2011-01 to 2011-03

The route. Tobago-Panama


2011-01-07 Tobago. By Mark
We, Mark and Maria, finally left Trinidad two days ago, not a moment to early. Trinidad is a good place if you need a shipyard for repairs etc but its dirty, hot, lots of crime and a lot of very rude locals. Im glad to leave it, Tobago seems a bit nice and we will stay here for a few days. The sail here took about 29 hours of variable winds and strong currents. The engine mount broke of at 3am and the brand new Yamaha ended up in the water. Moral was not high. Luckily I had been expecting this and the engine was tied to a rope and I had a new engine mount with me. Now I just have to find a mechanic because the engine wont start. No worries, the sails are still working and I have a small Tohatsu back up engine. Not much Going on otherwise. Maria finally arrived and Im having a great time with her except she seems to be sleeping all the time ;) on new years eve we both fell asleep at 9.30pm, lol! The heat is sapping all energy from us.
Maria&Mark

erethkaljkljasdn ijuhjkh
n
edfdfdfdfdfdfn t
fter

2011-01-07 Tobago. By MARIA (My new crewmember and girlfriend. She will Blog in Swedish and I will continue in English - Mark)

Forsta veckan

Idag har jag varit ombord pa pa Mare exakt en vecka och det kanns som de tar dax att skriva natt.

Jag landade I Port-of-spain pa nyarsafton efter ca 22 nervosa timmar pa ett flygplan fran sverige. Mark motte upp mig pa flygplatsen.

Nyarsafton firades ihop med en massa seglare. Alla var jattetrevliga men tyvarr somnade jag vid halv tio pa kvallen av ren utmattning efter resan och varmen.

De forsta dagarna spenderade jag flasande I varmen medan Mark (och jag lite grann) fixade med baten. Vi passade aven pa att aka ut till en bukt utanfor staden och bada och titta pa apor. En dag blev vi inbjudna till ett kommeriellt dykfartyg som hette Kingfisher. De bjod pa lunch och visade oss runt pa det 80 meter langa fartyget. Det var valdigt trevligt.

For tva dagar sedan lattade vi ankar och seglade over till Tobago. Det tog 29 timmar och vi fick kryssa storta delen av vagen. Det kandes bra att vi antligen ar pa vag. Som alltid nar jag ar med sa ar det natt som gar fel. Denna gang var det motorn som tog sig ett bad. Tyvarr ville den inte starta efter det vilket ar mycket synd. Men det ska nog ordna sig.



2011-01-10 Tobago. By Maria
Vi ligger fortfarande kvar i var lilla bukt pa Tobagos nordspets. Det gungar ganska mycket dar vi ligger ankrade men jag borjar vanja mig. Nu blir jag istallet sjosjuk pa land vilket inte heller ar roligt. Senaste dagarna har vi spenderat mestadels i vattnet. Vi har snorklat pa de fina koralreven i bukten och vi har vagsurfat. Senste investeringen ar namligen tva stycken surfbrador. Mark ar ju lite av en veteran pa vagsurfing jamfort med mig men det har varit riktigt kul. Dessutom har vi en ny kompis som heter Pablo han har rastaflator och bor pa stranden. Han har forsokt hjalpa mig med surfingen men det ar inte latt. Jag flyger antingen som en vante nar vagorna kommer eller sa ligger jag bara kvar pa samma plats och guppar. Men jag ska nog lara mig att bemastra aven detta.
Ulf har bett om drinkrecept har pa bloggen. Vi har en favoritdrink som bestar av lokal rum, farskpressad lime och socker. Man kan spa det med lite vatten oxa. Is hade varit gott i men sadan lyx har vi inte pa lilla Mare. Det ar riktigt gott. Frukten har ar helt otroligt sot och god.
Om nagra dagar ska vi fortsatta var seglats upp mot Grenada. Det ska bli kul att komma vidare.

