Gärdsgårdsvägen

Denna väg som är en tvärväg till Tynningösundsvägen inom delområdet (Lilla) Furusund utgjordes som så många andra på ön tidigare av två uppkörda hjulspår med gräsväxt emellan. Namnet Gärdsgårdsvägen har vägen fått efter gärdsgården vid familjen Trägers tomt. Numera slutar den anlagda vägen i skogen vid de innersta av de fastigheter den betjänar. Förr fortsatte den dock i form av en gångstig över berget vidare till insjön och det "lilla badberget" på nuvarande fastigheten 1:34 som innan fastigheterna ovanför detta berg bildades på 1950-talet fungerade som allmän badplats. Det var också där som simskolan började 1950.

Gärdsgårdsvägen 4 (1:559)

På denna tomt fanns en mindre sommarstuga (ca 30 kvm) byggd 1952. Den revs hösten 2019 och ersattes i december samma år med ett nytt hus. Som man kan se på nedanstående bild var den tidigare stugan byggd på plint och således väl skyddad för fukt från marken. Detta byggnadssätt verkar ha varit vanligt under efterkrigstiden och resten av 1900-talet, men är numera ganska ovanligt. Nu byggs de flesta hus i stället på betongplattor, vilket skapat mycket problem; inte bara i form av fuktskador, utan även genom att det medför stora svårigheter att korrigera sättningar vid byggnation på mjukt markunderlag.

På tomten finns, även efter rivningen, kvar två av de små uthyrningsstugor som är så typiska för de fastigheter som från början tillhörde Ida Lassmann. Stugorna är sinsemellan rätt så lika. Exempelvis verkar dörrarna vara återanvända lägenhetsdörrar, gissningsvis från något stadshus som revs när stugorna byggdes på 1930-talet. Man noterar även en riktig fin utvändig belysningsarmatur på den ena stugan.

Hösten 2018

Gärdsgårdsvägen 8 (1:709)

Denna fastighet var en av många som efter styckningen av (Lilla) Furusund ägdes av Taflins dödsbo, som företräddes av ombudet advokat Winnberg. Den köptes obebyggd 1946 av Josef och Anna Träger. Josef Träger (född 1909) hade ända sedan tjugoårsåldern vistats på Tynningö sommartid, som hyresgäst hos Sjölins på Furusunds gård. Han lärde också känna C A Larsson och hans familj. C A Larsson förmedlade tomter för dödsboets räkning, vilket säkert hade betydelse för att Trägers sedermera köpte tomt på Tynningö.

Som så vanligt under denna tid och på denna del av ön, byggde man först en tämligen liten och enkel stuga, i stort sett utan anlitad hjälp. Den har sedermera under årens lopp byggts till och om vid olika tillfällen. Lyckosamt nog finns miljön från "nybyggartiden" väl dokumenterad och det dessutom på ett ovanligt trevligt sätt. Det var nämligen så att Josef Träger till sin 40-årsdag fick en gästbok i födelsedagspresent och att en av kamraterna vid Stockholms Spårvägar var en skicklig tecknare. Han har sålunda i denna gästbok med muntra illustrationer beskrivit både resan till och från Tynningö och de arbeten på fastigheten som han och ytterligare en kollega vid spårvägen hjälpte till med vid ett par tillfällen under hösten 1951.

Vi börjar med den första resan i gästboken, som beskrivs på följande sätt:

Lite förklaring till denna till synes fartfyllda resa behövs nog. Precis som nu kunde man vid femtiotalets början ta sig till Tynningö både med direktbåt från Strömkajen eller med passbåt från Vaxholm, som anslöt till bussarna. Någon bilfärja fanns däremot ännu inte. Bussen gick heller inte direkt från Stockholm, utan ville man åka buss till Vaxholm, fick man först åka med Roslagsbanan till Rydbo och där byta till vaxholmsbussen. Detta berodde på att det av Vaxholms stad ägda bussbolaget ända till 1960 inte hade tillstånd att köra längre än till Rydbo. Den nya Vaxholmsvägen fanns heller inte än, så resan gick som synes via Bogesund. Man kan ju fråga sig varför herrar spårvägare gjorde sig detta stora besvär, när man i ställlet kunde ha åkt båt direkt till Tynningö.

