Tynningösundsvägen nordvästra delen

Arbete utförs på vägen, troligen en vårdag i slutet av 1930-talet. Platsen

motsvarar nuvarande korsningen med Marenslingan. Först närmare

sextio år senare fick vägarna sina nuvarande namn. Ännu tidigare

fanns här en gärdsgårdsgrind och platsen kallades då allmänt för

"grindhålet".

Tynningösundsvägen 1 (1:533)

Fastigheten 1:533 bildades 1937 som en avstyckning från den då nyligen, genom sammanläggning av osålda fastigheter bildade, nya stamfastigheten 1:524. Den såldes till Allan och Anna Karlsson, som 1939 byggde den lilla stuga som fanns på fastigheten till 2003, då den revs av nuvarande ägare. Det var en liten "sportstuga" bestående av ett rum och kök samt en mindre inbyggd veranda som vette mot vägen. Huset stod, i själva sluttningen ned mot den strandäng som numera antagligen kallas gräsmatta, men som förr, åtminstone vid högvatten, kunde vara ganska sank. Under årens lopp förefaller landhöjningen i samverkan med utfyllnad ha höjt marknivån märkbart. Tomten utmärktes på sin tid av att ha grindar med betongstolpar, på vilka stod tidstypiska blomkrukor av betong. I dessa fanns på "tant Karlssons" tid vanligen pelargoner sommartid. Staket mot vägen fanns också, bestående av två horisontellt löpande ståltrådar och runda rörstolpar. Det var annars inte så vanligt med inhägnade tomter i närområdet. Grinden med stolpar och blomkrukor finns faktiskt kvar än idag.

Minnena av Karlssons börjar så här ett halvt sekel senare bli ganska få och vaga. Det sägs att fru Karlsson allmänt kallades Allans-Anna vilket ibland ledde till att maken kom att kallas Allans-Anna-Allan. Det berättas också att Anna Karlsson hade en hög och gäll röst och ett skratt som påminde om en fiskmås. De hade två döttrar, varav den ena hette Dagmar.

Under 1960-talet övertogs fastigheten av Ebba och Sven Lagarp, som troligen hade den hela 1970-talet. Det var troligen under deras innehavstid som en tillbyggnad av ett rum i vinkel gjordes. Den har därefter bytt ägare ett par gånger till. Lagarps bodde tidigare i den lilla stuga som låg på den del av fastigheten 1:116 som numera är avstyckad med beteckningen 1:916.

Några månader före rivning, vintern 2003. Ursprunglig grind med

stolpar och blomkrukor finns kvar. Det björksly som skymmer fanns

naturligtvis inte under Karlssons tid. Tillbyggnaden mot sjösidan

syns till vänster i bild.

En kameravinkel avsiktligt vald så att tillbyggnaden ej syns ger en

uppfattning om stugans ursprungliga utseende. Under 1950-talet var

den dock grågrön.

Från sjösidan syns alla de tre trappor som finns, liksom att sluttningen

troligen redan när huset byggdes terrasserats så att det finns ett

mellanplan mellan den övre och lägre nivån.

Tynningösundsvägen 3 (1:532)

Belägen på hörnet vid sjösidan av korsningen Tynningösundsvägen/Marenslingan är denna fastighet numera mest bekant för den brand som i december 2013 utplånade huvudbyggnaden därpå. Det huset var ett rätt ointressant monteringsfärdigt fritidshus från 1960-talet, som ändå i jämförelse med de hus som byggs nu såg ganska trevligt ut.

Det är dock de första tre decennierna som är av intresse här, innan det moderna huset byggdes. Även denna fastighet bildades 1937 som en avstyckning från 1:524 och köptes av Karin och Tor Arenberg, som tillhörde den lilla "koloni" av blinda och synskadade som skaffat egen tomt på Norra Tynningö som en följd av att de först vistats på blindhemmet vid Bergudden. Dessa människor utgjorde ett trevligt och uppskattat inslag i sommarbefolkningen på många sätt och beundrades även för sin närmast ofattbara förmåga att trots sitt handikapp klara av de flesta tänkbara sysslor, till och med egna husbyggen. Inte så många i trakten minns Arenbergs idag, men Inger Brask kan berätta följande om dem:

"Vår granne åt andra hållet var Karin och Tor Arenberg, de blinda. De hade ett litet hus och sedan ett annex en bit ned mot vattnet där de hade sitt sovrum. Det var inpyrt med rök så man storknade, när man någon gång råkade sticka in näsan dit, för de rökte hela tiden. Karin Arenberg var väldigt duktig på att sticka fast hon inte såg något. Hon stickade med olika mönster och färger och det blev jättefina plagg. Fast en gång hade hon råkat missa garnet så det inte blev randigt, utan enfärgat, man mamma hade inte hjärta att säga att det hade blivit fel, utan hon tog emot tröjan och sade att den var jättefin.

