Blindhemmet "Phosphoros" vid Bergudden

Historien om Blindhemmet Phosphoros bygger till stor del på vad några av de ägarna till och med våren 2014 till "Damvillan", syskonen Arne, Lena och Solveig Helmer, vars far Arne Helmer vistats på Bergudden varje sommar sedan 1936, berättat hösten 2010, men med vissa uppgifter även från Astrid Rydgren och Kärstin Ericsson samt Bengt Törnlund.

Blindhemmet "Phosphoros" låg på Bergudden och bestod av två stora sommarvillor från 1900-talets början, troligen byggda 1907 när fastigheten avsöndrades och Berguddens ångslupsbrygga tillkom. Bergudden ingick i den stora ägostyckning av Furusunds gårds mark som då genomfördes. Udden delades in i fastigheter i nummerserien 1:90 - 1:102.

Den fastighets som först köptes in av Föreningen De Blindas Vilohem Phosphoros var 1:95 som förvärvades redan hösten 1931. Det är fastigheten med "Damvillan", det vill säga den som ligger högt upp på berget. Möjligen bedrevs verksamheten de första åren bara på den fastigheten, men det är inte otänkbart att man hyrde "Herrvillan" några år innan man köpte den. Om fastigheten 1:95 kan nämnas att den 1907 skänktes av grosshandlare Erik Johansson till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Sedan verkar den ha tidigare ägts av några av den tidens verkliga kändisar. Från våren 1930 till 1931 var ägaren den kände skådespelaren Åke Ohberg och från 1920 till 1930 var det riksdagsmannen A O Frändén som tillhörde de mera kända av landets politiker under 1900-talets första del.

De stora förvärven gjordes våren 1935, då föreningen från Ingeborg Taflin inköpte fastigheterna 1:93, 1:96, 1:98, 1:100, 1:101 och 1:102 - samtliga sannolikt obebyggda. Sedan köpte man våren1940 av Daga Blomkvist fastigheten 1:97 (Herrvillan) och 1:99 (obebyggd) våren 1943. Därmed hade man lagt under sig större delen av udden.

Den ena byggnaden kallades således "Herrvillan" och ligger nära stranden (fastigheten 1:97), medan den andra kallades "Damvillan" och ligger högre upp på berget (1:95). Båda husen finns alltjämt kvar, numera som privatbostäder.

Styrelsen för blindhemmet verkar ha beståll av Carl Thulin, Emil Sandegren

Verksamheten bestod i att driva sommar- eller semesterhem där blinda och synskadade som var medlemmar i Stockholms Blindförening kunde vistas sommartid. Övrig tid på året stod villorna tomma och oanvända, då det var frågan om sommarvillor som inte var byggda för åretruntbruk. Som framgår av benämningarna på husen fick män och kvinnor bo åtskilda och det gällde även när hela familjer var gäster. Rummen i villorna var inredda som sovsalar med plats för ett flertal gäster i varje rum. Som mest kunde kring 40 gäster samtidigt bo på blindhemmet, störst var beläggningen förstås under semestermånaden juli. Vanligen uppgick antalet gäster till mellan 25 och 35. När beläggningen var som störst kunde vissa bli utlokaliserade. Arne Helmer berättar att familjen något år tidvis fick bo i tält på Törnlunds tomt. Ett annat år bodde Arne hos "friherrinnan" som hade det gula huset på andra sidan nuvarande Norra Tynningövägen och Solveig minns att hon och hennes mamma tillsammans med två kvinnor som arbetede på blindhemmet bott vid viken i en liten stuga uppe på berget, troligen vid nuvarande Backslingan.

Verksamheten genererade naturligt nog en hel del arbetstillfällen. Exempelvis berättar Solveig att hennes mamma jobbade i köket och till och med var husa något år. Solveig själv började hjälpa till när hon var 13 år.

