Juliusbergsvägen

Hedvigsdal

― ❧ ―

Namnet Hedvigsdal omfattar egentligen bara fyra fastigheter på Tynningös nordligaste udde som vetter mot Vaxholm och Sandgrundet. Ändå har detta lilla område sin alldeles egna historia. Redan 1883 styckades den första tomten här av från Furusunds gård och köptes av källarmästaren Gustaf Ceder - en av ett antal källarmästare som skaffade sig en sommarvilla på Tynningö. Ceder var född 1852 i Östra Skrukeby - alltså samma socken som Anders Brinkman. Det kan knappast ha varit en slump, utan är ett av flera tecken på att de krögare som sökte sig till Tynningö kände varandra sedan tidigare. 

    Ceders krog låg på Österlånggatan 45 och den drev han antagligen till omkring 1890. Huset finns kvar och det är fortfarande något slags restaurang eller kafeteria där. Året därpå bosatte sig Gustaf och Hedvig Ceder permanent på Hedvigsdal, som fått sitt namn efter fru Ceder.

Det fanns nedanför det stora huset också en ångslupsbrygga, som hade reguljär trafik, sannolikt redan 1883, men i vart fall senast 1885. Ceder förefaller ha varit såväl aktieägare som styrelseledamot i Waxholmsbolaget och därmed kunnat påverka vilka bryggor ångsluparna skulle anlöpa. Sannolikt pensionerade sig Ceder vid flytten till Tynningö från källarmästaryrket, men fortsatte som aktiv styrelseledamot i Waxholmsbolaget med närstående bolag. Han lär enligt uppgift även ha ägt det gamla Waxholms Hotell under 1890-talet, men drev inte rörelsen själv, utan arrenderade ut den till en fru Sjö.

Den ursprungliga Hedvigsdal, som nu kom att kallas Hedvigsdal 1 (Tynningö 1:19), sålde han 1888 till Per Bolle, och köpte själv samtidigt den nybildade Hedvigsdal 2 - 3 (Tynningö 1:35 och 1:36) som utgör själva udden. Där lät han 1890 bygga den röda trävilla som alltjämt finns kvar, tydligen redan från början avsedd som permanentbostad. De bosatte sig på fastigheterna i november 1891, då de flyttade dit från Stockholm (Maria). Pigan Kristina Svensson förblev i familjens tjänst och flyttade med till Tynningö, men flyttade tillbaka till Stockholm 1895 och ersattes då av Inga Nilsdotter. som även hon flyttade tillbaka till Stockholm, efter att ha gift sig i september 1900. Fru Hedvig Ceder avled 1898. I december 1900 kom nästa piga, Amalia Sundberg och hennes fyraårige son Thure. I november 1902 flyttade Ceder själv tillbaka till Stockholm, men fastigheterna Hedvigsdal 2 - 3 behöll han några år till. Pigan Amalia Sundberg verkar ha kvarstått i hans tjänst också efter flytten. Den 26 augusti 1908 sålde Ceder fastigheterna till J.O.Lundqvist. 

Först 1899 genomfördes den avsöndring som innebar att endast ett mindre hus blev kvar på resten av 1:19, medan det största huset kom att hamna på den då nybildade 1:48. Bolle sålde 1908 1:19 och 1:48 till Emil Öberg. Efter Öbergs bortgång 1918 ärvdes fastigheterna av änka och döttrar, som sålde Hedvigsdal 1 och 4 till Sällskapet Barnavännerna hösten 1919. Mer om det finns att läsa under Sommarhem/koloni.

Det var nu länge sedan Ceder gick ur tiden, men miljön och byggnaderna på Hedvigsdal är alla fortfarande mycket välbevarade. Inga synliga förvanskningar har ägt rum under åren.

Hedvigsdal 2 - 3 kom att förbli i samma släkts ägo mycket länge, så tillvida att de såldes till nuvarande ägare först 2018. Mycket intressant hann naturligtvis tilldra sig under denna långa tid. Om det har en av delägarna i tredje generationen, Peter Hoffsten, berättat frikostigt och även sammanställt en historik som återges nedan:

120 år på Hedvigsdal – en släktkrönika

120 år är lite mer än mannaminne så detta får bli en blandning av hörsägner och egna min­nen om ett sommarställe som nu efter 4 generationer är på väg att övergå till ny ägare.