Tant Karin hade tittat mot solen när hon var liten när det var solförmörkelse och blivit blind. Så farligt är det. Hon dog sedermera av blödande magsår. Hon kunde ju inte se att hon blödde, utan hon förblödde till slut. Arenbergs bodde på Gotlandsgatan på Söder."

Karin Arenberg levde mellan 1908 och 1971. Tor Arenberg mellan 1903 och 1957. De torde ha innehaft fastigheten mellan 1937 och 1957. Det sägs att deras två små stugor låg på den planare delen av tomten, alltså närmare stranden än nuvarande och närmast föregående hus.

Tynningösundsvägen 4 (1:582)

Fastigheten förvärvades av Torsten och Else Wrete 1947, sedan de varit på utflykt till Tynningö för att ta en promenad på ön. De ägde då en sommarstuga i Kolartorp i Handen och hade inga tankar på att söka någon annan. När de gick förbi viken och det som senare skulle bli deras tomt fäste de sig så mycket vid platsen att de frågade någon de mötte efter vägen hur man skulle göra om man ville köpa en tomt där. De fick då svaret att i så fall skulle man vända sig till "Gubben Larsson". Vem det var visste de förstås inte, men efter lite förklaring visade det sig att det var alldeles i närheten, så de gick dit med en gång och tingade den tomt som de snart därpå köpte. Huset som var delvis "monteringsfärdigt" byggde Torsten Wrete själv med hjälp av en eller ett par lejda snickare. Fasaden utgjordes från början av stockpanel, vilken under senare ägares innehavstid utbyttes mot stående lockpanel i samband med en tillbyggnad. Wretes sålde fastigheten 1959, sedan de fått möjlighet att köpa en stuga på Torstens barndomsö Rådmansö.

(Berättat av Torsten Wrete sommaren 2002).

Köpare var en köksmästare Thelin som var känd för att vara bra på att grava lax. Av allt att döma var han verksam på hotell Gillet vid Brunkebergstorg, eftersom några kasserade tallrikar därifrån flutit upp vid senare röjning av stugan. Dessa har sedermera på krokiga vägar införlivats i Stockholms Stadsmuseums samlingar.

Här är Else och Torsten Wrete med skotten Lotta ute på fjärden i roddbåt i början av 1950-talet. I bakgunden Rindö och en något större båt. Foto: Klas Langenstedt

Utsikt över Furusundsviken från fastigheten 1:582 i början av 1950-talet, sedan flera stora träd fällts på tomten. Observera motorbåten vid bryggan till vänster i bildens nedre del. Foto: Torsten Wrete

Tynningösundsvägen 5, 7, 16, 18 (1:530 1:531 1:560 1:561)

Familjen Larsson bestod av Carl August Larsson, även kallad CA Larsson, “gubben Larsson”, “Larsson” eller bara “Lasse”, född 1871 (död 1963), hans hustru Engla Larsson (född Kinnander), född 1882 (död 1949) och dottern Anna-Lisa Larsson, gift Andersson, senare gift Lind, född 1915 (död 2010).

C A Larsson vid sitt hus.

C A Larsson i sin ungdom.

Engla Larsson vid vikens strand.

Engla Larsson som ung

Anna-Lisa Larsson

De kom till Tynningö 1930. Första tiden bodde de nere vid Östra Tynningö. När de efter några år kom till norra delen av ön hyrde de först sjöstugan av familjen Sjölin på Furusunds gård vid bron. Det stora huset var på den tiden rödmålat.

Den s k sjöstugan - gamla mangårdsbyggnaden på Furusunds gård 1934.

Från vänster troligen Oskar Johansson, fru Sjölin med dottern Jena,

Anna-Lisa Larsson, Inga-Britt Englund och en okänd. Sommaren 1935.

Sedan köptes den nuvarande tomten ca 1935, och senare köpte Anna-Lisa tre tomter till, åkern i anslutning till den första tomten, och två tomter uppe i skogen. Tomten uppe i skogen hyrdes ut till en estländare vid namn Albo. Han byggde där ett hus 1947, som sedermera köptes ut av Anna-Lisa.