Det fanns också en dräng som hette Östen och bodde i jordkällaren nere vid herrvillan. En natt var det plötsligt ett väldigt oväsen på vinden i Damvillan och damerna som trodde att det spökade sprang skräckslagna ner och hämtade Östen. Det visade sig dock att det var fiskmåsar som tagit sig in.

Det fanns också ett badhus vid stranden, som var av den gammaldags sorten med en så kallad badsump; det vill säga en bassäng av trä nedsänkt i vattnet under själva huset, en konstruktion som härrör från det pryda 1800-talet och då möjliggjorde för sommargästande damer att bada insynsskyddat. För att kunna göra simturer utanför dessa sumpar var de vanligen utrustade med en öppningsbar lucka på utsidan. Även blindhemmets badhus hade en sådan lucka och det var vanligt att gästerna tog rejält långa simturer både inåt viken och utåt. Man kan kanske tycka att det låter väldigt vanskligt att simma på djupt vatten utan att se var man befinner sig, men man ska då betänka att redan den tidens blinda hade för oss som kan se, närmast ofattbara förmågor att uppfatta omgivningen på annat sätt. Det berättas till och med att någon av stamgästerna på blindhemmet som senare köpte en egen tomt på ön, själv byggde en stuga på tomten och när han blev tillfrågad hur han kunde träffa spikarna svarade att han för säkerhets skull använde en stekpanna som hammare! Ett uttalande som sägs vara typiskt för den rätt frispråkiga humor som också var utmärkande för traktens blinda. Det kunde dock vara svårt att hitta luckan in till badhuset efter simturerna, så för att underlätta det fanns det en klocka i badhuset som man ringde med när det var dags att komma iland för lunch och middag.

En annan anekdot som illustrar de blindas minst sagt goda förmåga att med andra sinnen än synen uppfatta omvärlden, är att man lär ha haft för vana att avhålla en gissningstävling i väntan på ångbåten vid Norra Tynningö brygga. Den gick ut på att gissa vilken båt det var som kom från ramsöhållet, med hjälp av att lyssna till ångmaskinens ljud. Den som gissade fel lär ha utnämnts till blindstyre!

Vykort med badhuset.

Damvillan sommaren 2013 när fastigheten var till salu.

När blindhemmet nedlades 1962 såldes fastigheterna och de tidigare gästerna gavs möjlighet att köpa. Familjen Helmer förvärvade damvillan och den förblev i deras ägo ända till våren 2014. I stort sett var husets interiör helt orörd under hela denna tid, varför en hel del ålderdomliga interiörer bevarats. De enda större förändringar som skett är att en tidigare balkong på "baksidan" rivits och att det stora rummet på bottenvåningen renoverades i samband med inspelning av ett avsnitt av Kanal 5:s inredningsprogram 2009. Nämnas bör också att isskåpet hela tiden fanns kvar i källaren. Innan det fanns elektricitet på ön fanns ju inga kylskåp. I stället användes isskåp som kyldes av stora isblock, vilka levererades av särskilda "isbåtar".

DN:s dagkoloni vid Orrlunda

Av förklarliga skäl rapporterades i DN årligen minst en gång om året om verksamheten på sommarhemmet. Den 22 juni 1926 berättas att man det året fått både ny föreståndarinna, fröken Jenny Nilsson, och ny ångbåtsbrygga, samt att gårdens enda manfolk var den "snälle Dahlquist".

Miljön vid Orrlunda är alltjämt förvånansvärt välbevarad. Den gamla

"Sommargården" har klarat sig från destruktiva ägare hittills. Även

vägen till Orrlunda brygga har överlevt ganska oförändrad.

Föreningen Barnaglädje (Stiftelsen Sigrid Sjöbergs minne)

Denna förening ägde fastigheterna 1:47 (Annero No 2), 1:270, 1:271 och 1:303 på Östra Tynningö. De köptes av Johan Vilhelm Ljunggrens dödsbodelägare augusti 1924. Tidigare ägdes 1:47 av Anna Sundell till oktober 1904 då hon sålde till byggmästare OJ Haglund på Norra Lagnö, som i sin tur sålde vidare till Ljunggren i januari 1906.

