Säteribacken

Säteribacken 19 (1:619) "Gula villan"

Av Gustav Dahlander

Gula villan

Det första huset till höger längs Säteribacken, sett från Tynningövägen. Villan hör till Tynningös äldsta sommarbebyggelse, och marken tycks ha varit bland de första lägenheter som arrenderades ut för ändamålet på ön.¹ Sven Linderoth berättar att huset

byggdes av en grosshandlare [Conrad Axel²] Ahlstedt, troligen på 1880-talet, och han arrenderade även marken framför stugan ända ned till sjön. Där anlade han den trädgård med växthus, som vi kallade Thåströms.³

Grosshandlare Ahlstedt var en pampig man, som förde ett stort hus med gäster och jaktpartier. Det sägs, att Gustaf V som kronprins deltog någon gång. Som det ofta gör, gick det åt skogen, och kapten Werner övertog stugan för fordran. En son till honom blev officer och mycket känd som en av de första svenska flygarna.⁴

Grosshandlare Ahlstedt förefaller ha hyrt sommarnöje redan på 1860-talet, men då på Velamsund. Av inspektor Carl Johan Jonsons brev till den ställföreträdande jordägaren Thure af Wirsén den 9 oktober 1868 framgår att Ahlstedt redan då var tjusad av jakt:

Hr Ahlstedt tror jag just icke sjuter mer än andra, fast jag också hört de påstår, att han lärer jaga under förbjuden tid, men nog är det bättre att hafva honom än ingen, innan han hyrde fösan var aldrig det hela uthyrt någon gång […]⁵

Man hade dock problem med grosshandlarens hushåll, vilket inspektor Jonson omförmäler i ett brev till af Wirsén från den 24 oktober 1868:

[… hyresgästerna har svårt att bestämma sig,] men man får väl tåla alt, för att få uthyrdt, jag har fått tålt ofantligt många nycker, som så många har hafvit, och tål derföre Ahlstedts, ifall de inte blir värre än de har varit, häldre än att det skall stå så godt som tomt […]⁶

År 1868 tycks ha blivit Ahlstedts sista på Velamsund, och i ett brev daterat den 10 maj 1869 kan Jonson konstatera att ”Ahlstedt lärer ha hyrdt på Washolmen efter hvad jag hört berättas”.⁷ Från den närliggande Vasholmen rörde sig Ahlstedts hushåll så småningom vidare till Tynningö, där man så tidigt som omkring 1877 förefaller ha låtit uppföra vad som senare skulle komma att kallas Gula villan:

Den första upplåtelsen till ett sommarnöje [på östra Tynningö] gjordes […] 1876, då familjerna Åkerblom utarrenderade en bit av trädgården i närheten av gården [Tynningö Gård] till konditor Conrad Sundell (Annero [d.v.s. Barnaglädje]). Vaxholmsbolaget hade [som Värmdö ångfartygs AB] börjat trafiken till östra Tynningö 1875, på sin väg till Aspvik och senare Stadsvall, och Thorsbyfjärd gick dit från 1876. Omkring 1877 tillkom ytterligare ett sommarnöje tillhörande handlanden C A Ahlstedt, men detta arrende intecknades inte⁸ [– – –]. Det område som konditor Conrad Sundell fick arrendera 1876 bestod av en inhägnad trädgård i närheten av gården. Ett annat sommarnöje, tillhörigt handlanden C A Ahlstedt låg också i byggnadsgrupperingen runt manbyggnaden. På dessa bör de dagliga rutinerna inom lanthushållningen varit mycket märkbara […]⁹

I tidiga dagar, troligen ursprungligen, var Gula villan målad grön och kallades i området allmänt för Gröna villan (se d. o.). Ommålningen skedde omkring det tidiga 1920-talet. Det exakta byggnadsåret tycks vara svårt att fastställa, men det sommarnöje som tillkom omkring 1877 skulle alltså kunna vara likställbart med villan, varmed Sven Linderoths uppskattade byggnadstid, 1880-talet, finge revideras något.

Bland den tidens förmögna sommargäster stödde många de lokala kommunikationerna: Christian Emanuel Gernandt på Fridhem ägde aktier i flera ångfartygsbolag, och Ahlstedt satt rent av i styrelsen för Ångfartygs-Bolaget Stockholm-Thorsbyfjärd, som från 1876 skötte ångbåtstrafiken på Torsbyfjärd.¹⁰

Efter Ahlstedts ekonomiska bakslag övertogs villan av sjökapten Werner. Denne bebodde den troligen aldrig, utan valde att hyra ut, alltmedan den underhölls dåligt och förföll. En av hyresgästerna var familjen Kahn, känd innehavare av Kahns bierstuga i Stockholm och tillverkare av ”Kahns gurka”.¹¹ Att mannen i huset på den tiden skötte matlagningen var i många kretsar främmande, vilket återspeglas i en berättelse om familjen Khan som Sven Linderoth återger:

