Tynningö gård/säteri köptes 1906 av Anders Brinkman och Anders Persson. I pressen förekom uppgift om att det var tre personer som var köpare och att den tredje i så fall var major CM Tottie. Detta framgår inte av de köpehandlingar som upprättats under det första årets fastighetsförsäljningar, för där står såvitt man kan finna enbart Brinkman och Persson som säljare. I vart fall bildades under 1907 ett aktiebolag, Tynningö AB, som kom att bestå under lång tid och det var detta bolag som då och var ägare till stamfastigheten, samt stod som säljare vid framtida tomtförsäljningar. Troligen sålde Brinkman, Persson och Tottie sina andelar i fastigheterna för sammanlagt 300.000 kr. Tottie kom senare att i olika rättsprocesser att hävda att han fick betalt på "oförmånliga villkor" i form av långa reverser, alltså fordringar på det nybildade bolaget.

En annan uppmärksammad affär var när Tynningö AB 1909 sålde 1.060 aktier i Rederi AB Stockholm-Wermdö (det s k Torbolaget) till ett "konsortium" bestående av ett antal privatpersoner, vinhandlare CE Boström, bokförläggare A Johnson, fabrikör CF Norling, vinhandlare L Kahn, banktjänsteman G Åberg och sjökapten P Svanström, för 115.000 kr. Under november 1909 stämde dessa herrar Tynningö AB och yrkade att affären skulle återgå. Grunden för deras talan var att de hävdade att det i överlåtelseavtalet ingått en klausul om att den förvärvade aktieposten medförde röstmajoritet i bolaget. Det visade sig dock att en nyemission ägde rum strax efter aktieöverlåtelsen. Köparna verkar ha hävdat att säljaren varit med och beslutat om den utan att nämna något om den för köparna, men det är svårt att entydigt utläsa ur rapporteringen kring processen ifall det verkligen är det man menar och än svårare att få en uppfattning om hur det verkligen förhöll sig.

På en extra bolagsstämma hade aktiekapitalet ökats till 330.000 kr, vilket sedan bekräftades av ordinarie stämma. Grosshandlare B O Seippel tecknade aktier för 115.000 kr och betalade likviden genom att utfärda en revers(!). Seippel hade under 1909 fått i uppdrag av bolaget att beställa en ny båt och hade i samband med det en del utlägg, genom vilka han betalade av en del av reversskulden. Seippel hade för övrigt redan ett år tidigare varit invecklad i en annan rättsprocess, när han vägrat betala en del av en varvsräkning till Bergsunds Mekaniska Verkstad; en process han förlorade i hovrätten och fick betala de tvistiga 11.000 kr. Beloppet avsåg arbeten på Nya Sandhamn 1906-1907, då Seippel när båten redan var på varvet bestämde sig för att arbeten utöver de ursprungligen beställda skulle utföras. Domen överklagades och fastställdes den av Högsta Domstolen först i november 1913.

Det förklarar kanske delvis varför Seippel beställde sina två skärgårdsångare, Sandhamns Express och Tor I från Eriksberg i Göteborg. Seippel ägde fastigheten Hildegård på Norra Lagnö och hade därmed intresse av ångbåtstrafiken dit. I augusti 1909 stiftade Seippel tillsammans med några andra herrar Ångfartygsaktiebolaget Stockholm - Sandhamn och avsåg tillskjuta sin båt Nya Sandhamn dit. Avsikten var väl även i det fallet att han skulle erlägga aktielikviden genom att som apport tillsjuta den nybyggda båten när den blev klar. Tydligen var det så att Seippel, som var en landets absoluta höginkomsttagare, själv tog den ekonomiska risken för bägge de nybyggda systerfartygen tills de var levererade. Konstituerande bolagsstämma i Sandhamnsbolaget avhölls den 15 januari 1910. Då beslöts stämman inköpa Nya Sandhamn och nybygget. Ordinarie bolagsstämma 19 februari, aktiekapital 220.000 kr. Den 24 mars sjösattes den nybyggda Tor I vid Eriksberg och den 10 april ankom Sandhamns Express till Stockholm (sjösatt 22 november 1909, levererades 30 mars och avgick till Stockholm 6 april). Emellertid uppger Gösta Bredenberg i en inlaga i SvD den 7 juli 1914 att fartyget då ägdes av grosshandlare Seippels dödsbo. Detsamma anges i en notis i tidningen den 8 maj samma år. Det framstår således som mycket oklart, snarast osannolikt, ifall fartygen någonsin tillsköts till det 1909 nybildade bolaget.

