologiska samband hos politiker, tjänstemän och allmänhet. På landskapsnivå ska viktiga samband synliggöras och analyseras. På tätortsnivå ska ekosystemtjänstkartläggning och analys för viktiga ekosystemtjänstfunktioner utföras. Projektet ska även ta fram målsättningar, verktyg och metoder för att stärka den gröna infrastrukturen i landskapet och värdefulla ekosystemtjänster i tätorterna. Dalslands miljö- och energiförbund har i december 2020 inlämnat en LONA-ansökan till Länsstyrelsen för projektgenomförande 2021-2023.

Grön infrastruktur definieras som ett nätverk av natur som bidrar till fungerande livsmiljöer för växter och djur samt människors välbefinnande. Den regionala handlingsplanen ska vara det centrala verktyget i arbetet med att bevara och utveckla grön infrastruktur. Ett viktigt syfte med handlingsplanerna är att ge ökad kunskap om värden i landskapet.

Grön infrastruktur handlar om att olika livsmiljöer i naturen behöver hänga ihop. Områdena behöver också vara tillräckligt stora och av god kvalitet för att arter ska trivas och överleva. Det gäller för såväl människor som till exempel djur, växter och svampar. Om naturen hänger ihop kan djur och växter förflytta sig och spridas i landskapet, vilket är en förutsättning för att ekosystemen ska fungera.

Översiktsplanen är ett centralt verktyg för att hantera grön infrastruktur.

För karta hänvisas till PDF.