Bötbergsslingan

Bötbergsslingan 2 (1:234) Solstrand, Filadelfia


Fastigheten 1:234 bildades 1908 när den avsöndrades från stamfastigheten och av dess ägare Brinkman och Persson såldes till byggmästaren O J Haglund, som gav den namnet "Philadelfia" (stavning enligt kontraktet, i fastighetsregistret dock "Filadelfia") och med all sannolikhet även var den som lät uppföra den stora pensionatsmässiga byggnaden. Tomten gick då ända fram till vändplanen vid ångbåtsbryggan. Ett par servitut omnämns i köpekontraktet, Dels anges att det befintliga servitutet avseende gångväg efter stranden inte får avstängas om inte tomtägarna medger det, Dels omnämns att en tidigare ingången överenskommelse om utfartsväg från fabrikör Ljunggrens tomt ska respekteras.


I boken Östra Tynningö av Gösta Cronwall ingår Sven Linderoths tidigare opublicerade minnen "Anteckningar om en ö". Synnerligen trevliga och stämningsfulla minnen är det som Linderoth nedtecknat så de bör läsas i sin helhet av alla intresserade. Om fastigheten 1:234 skriver han följande.


"Thåströms hade tagit inteckningar i "Philadelfia" vid bryggan, och för att skydda sin fordran måste de övertaga detta ställe. Under den tiden byggde de om den gamla spannmålsboden vid allén till boningshus. Det stora Philadelfia hade uppförts av byggmästare Haglund på Lagnö,... Det var 1911. Byggnaden var en monteringsfärdig konstruktion, som skulle skickas till en utställning i Philadelfia, men fartyget gjorde haveri ute i skärgården, och Haglund inköpte huset. Alla delar var packade i träramar, och låg länge vid bryggan i en väldig trave, som vi kröp och klättrade på.

När villan var färdig hyrde Tidbecks övre våningen. Det var en tjusig bostad med fin utsikt från balkongerna och mängder av gamla fruktträd runt huset. Bottenvåningen hyrdes av olika sommargäster tills familjen Henriksson flyttade in där, när de sålde Björkbacken (1914 ?).

Båda familjerna bodde kvar tills stället såldes. Då flyttade alla över till Ljunggrens villa, där Tidbecks hyrde nedre och Henrikssons övre våningen. Det var sommaren 1918. Nästa år köpte Herman (Tidbeck) sin villa vid Lyckebo. Henrikssons lämnade ön och slog sig ned på Stjertnäs, som de förvärvat på Svartsjölandet

Philadelfia bytte sedan ägare flera gånger. En tid ägdes det av Franska skolan, som hade semesterhem för lärarinnor. En tid drevs det som "Pensionat Solbacken" av en fröken Andersson. Efter henne kom nuvarande ägaren Severin Forsberg."


Hugo Westlund köpte fastigheten 1921 och ägde den till 1929 då den som ovan framgår såldes på exekutiv auktion till C Ph Thåström, som i sin tur sålde den vidare till Nathalia Andersson 1935. 1924 - 1928 uthyrdes både hel lägenhet och enstaka rum. I annonserna kallades fastigheten då för Soldalen. Helinacordering erbjuds av fru Thyra Larsson i annonserna, så man kan nog kalla detta pensionatsrörelse även om ordet pensionat inte användes. Sannolikt var det därefter fastighetens namn ändrades till Solstrand och nästa pensionatrörelse inleddes. Huset lär som Sven Linderoth berättar också ha varit sommarhem i regi av den nunneorden som drev Franska skolan i Stockholm, men vilka år så var fallet är ej klarlagt. Sannolikt var även det under en del av fröken Anderssons innehavstid. Britta Karlén har berättat att hon minns de franska nunnorna som vistades där under 1930-talet, vilka då sannolikt var lärarinnorna från Franska skolan.


I juni 1943 köptes fastigheten av Gunnar Thåström. Även denna gång var det fråga om inropande på exekutiv auktion för skyddande av fordran. Hösten samma år sålde Thåström den så till Gösta och Severin Forsberg.


Senaste ägarskiftet ägde rum 2013 och sedan dess har mindre fördelaktiga förändringar skett av ett slag som kraftigt minskat huvudbyggnadens kulturella värde, samtidigt som tomten kalhuggits och därför numera mest påminner om ett kommersiellt skogsbruk efter slutavverkning. Några bilder av hus och tomt i det skicket visas ej nedan. Däremot hur det såg ut dels från början, dels under 2011 och 2012 innan "förändringsarbetet" inleddes.



Bötbergsslingan 4 (1:46) Annero 1

Av Gustav Dahlander


Annero

Huvudbyggnad på tomt 1:46. Med en önskan om frid på landstället ansluter sig namnet till ett utbrett namnskick bland det sena 1800-talets sommargäster.1 I det här fallet avser namnet sannolikt makan till byggherren Magnus Johnsson.2 Mönstret är inte ovanligt och går igen i bland annat Sofiero vid Tynningösundet, där namnet avser byggherren Anders Brinkmans maka Sofia.3 Under den aktuella perioden for männen ofta till in staden och arbetade medan frun stannade kvar och såg om hus och barn4, och sommarnöjet tillägnades således ibland henne, som skulle spendera mest tid i huset. Namnet Annero har notabel kännedom på Östra Tynningö och förekommer också som benämning på Barnaglädje, som märkbart nog har det anslutande tomtnumret 1:47. I båda villornas fall förekommer namnet på vykort tagna omkring 1920;5 det är svårt att avgöra vilket som är äldst eller om det ena har stått förebild för det andra.6 Av husen är emellertid Barnaglädje det äldre. Ett möjligt ursprung till namndubbleringen är att namnet spillt över från den ena tomten till den andra på någon karta, vilket sedermera gett upphov till en feltolkning. Det kan dock förefalla mest sannolikt att ägaren helt enkelt velat tillägna frun sommarnöjet i båda fallen: Anna är ett vanligt namn, och konstruktionen Annero tycks även lämna utrymme för åtminstone namnen Ann och Anne.