Fru Kahn såg mycket bra ut, och maken var en framstående kock, som själv donade i köket. När måltiden var färdig, gick han ut, klappade i händerna och ropade: ”Fru Kahn, maten är serverad”. Ja, så berättas det.¹²

Från år 1899 hyrde Ernst Linderoth och systern Hildur med familjer villan. Hildur var gift med Herman Tidbeck och hade med sig dottern Lisa; Ernst och Anna Linderoth (den senare född Petersson) medförde barnen Greta och Sven; dessutom var där Ernsts och Hildurs mor Hilda Linderoth (född Sandberg). Sven kunde över 60 år senare ännu erinra sig dagen då beslutet att hyra på Tynningö slogs fast:

Jag minns ej mycket från mina tidiga barnaår, men alldeles tydligt några detaljer från dagen, när Pappa och Greta for ut till Tynningö för att hyra sommarstuga. Troligen var det en söndag och tidigt på våren, ty det snöade. Jag ser hur Pappa gick fram och knackade på barometern bredvid bokskåpet i ett rum med tapetmönster i gult och brunt. Jag var mycket ledsen att ej få fara med, och skrek nog i högan sky. Anledningen till att Pappa sökte sig till Tynningö, vet jag ej, men kanske att han fått tips genom sin kollega källarmästare Magnus Johnsson på ”Viktoria”, som sedan några år ägde och bodde på ”Annero”.¹³

År 1903 hade familjen Tidbeck fått Sture, det andra barnet, och boendet i villan blev förmodligen för trångt. Ernst köpte huset av sjökapten Werner. Tidbecks hyrde i stället på Stafsnäs och därefter på Lagnö, för att det tredje året komma tillbaka till Tynningö, där de hyrde in sig på Lugnet. Därefter, sannolikt 1906, hyrde familjen den övre våningen i Barnaglädjes villa. Under de påföljande åren är det oklart om man hyrde sommarnöje, men kring 1910 var familjen ånyo på ön, när man inrättade sig på den övre våningen i det nybyggda Filadelfia. Där blev familjen kvar till 1918, då huset såldes och man fick flytta över till Barnaglädjes villa igen, den här gången till den undre våningen. År 1919 köpte så Herman familjens nuvarande villa nära Länsmansudden – belägen vid vägskälet mellan Säteribacken och Sandgrens backe – varmed kringflyttandets tid ändades.¹⁴

Samtidigt bodde familjen Linderoth kvar i Gula villan; Sven berättar att man efter förvärvet behövde rusta upp huset:

Jag måste haft sinne för tapeter, då jag ännu [cirka 1962] minns mönster och färger från flera rum. Pappa satte genast igång med reparationer både utan och innan. En lång, glad målare, som vi kallade Kletus, arbetade medan vi bodde där. Det gamla spåntaket, som läckte svårt, ersattes med plåtar. Jag tycke, att det blev så fint, sedan Mamma sytt nya gardiner till alla fönster, den vita salsmöbeln varit i stan för målning och omklädsel, en skänk inköpts, och på golven kommit gångmattor och stråmattor. Detta var något så ovanligt, att det nästan oroade mig, då Pappa annars var emot, att något nytt köptes till hemmet i stan, där helst inget fick ändras. Det var endast själva huset vi köpte, tomten var upplåten mot arrende, vilket var vanligt då för tiden. Staketet stod nära huset, som syns på gamla foton. Landsvägen, knagglig och brant, gick några meter från östra gaveln. Men det var minsann ingen trafik, som störde oss.

Framför stugan växte tre jättestora lönnar, av vilka två med tiden försvann. Den sista fanns kvar fram till på 1930-talet, då jag lät såga ned den efter stor tvekan, men den skymde all utsikt och skuggade väldigt trots hård kapning.¹⁵

Ovanför villan fanns en statarbyggnad – kallad statarlängan¹⁶ – som numera är riven, där arbetare på Tynningö Gård bodde. Till villans tomt hörde en fristående strandremsa med ett rött badhus – vilket senare flyttats till sin nuvarande position närmare land – samt familjens badplats, kallad Sandbotten (se d. o.). Badhuset var då placerat längre ut på bryggan än i dag och innehöll utöver omklädningsutrymme en badsump och en tvättstuga. Vid bryggan låg sedermera båten Snurran, som köptes in av Sven Linderoth 1931. Nu innehas denna av Stellan Ridderstrand, som kunde omhänderta båten sedan den efter 16 år av förfall på land vid Annero räddats av varvsingenjören Åke Olsson på Tynningö båtvarv. Snurran reparerades mycket omfattande under vintern 1982–83.