Hedvigsdal är ett område på Tynningös nordvästra udde som avstyckats från Furusunds ägor någon gång före 1880. Områdets indelning har i omgångar ändrats fram till tidigt 1900-tal, då nuvarande tomtindelning fastställdes. Idag omfattar Hedvigsdal 1 fastigheterna Tynningö 1:19 och 1:48, medan Hedvigsdal 2 består av fastigheterna 1:35 och 1:36.

År 1883 byggs Gula Villan på Hedvigsdal 1 och troligen samtidigt också Hedvigsdals ångbåts­brygga. Bryggan försvann någon gång på 1970-talet och det enda som återfunnits är den namnskylt som satt på bryggans badhus. Skylten finns idag på Hedvigsdal 1. Enligt uppgift var det källarmästaren Gustaf Ceder som lät bygga Gula Villan och som också uppkallade stället efter sin hustru. År 1888 köper han till ett stycke mark ovanför villan, mark som idag ingår i fastigheterna 1:19 och 1:35. Ceder kö­per samtidigt den större delen av Hedvigsdal 2 (1:36) och låter bygga Röda Villan 1890. År 1899 säljer Ceder Hedvigsdal 1 till disponenten P Bolle.

Första generationen

Anna var en torpardotter från Ljuders socken i Småland, en av åtta ungar i familjen varav alla uppnådde vuxen ålder. Hennes bror Gustaf hade lärt upp sig till bokhållare och så små­ningom hamnat som bruksbokhållare på Kosta glasbruk. Efter några år på Kosta sänds han hösten 1866 till Stockholm för att öppna en butik för brukets räkning. Tre år senare kom­mer Anna upp till Stockholm för att hjälpa till i butiken. Snart kommer också rättaresonen från Uppsala Johan Otto Lundqvist och får anställning som ”springgosse” och betjänt i buti­ken och även husly i Gustafs hushåll.

Tycke tycks ha uppstått och 1878 gifter sig Anna och J O som nu titulerar sig bokhållare. År 1883 öppnar paret en porslinshandel - Rörstrands Utställning vid Stureplan i Stockholm och så småningom med filial på Drottninggatan. Affärerna går bra och 20 år senare har man släppt kopplingen till Rörstrand och fortsätter verksamheten i eget namn i den då nybyggda fastigheten i hörnet av Mäster Samuels­gatan och Biblioteksgatan. Verksamheten kommer att bli kvar där i drygt 80 år och i fortsatt samarbete med Rörstrand.

Någon gång under det sena 1890-talet börjar vår familjs historia på Tynningö, när J O Lund- qvist och hans hustru Eliana (Anna) börjar hyra ett äldre boningshus om två rum och kök på Hedvigsdal 2 som som­marviste av Ceder. Detta hus låg intill gränsen mot Foresthill (1:28) och strax öster om de vedbodar som finns kvar än idag. Enligt medgi­vande från grann­fastig­heten Foresthill fick huset och bodarna bli kvar på sin plats så länge de kunde nyttjas trots att de låg närmare tomtgränsen än lagens före­skrivna 4,5 me­ter. Bo­ningshuset är se­dan länge borta och revs sannolikt i samband med att dagens Gröna Villa byggdes.

Våren 1908 har Ceder drabbats av svår gikt och rekommenderas av sin läkare att inte till­bringa sommaren på Hedvigsdal. Han kontaktar J O med en förfrågan om intresse för att även hyra Röda Villan. Det slutar med att J O köper loss fastig­heten från Ceder för 20.000 kronor och diverse lösöre för 2.000. Södra Ro­slags domsagas häradsrätt utfärdar lagfarts­be­vis för fastigheten i september 1908. J O kan nu titulera sig grosshandlare och ­ägare till två fastigheter - den första var Mäster Samuels­ga­tan.

Familjen växer till och 1914 bygger man ut med Gröna Villan.

På huvudtomten – 1:36 – finns, förutom de båda villorna och vedbodslängan, också en sjö­bod. Där fanns en stor vedeldad tvättgryta som utnyttjades åtminstone fram till 1950-talet. Tvätten sköljdes sedan direkt i sjön från den intilliggande klappbryggan.

På lilltomten – 1:35 – fanns redan från början snickarbodslängan som också omfattar materialbod och redskapsbod. I samband med bygget av Gröna Villan uppförs här också en lekstuga med fungerande vedspis, en vävbod och en mangelbod.