På platsen för Annero stod ursprungligen ett fiskartorp. Detta sägs i den muntliga traditionen ha uppförts på 1840-talet, ett århundrade då ett mindre antal fiskare mycket riktigt ska ha bosatt sig på Tynningö.7 Källarmästare Magnus Johnsson köpte år 1892 torpet och marken det stod på av Albert Åkerblom på Tynningö Gård – kontraktet, som återges i en bilaga till detta arbete, undertecknades den 15 november. Därefter byggde Johnsson ut torpet till en påkostad villa krönt av ett mindre torn: byggnationen färdigställdes år 1894.8 Det är värt att anmärka att byggmästare Olof Jönsson Haglund från Norra Lagnö – senare den första ägaren till Filadelfia (se d. o.) och en kortare period under 1900-talets första årtionde innehavare av Barnaglädjes villa – på 1890-talet frekvent uppförde just tornvillor, vilka tidigare inte uppträtt i hans produktion.9 Haglunds rörelse stod för en stor andel av husen på i synnerhet Norra Lagnö vid den aktuella tiden, men huruvida det var han som byggde Annero är höljt i dunkel. Klart är emellertid att det en gång så utmärkande tornet gav upphov till Anneros historiskt förekommande namn Tornvillan10 (se d. o.), som sedan länge varit ur bruk.

Axel Quist, som skrev kulturhistorik för Värmdö skeppslag under det tidiga 1900-talet, har lämnat en beskrivning av det typiska sommarnöjet från 1800-talets slut. I denna känns drag från Annero tydligt igen:

De större villor, som då först uppfördes, har man plägat kalla grosshandlarvillor, icke därför att de uteslutande beboddes av grosshandlare utan därför att hela bebyggelsen bär ett drag av merkantil överklass. Den förhärskande typen var schweizervillan, om man nu skall tala om stil. Byggnaden låg vanligen på en terrass och innehöll ofta 8–10 rum, hade ibland torn av olika form, var alltid försedd med stor glasveranda, som ofta var försedd med mångfärgade rutor, flera balkonger. På planen framför villan var en rabatt med bladväxter och i mitten en försilvrad glaskula. Vid stranden var lagd en stenkaj och ett badhus liknande en liten fästning, en eller par [sic] roddbåtar, mindre segelbåt, kanot, krocketplan, lusthus och här och där en altan, byggd uppe i ett träd.

Jämte nu omtalade stora villor funnos sådana av anspråkslösare art, där man så gott sig göra lät sökte efterlikna de större.11

Sven Linderoth har berättat att en strandväg löpte mellan Annero och Tynningö brygga i husets tidiga dagar:

[…] den fina strandvägen […] (anlagd 1894?) […] ledde åt öster fram till Annero, som då [omkring år 1900] var ett välskött ställe, med torn, flaggor och rabatter. Det ägdes då av källarmästare Magnus Johnsson på ”Viktoria” vid Kungsträdgården, där restauranten ännu finns kvar.12

Vid förvärvet 1892 var Anneros tomt långsmal och sträckte sig längs sjön. Tomtgränsen gick strax nedanför Vedboden och vände ner mot vattnet i en nittiogradig vinkel ett stycke bortom stora huset.[1] På marken omedelbart ovanför tomten gick Vackra vägen.

Enligt hörsägen ska Magnus Johnsson så småningom ha gjort konkurs, vilket förefaller ha framtvingat en försäljning av Annero till släkten Lundgren. J. O. Lundgren förvärvade år 1908 Annero och Mellantomten, som då sträckte sig ovanför Anneros långsmala tomt fram till Björkbackens tomtgräns, med en snibb ner till vattnet invid Björkbackens tomt.[2] Detta skedde i samband med att Björkbackens tomt avstyckades från Tynningö Gårds ägor. Lundgren förvärvade således bägge tomterna samtidigt.

Även släkten Lundgren tycks ha drabbats av ekonomiska svårigheter: av handlingar i familjen Dahlanders arkiv framgår att man vid två tillfällen under 1937 belånade Annero på en summa som sammanlagt uppgick till 7 500 kronor. Situationen kan, tillsammans med den tidens världspolitiska läge, ha haft del i att Sven Linderoth 1939 kunde köpa tomten, vars bebyggelse då var tämligen nedgången. Dessförinnan hade Annero hyrts ut till herr och fru Lindblad, där mannen var trädgårdsmästare och byggare, inblandad i mångtaliga arbeten på Björkbacken sedan familjen Krebs flyttat in. Under perioden från förvärvet 1939 fram till 1945 bodde Linderoth huvudsakligen kvar i Gula villan (se d. o.) – det tidigare vistet – medan han byggde om Annero och rustade upp de kringliggande ägorna; under arbetet tvingades han avlägsna villans torn, som var statt i förruttnelse. Huset fick också under denna tid på 1940-talet elektricitet.