De missnöjda aktieköparna Boström med fler som stämde Tynningö AB 1909 förlorade antagligen processen om återgång av köpet, för på den ordinarie bolagsstämman 30 mars 1910 återkom de med full kraft och lyckades bli valda till styrelse i bolaget med 1.691 röster, medan den gamla styrelsen inte fick mer än 1.516 röster. Hur man burit sig åt för att trots allt få ihop en röstmajoritet är oklart, men på något sätt hade man tydligen lyckats komma över fler aktier. Till styrelse utsågs Boström, Johnson, Norling, Kahn och Åberg, men även Nils Persson och Nils Öberg som inte figurerat i affären året innan. Sannolikt hade det alltså gått till så att man lyckats övertala Persson och Öberg att rösta för den nya styrelsen och att de innehade tillräckligt många aktier för att man därigenom fick ihop den nödvändiga röstmajoriteten.

Den 12 maj 1910 rapporteras att Seippel överlåtit nybygget Tor I på Rederi AB Stockholm - Wermdö. Man kan anta att han därmed betalade av den revers han utfärdade i samband med nyemissionen 1909.

Tynningö AB trädde i likvidation 1947

Furusunds gård

Namnet Furusund kanske har fallit något i glömska i senare tid och i det allmänna medvetandet ersatts av begreppet Norra Tynningö, som är nutidens namn på den ångbåtsbrygga som tidigare hette Lilla Furusund (se även under avsnittet Ångbåtsbryggor). Epitetet "Lilla" avsåg dock egentligen bara själva bryggan. Gården har aldrig hetat annat än bara Furusund, men ibland har ändå uttrycket Lilla Furusund använts - i vart fall i början av 1900-talet när tomter såldes av..

Om denna gård finns en hel del skrivet, både av Kurt Runström i "Tynningö Säteri" (2006), och av Ann-Katrtin Pihl Atmer i "Sommarnöjet i skärgården" (1987). I dessa böcker kan man läsa att Furusunds gård, liksom övriga friköpta jordbruksfastigheter på ön, från början var en torplägenhet under säteriet. Först i samband med laga skifte under 1800-talet blev dessa tidigare torp självständiga fastigheter.

Denna utveckling tog sin början med s k förpantningar. Vad var då det för något? Jo - den tidens "frälseegendomar" fick bara innehas av "frälse" ägare, d v s adeln. Det innebar naturligtvis på många sätt problem. Bland annat påverkades värdenivån på fastigheterna ibland negativt, när kretsen av möjliga köpare ("marknaden") på detta sätt starkt begränsades. Ett sätt att kringgå förbudet att sälja frälseegendom till ofrälse köpare var då att "förpanta" fastigheten. Det gick till så att ägaren i stället för att sälja sin egendom, formellt pantsatte den för ett lån, där "långivaren" var den som egentligen ville köpa, men i stället fick en närmast livstida nyttjanderätt, ofta femtio år. Därefter skulle "lånet" återbetalas inklusive upplupna räntor och nyttjanderätten återgå. Så skedde nog sällan, utan utvecklingen hann ofta "springa om" dessa avtal genom att förpantningarna omvandlades till förvärv genom köp och nyttjaren därigenom blev även formell ägare till sin fastighet.