Nuvarande “gröna huset” vid viken byggdes 1935-1936. Huset var tidigare gulmålat och kallades “Solviken“.

Huset nästan nybyggt 1936, ännu utan förstuga.

Den liggande brädpanelen i enkelfasspånt kom

sedan ganska snart att täckas med oljehärdad

masonit och läkt. En veranda tillkom också på

sjösidan.

C A Larsson vid sina odlingar

Larsson och Engla

Engla i trädgården

Larsson och Engla i trädgården.

“Gubben Larsson” byggde tillsammans med “gubben Johansson” flera hus på ön och han förmedlade dessutom tomter för Taflins dödsbos räkning, vilket företräddes av ombudet advokat Winnberg. Dessutom odlade han, mest för husbehov, på den stora åkern, potatis, grönsaker, hallon och smultron, men som han också sålde till sommargästerna.

Han brukade också hjälpa grannarna att medelst s k “slagruta” försöka lista ut var det fanns vatten när de skulle gräva/borra sina brunnar. Ibland, har det berättats, gick det visst inte så bra, t ex blev det många hål i marken på familjen Bohmans tomt, där det planterades äppelträd i stället….

Larsson på bänken med bärkartonger omkring 1950

De hade också höns, tuppen “Frans“, grisen “Olle“, katter, och på senare år även kaniner.

C A Larsson och grisen Olle

Engla hade sina “odlingar” inomhus, hon hade alltid enorma krukväxter, bl a en porslinsblomma (ursprungligen ett skott från Ellen Key´s hem) som täckte två hela fönster och en stor myrten. Hon höll alltid på och pysslade med sina växter och gjorde “magiska” blandningar som hon vattnade med.

Anna-Lisa hade flera ungdomsväninnor på Östra Tynningö, bl a Ingrid Thåström, gift Remar, och Gerd Gustavsson, gift Swenson (som senare emigrerade till Kalifornien). De brukade springa genom skogen och över berget till varandra dagligen.

Josef Träger, Gerd Gustavsson, CA Larsson, Anna-Lisa Larsson, Engla Larsson samt okänd dam.

Hon hade också flera ungdomsväninnor på Norra Tynningö, bl a Anna-Britta Pettersson, gift Genfors, Inga-Britt Englund, gift Landgren, och Sonja Englund, gift Thelin. De brukade ofta ro över till Rindö och dansa eller gå på bio.

De två sjöbodarna på platsen kanske känns igen,

då de alltjämt finns kvar, fast nu sammanbyggda.

Anna-Britta Pettersson och Anna-Lisa Larsson 1934

Ofta satt de på bryggan vid familjen Sjölins “sjöstuga” och senare på bryggan vid viken och spelade “stenkakor” på vevgrammofonen.

Grammofonen på bryggan, Anna-Lisa, Inga-Britt, Sonja o Anna-Britta

På vintrarna var de ofta ute och åkte skidor på nätterna på skaren. Det var ju ljust som mitt på dagen när det var fullmåne, härliga vita vidder.

Mamma Engla var alltid väldigt gästfri och det fanns alltid plats för Anna-Lisas vänner, kvinnliga som manliga, som bjöds in på kaffe. Ibland var det någon uppvaktande beundrare som höll en serenad utanför köksfönstret.

Sonja, Anna-Lisa, pigan Anna, fru Englund (stående) och fru Sjölin (sittande) med dottern Jena med katt m fl

Hos familjen Larsson fanns öns första fasta telefon och det var ju speciellt på den tiden. Det gick telefonbud kors och tvärs på somrarna. Till familjen Bohman tvärs över viken t ex ropades det och då kom de roende över.

Anna-Lisa arbetade inne i Stockholm, bl a på “L M Ericsson” och på en lampskärmsatelje, hon hade också hemarbeten.

Lantbrukaren Sjölin och en annan man drunknade tragiskt vid en båtolycka (i början av november 1933) utanför Rindö/Ramsö när deras ena roddbåt blev påbackad av en pråm som inte såg roddbåtarna i mörkret. De hade varit över till Rindö på bio och var på hemväg. Personerna i familjen Larssons roddbåt klarade sig, men Anna-Lisa har berättat att hon aldrig glömde skriken från dem som de inte orkade dra upp. Det var på hösten och de hade tunga kläder på sig….