Johnssons hade försett husets omgivning med en fruktträdgård, från vilken bland annat ett åldrat äppelträd vid Vinbärsbuskarna och inte minst Äppelträdet är märkbara lämningar. Efter förvärvet av tomten planterade den odlingshågade Sven Linderoth också bland annat bigarrå, gråpäron samt ett par ytterligare äppelträd.

Sven Linderoth har berättat om hur han på 1940-talet fick besök av ett barnbarn till Magnus Johnsson – Nils Johnsson, son till Karl Johnsson och Matilda Åkerblom, Albert Åkerbloms änka:

Nisse var [som ung] en trevlig pojke, men eftersatt inom familjen och utackorderad på olika platser. Ofta drabbades han av epileptiska anfall, men det tog vi barn helt lugnt och hjälpte honom hem.

Under flera årtionden såg jag aldrig till honom, men på 1940-talet återkom han till ön som uppköpare av metallskrot. Det fanns gott om gamla spisar o d på Annero, som han fick hämta, och några nätter övernattade han i stora huset13 innan det revs. ”Det kunde ha varit mitt, det här stället om det velat sig annorlunda”, sa han en gång besviket, och det hade han skäl att vara. Senare såg jag honom några gånger i stan, och tydligen helt i misär gick han mot okända öden.14

Efter J. O. Lundgrens förvärv av Mellantomten 1908 tycks gränsen mellan Anneros tomt (1:46) och Mellantomten (1:233) ha dragits vid Vedboden sydligaste knut och österut fram till ett stycke efter stora huset (senare Grunden), men inte riktigt fram till Björkbackens tomtgräns. Sven Linderoth lät reda ut den märkliga gränsdragningen 1961 genom att i stället dra en rak gräns omkring halvvägs mellan gränsen mot Björkbacken och gränsen mot Filadelfia.[3] Denna nya gräns utgör i dag gränsen mellan Kvarnens tomt (1:936) och Mellantomten.

När Sven Linderoth inhyste sig i Annero flyttade modern Anna och dennas syster Stina Petersson med. Deras frånfälle 1959 och 1965 lämnade ökat utrymme åt familjen Strandman, men trots detta ville Linderoth under andra hälften av 1960-talet bereda ytterligare utrymme åt denna, varför Kvarnen flyttades och byggdes ut (se Gammelkvarnen). Innan det arbetet var avslutat i slutet av årtiondet avled emellertid Sven Linderoth oväntat, och Annero kom att stå utan inbyggare. Eftersom Linderoth var barnlös ärvdes han av sina syskonbarn Sven-Bertil Krebs, Inger Ridderstrand-Krebs och Barbro Strandman, av vilka Sven-Bertil hade sommarnöje på annat håll. Inger köpte ut syskonen från Björkbacken och fick Annero till skänks, emedan Barbro föredrog att avhända sig skötseln av ett stort hus utöver Kvarnen och dessutom hade tillgång till flera andra sommarhus annorstädes.

År 1977 inventerande kommunen kulturhistoriskt intressant bebyggelse på Tynningö och valde att omfatta Annero. Tomt beskrivs som ”[a]nlagd strandtomt”, och rapporten beskriver vidare huset:

Boningshus i en våning med vind.

Grund av murad, delvis huggen, gråsten.

Byggnadsstomme av trä, fodrad med stående gulbeige pärlspontpanel och liggande gulbeige fasspontpanel.

Gulbeiga lister.

Vita omfattningar.

Takstolstak, täckt med tvåkupigt, rött tegel.

Profilerade sparrhuvuden och äsor.

Vita vindskidor.

Skorstenen beslagen av plåt.

Lövsågade hängbrädor på gavlarna.[4]

När Annero stod tomt hyrde Inger Ridderstand-Krebs under en period ut huset. Sommaren 1977 hyrdes det av några gymnastiklärare med barn, som dock skötte renhållningen dåligt och inte fick förnyat förtroende. Under ett par somrar efter det var hyresgästen i stället sjuksköterskan Monica (eller Monika) Knutsson med sällskap, som var arbetskamrat med Inger Ridderstrand-Krebs. 1984 verkställdes på Barbro Strandmans initiativ en tomtdelning av Anneros tomt 1:46, där Kvarnens tomt 1:936 bildades genom avstyckning.

Under tidigt 1980-tal drabbades Annero så av husbock, och Inger och sonen Stellan initierade en totalrenovering av huset, för vilken bland andra Bernt Malmqvist anlitades. Som en följd var huset obeboerligt under flera år. När arbetet var färdigt planerade Inger och Lars-Gösta för att på äldre dagar flytta ned från Björkbacken, bland annat på grund av att Lars-Gösta hade svårt att ta sig runt på Björkbacken till följd av en polioskada i ungdomen. Man iordningställde tvättrum och renoverade köket för att kunna föra ett modernare leverne i huset. Varmvatten, dusch och mulltoalett inomhus tillkom. Inger avled dock hastigt 1990, men arbetet hon lagt ned tjänade till att ge hennes två barn, Anna (”Ninnan”) och Stellan, var sitt hus i gott skick, något som hela tiden hade varit hennes målsättning.


