Värdshuset Vita Hästen

Nära Norra Tynningö brygga (Norra Tynningövägen 22) fanns under 1950-talet en krog som hette Värdshuset Vita Hästen. Såvitt man vet är detta etablissemang tidigare helt oomskrivet och att hitta några fakta om det eller dess ägare är inte lätt, men flera tynningöbor med gott minne har berättat det de minns om Vita Hästen.

Det verkar som om det var en renodlad sommarrestaurang, vilken åtminstone i början var öppen för allmänheten. Bland annat berättas att de manliga gästerna på blindhemmet Phosphoros vid Bergudden, gärna tog en promenad dit och kanske intog någon stärkande dryck. Arne Helmer, en av de tidigare ägarna till den f d Damvillan på blindhemmet, har dessutom berättat att han med sina föräldrar ibland åt middag på Vita Hästen, så det får nog anses belagt att stället varit en vanlig krog som man kunde gå och äta och/eller dricka på. Åtminstone var det så i början av femtiotalet. Under 1950-talets senare del tror man att Vita Hästen mest hade öppet för beställningar av slutna sällskap, d v s mer en typ av festvåningsverksamhet. En annons från 1960 tyder dock på att även enstaka restauranggäster var välkomna. När restaurangrörelsen började vet man heller inte säkert, men det verkar ha varit senast 1952. Lika osäkert är när den helt upphörde; troligen var det tidigast 1962.

Den fina entrén med grind och tak mot Norra Tynningövägen finns, närmast mirakulöst, fortfarande kvar, liksom en skylt med texten "Vita Hästen". Dock tror vi som har sett hur det såg ut på 1950-talet att skylten är utbytt och att den ursprungliga hade texten "Värdshuset Vita Hästen" och inte hade spetsiga ändar av vildavästerntyp som den nuvarande. Inte heller texten på skylten såg ut som nu, utan påminde starkt om typsnittet i ovanstående annons från 1952. Det är nästan så att man kan tro att samme tecknare som gjorde den annonsen även utformade skylten.

Även krögaren själv är något höljd i dunkel. När man lägger samman vad flera tynningöbor som var med på den tiden berättat, kommer man i alla fall fram till att han hette James Niel och var, eller hade varit, norsk skådespelare. Mycket riktigt visar sig en skådespelare med detta namn ha haft en biroll i uppsättningen av Pär Lagerkvists pjäs Bödeln på Nationalteatret i Oslo 1935, men mer än så har hittills inte gått att få fram ur den norska teaterhistorien.

Niel förefaller ha varit en färgstark person som spelade piano och underhöll sina gäster genom att sjunga operettmelodier. Man kan väl också på goda grunder antaga att valet av namnet Värdshuset Vita Hästen berodde på att han gillade operett. Det sägs även att Jules Sylvain ibland gästspelade där. Om honom är ju desto mer skrivet. Bland annat finns att läsa att han tidvis drömde om att i verkligheten skapa ett Värdshuset Vita Hästen liknande det i operetten med samma namn. Kanske han skänkte sitt uppslag till Niel som blev den som förverkligade idén.

På Vita Hästens tid fanns ingen bilfärja till Tynningö. Gästerna kunde således komma antingen med reguljär waxholmsbåt eller med egen båt alternativt taxibåt till Vita Hästens egen brygga. Denna brygga går långt ut i sjön, då det är tämligen långgrunt på platsen trots att det är så nära ångbåtsbryggan. Om man studerar den nuvarande bryggan så ser man ett kort vitt träräcke på en del av den. Under restaurangepoken gick detta vita räcke i bryggans hela längd ända från land, vilket såg mycket flott och pampigt ut. Från bryggan upp till värdshuset fanns också en allé. När ett sällskap restauranggäster kom med båt till bryggan, kunde Niel, iförd vit kostym, komma gående nedför allén och ut på bryggan, för att ta emot sina gäster. Allén var också behängd med kulörta glödlampor. Man kan tänka sig att det kunde uppkomma många stämningsfulla stunder i denna miljö.