Busstrafiken

Anledningen till att det finns busstrafik på Tynningö är att öns östra del blev av med en stor del av sin båttrafik efter 1948 när Torbolaget upphörde med sin trafik. Från 1949 övertog Waxholmsbolaget de två återstående Torbåtarna och minskade båttrafiken på berörda bryggor, samtidigt som man skaffade koncession för busstrafik på Tynningö. Spår av att busstrafiken var avsedd som en direkt ersättning för Torbåtarna kan än i dag noteras i form av den ursprungliga hållplatsindelningen i hållplats 1 - 14, där hållplats 1 är Östra Tynningö och hållplats 14 ligger vid badplatsen vid Insjön. Mellan hållplats 14 och Höganäs fanns inga hållplatser alls och bussen stannade inte heller på denna sträcka, detta förstås beroende på att Waxholmsbolaget inte var intresserat av att skapa en konkurrent till sig själv, vad gäller de resenärer som åkte till Norra Tynningö brygga från Stockholm.

I ett reportage i Aftonblat den 12 december 1948 berättar Anders Mannbrink om att han skaffat en ny buss och satt den i trafik; av det ovanliga franska fabrikatet Chenard-Walcker med plats för 10 personer.. Den såg mer ut som en större skåpbil och var antagligen också en ombyggd sådan, mörkröd med blått tak. Av artikeln framgår att busstrafiken vid det tillfället redan var i full gång med passning till Waxholmsbolagets båtar vid Höganäs, skolskjuts och bioturer på fredagar. Det framgår också att bussen ersatte något man kallar för "farmarvagn", vilket tyder på att skolskjuts kan ha funnits redan innan det fanns busstrafik för allmänheten.

Trafiken bedrevs alltså aldrig av Waxholmsbolaget i egen regi, utan Anders Mannbrink ansvarade för den på rederiets uppdrag. Den franska bussen kallas i Vaxholms Tidning den 4 februari 1949 för "miniatyrbuss". I samma notis anges att den lilla bussen snart ska ersättas av en av "vanligt format". Det verkar ha skett ganska snart, för i en intervju i VT den 25 februari berättar Mannbrink att den nya bussen nu anlänt till ön och ska sättas in i trafik från den 15 mars. Han berättar också att det "redan i söndags" var ett hundratal sommargäster som måst transporteras med den lilla bussen, så han var tvungen att köra flera gånger, liksom att det behövde anordnas en vändplan vid Höganäs för den nya bussen och att vägmästaren därför snart väntades på besök. Någon tryckt turlista verkar inte ha funnits, men i Waxholmsbolagets annonser anges från den 29 april att det var bussanslutning till samtliga båtar vid Höganäs.

Mannbrink stod för busstrafiken till och med 1951. Av de bussar som användes under denna tid är ännu en känd, en av märket Reo från 1936 som förvärvades i april 1950 och avställdes i maj 1951. Det bör således ha funnits två andra bussar före denna, men även en annan därefter som användes under resten av 1951. Vid årsskiftet 1951/52 inställdes trafiken och det var då oklart om eller när den skulle återupptas.

Från våren 1952 övertogs trafiken av Kurt Karlsson i Vaxholm, som bedrev den till maj 1953. Karlsson var taxiåkare i Vaxholm och det var han som byggde bussgaraget vid Höganäs, som till större delen ännu finns kvar. Det var från början längre och stack ut ända fram till vägkanten. Tyvärr hade Karlsson oturen att få ena foten krossad av en stor sten under bygget. 1953 var det dags för en ny entreprenör igen, denna gång Karl-Eric Elmeborn från Höganäs som uppehöll trafiken till och med vintern 1956. I maj 1953 förvärvade han en f d "kronbuss",  en Volvo typ B12 från 1937 som alltså tidigare ägts av krigsmakten. Möjligen var Elmeborn först anställd av Karlsson, som till följd av sin skada inte kunde köra själv. Det lär ha varit under Karlssons tid man började använda en mindre Volvobuss, s k dalahäst, och det sägs att när Elmeborn en gång körde denna fattade bussen plötsligt eld. Som tur var fanns en "soffa" med ölflaskor, alltså en back med femtio flaskor, baktill i bilen och innehållet lär ha räckt till för att släcka branden.