På 1990-talet stod Annero ibland tomt, men Lars-Gösta vistades i huset under långa perioder på somrarna. Även dottern Anna var ibland där, och under tidigt 2000-tal beslutade hon sig för att flytta in som året runt-boende med sin sambo Tord Petersson (”Totte”) och deras barn Sofia och Fredrik.


År 2008 flyttade familjen ut, och huset hyrdes i stället ut 2009–2013. Annero såldes på hösten 2013 för 7 miljoner kronor till friherrinnan Sigyn von Essen. Denna lät iscensätta en flerårig kulturhistoriskt medveten renovering av inte bara huset utan hela tomten, ett arbete som i omfattning torde kunna mäta sig med det Magnus Johnsson iscensatte 120 år tidigare. En stor brygga uppfördes på platsen för Tvättstugan, Anneros terrass rustades upp, ett orangeri byggdes och en bod byttes ut. Huvudbyggnaden målades om från gul till djurgårdsgrön, och i en senare etapp byggdes köket ut för att göra rummet större. Invändigt lades bland annat golv om och tapeter byttes.16 Ett betydande antal lampor installerades också på brygga, byggnader och grindstolpar, och en rymlig parkeringsplats anlades vid Grinden.


År 2015 lät familjen Dahlander i Kvarnen bröderna Magnefelts snickerifirma från Skogsö uppföra stolpar och slanor till staket mot Annero. Kjell och Lotta Dahlander satte sedan spjälor, byggde en grind invid Vinbärsbuskarna och målade staketet grönt. Staketet räckte fram till bergknallen vid Korgboden, men Sigyn von Essen blev så nöjd med resultatet att hon lät egna snickare bygga en fortsättning från Vedboden och en bit upp i skogen.


Anna-mormors rum

Rum öster om Salen som karakteriseras av sitt dekorationsmålade ålderdomliga tak, stammande från 1800-talet. Rummet kan ha ingått i det ursprungliga fiskartorpet. Namnet Anna-mormor användes om Anna Linderoth (född Petersson) under hennes senare tid och är påkommet av Barbro Strandman. Det grundar sig i att Anna för Barbros döttrar Camilla och Lotta var ”en annan mormor”, nämligen Barbros (och därmed Camillas och Lottas mormorsmor). Anna sägs ha bifallit namnet. Systern Lisa Engström utvandrade till USA på det sena 1800-talet men var på Annero när hon besökte Sverige. I ett brev till systern Stina Petersson i september 1960, året efter Annas död, skriver hon:

Mången tack för kärkommet bref så glad höra Du mår så bra och kunnat vara på landet hela somaren också glad Du har Annas rum med den vackra utsikten, jag kommer ihåg var möbel där liksom resten af huset ett ricktigt paradis.


Anneros terrass

Gruslagd terrass framför Annero, mot vattnet kantad av en ligusterhäck. Konstruktionen är betydelsefull för husets stabilitet och uppfördes säkerligen i ett tidigt skede av Anneros bygge. Det senare utfördes omkring 1893–94, vid en tid då de kostsamma terrasserna var vanliga inslag i sommarnöjesbebyggelsen – något som innerskärgården bär spår av också i dag. Häcken var tidigt kompletterad av ett staket, och på grusplanen fanns två symmetriskt planterade syrénbuskar.1 Efter Sven Linderoths köp av Annero 1939 avlägsnades den ena av buskarna och ersattes av en planterad björk – Sven-Bertils björk, se d. o. – möjligen efter förebild från Björkbackens terrass. År 1979 fick en större reparation genomföras på den västra sidan, då terrassen var påtagligt nedgången. I arbetet stadgades konstruktionen i det att en stor del av stenarna monterades om. Häcken var sedan gles på västsidan fram till att Sigyn von Essen köpte huset. I arbetena efter inköpet lät von Essen rusta upp terrassens stenläggning och reparera den rundade trappan ner till terrassen.






[1] Ägoutbyte, akt 01-VÄM-2307 hos Lantmäteriet.

[2] Avsöndring KB, akt 01-VÄM-AVS743 hos Lantmäteriet och ägoutbyte, akt 01-VÄM-2307 hos Lantmäteriet.

[3] Ägoutbyte, akt 01-VÄM-2307 hos Lantmäteriet.

[4] Vaxholms stad, Bebyggelseinventering Tynningö, s. 68–69, daterad 1977-12-13. Anmärkningsvärt är att rapporten uppvisar en tomtkarta där Paviljongen står kvar – byggnaden var vid det laget flyttad sedan mer än tio år tillbaka (se vidare Gammelkvarnen). Dessutom är Paviljongen förväxlad med Vedboden på kartan, så att den förstnämnda benämns ”[t]imrad bod med gavelsvale” och den senare ”[s]portstuga”.