I Röda villan blev föräldrarna kvar och, troligen, den yngste sonen Oskar med sin familj. Jag vet inte hur man fördelade utrymmena sinsemellan, men det fanns troligen kök på båda planen redan från början. Om man står på planen mellan villorna och ser upp mot det vänstra övre fönstret – köket – så syns det att panelen under fönstret är istyckad. Det går också att se motsvarande på insidan. Sannolikt har det från början funnits en dörr där och en utvändig trappa. Dessa är sedan länge borta. Den övre lägenheten utgjordes förutom köket av två sovrum, ett stort vardagsrum och en inglasad veranda med magnifik utsikt över Vaxholms­fjärden och staden. På det nedre planet finns ett stort kök, två sovrum, mat­sal/vardagsrum och även här en inglasad veranda.

I Gröna Villan flyttade äldste sonen, Carl, med familj in i den södra lägen­heten, som består av vardagsrum, ett sovrum, kök och trapphall på nedre planet samt tre sovrum en trappa upp. Sonen Ernst fick disponera den norra lägenheten, som hade ungefär samma utform­ning som den södra.

Några år senare hade barnaskaran i Carls familj utökats till fem stycken. De fick sova tillsam­mans i lägenhetens barnkammare som gränsade till föräldrarnas sovrum. På övervåningen bodde också en barnflicka, medan husa och kokerska fick kampera i sovrummet intill köket på botten­våningen.

 Från början fanns inte el indraget, det kom inte förrän in på 1930-talet, inte heller vatten – det fick bä­ras in från handpumpen en bit ifrån villorna. Det fanns dock en ut­slagsvask i varje kök med led­ningsutlopp rätt ner i sjön. Och inte långt ifrån den punkt där man senare an­slöt en sjö­vattenled­ning med tändkulemotordriven pump. Det vattnet användes för disk och hy­gien…

Torrdass förstås, till och med tre stycken, på vedbodslängans gavel. Tömning till gjuten kom­post nedanför köks­täppan i backen ner mot sjön.

Hur såg då själva tomtmarken ut? Ja, det är stora ytor. De två tomterna tillsammans är på nästan en hektar och med en nivåskillnad på bortåt 20 meter från sjön och upp till snickar­bodslängan. Övre delen kring villorna är utfylld med sprängsten och jord om vartan­nat. En lagom sluttande plan ner mot Vaxholmsfjärden nedanför Röda Villan, där den övre delen var väl grusad och skulle krattas varje lördag.  Gott om tall, björk och däremellan blå­bärsris i sluttningen ner mot Rindösundet. Mot Foresthill finns en, från bör­jan kanske två meter hög, kallmur till vars överkant tomten fyllts ut. Den håller fortfarande ihop, men har satt sig un­gefär en halv meter. 

Både J O och Anna hade vuxit upp i bondemiljö och redan första hösten skaffar de ny matjord för plantering av nyinköpta 150 jordgubbsplantor, 50 hallonplantor, 15 vin­bärsbus­kar och några äppel- och päronträd. Våren efter skickas sönerna Carl och Oskar till träd­gårdsmästaren på Lugnet för att inhandla välfägnad till rabatter och gräsmattor. De kom hem med 150 plantor som sattes samma dag och gräsmattorna frösåddes med präst­krage, vallmo och blåklint. Under ofärdsåren på 1910-talet lär det som idag är barnens lek­plan ha använts som potatisodling. När tiderna efter några år nor­maliserades, gjordes pla­nen om till tennisbana och nyttjades som sådan fram till omkring 1980. Idag är det tyvärr inte så mycket kvar av blomprakten. Och det var inte alltid som blomstren fick ett naturligt slut. Mormor Aina kom en morgon ut på sin balkong och fick se inte helt obekant dam ligga på knä och skörda rosor ur mormors rabatt. ”Men vad gör fru F” sa mormor och fick ett snabbt svar: ”Man får ta där det finns…” Det lär ha varit ett ganska typiskt agerande av damen ifråga enligt en sentida släkting till henne.

J O hade inte bara jordnära intressen utan också sjönära sådana, inte minst fiske. Det lär ha blivit ett gott tillskott till familjens kosthåll. Med tre söner som medhjälpare/roddare på långväga utflykter för fiske med spö, långrev, nät och även kräftfiske med burar.  ”Han poj­kar haft, som årorna fått sköta/ på milsvid färd – det hörde ju till saken -/ i solsken, dimma, mulet, regn och blöta/ vi rodde tills vår byx fick hål i ba­ken” – för att citera sonen Ernst i en hyllningsskrift till pappans 70-årsdag.

