Höganäs

Tynningös västligaste del känner väl alla numera som Höganäs, men det är faktiskt ett så kallat påhittat namn. Området hette tidigare Fyrkanten och utgjorde ett av flera torp under Tynningö säteri, vilka i mitten av 1800-talet blev självständiga fastigheter. Som Kurt Runström berättat i sin bok fanns det även en krog med namnet Fyrkanten på platsen. Bra läge för en sådan alldeles intill farleden. Hade den funnits kvar, skulle det säkert kunnat vara en lönsam verksamhet än i dag, med tanke på den stora mängd sjöfyllerister som kör förbi här med sina motorbåtar på sommaren. Fastigheten Fyrkanten, som alltså omfattade hela Höganäs, köptes 1874 av en snickarmästare Munthe. Hans avsikt med köpet var att exploatera området med sommarvillor, både för uthyrning och avsalu, vilket han verkar ha satt igång med i princip omgående. Det blev väl närmast ett skolexempel på denna tidstypiska verksamhet och bebyggelse och har beskrivits mycket väl och utförligt av Ann Katrin Atmer i hennes bok Sommarnöjet i skärgården, vilken starkt rekommenderas för den som vill veta mer om denna epok och de hus som byggdes då. Hösten 1876 bosatte sig familjen Munthe permanent på Höganäs och de följande åren även drängar, pigor och trädgårdsmästare. Detta tyder på att Munthe själv ledde sin exploaterande verksamhet på plats. Först hösten 1891 flyttade familjen tillbaka till Stockholm. Under sina femton år på Tynningö hann Munthe med att bygga ett antal sommarvillor och senare även i lugn takt stycka av marken de stod på och sälja. Namnbytet från Fyrkanten till Höganäs skedde redan 1875 och var säkerligen betingat av rena lönsamhetsöverväganden. Ett namn som klingade bättre i marknadsföringen och ingav platsen viss status. Myndigheterna verkar på den här tiden ha varit högst medgörliga när det gäller att namnge fastigheter och lät ägarna i stort sett själva bestämma fastigheternas namn. En helt nödvändig förutsättning i denna marknadsföring var naturligtvis att det var möjligt att ta sig dit. Det var det inte från början, men Munthe lyckades få Waxholmsbolaget att lägga till vid Höganäs med början 1877. I och med det lär det tämligen plötsligt ha blivit mycket lättare än tidigare att både hyra ut och sälja sommarvillorna på Höganäs. Ett annat stort namn inom byggbranschen som kom att sätta sin prägel på Höganäs var den under 1800-talets senare del mycket framgångsrike storbyggmästaren C O Lundberg, som köpte upp en hel del av Munthe, bland annat fastigheten Eriksdal och Höganäs 3, den som ligger närmast ångbåtsbryggan. Eriksdal är den stora tegelbyggnaden vid Höganäs torg och är minst sagt ett dominerande inslag på platsen där den i stort sett ligger placerad så att man varit tvungen att dra vägen runt huset för att komma förbi. Eriksdals historia är välkänd och utförligt berättad i ”Sommarnöjet i skärgården”. Lundberg köpte fastigheten 1895 och byggde den stora tegelvillan. Det påstås att han spekulerade i att kunna sälja den till KSSS som klubbhus, men det är just påståenden. Lundberg gick bort år 1900, men fastigheterna på Höganäs bibehölls tills vidare i byggnadsfirmans respektive släktens ägo.

Fastigheten Skogshyddan var uthyrd sommaren 1905 (SvD 1905-04-03)

Tynningövägen 1 (1:24) Högtorp

Huvudbyggnaden uppges vara byggd 1884.

I augusti 1923 överläts fastigheten av Wilma Lundbergh till Ernst Grafström.

Tynningövägen 14 (1:9) Höganäs No 1

Fastigheten Tynningö 1:9 hette ursprungligen Fyrkanten och från 1875 Höganäs, senare Höganäs No 1. Det var från denna fastighet som Munthe började avsöndra och sälja fastigheter.

Fastigheten såldes av Munthe till byggmästare Sven Jehander som i sin tur 1903 sålde till kamreraren Fredrik Rosin. Huvudbyggnaden uppges vara byggd 1938, vilket sannolikt är felaktigt.

Tynningövägen 22 (1:12 och 1:29) Björkudden Sofiero 1 o 2

Fastigheten Sofiero No 1 uppkom 1879 när snickarmästare Munthe avsöndrade och sålde den till Gustaf Åkerstedt, medan 1:29 avsöndrades och bildades först 1884. 