Från och med mars 1956 var det åter Anders Mannbrink som bedrev busstrafiken. Han övertog då också Elmeborns buss, men hur länge han behöll den är oklart, troligen ett par år. Sedan följde en period med mindre bussar, bland annat en liten Volvo och en VW-buss. Sedermera tillkom en liten Mercedes-buss och den ålderdomliga Volvon försvann. Från och med hösten 1960 började Mannbrink trafikera även Norra Tynningö brygga, vilket var en följd av att vägen dit nyligen färdigställts. De lokala båtturerna, bland annat skolbåten, som tidigare gått Ramsö - Norra Tynningö - Höganäs - Vaxholm behövde därmed inte längre gå via Höganäs och restiden förkortades avsevärt. Busstrafiken bedrevs av Mannbrink till 1966. 

Under 1966 övertogs trafiken av Rune Andersson, även han tynningöbo. Efter Rune Anderssons bortgång övertog hans son Bo Andersson företaget, som med tiden fick namnet Tynningö Buss, vilket ibland har varit påmålat på en del bussars sidor. Från sommaren 1967 var det åter en normalstor buss som trafikerade Tynningö, denna gång en av typen Volvo B627 av årsmodell 1951 som ursprungligen tillhört Uppsala Spårvägar. Omkring 1970 kom så den f d Vaxholmsbussen från 1962 på bilden nedan, vilken under sin tid i Vaxholms Trafik AB hörde hemma på Rindö och även gick mest där. Senare under 1970-talet kom en tidigare Mälaröbuss av 1964 års modell, en s k omställningsbuss, som redan från början var byggd med förarplatsen på vänster sida och dörrar på höger, men fram till högertrafikomläggningen även på vänster sida. När den kom till Tynningö senare under 1970-talet hade den hunnit omlackeras i mörkröd SL-färg. Verksamheten har fortsatt i Bo Anderssons regi och fungerat exemplariskt i alla väder och år. Hösten 2018 övertogs den av en av de större entreprenörer som kör år SL. Hur det kommer att gå får framtiden utvisa.

Formellt ingår busslinjen sedan 1972 i SL-trafiken som linje 689, vilket dock sällan har skyltats på bussarna. Inte heller finns några hållplatsskyltar av SL-typ, utan alltjämt är på flertalet hållplatser namnet, t ex "HÅLLPLATS 14", målat med vit text på brun träbotten bestående av några brädor, oftast sammanhängande med en brevlådeställning. 

På 1980-talet förekom ett par tidigare Sundsvallsbussar av 1971 och 1972 års modell, av typen Volvo B58 respektive B59, alltså även de normalstora bussar.  De ersattes sedermera av en mindre buss. De ursprungliga numrerade hållplatserna finns alla kvar, men med tiden har flertalet också fått namn, vilket säkert underlättat för ovana resenärer att hålla reda på var man befinner sig. I de fall det varit lämpligt har namnen på nedlagda ångbåtsbryggor använts, såsom Åkershov (hpl 4), Soludden (hpl 6) och Solberga (hpl 8). Dessutom har hållplatserna fått minskad betydelse under årens lopp, eftersom bussen numera stannar för av- och påstigning varhelst passagerarna så önskar. Det innebär att man från Höganäs kan åka en kortare sträcka än till hållplats 14, exempelvis till korsningen med Norra Tynningövägen. Denna förändring är ju helt inofficiell och därmed är det svårt att veta när den ägde rum. Man kan väl räkna med att det var tidigast när bussen började gå till Norra Tynningö 1960, möjligen när det gamla Vaxholmsbolaget övergav båttrafiken 1964, men allra senast när bussen inlemmades i SL-taxan 1972. I vart fall har några hållplatser aldrig inrättats på vägen mot Norra Tynningö.