Storskifte genomfördes på Tynningö 1804-1806. Förpantningar av torpen på ön ägde rum redan några år tidigare, i detta fall 1797. När det sedermera genomfördes laga skifte åren 1851-1854, förklarade sig ägarna till säteriet inte ha för avsikt att utöva sin återlösningsrätt. De berörda lägenheterna tillföll därmed sina innehavare som ägolotter, d v s med modernt språkbruk fastigheter. Panträttsinnehavarna blev därmed fastighetsägare. Ägolotten med littera C fick registerbeteckningen Tynningsö 1:6 och omfattade torpen Furusund, Mjölkviken och Fyrkanten.

Först under 1900-talet inträffade ett antal av de händelser som legat till grund för att det numera ser ut som det gör inom området, d v s att det är i stort sett helt uppstyckat i tomter avsedda för - åtminstone ursprungligen - fritidshus. Under 1800-talets senare del tog utvecklingen sin början genom att den dåvarande ägaren, källarmästare August Johansson, styckade av och sålde några tomter. Källarmästare Johansson var krögare i Stockholm och hade en krog vid Kornhamnstorg åtminstone under åren 1886-1890. Det sägs att han även skulle ha innehaft den mer kända krogen Bährs café vid Riddarhustorget i några år, men det är inte klarlagt. Sedan Bähr själv gått bort fortsatte hans änka Sofia Dahlgren (sedermera omgift Olbers) att driva krogen, enligt uppgift till 1898. Då August Johansson bosatte sig året runt på Tynningö i december 1900, kan han inte ha haft cafét i särskilt många år. Värt att notera är i alla fall att uttrycket att "ta en bärs" lär komma från detta etablissemang, åtminstone enligt den muntliga traditionen.

Mest troligt är nog att Johansson aldrig innehade denna kända krog, för åren 1899-1900 innehades den av en Charles Petersoon (!) och sedan torde Johansson i och med sin flytt till Tynningö ha pensionerat sig och upphört att bedriva restaurangrörelse.

Arrendator på Furusund var under tiden 1900 till 1906 Erik Eriksson med hustru Augusta, födda 1848 på Överselö resp 1846 i Stockholm. De inflyttade till Furusund på Tynningö från Överselö 1893, men titulerades då arbetare. Senare under 1890-talet var de bosatta på fastigheten Koppang och titeln är då ändrad till arrendator. Arrendatorn Söderberg flyttade in på Furusund 1895 och finns kvar till 1900 då han flyttade ut till Huddinge, alltjämt titulerad arrendator. Exakt när arrendet övergick från Söderberg till Eriksson är således svårt att veta, men i slutet av 1890-talet verkar det alltså ha varit (Vaxholm AI:27 husförhörslängd 1890-1900 sid 119 o 148, samt Vaxholm AII:3, församlingsbok 1900-1912, sid 179, 180 o 207). Det kan heller inte uteslutas att det tidvis fanns två arrendatorer samtidigt, som arrenderade delar av marken, fast det kanske är mindre sannolikt.

Efter källarmästare Johanssons bortgång 1904 avyttrade dödsboet fastigheten till en grosshandlare Erik Johansson från Östersund. Såvitt man känner till förelåg inget släktskap mellan källarmästaren och grosshandlaren. Den sistnämnde torde även ha förvärvat fastigheten i ett renodlat kapitalplaceringssyfte och var aldrig bosatt där permanent. Huruvida han utnyttjade sin egendom till sommarviste är inte känt, men det finns inga uppgifter som tyder på att så skulle ha varit fallet. Redan 1906 genomförde Erik Johansson en så kallad ägostyckning av området, varvid det i sin helhet indelades i tomter. Det är denna lantmäteriförrättning som ligger till grund för hur det ser ut idag, även om många av de fastigheter som då lades ut var så stora att de delades till två när det många år senare blev aktuellt att sälja ut dem till allmänheten.