Av husförhörslängden 1890-1900 (Vaxholm AI:27 sid 139) framgår att fastigheterna under denna period överlåtits från sidenfabrikör A N Berglöfs dödsbo till byggmästare Johan Sjöqvist. Det var denne Sjöqvist som 1898 lät uppföra den ännu kvarvarande huvudbyggnaden på tomten (se bilder nedan). Byggnaden hade under 1897 års stockholmsutställning varit administrationsbyggnad för utställningen och stod då omedelbart till vänster om Djurgårdsbron, sett från fastlandssidan. Den var ritad av arkitekten Fredrik Dahlberg och uppförd av byggmästaren C A Olsson. Efter utställningens slut demonterades den och flyttades således till den nuvarande placeringen på Tynningö.

Den mest kände ägaren av dessa fastigheter under årens lopp var källarmästare Georg Steinwall (1865-1941), som nog var rätt allmänt välkänd på sin tid, innehavare av Operakällaren (1895-1932) som han var! Först ägdes fastigheten gemensamt av bröderna Gustaf och Georg Steinwall från 1908, men 1916 köpte Georg ut sin bror och blev ensam ägare. Senast under Steinwalls innehavstid förefaller man ha ändrat fastighetens namn från Sofiero till Björkudden. Georg Steinwalls dödsbo sålde fastigheten till Maria Lövgren april 1943. Hon sålde i sin tur till Gustaf Åkerström i december 1944.

Den Steinwallska eran gav fastigheten och huset extra glans och förtjänar därför även att uppmärksammas lite extra. Glansen kom väl naturligen genom Steinwalls roll som källarmästare på ett av stadens bättre etablissemang. De middagar som bjöds på Björkudden under den tiden hade inte minsta karaktär av skärgårdsliv, utan var väl så överdådiga som menyerna på Operakällaren. Bevarade inköpslistor till sådana tillställningar talar sitt tydliga språk. Bland annat serverades 1914 till desserten Madeiravin med årgång 1848! Även om det kom från krogens vinkällare är åldern minst sagt aktningsvärd. Det kan betvivlas att samma etablissemang i nutiden har kapacitet att servera så vällagrade drycker...

Av intresse är också Georg Steinwalls stora seglingsintresse. Han var dock långt ifrån ensam om detta intresse bland bland den tidens "högdjur" på Höganäs. Segling och segelbåtar, liksom sedermera även motorbåtar, tycks då ha varit en populär sysselsättning med hög status för de som hade tid och råd att ägna sig åt sådant. Ett par av Steinwalls båtar är mer välkända, främst då kanske den lilla segelbåten - "Plymsnäckan" - Iverna. Detta verkar ha varit en populär båttyp i trakten för det fanns fler på Tynningö. Av några bilder som finns i Sjöhistoriska muséets fotodatabas verkar det som om Iverna mest användes av sonen i familjen, Carl-Georg Steinwall. Han syns där ofta tillsammans med två andra yngre herrar på Höganäs, Gösta Jackson och Bertil Andersson, varav åtminstone den förstnämnde var ägare till en likadan farkost, Ariadne. Bertil Andersson var son till den mycket framstående båtbyggaren Albert Andersson (1853-1926).

Vidare beställde bröderna Steinwall en 18 meters motorkryssare att byggas vid Stockholms Båtbyggeri AB (Neglingevarvet), efter ritningar av C G Pettersson. Leverans torde ha skett 1920.

Källarmästaren med fru i trädgården 1914.

Under andra världskriget och omedelbart därefter är det känt att byggnaden fungerade som flyktingförläggning och Göran Johansson har berättat att flyktingar av flera olika nationaliteter var placerade där.

Ännu en ägare med relativt kort innehavstid var byggmästare Gideon Håkansson som köpte september 1947 för att sälja juli 1952 till Grete och Mauritz Fagerström. Efter detta ägarsskifte kom fastigheten att ånyo bli mer allmänt känd, i och med att de nya ägarna där startade den s k Ferieskolan, med sommaundervisning för barn som var i behov av sådan. Den verksamheten lär ha bedrivits rätt många år och pågick nog fram till mitten av 1960-talet.

Tynningövägen 23 (1:192) Elisedal 7

Fastigheten om 3.366 kvm bildades 1907 när Felix Nyberg avsöndrade den från Elisedal 5 och sålde till kontrollören S J Rehn. Den tomtkarta som upprättades i samband med lantmäteriförrättningen utvisar att det redan då fanns en byggnad på fastigheten belägen på samma plats på tomten som den nuvarande. Det har förekommit uppgifter om att nuvarande, kraftigt ombyggda, byggnad är uppförd 1909, vilket således kan vara felaktigt.

Tynningövägen 26 1:317

Fastigheten bildades genom avsöndring den 30 september 1914. Bostadshuset på den uppges vara byggt 1917. Den har varit föremål för försäljning både 2010 och 2011.

Tynningövägen 28 (1:49) Skogshyddan

Huvudbyggnaden anges vara uppförd år 1900.