Mark is Surfin'


2011-01-20 Grenada. By Maria
DIetta är troligen det riktiga Karibien. Fullt av lyxiga båtar och kryssningsfartyg.
VI lämnade Tobago i tisdags morse och satte segel för att ta oss de 75 sjömilen till Grenada. Dom hade varnat på radion om kraftig sjögång och de hade inte fel. Dyningarna var över 3 meter höga och lilla Mare rörde på sig bra mycket. Både jag och Mark var sjösjuka trotts en rejäl dos sjösjuketabletter. Vädret växlade kraftigt mellan svaga vindar och kulingbyar med spöregn. Den som säger att solen alltid skiner i Karibien har fel. Vi kom iallafall fram till Grenda runt klockan tre på natten och vi var rejält trötta. Vi ligger utanför staden St George i en ankarvik. Nu ska vi spendera några dagar här i staden med att sörva båtmotor, tvätta kläder och titta på extremt lyxiga båtar.
Det var lite ledsamt att lämna Tobago. Jag måste säga att det var ett supertrevligt land. Trevliga människor och väldigt fina vikar. Jag och Mark har nu investerat i en varsin dykutrustning. Vi har gjort ett par dyk, det var helt otroligt, vi kunde dyka direkt ner i ankarviken ner på revet och se massa fina fiskar. Mark gjorde ett kvällsdyk och kom upp med fyra languster. De kokades och blev en otroligt god middag. Det känns helt otroligt att kunna äta helt nyfångad hummer till middag.

Hummer (egentligen Languster men alla kallar det hummer här)


Stortvätt på Mare Liberum, lägg också märke till alla surfbrädor :)



St George, Grenada


2011-01-20 Grenada. By Marks father Karl Eric

[ This is a blog by my father about the time we were sailing from Canarie Islands to Cap Verde in 2010. I publish it here, at the time of writing so you dear reader wont miss it. /Mark ]


Karl Eric with Gran Canaria in the background


"Kalle, har du några planer att följa med sonen en etapp på hans jorden-runt-segling?" Frågan ställdes många gånger av vänner och bekanta. "Aldrig i livet!" Framför allt inte i en 50 år gammal Vegakryssare. Under den tid jag kappseglade Tornadokatamaran brukade vi välja ut tre seglande Vegakryssare på fjärden som rundningsmärken på triangelbanan. En Vega har man i stället för segelbåt, havens husvagn osv. osv.
 
Till min stora förvåning befinner jag mig den 4/11 utanför Playa Englais i sonens Vega - Mare Liberum - på väg mot Kap Verde. Det  var segling som gällde då den rostiga järnklumpen till inombordsmotor som fanns ombord vid starten från Sverige hade blivit bortskänkt på Kanarieöarna, förmodligen till någon antikhandlare. Bättre ingen motor än en som sällan fungerar.
 
Med ombord fanns en apparat - GPS - som ersatte sjökort och kompass och som även var försedd med AIS. GPS:n gör att man slipper sitta med fingret på ett blött sjökort och följa sjökortet. I stället stirrar man på en liten TV där man ska följa en vit motorväg - ungefär som ett dataspel. Det negativa är att den ersatt kompassen men visar kursen med 20 sek fördröjning. Man hinner mycket på 20 sekunder när man letar rätt kurs, t ex gippa eller gå genom vind två gånger. AIS har man för att undvika kollision med större fartyg. Mitt i natten dyker det upp ett stort strykjärn på skärmen med spetsen riktad rakt mot det egna fartyget. Bilden visar att man om två timmar kommer att kollidera och en häftig explosion blir följden. Vad gör man? Två timmar kvar att leva! Ska man göra en undanmanöver mitt på havet mitt i natten? Åt vilket håll? Det kom lyckligtvis inga strykjärn farande genom natten. Inga lanternor syntes. Strykjärnen begav sig åt sidorna eller försvann. Havsbotten måste vara fylld av sjunkna strykjärn!
 