Först i november 1911 flyttar nästa arrendator in. Det var Karl Fredrik Bäckman (född 1863 i Dagsberg i Östergötland) med familj, som närmast kom från Engelbrekts församling i Stockholm. De bodde kvar på gården till 1926, då de flyttade till Ramsö. Från den tidpunkten benämns Bäckman "f d arrendator" i böckerna. (Vaxholm AIIa:3 församlingsbok 1900-1912 sid 180, AIIa:10 1913-1919 sid 161 och AIIa:11 1920-1931 sid 228)

Nästa arrendator var David Erlandsson (född 1870 i Fellingsbro i Örebro län), som med fru och flera barn flyttade in från Ludvika den 4 maj 1926. Familjen Erlandsson fanns kvar till den 7 november 1928, då de flyttade tillbaka till Ludvika (Vaxholm AIIa:11 församlingsbok 1920-1931 sid 228).

Vilka marker var det då som brukades av gården från ägostyckningen 1906 och fram till krigsslutet? Det är svårt att bilda sig en klar uppfattning om, eftersom inga underlag verkar existera som kan ge vägledning. Sannolikt så hände nog inte så mycket just när ägostyckningen genomfördes, eftersom huvudägaren Erik Johansson även fortsatt var ägare till flertalet nybildade fastigheter, liksom senare Levi Levin. Något som är ganska säkert är att ängarna på vikens sydostliga stränder och utmed nuvarande Tynningösundsvägens sträckning framemot Ängsstigen användes som betesmark för boskap. Något som starkt tyder på det är brons utformning som den ser ut på fotografier från 1920-talets början. Den är då betydligt bredare än vad den var senare och är dessutom belagd med helt täckande brädor, vilket ju är en förutsättning för att klövdjur ska kunna gå på underlaget. Dessutom har Allan Klingström vittnat om att det under hans tidiga barndom, d v s så sent som på 1930-talet, fanns en gärdsgårdsgrind på platsen för den nuvarande korsningen mellan Tynningösundsvägen och Marenslingan, varför platsen allmänt kallades för grindhålet.

Erik Johansson från Östersund sålde av några fastigheter under sin innehavstid, men tomtrörelsen verkar ha gått väldigt trögt, för de flesta förblev osålda. Augusti 1918 verkar Johansson ha sålt alla sina kvarvarande tomter till A Fontaine och August Abrahamsson. Redan i oktober samma år övertogs Fontaines andel av grosshandlare Levi Levin. Dessa överlåtelser gick således till på ett märkligt sätt, så tillvida att Levin först köpte hälften av varje fastighet 1918 och sedan köpte andra hälfterna först 1922. Det var även tre fastigheter som inte ingick i dessa överlåtelser, utan behölls av Erik Johansson, nämligen de tre som utgör kärret vid Ängsstigen. Troligen ansågs dessa som osäljbara.

Även Levin torde ha köpt i kapitalplaceringssyfte, men i hans fall finns det tydliga tecken på att han och hans familj var sommarboende på Tynningö. Från 1923 finns Levin med i telefonkatalogen med nummer Norra Tynningö 67. Var familjen bodde är dock svårt att säkert veta när samma person ägde så många fastigheter, men en som Levin ägde länge och som är trolig är 1:97 som han sålde till Stockholms blindförening först 1940. Det är fastigheten vid Stenskärsviken med den villa som blev Blindhemmet Phosphoros "herrvillan" - en ståndsmässig sommarbostad för grosshandlaren, som för övrigt under senare tid övergick till att i stället titulera sig direktör. En avstämning mot mantalslängden för 1928 utvisar att Levin då hunnit avyttra ett antal tomter och att takten förefaller ha varit lika låg som på Johanssons tid, samt att han då alltjämt var ensam ägare till de som alltjämt var osålda. Några år senare kommer Ingeborg Taflin (1867 - 1937) in som delägare till vissa av fastigheterna, men inte alla. Det är alltså då namnet Taflin dyker upp för första gången i Furusunds historia. Det verkar som om Levin behöll en del fastigheter för fortsatt avsalu, för att vid 1930-talets slut äga endast ett tiotal. Ingeborg Taflin var ogift och vid hennes bortgång 1937 ärvdes hennes fastigheter av hennes brorsöner Erik och Nils Taflin.