Fastigheten Skogshyddan var uthyrd sommaren 1905 (SvD 1905-04-03)

Tynningövägen 3 (1:41) Aludden

Fastigheten Aludden bildades 1892 genom avsöndring från Högtorp (1:24) och fick då namnet Högtorp 2. Tio år senare förvärvades den av byråchefen Carl Axel Hasselrot, som ägde fastigheten till 1934, då den såldes till Bengt Engelbert Andersson. Genom sitt läge på udden strax norr om Höganäs brygga är denna fastighet och byggnad välkänd för stora skaror båtpassagerare med fler som passerar igenom Tenösundet. Vad som förutom det vackra läget gör fastigheten lite extra intressant är att den Hasselrotska eran är väl dokumenterad. Släkten ifråga har nämligen förmånen att ha en föredömligt aktiv släktförening, som till och med utger ett eget medlemsblad. I nummer 39 av detta medlemsblad finns en mycket trevlig artikel skriven av en sonson till den dåvarande ägaren, som delar med sig av sina barndomsminnen från Aludden. Huvudbyggnaden uppges vara byggd 1870.

http://www.hasselrot.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/06/HSFMB_08.pdf

https://www.yumpu.com/sv/document/view/20000719/medlemsblad-nr-39-december-2008-24-sidor-pdf-hasselrotska-

http://www.hasselrot.org/wordpress/wp-content/uploads/2012/06/Fotoalbum-Carl-Axel.pdf

Tynningövägen 37 (1:316) Höganäs 22

Denna fastighet är en av de som ligger längst bort från Höganäs brygga och därmed gränsar till Myrholmen. Av fastigheterna inom Höganäs är den en av de senast avsöndrade och bebyggda. Vad som särskilt utmärker den är dock framför allt att den har en på olika sätt ovanligt intressant ägarlängd - först Henrik August Bertheau, sedan doktor Margit Insulander och därefter Karin Ericsson.

Fastigheten om 13840 kvm avsöndrades från Höganäs 10 och bildades 1914 och såldes av Walfrid Wagner till Henrik A Bertheau (1863-1950). Han och frun (1861-1931) var fast bosatta där 29.12.1913-1936 resp till fruns död 1931. Sonen och dottern flyttade tillbaka till Stockholm 1918. Bertheau var en person som hade stor betydelse för utvecklingen av ångbåtstrafiken i skärgården och på Mälaren i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Han var född i Övertorneå 1863 och kom till Stockholm 1889 som ingenjör vid Bergsunds Mekaniska Verkstad, som var ett nybyggnadsvarv för små och medelstora ångbåtar. Sedermera blev han direktör för Mälarvarvet på Långholmen, liksom styrelseledamot i Waxholmsbolaget, vilket nog underlättade åretruntboendet på Tynningö.

Samma år som Bertheau flyttade tillbaka till Stockholm från Tynningö, 1936, startade han AB Bilskrotningscentralen på Lindhagensgatan tillsammans med Gustaf Georg Johnsson, med Sten Henrik Bertheau (son) som föreståndare.

I början av 1940-talet sålde Bertheau fastigheten till doktor Margit Insulander, född 1909, som på sin tid var en av få kvinnliga läkare i Sverige och dessutom en mycket framstående sådan. Hennes brorson var Claes Insulander som sedan i många år var befälhavare på ångbåten Mariefred. Claes vistades i barndomen ibland tillsammans med sin bror hos deras faster Margit och berättar har några trevliga minnen att berätta från denna tid:

 Vid ett tillfälle - det kan ha varit omkring 1952 - for min  bror Per och jag tillsammans med Margit ut med vaxholmsbåten Västan för att vara hos henne under ca en vecka. Därunder undersökte vi tomten, som var tämligen förfallen med några tomma bikupor, en stolpe med en spegelglaskula högst upp, som min bror petade ned så att den gick i tusen bitar. Ett badhus som liksom hängde ut över vattnet. Där fanns svanar som väste ilsket om man kom för nära. Vid ett tillfälle ville faster fara in till Vaxholm, varvid en taxibåt rekvirerades för färden. För att i någon mån spara på tvätt utrustades vi med papperslakan, som vi ganska snabbt sparkade sönder under täckena. Vid avfärden bjöd oss Margit att ur Bertheaus kvarlämnade verkstad plocka varsin souvenir - om vi ville - Min bror Per försåg sig med en modell av en ångslup med en lös akterspegel och jag fastnade för en lokaltelefon. Ingenting av dessa saker finns kvar, men följde oss likväl i säkert 15 år därefter. Om vi varit "snälla" under hela denna vecka frågade vår mor då hon mötte vid Strömkajen, vartill faster avmätt svarade att vi nog hade skött oss. Alldeles hade vi nog inte det; det där med lakanen visste vi med oss hade förargat faster plus en del annat. Men vad kan man vänta sig av en 7- och 9-åring, som plötsligt kommer hemifrån och ut på landet till ett nästan spökhus. Åter till Stockholm for vi med Västan, vars motorljud jag särskilt minns (tror jag).