Anna-Lisa och Inger som bebis

Inger som liten

Anna-Lisas dotter, Inger Brask, född Andersson, gift Brask, född 1941, vilken är berättare av denna historia, bodde de första åren av sin barndom mycket hos sin mormor och morfar, medan mamma Anna-Lisa tidvis arbetade inne i Stockholm. Mamma Anna-Lisa hade också en del hemarbete, bl a broderade hon sidenunderkläder, som sedan såldes till de eleganta butikerna inne i Stockholm. Hon arbetade också hos professorskan Lennmalm på “Bergshyddan” på Tynningö. När plasten senare började finnas i Sverige arbetade hon åt firman “Stiletta” med att sy blöjbyxor.

Det sägs att Anna-Lisa brukade ro över till Rindö och gå hela vägen till “Rindöfärjan” för att åka över till Vaxholm och handla mat. För att sedan gå hela vägen tillbaka igen…..

Det var bistra, kalla vintrar i början av 1940-talet och när hon var gravid med Inger på vintern 1940 råkade Vaxholmsbåten en gång sätta av henne på fel sida om isrännan, men det upptäcktes som tur var innan båten hann åka iväg. Hon fick klättra ner för en stege från båten.

Huset, mormor, morfar, Anna-Lisa och Inger

Morfar, mormor och Ingers pappa Harry Andersson

När Astrid och Tore Rydgren kom till ön 1943 med dottern Kärstin för att bygga en sommarstuga blev både Kärstins föräldrar och Ingers mamma glada att flickorna skulle få en lekkamrat. Knappt hade de hunnit säga något, för när de vände sig om så var det fullt slagsmål mellan flickorna. Men det varade inte så länge för strax gick de iväg med armarna om varandra, och sedan dess har de aldrig varit ovänner….

Inger i badbaljan med “Snövit” och Kärstin

Inger hade ju inte så många lekkamrater på vintrarna, men hennes alla katter blev både hennes lekkamrater och hennes dockor. Hon klädde på dem dock-kläder och körde runt dem i dockvagnen. Och där låg de och såg ut att inte må särskilt dåligt av det. Det var framförallt den svarta katten “Prins” och den vita katten “Snövit” (som hade ett blått och ett grönt öga). De äldre katterna “Pyret” och “Rosita” tyckte väl att det var för barnsligt för dem. De var i stället ute och jagade råttor och fåglar. En gång bet “Pyret” Inger i armen och hon sprang gråtande in till mamma och berättade att “Pyret” hade bitit henne. Men det upptäcktes senare att det var ett huggormsbo i stenröset där hon lekte, så det var för att rädda henne undan ormarna som “Pyret” bet henne.

Inger och katten Rosita

Inger och katterna Pyret och Rosita

Inger och hönsen o tuppen

Grisen “Olle” slaktades till varje jul (!) och en gång när den skulle tas ur och tarmarna föll ut så sprang Inger in till mamma och ropade: “Titta nu kommer korven!” Nåja, så enkelt var det ju inte, men det var ju inte lätt för ett litet barn att förstå!

Grisen Olle

Mormor och Inger

Fläsket, “sovlet”, räckte ganska länge, men när det tog slut så blev det potatis, saltgurka och lingon till middagarna har det berättats, eftersom det var under andra världskriget, och ransoneringskupongerna kanske inte räckte så länge.

Ransoneringskuponger

Morfar fiskade också till husbehov och kokt gädda med pepparrotssås var Ingers favoritmat. Hon var ganska kräsen och ville bara äta gädda och ingen annan fisk, men hon var ganska lättlurad, det var bara att säga att det var gädda, så gick det bra att äta. Inger skämdes bort med mormors matlagning, hon skulle alltid få det bästa och göddes med tjock grädde!

Sommarfiske och vinterfiske

Mjölk köpte man hos familjen Sjölin på Furusunds gård och mormor Engla satte filbunkar som alltid fanns i skafferiet. Gott med ingefära på.

På vintern sågade morfar upp is och förvarade i sågspån i “isdösen” bakom uthuset, för det fanns ju inga kylskåp på den tiden.

Morfar i snön

Det var kalla vintrar då i början av 1940-talet med mycket snö. Det grävdes ibland tunnlar i trädgården att gå igenom för Inger som inte var så stor.

(Bild på Inger med vit mössa i snön…..inte skannad)

Inger i snön

När Inger var liten drabbades hon av astma p g a den råa och fuktiga luften nere vid vattnet, och blev dessutom allergisk mot alla sina katter, vilka fick “försvinna”.