Nästa större förändring kommer sommaren 1918 då J O köper de båda skogstomterna ovanför snickarboden för 6.000 kronor. Det finns dock vissa förbehåll: ” Å de försålda tom­terna får ej anläggas slakteri, större svinhus eller större kompost, industriell anläggning eller annan för det allmännas trefnad störande inrättning. ”

Och det har vi ju levt upp till.

Så fortgår sommarlivet på Hedvigsdal fram till 1927, då först J O och några månader senare Anna går ur tiden. Bodelningen leder till en schism mellan bröderna och Ernst drar sig un­dan och Carl blir ensam herre till Hedvigsdal.

Andra generationen

Carl och Aina är nu ensamma ägare till Hedvigsdal. Röda villan hyrs ut till Oskar och Elsa. Väggen mellan lägenheterna i Gröna villan öppnas upp för passage på båda planen, vilket innebar att trappan vid mellanväggen fick tas bort. Köket i den norra lägenheten görs om till sovrum. Så småningom började en modernisering. Telefon kom förmodligen först. Jag kom­mer ihåg en imponerande pjäs, driven av ett niovoltsbatteri och monterad på väggen i skrubben under trappan till övervåningen. Samtal fick beställas av en amper dam som satt i växeln någonstans vid Höganäs och vårt nummer var Norra Tynningö 5.

Elektricitet kontrakterades 1933 till för den tiden väl tilltagna huvudsäkringar om 25 A. Det tog sedan något år innan husen blev anslutna till nätet med två separata abonnemang. Båda villorna är än idag rena sommarvillor och utan isolering, och med enkelglasfönster. Det blev därför ingen utflyttning förrän till pingst, då solvärmen hunnit göra inomhusklima­tet någorlunda drägligt. Det blev rejäla lass av kläder, linne, blommor, tomma fruktlådor från förra årets skörd och nog en hel del annat som togs med lastbil från lägenheten i sta´n till Vaxholmsbåten och från den med häst och vagn upp till villorna. Åtminstone några år lade Vaxholmsbåten till vid Hedvigsdals brygga, annars var det Norra Tynningö brygga som fick bli lossningsplats. Säsongen varade fram till mitten av augusti, då flyttlasset gick i om­vänd riktning. Sedan blev det flera höstresor för att städa ur husen, ta hand om frukt och ibland även svampplockning.

Nästa större händelse kom 1936, då Carl fick ett erbjudande om att köpa fyra tomter på norra sidan av Mjölkviken. Det var nog att gapa över för mycket och Carl nöjde sig med en tomt, Tynningö 1:155. Det är en stor tomt bara den – 19700 m2 – men till ett lågt pris, bara 1500 kr. Lantmäterimässigt kom den att bli stamfastighet för de tre övriga tomterna, som fick andra ägare och som idag är bebyggda. När det gäller vattenrätten, använder Lantmä­teriet principen att dra gränslinjen ut i vattnet vinkelrätt mot strandlinjen vid gränsen mel­lan fastigheterna. Men så har man inte gjort när det gäller de fyra fastigheterna på Mjölk­vikens norra sida. Det vattenområdet ägs gemensamt med 25 procent var – vilket lär vara unikt.

I april 1937 går Carl oväntat ur tiden och Aina övertar rollen som härskare på Hedvigsdal. Ett par månader senare gör jag entré på ”landet”, och allteftersom utökas Ainas barnbarns­skara för att 1950 vara upp i 18 stycken. Mina minnen från de första åren är naturligtvis sporadiska, men mycket handlar om vatten. Inte så mycket att bada i utan mera lek med båtar nere kring badviken och att åka med ”snurran”. Eftersom småttingarna krävde en hel del tillsyn, fick jag i stor utsträckning roa mig själv. Och det gjorde jag genom strövtåg i Far­farsskogen, som då fortfarande var inhägnad med stängsel och en grind högst upp. Det var ”min” skog och inte minst ”mina” blåbär, som skulle försvaras mot inkräktare. Det var många år innan jag hörde talas om allemansrätten. 

Nåja, det var inte alltid som jag var ensam. Några somrar minns jag barnkolonin inne på granntomten Hedvigsdal 1. Vår lekstuga lockade och ibland var det några som letade sig in och jag fick en och annan kompis. Kemin måste ha stämt mellan en av killarna och mig. Vid ett tillfälle ville vi vara för oss själva och stängde in oss i lekstugan. Några på utsidan ryckte i dörren och ville också in, så jag tog helt sonika ett snöre, fäste ena änden i dörrhandtaget och den andra i det blå hörnskåpet. Ett rejält ryck i dörren utifrån räckte för att öppna den och samtidigt få skåpet att falla överända med ett brak. Och ut föll hela den fina barnservi­sen och gick i tusen skärvor. Och trampet av små barnfötter som snabbt förpassade sig till säkerheten på andra sidan tomtgränsen. Det blev slutet på den gemenskapen och mötet med mormor Aina var nog inte heller så nådigt.