På 1960-talet övertogs fastigheten av Karin Ericsson, som även tidigare vistats mycket på Tynningö, då hennes far var ägare till fastigheten 1:105 (Norra Tynningövägen 12). Karin var under 1970-talet ett antal år föreståndare för Stiftelsen Skärgårdsbåtens expedition på Nybrogatan 76. På olika sätt hade alltså denna fastighet anknytning till ångbåtarnas värld genom rent slumpartade sammanträffanden.

Tynningövägen 7 och 11B (1:16 och 1:32) Höganäs 4 och 6

Två fastigheter som är historiskt intressanta främst på grund av sin ägare är Höganäs 4 och 6 (1:16 och 1:32) som ligger mitt emot Lilla Ekholmen, för de ägdes 1891-1903 av ingen mindre än Lars Magnus Ericsson, alltså grundaren av Telefon AB L.M.Ericsson. Fastigheterna köpte han 1885 av en byggmästare Andersson. Troligt är att Andersson förvärvade dem i syfte att bygga och sedan sälja. Bostadshuset ligger på 1:16 och det numera fint renoverade vattentornet på 1:32. I samband med renoveringen av vattentornet på fastigheten 2003 gjorde länsmuseet en byggnadsantikvarisk beskrivning i vilken en tydligen osignerad oljemålning fanns med, här återgiven i beskuret skick. En intressant detalj med målningen att lägga märke till är ångslupen som ligger och ryker vid bryggan. Den företer stora likheter med slupen Telefon, som ägdes av direktören i Stockholms Allmänna Telefon AB, Henrik Cedergren, som alltså sannolikt var på besök hos sin gode vän L M Ericsson samtidigt med konstnären. Ericsson sålde fastigheterna 1903 till kamreraren Fredrik Rosin. Han ägde fastigheterna till i november 1907. då han sålde dem till Per Svanfeldt.

I maj 1911 köpte Svanfeldt även fastigheterna Höganäs 15 (1:246) och Höganäs 21 (1:309). Säljare var Johan Stålhand. Svanfeldt var därmed ägare till fyra intilliggande fastigheter och det skulle visa sig att dessa kom att ägas gemensamt av flera olika ägare under ett antal år.

I oktober 1911 sålde Per M Svanfeldt alla fyra till Karl Sahlin och Sahlin sålde dem vidare till Johan Fredrik Andersson i februari 1912.

I april 1919 sålde Adelina Andersson alla fyra fastigheterna till Gustaf Barthelsson som omgående sålde vidare till Lilly Rosengren. Adelina Andersson ärvde dem efter sin make Johan Fredrik Andersson som avlidit 1918. I november 1926 sålde så Lilly Rosengren dem till Erland Pettersson. Trots många överlåtelser under en relativt kort tid innehades då således alltjämt alla fyra fastigheterna av en och samma ägare.

Efter denna tid med stor turbulens i ägandet kom en lång period med mycket stabilare förhållanden. Om det berättar Björn Säfwenberg följande intressanta minnen:

Fastigheten ägdes av min morfar, Adolf. E. Carell från någon gång på 1920-talet. Jag har själv tillbringat min barndoms somrar där från 1939 till 1946, då mina föräldrar skaffade ett sommarställe på Rindöbaden (innehas nu av min yngsta syster). Detta hindrade dock inte mycket täta besök hos morfar och mormor på Höganäs. Efter min morfars död 1960 ägdes fastigheten av min mormor, som hade den kvar några år till till på 60-talet (om jag minns rätt).

Efter att fastigheten katastrofalt förvärvats av någon ”äventyrare”, som lät montera bort och sälja några av de magnifika fontäner, som prydde egendomen, förvärvades den av en familj Wadner, som på en mycket förtjänstfullt sätt har renoverat byggnaden och bl.a. tagit fram originaltakmålningar.

Att fastigheten bebotts av L.M. Ericsson är också min uppfattning. Den stöds av att huset hade en lokaltelefonanläggning med telefon i praktiskt taget varje rum och en telefonväxel i serveringsgången utanför köket. Av intresse kanske även kan vara, att min morfar installerade ett eget, bensindrivet elverk i källaren, som laddade en mängd blyackumulatorer, och en likaså bensindriven pump nere vid kajen, som pumpade vatten upp till vattentornet.

Oljemålningen med ångslup, vattentorn och villa. 

Våren 2013. Foto: Björn Säfwenberg