“Pappa” Allan, mamma Anna.-Lisa och Inger

Inger 6 år

När Inger fyllde 7 år i juni 1948 var det trädgårdskalas för traktens alla ungar.

Gunhild Peterberg, Jan Lassmann, Inger, Lena Lundin, Jane Lassman, Björn Träger, Rolf Lager

Astrid Törnlund, Astrid Rydgren, Engla Larsson, Sonja Thelin med sonen Hans, Gunhild, Jan, Inger, Lena, Rolf, Jane

Inger hade många lekkamrater på somrarna, men på vintern var det bara Gunhild Peterberg.

Inger och Gunhild i snön

Inger brukade åka med mamma in till Vaxholm och handla mat ibland och då gick de till “Zanders“, som då låg på Strandgatan för att dricka kaffe respektive saft och dela på två bakelser, en halva var, så fick de smaka av båda sorterna. Det fanns ett annat bageri också som låg på Hamngatan och det hette “Blixtbageriet“, men där var det alltid så mycket getingar som surrade runt bakom glasdiskarna, så det var inte så trevligt.

Det hände också att Inger ibland fick åka med mamma in till Stockholm när hon hade ärenden med arbeten o d och då kunde det hända att de gick in på någon “mjölkbar” (“Norma” e d) och åt något litet och när Inger sedan kom hem till mormor berättade hon glädjestrålande att de minsann hade varit på “RESTAURANG”!

På julaftonen 1948 åkte mamma Anna-Lisa in till Vaxholm till BB för då var lillasyster Gunvor på väg. Och på juldagens morgon sjöngs det i radion: Ett barn är fött på denna dag…. Mamma Anna-Lisa låg kvar på sjukhuset i Vaxholm en längre tid p g a sjukdom och mormor Engla låg också på sjukhuset i Vaxholm., där hon senare avled i mars 1949.

Ingers styvpappa Allan Lind, född 1904, död 1994.

Inger gick första skolåret i Vaxholm och fick åka med skolbåten “Ran” med kapten Johansson. Efter vägen ner till båten fick hon (under tiden mamma var på sjukhuset) gå in till en granne, Ulla Lager, som flätade hennes långa hår, eftersom morfar inte klarade av det.

Efter vägen ner till skolbåten sammanträffade hon med Gunhild och Hjalmar Peterberg som också skulle åka till skolan. De fick gå till Hedvigsdals brygga, eftersom Norra Tynningö/Lilla Furusunds brygga byggdes om, efter alla gånger Vaxholmsbåtarna hade kört sönder bryggan. Tillbaka hem igen från skolan, som det första skolåret bara bestod av ett par timmars undervisning, gick det inte någon skolbåt utan hon fick gå kvar i Vaxholm och vänta på ordinarie båtturer. En klasskamrat från Ramsö hade sin mormor som arbetade på caféet “ Java” på Hamngatan, så när hon var där kunde de gå dit och få en kopp choklad att värma sig med.

En vårdag 1949 skulle Ingers skolklass åka med båten “Ran” till Skansen på en utflykt. Då inträffade en motorbrand på båten, vilken kapten Johansson släckte, så det var aldrig nån fara, men när Inger kom hem och mamma frågade hur det var på Skansen så mindes hon knappt det, det var ju branden som var dagens upplevelse!

Ran på vykort från W-foto. Kapten Johansson på fördäck.

Det hände också att Inger, när hon hade lärt sig att läsa, fick gå in i bokhandeln på Hamngatan och köpa en Wahlströms flickbok för 2:95 kr vid Vaxholmsbesöken.

En trevlig händelse på somrarna var alltid när Anna-Lisas bror Edvin kom åkande från Örebro på sin moped med “påhängsmotor”.

Morbror Edvin

“pappa” Allan och morbror Edvin

När sedan hennes syskon Gunvor, född Lind, gift Westerlund, född 1948, och senare Lars Lind, född 1950, hade kommit till blev stugan dessutom för trång.

Familjen flyttade då upp till huset i skogen (kallat “Lindbacka”) i stället, och huset nere vid viken (“Solviken”) hyrdes sedan ut under många år. (Tills i mitten av 1980-talet då Lars med sin familj övertog det som sitt sommarhus).

"Lindbacka" maj 1976

Gunvor och Lars utanför Lindbacka

“Solviken”

1949 på hösten flyttade familjen Lind in till Stockholm till Karlbergsvägen. Men det blev alltid utflykter ut till landet vår och höst. Ibland gick man av vid Höganäs brygga och rastade efter vägen.