Sunnerdahlska Stiftelsens sommarhem

Hösten 1924 såldes fastigheten 1:73 av August Thorén till Emilia Svensson som redan i februari 1925 sålde den vidare till Stockholms Stad.

Sällskapet Barnavännerna

SvD 10 augusti 1922

Om Sällskapet Barnavännerna är inte särskilt mycket känt. Det var en välgörenhetsorganisation som bildats 1870 för att dela ut kläder åt fattiga skolbarn. På 1910- 0ch -20 talen gav man ut och sålde något som kallades "Barnens julflagga" för att få in pengar till sin verksamhet. Man bedrev också sommarhem i förhyrda hus i skärgården, de sista åren på 1910-talet på Vindö.

Man förvärvade hösten 1919 fastigheterna Hedvigsdal 1 och 4 (1:19 och 1:48) på norra Tynningö som användes som sommarhem för barn av nämnd kategori och kallade det för "Barnens Julflaggekoloni". Köpet finansierades med ett arv efter en vinhandlare Öberg och köpeskillingen var 36.500 kr. 1924 köpte de även 1:70.

I Dagens Nyheter torsdagen den 17 juni 1920 berättas att Barnavännerna dagen innan haft invigning av sommarhemmet på Hedvigsdal. Barn och barnavänner hade åkt ut med Express II från stan klockan 12. Vid ankomsten hölls tal av pastor Gunnard och föreningens egen flagga hissades. För Barnavännernas del avslutades dagen på Vaxholms Hotell, medan barnen var kvar på Hedvigsdal.

I en mycket trevlig artikel i dagens Nyheter den 25 juli 2002 intervjuas Arne Palm som då var 87 år och bodde på sommarhemmet somrarna 1927 - 1930. Av följande utdrag ur artikeln framgår hur barnen på kolonin tillbringade sina dagar:

"Arne Palm är född på Kungsholmen i Stockholm. Det var barn i familjer som hade det svårt ekonomiskt som kunde komma ifråga. Arne Palms pappa hade dött i en drunkningsolycka 1922 och hans mamma, som arbetade på Filmstaden i Solna, hade då blivit ensamförsörjare av två barn.

Arne Palm minns väl sina somrar på Hedvigsdal. Huset fylldes då av ett 30-tal barn ungefär - lika många flickor som pojkar. Det var lek, bad och fiske nere vid bryggan, men också mycket arbete. Barnen fick hjälpa till i köket, hugga ved, hämta vatten och mjölk som levererades till Lilla Furusund, nuvarande Norra Tynningö brygga. Sista året, när Arne var äldst av alla barnen, fick han ta båten in till Vaxholm och handla mat för 500 kronor, som han fått av föreståndarinnan.

När vintern nalkades fick barnen besöka varuhuset PUB. Paul U Bergström, som var styrelseledamot i koloniföreningen, försedde dem med kläder: allt inifrån och ut. Efteråt fick barnen ta farbror Bergström i hand och bocka och tacka.

Arne Palm återvände till Hedvigsdal förra sommaren med en av sina kolonivänner Helge Wretman.

- Det var nostalgiskt förstås och underbart att sitta och tänka på hur det var för 75 år sedan. Det såg nästan likadant ut förutom att bryggan var borta och slänggungan och terassen som låg framför huset. Till och med de små husen var kvar. Vi var fyra grabbar, vi som var äldst, som bodde i ett av dem."

Våren 1934 sålde Sällskapet Barnavännerna fastigheterna men verksamheten torde ha upphört tidigare att döma av nedanstående annons om att ett av husen uthyrdes sommaren 1932.

Annons i SvD 8 maj 1932.