Överseglingen tog drygt åtta dagar - oftast i lagom undanvind - en dag stilltje - en dag god kryssbog. Macke fiskade alltid. Fyra drag efter båten. Först fick han en "Dorado" i glimmrande färger, gult och blått, på ca åtta kilo. Det visade sig att sonen inte bara var en mycket god fiskkock utan dessutom en överlägsen fiskrensare. Hur mycket fisk orkar man äta? Två-tre hekto. Utan möjlighet till förvaring återgår 95% av fisken till havet. Underbart med god, färsk fisk! Nästa dag får han en "Dorado" på tolv kilo. För att minska slöseriet återgår resterna till haj-agn och tro det eller ej, snart har vi en haj på kroken - och den är arg! Får hela båten att rista. En jättekrok i gapet och stålwirre håller fast den. Båten rusar fram i sex knop. Så småningom har vi lyckats vinscha in vidundret så den ligger längs med båtsidan. "Hajen ska ombord"  väser kapten Mark med vansinnet lysande i ögonen. Har ni sett en hajkäft på nära håll? Den är fullproppad med stora tänder. Jag sa adjö till mina händer, trädde en snara över hajens huvud och drog till när snaran kom till stjärten. Hajen hissades upp i ett fall, foton togs, Mark fick ut kroken ur gapet och fisken återvände till sitt rätta element. Hajen var 1.60 m lång och beräknad vikt ca 50 kg. 


 
Flygfisk av varierande storlek sågs varje dag - oftast i stora stim. Delfiner i början av seglatsen. Mitt ute till havs fanns fåglar till min stora förvåning - Stormfågel och Fregattfågel. Även en liten sparvstor krabat vilade sig en stund på däck.
 
Efter åtta dygn siktas Kap Verde. Dramatiska vulkanberg reser sig ur havet som teaterkulisser. Det blir natt och kolsvart under inseglingen. Hård vind. Vad är ljus på land? Vilka ljus är båtar? Då försvinner all ström ombord! Inga lanternor, ingen GPS. Macke lyckas dock lotsa oss rätt, minska segel och förtöja i marinan på Mindelo. Klockan är två på natten när jag dricker min godaste öl någonsin.
 
Vi ägnar ytterligare två veckor till att segla runt till närliggande öar tillsammans med tre andra båtar. Aktivitetsledaren Mark ser till att ingen har möjlighet att ha tråkigt. Det blir bergsklättring, snorkling, promenader, grisfest och fiske, fiske, fiske och fiske. Jag trodde inte man kunde tröttna på fisk. Det kan man - även på tonfisk. Jag och de andra 20-åringarna har en behaglig tillvaro. I Mindelo hamn träffade jag en nästan jämnårig. En 80-årig, ensamseglande norrman. Lite besviken var han att hans 78-åriga hustru inte ville följa med. Jag, som just insett att jag var för gammal för seglingsäventyr, fick en ny syn på den närmaste framtiden.
Mark "Dragon Slayer"
 
Den 27/11 skildes våra vägar. Mark seglade ensam till Trinidad. jag flög hem till Sverige. Roligt att uppleva att sonen på sex månader blivit en bättre seglare än jag ¨- med livslång träning. Ramlar han inte överbord kommer han nog att överleva detta enorma äventyr. 


Karl Eric, now with an african tan after 3 weeks in the sun
 
Tack för en härlig segling.
 
Marks pappa Karl-Eric

2011-01-20 Grenada. By Mark
We have been in Grenada for 2 days now and its nice but veeery "touristy". We had 4! cruise-ships here yesterday spewing pink americans all over the town. It must be bonanza for the local hawkers.
Me and Maria have been investing in toys so now we have 2 kiteboards, 2 surfboard and 2 scuba diving kits. Mare is staggering under the load but she can take it and Im so happy because now there is so much more to do in addition to fishing. My new favorite is night time scuba diving and spearfishing for lobster. Its so scary I hardly dare to do it but oh! the kick when I glide silently thru the compact darkness with only the sound of my breath and a small beam of light and suddenly a lobster appear on a rock in front of me. KA-tchock goes the speargun and dinner is fixed.
Maria have promised to teach me kiteboarding and I will teach Maria surfing, life is so much fun right now I can hardly sleep because there are so many great things to do. I wonder if its possible to "burn-out" from sheer joy? I will try and report back to you.
Until then I hope you enjoy life too!