Rast efter vägen

(Morfar bodde kvar nere i “Solviken” så länge han orkade och flyttade sedan in till Stockholm till familjen Lind, på Karlbergsvägen, där han fick sova i kökssoffan i köket).

När man på hösten, efter att ha varit ute på landet och bl a skördat frukt, åkte hem till Stockholm på söndagskvällarna var det ofta “Västan” som gick, med sina rasslande kedjor, och aktersalongen fylld av folk och en dimma av rök, eftersom man fick röka inne på den tiden, och det verkade som om alla människor gjorde det också. Inte särskilt hälsosamt eller trevligt.

På sommaren flyttade man ut till landet när skolorna hade slutat. Det blev alltid ett stort flyttlass, eftersom man i början tog med både sängkläder och husgeråd, för på den tiden hade man inte råd att ha dubbla uppsättningar. Barnen fick stanna vid bryggan medan pappa Allan Lind, född 1904 (död 1994) gick och hämtade cykelkärran och släpade hem hela flyttlasset. Sedan tillbringade man hela sommaren där tills skolorna började i augusti.

När barnen började bli lite större träffades man hos familjen Träger på sonen Björns födelsedag i slutet av juli, då det var maskerad många somrar. Då var både vuxna och barn utklädda, och det var alltid en populär tillställning som alltid fotograferades.

Maskeraden “Bröllopet” Björn Träger, Anna-Lisa Träger med Leif Träger, Kärstin Rydgren, Inger, Astrid Rydgren, Anna-Lisa Lind med Gunvor och Lars Lind, Håkan Franzén, Alma Stedt, Allan Lind

Nyfångad strömming inköptes på lördagarna hos familjen Peterberg på Furusunds gård. Mamma Anna-Lisa stod i köket och stekte den till middag. (Vilket hon också fortsatte med under alla år som hon orkade vara där ute, men på senare år köptes strömmingen av fiskaren på torget i Vaxholm.)

Det doftade ljuvligt, och man fick en hård smörgås med strömming på direkt från stekpannan.

Inger, Kärstin Rydgren (gift Ericsson), och Björn Träger brukade gå ner till viken och bada och Kärstin lärde Inger att simma där en sommar. Man gick även till Insjön och badade, där det fanns en badplats på den tiden. Förutom den vid “höga berget”.

Björn Träger, Kärstin Rydgren och Inger Andersson samt Klas

Langenstedts Electroluxbåt från 1952. Sommaren 1954.

Inger vid samma brygga och båt några år senare.

I bakgrunden Rydgrens och Törnlunds båtar.

Kärstin bodde ofta hos familjen Lind i veckorna på sommaren när hennes föräldrar arbetade inne i stan. På helgerna brukade Inger ro med dem över till “Rindöbergen” eller till “grynnan” utanför bron och bada.

Eftersom mamma Anna-Lisa var bekant med folket på “Sunnerdahlska” (stiftelsen på Södermalm, som hade det som sommarhem för sina medlemmar) nere vid Norra Tynningö/Lilla Furusunds brygga, så fick man gå dit och bada vid deras sandstrand också. Man kunde också bada vid bron, på den tiden fanns det flera alternativ till bad både för vuxna och barn.

Man brukade också ta en promenad genom skogen över berget till handlaren på Höganäs och köpa glass och veckotidningar.

(Jojjes affär på Norra Tynningö kom till senare.)

På kvällarna hände det att Inger och Kärstin tog en promenad “runt viken”, och på söndagskvällarna gick man ner till bryggan och tittade på alla “stackare” som måste åka in till stan för att arbeta.

Man spelade också kort med de andra kamraterna.

Kärstin, Leif, Inger, Björn, Rolf, Gunvor, Lars 1954

På somrarna, vilka inte alltid var soliga och varma, vilket man kanske mest vill minnas, var det ganska mycket åska också. Då fick man inte ligga och sova när det åskade på nätterna utan man måste gå upp och klä på sig. Sedan samlades alla “granntanterna” uppe i familjen Linds hus uppe i skogen, för de var åskrädda och de trodde att de var trygga där. Sedan hör det ju till saken att det var i just det huset som blixten slog ner i mitten av 1960-talet, och det höll på att brinna upp, men se det är ju en helt annan historia………..