1 ÖT, s. 8–9. 2 I Sis på s. 651 återges efternamnet som Johnson, men jag använder stavningen med dubbeltecknat S emedan den uppträder i Johnssons egenhändiga namnteckning i Anneros köpekontrakt. Därutöver brukas stavningen genomgående i Sven Linderoths anteckningar i ÖT. I köpekontraktets löpande text uppträder anmärkningsvärt nog vid båda förekomsterna stavningen Jonsson, liksom vid namnets förekomst i Björkbackens ursprungliga köpekontrakt (se bilaga till detta arbete för båda kontrakten). Inkonsekvenserna kan nog tolkas som ett utslag av den lösare hållning för stavning som tillämpades i äldre tid, även i fråga om namn. Nils Magnus Johnsson, f 1836-08-19, Norrlandsgatan 16, änkling 1899-05-18, g m Anna Gu, f Löfgren 1843-12-24, barn Karl Magnus f 1866-07-06 (son Nils), Nils August f 1879-04-26


3 ÖT, s. 42. 4 ÖT, s. 68. 5 Detta förutsatt att alla vykort i denna serie stammar från samma period, emedan bilden på Handelsboden kan dateras till omkring 1920 (ÖT, s. 30 och 59). Vykortet på Barnaglädje finns återgivet i ÖT på s. 30, det på Annero återfinns på s. 28 i samma skrift. Båda dessa kort utgör det äldsta otvetydiga belägget på namnet Annero som jag kunnat hitta för de respektive villorna. 6 Ann Katrin Pihl Atmer benämner i sin avhandling huset på tomt 1:46 som ”Annero 1” och det på tomt 1:47 som ”Annero 2” (Sis, s. 651). Redogörelsen för Barnaglädjes tillkomst kan å andra sidan uppfattas som att den villan var först att bära namnet: ”Den första upplåtelsen till ett sommarnöje [på Östra Tynningö] gjordes […] 1876, då familjerna Åkerblom utarrenderade en bit av trädgården i närheten av gården [Tynningö Gård] till konditor Conrad Sundell (Annero).” 7 ÖT, s. 17. 8 Årtalet 1894 har jag grundat på en uppgift från Sven Linderoth som återberättats av Stellan Ridderstrand. I sina anteckningar från omkring 1962 föreslår också Sven Linderoth att strandvägen mellan Tynningö brygga och Annero anlades detta år (ÖT, s. 27, återgivet nedan i denna artikel). Uppgiften om byggandets avslutningsår stöds av angivelsen att Annero blev ”tillbyggt”, från fiskartorpet, 1894 och ”ändrat” 1945 i deklarationer från 1970 och 1975 som finns sparade i familjen Dahlanders arkiv (den senare uppgiften är riktig och avser det år då bygget avslutades). 9 Sis, s. 438–439. 10 ÖT, s. 39.

11 Värmdö, s. 114–115. 12 ÖT, s. 27 och 29. 13 Se vidare d. o. (min anmärkning).

14 ÖT, s. 37. 15 www.ratsit.se (2010-08-16). 16 Tynningö i våra hjärtan, s. 253.


DN tisdag 9 februari 1897

Då.

Sedan.

Nuvarande fastighetsägare Sigyn von Essen flankerad av Tynningöförfattarna Gustav Dahlander och Leif Magnusson.

Nu.

Bötbergsslingan 6 (1:936) Kvarnen

Av Gustav Dahlander



Kvarnen

Samlingsnamn på Gamla och Nya Kvarnen, huskroppen som utgör huvudbyggnad på tomt 1:936. Innan uppförandet av Nya Kvarnen syftade namnet Kvarnen på Gamla Kvarnen, och benämningen används ännu frekvent i den bemärkelsen, eller av Barbro Strandman rent av med syftning specifikt till kärnbyggnaden – den egentliga kaffekvarnen från Stockholmsutställningen 1897.

Se vidare: Nya Kvarnen; Gammelkvarnen; Gamla Kvarnen; Gammelkvarn, Mellankvarnen.


Gammelkvarnen

Gamla Kvarnen, den äldre delen av huskroppen Kvarnen. Den fem gånger fem meter stora kärnbyggnaden, belägen längst åt öster, härrör från Stockholmsutställningen 1897. Där utgjorde den hela eller en del av en kaffeservering i skepnad av en kaffekvarn med en vev på taket och benämndes som ”paviljongen ’Kaffekvarnen’” (även stavat ”Kaffeqvarnen”). Efter utställningen såldes många av byggnaderna, och bland dessa hamnade åtskilliga i skärgården,1 dit de kunde forslas ut på pråmar. Flera hus från Stockholmsutställningen återfinns i dag på Tynningö: en sådan byggnad är belägen vid Tynningösundet nedanför Handelsboden, en annan vid Åkershov. Den största är utställningens stora kontorsbyggnad, som 1897 stod invid den då nyanlagda Djurgårdsbron, varefter den nästa år återuppbyggdes på Höganäs, där den senare kallades Feriesholm.