Till 1930-talets början blev familjen Linderoth trångbodd i Gula villan på nytt, emedan Greta gift sig med Walter Krebs och fått barnen Sven-Bertil, Barbro och Inger. Sålunda valde familjen Krebs att år 1931 under en period vistas på badorten Mellbystrand vid Laholm på Västkusten, varpå man under sensommaren året därefter kunde lösa frågan varaktigt genom att förvärva Björkbacken. År 1939, innan decenniet var över, fick sedan Sven möjlighet att köpa grannfastigheterna stora huset och Annero. I den senare villan kunde han efter ett omfattande ombyggnadsarbete inrätta sig 1945, varpå Gula villan såldes och lämnade släktens ägo.

Köpare var slöjdläraren Karl Jansson, som var i besittning av ett praktiskt handlag och kunde underhålla villan ordentligt. Det är okänt om huset sedan växlade händer vid ytterligare något tillfälle innan det anskaffades av Walter Mattsson, vilken även är känd för att ha varit med och grundat Tynningö Gård Ekonomisk Förening (TGEF). Mattsson har tillsammans med sin familj vårdat Gula villan omsorgsfullt, byggt uthus och även köpt till den forna statarlängans mark.

Gula villan tas upp i kommunens inventering av kulturhistoriskt angelägen bebyggelse från 1977 och betecknas där med det särskilda omnämnandet ”intressant”. Tomten karakteriseras som ”[s]ödersluttande, anlagd”. Uthuset finns dokumenterat som en ”gäststuga”, och boningshuset får följande beskrivning:

Boningshus i en våning med källare och inredd vind.

Grund av murad delvis tuktad gråsten, delvis putsad.

Byggnadsstomme av trä fodrad med liggande gulbeige pärlspontpanel.

Vita lister och omfattningar.

Utbyggnad på nordöstra längdfasaden.¹⁷

Namnet Gröna villan vann tidigt anklang, möjligen hjälpt av att grönt inte är den vanligaste husfärgen. Under 1900-talets första kvartal – sannolikt på 1920-talet – målades så villan om och blev gul, varpå namnet Gula villan uppstod, av allt att döma som en direkt reinkarnation av det äldre namnet. Faktumet att det fanns många gula villor i området (exempelvis Annero, Barnaglädje och Filadelfia) tycks inte ha hämmat namnet Gula villans spridning mer än för Röda boden i motsvarande fall. Namnet är fullt levande också i dag, åtminstone i kärnområdet för detta arbete.

¹ Sis s. 165, karta. Barnaglädje är troligen något år äldre än Gula villan och därmed det äldsta sommarnöjet på Östra Tynningö, men detta kan inte anses vara fullt klarlagt. Se Sis, s. 164–165, 394 och 671 samt fotnot i detta arbete under Barnaglädje. ² Sis, s. 720. ³ Efter ägarna, familjen Thåström. Se vidare fotnot 3 under Jockes väg för dessa. (Min anmärkning.) ⁴ ÖT, s. 26–27. ⁵ Sis, s. 203.

⁶ Sis, s. 211. ⁷ Sis, s. 210. ⁸ Sis, s. 165. ⁹ Sis, s. 188.

¹⁰ Sis, s. 217–219. ¹¹ ÖT, s. 26. ¹² ÖT, s. 26. ¹³ ÖT, s. 25.

¹⁴ ÖT, s. 25, 31 och 35. ¹⁵ ÖT, s. 26. ¹⁶ ÖT, s. 39.

¹⁷ Vaxholms stad, Bebyggelseinventering Tynningö, s. 156.

Säteribacken 20 (1:197) Ludvigsberg

Om denna fastighet kan man i "Sommarnöjet i skärgården" läsa att huset uppfördes omkring 1908 av grosshandlare Ludvig Hessle och att det utmärkte sig genom att uttrycket på huset är knappt och reducerat. Efter till- och påbyggnader i modern tid år denna beskrivning knappast längre adekvat.

Säteribacken 22 (1:849)

Fastigheten 1:287 tillkom 1910 när den såldes av Tynningö AB till fru Elin Holmström och var då 5.409 kvm. Redan efter ett år såldes den vidare till Johan Schagerholm som i sin tur sålde till Johan och Edith Frykman 1921, alltså den sedermera bankdirektör Frykman som var aktieägare i och den siste styrelseordföranden i Rederi AB Stockholm-Wermdö, det så kallade Torbolaget. I mitten av 1960-talet överläts fastigheten till familjen Edström. Efter ombildning fick fastigheten numret 1:849. Huset byggdes sannolikt redan under den första ägarens tid, 1910.

Klassiska dassdörrar

Vy från stranden sommaren 2013