Allan, Gunvor, Lars och Inger

“Den gamla grinden”

Anna-Lisa vid den gamla grinden

“Gröna huset” i vinterskrud januari 2010.

viken m m

________________

Alla dessa dagar som kom och gick…..inte visste jag att det var livet……

Författaren Inger:

Tynningösundsvägen 6 (1:566)

Fastigheten förvärvades 1939 av John Ericsson, som fick lagfart på den i juni samma år. Han arbetade som förman på L.M.Ericsson och bodde på Bäckvägen på Hägerstensåsen, i bekväm närhet till sin arbetsplats. Huset byggdes troligen i maj 1940, att döma av återfunna tidningar som använts som isoleringsmaterial, och var så vitt man vet under sin förste ägares tid vitmålat. Den fösta sommaren bodde man troligen i en liten självbyggd övernattningsbod, som sedan fick utgöra en del av "lillstugan" som troligen blev färdig först 1950 och då placerades i tomtens sydöstra hörn. Under Ericssons innehavstid grävdes brunn på tomten (i "kärret") och trappor anlades; dels en "stocktrappa" den första biten upp från vägen, dels en av betong lite längre upp på berget där detta är son brantast.

Troligen hösten 1950 överlät Ericsson fastigheten till Klas och Ulla Langenstedt, som efter något eller ett par år målade huset rött. Ytterligare något år senare drogs el in. Att det inte fanns el på fastigheten tidigare syns på fotografier från början av 1950-talet - ingen luftkabel syns till och heller ingen utebelysning. Till Tynningö tog man sig oftast med sin träbåt, som var av den originella typen ATOS - den s k spantlösa båten, som byggdes av Västerbrovarvet vid Smedsudden både före och efter kriget. Dessa båtar såldes också genom Ivar Holmers brädgård på Fleminggatan och på Tyresö. I stället för av spant, hölls båten ihop med spända vajrar som löpte genom borrade hål i borden. Denna båttyp var därför jämförelsevis mycket lätt att underhålla invändigt. Båten hade köpts begagnad vid Hammarby sjö efter kriget och hade då legat på land sedan 1939. Den hade därför en del torrsprickor och blev aldrig riktigt tät. Även motorn, av fabrikat TRIM, hade varit oanvänd samma tid och gick inte särskilt bra - dock något bättre efter demontering och byte av kolvringar, vilket Klas genomförde en vinter i sin svärmors kök, vars golv därför en längre tid var belamrat med motordelar. Från inköpet efter kriget till 1950 hörde båten hemma vid Sticklinge udde på Lidingö, där Ulla Langenstedts föräldrar Eric och Ellen Eklundh hade en sommarstuga och därför även båtplats både i sjön och på land för vinteruppläggning.

Båten såldes 1952 och en ny campingbåt inköptes, denna gång av typ Electrolux.

Nästa överlåtelse av fastigheten ägde rum 1960/61. Det var då Berndt Westlund med familj som köpte. De var redan tidigare sommarboende på Tynningö och hade enligt uppgift under flera år hyrt i en av villorna på Hedvigsdal. Under deras tid byggdes huset både till och om. Dels byggde man till två sovrum på dess södra sida, dels vinterbonades den tidigare oisolerade glasverandan. Efter föräldrarnas bortgång ärvdes fastigheten av Douglas Westlund, som sålde den sensommaren 1999.

Vintern 1952

Efter ommålning till rött, troligen sommaren 1952.

Något av de första åren på 1950-talet fälldes på både denna tomt

och på grannen Wretes tomt ett antal stora träd, för att få utsikt mot

Vaxholm; som framgår med lyckat resultat.

Tynningösundsvägen 8 (1:565)

Fastigheten såldes obebyggd av Taflins dödsbo till Tore och Astrid Rydgren 1943. Som så vanligt på den tiden byggde de först själva en mindre bodliknande byggnad, vilken dög att bo i sommartid. Den finns alltjämt kvar, men är uppflyttad till skogen, bakom huset som byggdes 1957 av Oskar och Arvo Malk, vilket obetydligt förändrat alltjämt är huvudbyggnad på tomten. Först 1950 upprättades köpebrev och samma år fick Rydgren lagfart på fastigheten. Det verkar som om det ofta tog många år att slutföra tomtförsäljningarna på denna del av Tynningö. Riktigt varför är svårt att fastställa så här långt efteråt, men mycket tyder på att säljarna, Taflin, helt enkelt inte hade särskilt bråttom att få betalt, utan gärna väntade några år på likviden.