I Kvarnens fall måste det ha varit källarmästare Magnus Johnsson, vilken vid den aktuella tiden ägde Annero, som såg till att byggnaden kom till Tynningö; förmodligen skedde detta samtidigt som han köpte Tvättstugan (se d. o.). Huset var kvadratiskt och placerades ovanpå berghällen väster om Snickarboden, vänd mot sjön med framsidan, där det fanns en trappa med ett mindre vilplan med två fasta bänkar. Sedan Sven Linderoth flyttat in i Annero använde man byggnaden som gäststuga och kallade den utöver Kvarnen för Paviljongen, ett namn som även det ansluter till ”paviljongen ’Kaffekvarnen’”, byggnadens benämning under Stockholmsutställningen. År 1948 sänkte man taket på byggnaden och omformade det till sadeltak, möjligen som en rent estetisk åtgärd. Sommaren 1967 flyttades så Kvarnen till sin nuvarande position, där den byggdes ut med fyra mindre rum, från den nuvarande tamburen och västerut, medan vad som i ursprungsbyggnaden varit en garderob gjordes om till tvättrum och kök. Byggnationen ritades av Sven-Bertil Krebs och utfördes av tynningöbon Nils Malmqvist med söner, som anställdes för arbetet. I sin ansökan om byggnadslov till projektet den 12 maj 1966 skrev Sven Linderoth bland annat följande:

Anledning till byggnadsplanen är dels behov av ökat utrymme för en yngre familj [familjen Strandman], dels och icke minst estetiska skäl. Den gamla byggnaden [Paviljongen] flyttades från utställningen i Stockholm 1897 och hamnade så olyckligt att den skymmer en bakomliggande, mycket vacker gammal timmerstuga [Vedboden …]. Den nya placeringen av stugan är mycket bra då den kommer att ligga längre in på tomten, som betydligt utökats sedan förra flyttningen.

Den nya placering som Sven Linderoth valt låg mitt på Vackra vägen (se d. o.) på en plats som han tidigare ofta omtalat som den bästa på tomten för ett hus.

I planeringen var Gammelkvarnen tänkt att stå på en lägre grund vilket skulle ha möjliggjort att Bron fick en rundad framkant som övergick mjukt i berget (se även Bron), men Malmqvistarna föredrog en annan konstruktion där huset fick en högre grund och Bron en enklare utformning. Med den förändring som byggnaden genomgick efter flytten dog namnet Paviljongen ut helt, medan Kvarnen framträdde som allenarådande benämning.

Med Malmqvistarnas tillbyggnad tillkom hall, sovrum och två sovhytter. Sovhytten närmast det stora sovrummet fick namnet Mellanrummet (se nedan). Den bortre sovhytten stod mestadels oanvänd, och kom sedan att bli hall i det nya hushållet när Nya Kvarnen byggdes.

Nästa betydande ingrepp i huset kom 1980, då man av trevnadsskäl installerade en öppen spis på initiativ av Barbro Strandman. Bertil Strandman benämnde spisen Protagoras – troligen efter en grek som länge lät vänta på sig, vilket även gällde kaminen. Under det tidiga 1990-talet byggde sedan Kjell Dahlander med hjälp av hustrun Lotta Nya Kvarnen, som fogades samman med den befintliga byggnaden. Den nya situationen har sedan dess gjort att namnet Kvarnen huvudsakligen kommit att användas om hela huskroppen (se vidare Kvarnen), medan de äldre delarna i allmänhet benämns som Gammelkvarnen och Gammelkvarn, eller ställvis Gamla Kvarnen.

Mellanrummet

En av de två sovhytter som tillkom med Malmqvistarnas tillbyggnad 1967. Namnet Mellanrummet åsyftar rummets belägenhet mellan det stora sovrummet och den bortre sovhytten, samtidigt som det anspelar på ordet mellanrum. Rummet användes till en början av Lotta Dahlander (då Strandman), medan det bortre inhyste Camilla Strandman, i de fall hon vistades på ön. Senare flyttade Lotta och Kjell Dahlander in i sovrummet, medan barnen Gustav – författaren till detta arbete – och Gabriel Dahlander sov i Mellanrummet. För att underlätta kontakten med föräldrarna i sovrummet vägg i vägg gjorde Kjell Dahlander ett kryphål i väggen mellan rummen, efter förslag av Barbro Strandman. Från 2016 bebos Mellanrummet av Signe Dahlander, sjätte generationens Tynningöbo, medan föräldrarna Elin och Gabriel Dahlander sover i sovrummet.

1 Jfr Sis, s. 443.



Mellankvarnen

Den del av huskroppen Kvarnen som ligger mellan kärnbyggnaden i Gammelkvarnen – kaffekvarnen från Stockholmsutställningen 1897 – och Nya Kvarnen. Mellankvarnen omfattas av hall, sovrum, Mellanrummet och hallen till Nya Kvarnen. Tillbyggnaden skedde efter flytten av kärnbyggnaden 1967. Den ritades av Sven-Bertil Krebs och utfördes av tynningöbon Nils Malmqvist med söner.

Se vidare: Nya Kvarnen; Gammelkvarnen; Gamla Kvarnen; Gammelkvarn.



Fridhem

Av Gustav Dahlander



Tomt 1:890 och i synnerhet dess huvudbyggnad. Huvudbyggnaden, som av Sven Linderoth benämns stora villan och stora huset1, uppfördes ursprungligen på uppdrag av bokförläggare Christian Emanuel Gernandt. Gernandt blev en av de första sommargästerna som slog sig ned på Östra Tynningö när han av lantbrukare Johan Gustaf Åkerblom på Stora Snickarbacken2 år 18803 köpte tre hektar på och kring Udden4, för att där uppföra sitt sommarnöje: marken fick tomtnummer 1:14. Han var en förmögen man, som på 1870-talet hade lysande ekonomiska framgångar med sitt tryckeri Familj-Journalens Boktryckeri-Aktiebolag, där han tryckte och gav ut Nordisk Familjebok och Svenska Familj-Journalen. Förlaget gick emellertid i konkurs 1903.5