Under det tidiga 1940-talet var det mycket mer sjötrafik i leden mellan Tynningö och Rindö än vad det är idag. Inte bara Vaxholmsbåtar utan också lastfartyg, inte minst Svenska Sock­erfabrikens gamla svarta ångare. De drog upp bra sjö så det gällde att snabbt hinna ner till ekan och gunga med. Det var inte bara ekan som lockade – vi hade ju ”snurran” också. Klinkbyggd och med ett litet fördäck med stuvningsutrymme under och så Archimedes där­bak. Ett tvåcylindrigt monster med öppet svänghjul med två knoppar på toppen som var av­sedda att snabbt dras runt för start. ”Snurran” användes inte minst för att åka över till Vax­holm för handling. Alltid tidiga lördagsmorgnar då det var torghandel. Inköpsrundan avslu­tades med besök på Zanders konditori. De hade goda bakelser, så det gällde att tjata sig till att få följa med. Det var inte alltid det gick, men ett par gånger löste det sig ändå. En tidig språngmarsch ner till ”snurran” och in i stuvutrymmet och stäng luckan. Sedan var det bara att hålla sig stilla tills vi var åtminstone halvvägs över mot Vaxholm…

Apropå gunga. Det fanns en magnifik trädgårdsgunga med två soffor vända mot varandra. Det var en rolig klätterställning till alla vuxnas förfäran och ungarnas förtjusning. Roligast var att stå bakom ryggstödet på någon av sofforna och se till att få full fart på gungan. Se­dan gällde det att hoppa av bakåt när man kommit upp som högst. Jättekul men absolut förbjudet. Med åren gjorde väder och vind sitt och gungan finns sedan länge bara kvar i våra minnen.

Mycket spring i benen och stora ytor att röra sig på. Ibland blev man varm och trött och be­hövde vila lite. En sommar bodde jag i hörnrummet intill mormor Ainas kök och det hände en gång att jag kom inrusande och slängde mig på sängen. Det var mjukt och varmt och be­hagligt, men någon kom in och skrek till – högt – så jag for upp som ett skott. Det var bull­bak på gång och jag hade parkerat på de nybakade bullarna. När man lyfte på handdukarna som täckt baket, såg bullarna mer ut som tunnbröd. Läge att förpassa sig upp i skogen för de närmaste timmarna.

Ett par år senare – jag kan ha varit 8 – 9 någonting – anses jag inte bara vara stor nog att få vara vattenhämtare och vedbärare till mormor Ainas kök utan också ro eller med ”snurran” ta mig över till Vaxholm på egen hand för inköp. Vissa tider kunde det vara svårt att kryssa in mellan alla Vaxholmsbåtar och andra. Det blev handgripliga erfarenheter i sjömanskap. På den tiden räknades dock inte simkunnighet och livbälten in i sjömanskapet… Nu började jag också få lite kontakt med ”farbror” Oskar – nästan jämt med pipan i munnen. Han hade ett genuint blomsterintresse och skötte om både rabatterna runt Röda Villan, köksträdgår­den och alla blommor på verandan, hur nu de senare överlevde i pipröken. Oskar hade även ovanan att då och då förhöra oss ungar på rabattväxternas namn. Vi hade nog inte riktigt samma intresse, men en del artnamn gick så småningom in i våra skallar. Oskar var också den som mest höll ordning på och utnyttjade tennisbanan med motspelare inom familjen. Han fortsatte med tennisen långt upp i åren.

Så rullar det på några år till, fram till ungefär 1950 då stugan blev mig för trång. Ja, det var den ökande barnbarnsskaran som fyllde ut och jag fick stanna kvar i sta´n sommartid. Ett första återbesök var under pingsten 1953, då jag fick följa med mormor Aina ut för vårstäd­ning och lite annat. Detta andra visade sig vara att nu hade den gamla mellanväggen mellan lägenheterna i Gröna Villan återställts och en ny trappa satts in i den södra lägenheten, men trapphuset var ännu inte målat. Förmodligen spacklat, slipat och grundat, så det blev mitt jobb att färdigstryka. In med en stege i trappan, upp på stegen med färgburken i ena handen och penseln i den andra – och mormor som stod nedanför och förfärades. Jag tycker det ser ut som om den färgen sitter kvar än idag, så jag hade nog inte fuskat alltför mycket.