När familjen Rydgren köpte tomten var den nog skogbevuxen ända ner till vägkanten, så det första som gjordes var att fälla träd, antagligen mest på den nedre delen som med tiden omvandlades till trädgårdstomt med gräsmatta. Någon brunn fanns inte, utan man gick de första åren över vägen till Karlssons och hämtade vatten. Det ledde till att Tore Rydgren beställde brunnsborrare till ön redan 1950, vilket är i jämförelse ovanligt tidigt att borra brunn på en sommarstugetomt. Intresset för borrad brunn spred sig dock så mycket att borrarlaget blev kvar flera år på Tynningö innan alla uppdrag var slutförda. Vattnet lär ha blivit av god kvalitet och fick kallas "farbror Rydgrens goda vatten". Vi grannar utan drickbart vatten hade nämligen förmånen att få hämta vatten hos Rydgrens dagligen.

Huset som byggdes 1957 hade från början en öppen veranda mot norr som senare byggdes in. De första 40 åren var stugan brun, antagligen behandlad med Cuprinol eller liknande vilket alltjämt var vanligt på 1950-talet. Familjen Rydgren sålde fastigheten 1997 till nuvarande ägare Maria Holmertz.

Huset byggdes som sagt 1957. Av följande utsnitt ur originalritningen framgår att verandan ursprungligen var öppen med plant tak.

Hösten 2010 avverkades flera stora träd på denna och angränsande tomt av Bengt Törnlund och Henning Waara. När nedanstående bild togs den 11 oktober var arbetet i det närmaste färdigt och nämnda herrar håller på att "dela bytet", vilket även det som synes är ganska slitsamt.

Tynningösundsvägen 13 (1:502)

På denna tomt fanns tidigare en trevlig liten stuga av äldre typ, som dock revs under april 2012. Stugan hade en ovanlig historia genom att den sägs vara flyttad till nuvarande placering från 1:115 (Tynningösundsvägen 19), där den ska ha uppförts på 1920-talet; troligen 1923 eller 1924. Flyttningen lär ha ägt rum 1936, när den villa som nu finns på 1:115 skulle byggas. Det berättas vidare att, det på senare tid rosa, huset förr var grönt. Man kan nog säga att detta var en för sin tid typisk sommarstuga - liten med små fönster och rätt så lågt tak, samt panel i liggande enkelfasspånt. Som framgår av nedanstående bilder var huset tillbyggt med inbyggda verandor både mot viken och mot vägen.

Från början var denna tomt en del av fastigheten 1:116 som från 1924 ägdes av Gunnar Lager. Han avstyckade 1935 den nuvarande 1:502 om 1.640 kvm och sålde den till Ida Lassmann, som vid denna tid köpte ytterligare minst en fastighet vid nuvarande korsningen Tynningösundsvägen/Gärdsgårdsvägen (1:559). Ida Lassman sålde fastigheten till Sonja Liljequist 1950 och hon sålde den i sin tur till Eva-Britt Eriksson 1979.

Tynningösundsvägen 15 (1:116)

Fastigheten såldes av Levi Levin till Gunnar Lager i oktober 1924.

Tynningösundsvägen 19 (1:115)

Fastigheten bildades vid den stora ägostyckningen av Furusunds gård 1906 och kom därigenom att först ägas av grosshandlare Erik Johansson från Östersund och sedan av grosshandlare Levi Levin, som köpte de fastigheter Johansson hade kvar 1918 - 1920, d v s de flesta. Denna fastighet köptes sedan 1923 av J E Lindkvist som var droskägare i Stockholm. Han torde tämligen omgående ha byggt den lilla stuga som senare flyttades till nuvarande fastigheten 1:502. Flytten bör ha skett 1933, inför uppförandet av det hus som nu finns på tomten; en mindre tvåvåningsvilla med brutet tak - typisk för sin tid, men mer vanligt förekommande i dåtidens villaförorter än i typiska sommarstugeområden. En mycket trevlig byggnadstyp som har stått sig väl under åren. Lindkvist sålde fastigheten 1961 till Gunnar Lanteli.

Några har minnen av att man på Lindkvists tid sålde bär och frukt på denna tomt - äpplen och hallon har nämnts. Att dessa minnen stämmer med verkligheten kan man nog utgå ifrån med rätt stor säkerhet, för än idag finns många fina äppelträd på fastigheten och i familjen Trägers på annan plats omnämnda gästbok finns följande teckning som ytterligare verifierar förhållandet:

Teckning från 1951. Äppelförsäljning till vänster i förgrunden bör vara

fastigheten 1:115 och huset till höger handelsboden. Vägen till vänster

mellan staketen är då nuvarande Gångbrovägen.