Björn Träger vet svaret på den frågan. Orsaken var att båten avgick från stan först klockan 9.45 på vardagar - en klassisk avgångstid som höll i sig i många år. Denna avgång hade också ofta mycket gods som sinkade, så resan till Norra Tynningö kunde ibland ta uppemot två timmar. Därmed hade ju halva dagen redan gått när man väl var framme, så den turen undvek man. I stället såg man till att komma med den oannonserade turen med skolbåten Ran som gick från Vaxholm redan

vid sjutiden på morgonen. För att klara den prestationen krävdes vissa strapatser.

Från omkring 1950, när de första tunnelbanelinjerna öppnades, övergick Josef Träger till att bli tunnelbaneförare och förflyttades därmed från den gamla Norrstationen vid Birger Jarlsgatan till den nybyggda tunnelbanehallen i Hammarby, varvid även familjen bytte bostad till en lägenhet i den nya arbetsplatsens omedelbara närhet. För att hinna till Östra Station i tid till första tågets avgång var man då tvungen att åka med spårvägens särskilda s k personalvagnar. Dessa var avsedda för att trafikpersonalen skulle ha möjlighet att komma i tid till arbetet tidigt på morgnarna, samt komma hem på nätterna, och gick i ett sinnrikt nät genom både ytter- och innerstad. Dock passade inte turerna riktigt för resan mellan Hammarby och Östra Station, så det sägs att man övertalade sina kollegor att göra en extra sväng dit. Gissningsvis var det i så fall en vagn som var på väg mot Norrhallen/Eriksbergsplan söderifrån, som svängde av vid Engelbrektsplan.

Den tecknade berättelsen fortsätter här i Vaxholm, där man känner igen tobaksaffären på hotellhörnan och fästningssundet. Det var som sagt vanligen Ran som gick på skolturerna under årets isfria tid, med den dåförtiden i trakten välkände kapten Johansson som befälhavare. Han hade också hand om Waxholmsbolagets godsmagasin på träbryggan och var således en form av bolagets hamnkapten i Vaxholm. Man kan notera att det står Lilla Furusund på bryggskylten, fast det var flera år sedan bryggan bytt namn i turlistorna.

Promenaden från bryggan upplevdes tydligen som lite jobbig, antagligen på grund av att man fått stiga upp i ottan, något som spårvägare i och för sig alltid ha varit vara vid, men också alltid gärna avstått ifrån på sina fridagar. Den gamla träbron känns igen överst - i verkligheten hade den dock två stenkistor, varav den ena togs bort på 1980-talet när nuvarande bro byggdes, vilket lett till en viss svajighet. Att den gamla bron upplevdes som skranglig berodde nog mer på trävirkets tillstånd. Den stenhög som passerades bestod av betonghålsten, s k "gråsuggor", som skulle användas till att bygga matkällaren på tomten. Var skylten med Äpplen till salu stod är svårt att gissa, men det verkar ha varit i närheten av affären.

Huset såg 1951 ut så här i tecknarens "eWe":s ögon.

Fortsätt med arbeten enligt gästboken.

Illustrationer därav.

Bild från nutiden.

Ett andra hus byggdes på fastigheten 1966 - d v s ett år innan det blev bilfärja till Tynningö. Det var ett delvis "monteringsfärdigt" hus, innebärande att det levererades i ganska stora och tunga delar. Josef Träger hyrde en skuta i Vaxholm, som fraktade ut huset i delar till Norra Tynningö. Meningen var att Peterberg sedan skulle frakta det vidare med traktor och vagn upp till tomten, men efter ett lass tyckte han att det var för stora och tunga enheter och ville inte fortsätta. Josef Träger frågade då om man fick låna traktorn för att själva slutföra transporten. Det fick man och allt gick till sist bra.

Skutan lastar i Vaxholm. Foto: Josef Träger

Skutan har ankommit till "taxibryggan" invid bron och lossningen har

påörjats. Björn Träger bär iland virke.

Det "nya" huset sett från Gärdsgårdsvägen. Observera namnet och

fastighetsbeteckningen i portalen.

På tomten finns även en präktig jordkällare, som nog är typisk för den

tid man vanligen inte hade kylskåp - här förevisad av Björn Träger

sommaren 2011. Just denna jordkällare är emellertid både större och

av högre kvalitet än vad som var vanligt. Vid byggnationen hade man

nämligen professionell hjälp av Yngve Törnlund - tynningöbo och

murare till yrket.

Berättat av Björn Träger juli 2011.