Millennieskiftet var ju något alldeles speciellt och borde firas därefter. På Hedvigsdal. Vi var ett dussintal medlemmar ur den Hoffstenska grenen som samlades därute på nyårsafto­nens eftermiddag. Det var drygt 10 grader kallt på utsidan och ett par minusgrader inomhus när vi kom ut. Några elelement, två kakelugnar och mängder med värmeljus så steg inom­hustemperaturen så sakteliga över nollstrecket och fortsatte uppåt. Men då hade vi också fått tejpa åtskilliga meter fönsterspringor…

Vårt hydroforsystem var avstängt och avtappat sedan tidigare och med tanke på utetemperaturen var det helt uteslutet att starta upp det. Alltså, det blev att ta ett par pytsar och pulsa iväg till den gamla handpumpen, som med viss möda lämnade ifrån sig  tillräckligt med vatten. Det var inte heller något större nöje att gå ner och parkera på torrdasset med en isande vind underifrån. Men allt går…

Till aftonen dukades det upp till supé på Röda Villans övre veranda i en vid det här laget anständig temperatur på närmare 20 grader. Det vankades hummer och bubbel och mycket annat att fylla i krävan. Mätta, belåtna och i god stämning avvaktades tolvslaget. Men dessförinnan upptäckte vi att Vaxholms stad hade försvunnit. Frostdimma! Inför de sista skälvande minuterna lyfte dimman så att vi åter kunde se stadens ljus, men det låg fortfarande ett lock över staden. Märkligt nog var det här ett synnerligen lokalt fenomen. Bort över Rindö hade vi haft klar sikt hela tiden.

Så kommer tolvslaget och fyrverkerierna sätter igång. Många praktfulla brisader ovanför dimlagret och vi undrade om man inifrån Vaxholm överhuvudtaget fick se något.

I början av 1980-talet drog kusinerna Nils och Jonas igång en satsning på behövliga förnyelser. Taket på Röda Villan lades om med ny plåt och en del rötskadade fasadplankor ersattes. Fantastiskt nog är bortåt 99 procent av villornas fasadbeklädnad kvar i original. Det byggdes med kvalitet på den tiden! Samtidigt kom den första moderniteten, förutom elspisar, när det djupborrades för en ny brunn och hydrofor och vatten indraget i alla fyra köken.

År 1990 firade vi Hedvigsdals 100-årsjubileum med en hejdundrande grillfest. (Det tog år innan lukten av två halva spädgrisar försvann ur bakluckan på bilen).

Juliusbergsvägen 29 (1:35 och 1:36, Hedvigsdal 2 - 3)

Fastigheterna Hedvigsdal 2 och 3 avsöndrades från Furusund 1888 och ägdes sedan, liksom dittills Hedvigsdal 1 (som Ceder samtidigt sålde till Per Bolle), av källarmästaren Gustaf Ceder, född 1852 - även han i Östra Skrukeby - och gift med Hedvig Nilsson, född i Viby (Örebro) 1841, som sedan tidigare hade två barn; Selma Sofia f 1862 och Frans Oskar f 1866. Vid försäljningen av Hedvigsdal 1 till Bolle förbehöll sig Ceder genom servitut rätten att använda brunn och tvättstuga på den avyttrade fastigheten. Först 1897 blev dock servitutet inskrivet. Ceder byggde 1890 det äldre av de två hus som nu finns på fastigheterna. De bosatte sig på fastigheterna i november 1891, då de flyttade dit från Stockholm (Maria). Pigan Kristina Svensson förblev i familjens tjänst och flyttade med till Tynningö, men flyttade tillbaka till Stockholm 1895 och ersattes då av Inga Nilsdotter. som även hon flyttade tillbaka till Stockholm, efter att ha gift sig i september 1900. Fru Hedvig Ceder avled 1898. I december 1900 kom nästa piga, Amalia Sundberg och hennes fyraårige son Thure. I november 1902 flyttade Ceder själv tillbaka till Stockholm, men fastigheterna Hedvigsdal verkar han ha behållit. Pigan Amalia Sundberg verkar ha kvarstått i hans tjänst också efter flytten. Den 26 augusti 1908 sålde Ceder fastigheterna till J.O.Lundqvist