År 1937 genomfördes även en märklig åtgärd av lantmäteriet. De tomter som kvarstod osålda efter ägostyckningen 1906 slogs då ihop till en ny stamfastighet med beteckningen 1:524. Varför det skedde kan man undra över. Det fanns troligen två orsaker. Dels hade överlantmätaren i annat sammanhang ondgjort sig över att formen ägostyckning var en olämplig form för uppdelning i tomter för avsalu. Dels hade många år gått sedan ägostyckningen och markägarna borde sannolikt ha varit intresserade av att dela upp marken i mindre fastigheter än tidigare skett. Det visade sig också vid den fortsatta tomtförsäljningen att man nu mest avstyckade tomter om kring 4000 kvm, mot tidigare dubbelt så stora eller mer. Det verkar som denna förrättning drog ut på tiden i många år, men från 1937 började man sälja tomter mindre än enligt 1906 års ägostyckning. Det har också framkommit att flera som köpte sina tomter under mitten av 1940-talet fick lagfart först 1951.

Marsviken

Man talar ibland om "jordbruket vid Marsviken". Därmed avses då den verksamhet som bedrevs av familjen Jonsson från någon gång på 1930-talet och som omfattade fastigheterna 1:448 och 1:449. Karl Gustav Jonsson verkar ha kommit till Tynningö 1926, då han först blev trädgårdsmästare på Sjövreten och därefter på Sturegård från 1929. Det finns sedan en notering om att familjen "bor tillsvidare i skeppsmäklare Höijers villa", vilket troligen var från 1934. Fastighetena 1:448 och 1:449 förvärvade han först 1942, men det är klarlagt att familjen först bedrev jordbruket som arrende på samma mark. Tidigare utgjorde den ängsmark som det då var frågan om en del av Tynningö gårds betesmarker. Lars Bennbäck (f 1928) har berättat att det i hans barndom betade kor på ängarna närmast Solberga och kvigor på den nordvästra delen av denna då sammanhängande ängsmark. Åtminstone från 1935 finns säkra uppgifter om att Jonsson var arrendator. Dessa fastigheter hade bildats som avsöndringar redan 1926 och köptes då av grosshandlare Albin Johansson, som hade Majdalens handelsträdgård och troligen avsett att utöka sin verksamhet med trädgårdsodling även till dessa fastigheter. Han gjorde konkurs 1930 varefter de då ännu ej slutbetalda fastigheterna återköptes av Anders Brinkman för att skydda sina fordringar. Det var alltså Brinkman som sålde dem 1942 till Karl Gustav Jonsson.

Karl Gustav Jonsson var född i Tryserum 1899, fru Ester Jonsson i västra Husby 1904 och barnen Maj och Karl Gustav i Stockholm 1932 respektive 1934. Även om Karl står med titeln trädgårdsmästare hela tiden, var det närmast frågan om ett mindre jordbruk med ko och häst.

Sommaren 2009 anordnade TGEF under ledning av Eva och Allan Klingström en guidad vandring, som detta år var mer inriktad på kulturhistoria än naturkunskap och till stor del byggde på Evas barndomsminnen från trakten kring Marsviken, Solberga och Båtsholmen. Det Eva då berättade finns delvis att läsa i boken Insjöarna på Tynningö (sid 94).

Fastigheten 1:448 existerar alltjämt, medan 1:449 är uppstyckad på flera mindre.

Karl Gustav Jonsson var född i Tryserum 1899, fru Ester Jonsson i västra Husby 1904 och barnen Maj och Karl Gustav i Stockholm 1932 respektive 1934. Även om Karl står med titeln trädgårdsmästare hela tiden, var det närmast frågan om ett mindre jordbruk med ko och häst.