Gernandts förvärv av Udden tycks ha bidragit till att dess äldre namn – Södra Böte – trängdes ut, då hela området kom att bli benämnt som Fridhem.6 Det yngre namnet Södra Båtudden (även Södra Båtsudden), belagt sedan senast 18537, har emellertid överlevt till våra dagar och begagnas på nyritade kartor. Namnet Fridhem valdes med all sannolikhet av Gernandt eller någon i hans familj som en önskan att få ett fridfullt sommarnöje, och därmed ansluter det till en typisk namnkategori för sammanhanget. Villan har också många namnar, närmast vid Edslösaviken på Värmdö. Fridhem är rent av det allra vanligaste bebyggelsenamnet i Sverige.[1]

Tomtens huvudbyggnad kan ha stått klar redan under förvärvsåret 1880.8 Året därpå uppförde byggmästare Olof Jönsson Haglund från Norra Lagnö – senare den första ägaren till Filadelfia (se d. o.) och under en kortare period på 1900-talets första årtionde innehavare av Barnaglädjes villa – på uppdrag av byggherre Gernandt bland annat grunden till Kägelbanan, en brygga, ett lusthus samt ytterligare ett bygge som troligen var en av de mindre villorna.9 När arbetet på tomten slutligen var färdigt stod där utöver huvudbyggnaden ett flertal mindre hus i en stor parkträdgård. På ångbåtsbryggan sydväst om huvudbyggnaden – som senare angjordes i Torbolagets reguljärtrafik10 – fanns en sjöstuga där gasten bodde, nordost om huvudbyggnaden låg Kägelbanan och norr om huvudbyggnaden trädgårdsmästarens hus. Dessa byggnader finns kvar i dag, men ett stort rött tvåvåningshus i Båtviken, avsett för annat tjänstefolk och gäster, är rivet (1943): dess grund står ännu kvar invid sjön. Ett växthus fanns också, samt sannolikt något mindre hus vid stranden öster om huvudbyggnaden.

Sommaren 1889 hyrdes fastigheten ut till Österrikes sändebud i Sverige, envoyén friherre Pfusterschmied von Hardtenstein.[2]

Om Fridhems tidiga dagar berättar Sven Linderoth följande:

Bortom Annero var stranden [omkring år 1900] obebyggd fram till Fridhem [… B]okförläggare Christian Gernandt […] var en känd man, som utgav Svenska Journalen, Nordisk Familjebok och andra verk. Han var nu gammal, och jag såg honom någon gång sitta i en rullstol. Han var ett original, och hans stora hobby var egyptologi och pyramidforskning. Trots sin lamhet var han i Egypten och lät uppföra en rullbana, som kunde föra honom upp på en av pyramiderna. Han lade ned stora pengar på Fridhem, stenkajer, bryggor och en vacker trädgård med växthus, vattenledning med vindmotorpump och fontäner, kägelbana, rabatter och häckar. Allt sköttes av en trädgårdsmästare, som bodde där året runt.11

Bouppteckningen efter bokförläggare Gernandt gjordes 1906.[3] Efter hans död iklädde sig änkefrun Hedvig Gernandt rollen som byggherre och lät med hjälp av arkitekt Axel Bergman modellera om Fridhems huvudbyggnad så att villan fick sitt nuvarande utseende, vilket skedde omkring 1910–12.12 Det ombyggda huset fick drag av jugend-stilen, som var aktuell då. Stommen uppfördes i trä, men villan reveterades utvändigt med tegel och ytterst vit puts: en lätt, vit lantvilla av italiensk typ som framifrån liknade en herrgårdsbyggnad. Man vinterbonade samtidigt huset så att änkefrun kunde bo där året runt.13 Om detta och tiden därefter berättar Sven Linderoth följande:

Fru Gernandt hade kommit som barnsköterska i familjen, då Gernandt blev änkling. Hon blev gift med gubben Gernandt och fick ärva det mesta efter process med barnen i det första äktenskapet. Fru Gernandt älskade sitt ställe och bodde där under många år även på vintern, men hade ständigt ett rum på Grand Hotel om hon fick lust att vara i Stockholm ett tag. Omkring 191814 byggde hon om villan och ordnade verkligt stilfullt inomhus med konst och antikviteter. Hon köpte tomten mellan Fridhem och Björkbacken. En tid hade hon en lärarinna i sång, och hon övade flitigt rösten medan hon gick fram och åter på den långa ångbåtsbryggan klädd i vit klänning med långt släp. Vi tyckte, att hon skrämde bort fisken, när vi metade utanför udden.

I det längsta ville hon verka ungdomlig, klädde sig elegant och syntes t o m på dansbanan i sjuttioårsåldern. Hon umgicks aldrig med några familjer på ön, men sedan vi flyttat till Annero, fick hon gå över vår tomt och Björkbacken för att slippa den knaggliga vägen till Fridhem. Båtarna kunde ej gå dit, då bryggan rasat samman. Jag hjälpte henne ibland att bära varor då hon kom från handelsboden, och hon visade mig någon gång omkring i stora villan, medan hon bad om ursäkt för att det var ostädat, vilket minsann märktes.

Greta och Valter [Krebs] ville köpa en del av tomten mellan Björkbacken och gamla Fridhem för att ej få grannar för nära framdeles, och vi hade flera sammankomster med fru Gernandt om saken, men hon kunde aldrig bestämma sig. Hon skulle tala med sin jurist och banken och lämna besked. Sista gången träffades vi hemma hos Greta och Valter i stan och hade mycket trevligt, men inget blev avgjort och snart blev gumman helt omtöcknad av ålder och krämpor. Till sist tröttnade hon på allt, och kanske ekonomien även blev sämre. Hon hyrde ut alla stugor och bodar, kägelbanan delades i små rum och kök, och själv bodde hon i den lilla villan vid bryggan [gastens sjöstuga] medan stora huset stod tomt. Allt fick förfalla och gumman blev allt skröpligare tills hon dog 195715 nära 95 år gammal.

Hon testamenterade Fridhem till Diakonistyrelsen, som snart sålde stället till gårdsägaren Anders Mannbrink. Han delade fastigheten i fem tomter och gjorde allmänning av udden, där en stor tvåvåningsvilla revs bort totalt förfallen och vandaliserad.16

Den sistnämnda tvåvåningsvillan tycks vara det tidigare nämnda röda huset i Båtviken. De fem tomter som Anders Mannbrink delade upp torde vara tomt 1:890, 1:891, 1:892, 1:893 och 1:894 – den för allmänheten tillgängliga Udden fick behålla det ursprungliga tomtnumret 1:14. Fridhems huvudbyggnad hamnade på tomt 1:890, vilket har fått som följd att namnets syftning i dag krympt till denna tomt och dess villa. Gastens sjöstuga, i dag kallad Lilla Fridhem, var sedan tidigare en separat tomt med nummer 1:308 (såld av Tynningö AB till Hedvig Gernandt 1911), på vars östsida den obebyggda tomt 1:284 fanns. Öster om denna är tomt 1:866, som även den omfattades av Fridhem när området var som störst, sedan Hedvig Gernandt omkring det tidiga 1910-talet17 köpt marken mellan sina ägor och Björkbacken. När Fridhems tomt styckats upp blev trädgårdsmästarens hus huvudbyggnad på tomt 1:891, medan Kägelbanan hamnade på tomt 1:894. Sannolikt fanns också något mindre hus på tomt 1:893, befintlig vid stranden öster om Fridhems huvudbyggnad (se ovan). Husen på tomt 1:892 och tomt 1:866, huvudbyggnaden på tomt 1:894 samt åtminstone delar av bebyggelsen på tomt 1:893 hade inte uppförts innan Mannbrinks tomtdelning.

Fridhem, tomt 1:890, köptes sedermera av Alf Enerström.

I kommunens kulturhistoriska bebyggelseinventering år 1977 togs Fridhem upp med den särskilda märkningen ”intressant”, medan tomten betecknades som ”[f]örvildad strandtomt”.25

Några år in på 2000-talet hade Fridhem övertagits av Alf Enerströms och Gio Petrés två vuxna barn, där den ena, Johan Petré, gjort sig känd som festfixare.26 Under sommaren 2006 inledde dessa ett omfattande renoveringsarbete; för tillvaratagandet av villans flertaliga kakelugnar anlitades Stellan Ridderstrand. Under flera år uppehöll sig polska hantverkare med anknytning till Domański Service AB i villan. På 2010-talet såldes den till en familj, och ett nytt kapitel i husets historia kan ta sin början.




[1] Lantmateriet.se, <http://www.lantmateriet.se/sv/Kartor-och-geografisk-information/Ortnamn/Vanliga-fragor-om-ortnamn/#faq:Vilket-ar-det-vanligaste-ortnamnet-och-hur-manga-finns-det-av-detta->, läst 2014-08-17.

[2] Tynningöhistoria [www], ”Tynningöhus”, ”Bötbergsslingan”, ”Fridhem”, läst 2017-06-29.

[3] Sis, s. 674.




1 ÖT, s. 29 och 31. 2 Sis, s. 145.


3 Sis, s. 649. Sven Linderoth anger byggnadsåret till ”troligen omkring 1890” (ÖT, s. 29) i sina ”Anteckningar om en ö”; dessa skrevs emellertid 1962 eller senare (se ÖT, s. 25) och förefaller vara hämtade ur minnet.


4 Sis, s. 168. 5 Sis, s. 232. 6 ÖT, s. 11.


7 ÖT, s. 10 och Sis, s. 146–147. 8 Sis, s. 649. 9 Sis, s. 358.


10 ÖT, s. 49 och 51. 11 ÖT, s. 29.


12 Sis, s. 649. Sven Linderoth anger året för ombyggnationen till ”[o]mkring 1918” (ÖT, s. 29) i sina ”Anteckningar om en ö”, men se fotnot 3. 13 Sis, s. 452.


14 Se fotnot 12 (min anmärkning).


15 Tidigare i texten – på ÖT, s. 25 – anger Sven Linderoth 1958 som Hedvig Gernandts dödsår (min anmärkning).


16 ÖT, s. 29 och 31.


17 ÖT, s. 29; av Sis, s. 166–167 framgår att tomten mellan Fridhem och Björkbacken var köpt av Hedvig Gernandt år 1915.



25 Bebyggelseinventering Tynningö, s. 176. I den mer sentida Fördjupad översiktsplan för Tynningö, s. 37, återges märkningen felaktigt som ”värdefullt”.





Fridhem hösten 2019.