2011-02-14 Cartagena, Colombia. By Mark
As usual it has been a couple of busy weeks since my last post. Im going to try to use some picture to illustrate what we have been up to.
In Grenada we had a party in Mare, 14 people in the cockpit almost sank the boat and we had to regulary pump the bilge but I think everyone had a good time. Its wasnt exactly an exclusive party and you had to bring your own cutlery but people were merry, infact so merry that some guests fell asleep and others gave interesting descriptions of how to do a proper "aqua-dump" (thats crapping while swimming for you landlubbers)

We also had time for a kitesurfing lesson by a really interesting but completely mad canadian guy, Daniel. The guy with the hat in the picture. Apparently he was in the olympics in Ski-balliette in the 80 but now hes giving kite surfing lessons. Daniel started of the day with 2 beer and 2 large G&T at 9am and then we were off for our lessons. After I was almost dragged back to sweden by my kite twice and had to be rescuded by various passing fishermen Maria had enough and told Daniel that he was a "f*cking idiot", oh such fun we had :D However the lesson was free so I guess you get what you pay for, I at least had a very adventurous and interesting day.

Outside the west cost of Grenada is an underwater artmuseum with statues underwater, an unusual idea but why not? This is a picture of the main pice.

After Grenada we sailed to Bonair that is paradise for divers but theres little else to do. We had a couple of fantastic dives but no pictures. We also met a great Norwegian couple on Maggie www.symaggie.no

After Bonair we went to Aruba (as you can see) to wait for better weather before sailing to Colombia. Aruba is the "touristiest" place I have ever seen except for Vegas, it was even worse then the picture but at least we met some new good friends, Ivan and Josefin on Kuheli

The sail to Cartagena in Colombia goes thru some of the worlds most windy water (to my surprise) so we had an occasionally bumpy ride. The highlight of the 4day sail was the 12kg tuna that Maria manage to get all by herself. It took her an hour to get it aboard and I think she cursed and behaved aproximatley like a woman giving birth (not that I would know but there sure was a lot of grunting and cursing)

Next update will probably come from Panama, we are heading to San Blas on Wednesday where the just invented fire so we wont have any internet. As usual.
 

2010-02-14 Cartagena Colombi, av Maria

Äntligen har vi kommit fram till Cartagena, det riktiga sydamerika. Nu kan vi säga att vi även varit i denna världsdel. Resan hit har gått via Bonnaire och Aruba. Från Grenada tog vi oss norr ut till Cariacaou (som är en del av Grenada).

Sista dagarna i Grenada spenderade vi med en ganska misslyckad kitesurfingsutflykt och en snorklingsutflykt till den välkända undervattenskonstutställningen. Den bestod av ett 70-tal cementskulpturer som dom sänkt ner under vattnet vid ett rev. Det var ganska häftigt.

Därifrån seglade vi väster ut i fyra dagar ner till Bonnaire. Det var min fösta halvlånga segling. Det gick bra, jag var supernervös innan men vi hade inga starka vindar och guppade fram i 4-6 knop med bara en lättvindsgenua.

Bonnaire var jättefint. Ön är välkänd för sin fina dykning och det förstår jag. Man får inte ankra någonstans runt Bonnaire men däremot har dom bojar mitt i stan man får lägga sig vid för en mindre avgift. Därifrån kan man dyka rakt ner på revet om man vill.

Vi tog Mare ut till en ö precis utanför Bonnaire där vi gjorde tre jättefina dyk.

Planen var att vi från Bonnaire skulle segla raka vägen till Cartagena men den Colombianska kusten visade sig vara ett riktigt blåshål. Vi satte segel mot Aruba istället där vi tänkte att vi kunde invänta bättre väder.

Aruba var en riktig turistfälla. Den stora staden såg ut ungefär som ett utomhus-las vegas i miniatyr. En dag när vi vaknade låg inte mindre än fyra kryssningsfartyg vid kajen. Dessutom låg minst 50 jättestora hotellkomplex längs stranden.  På Aruba träffade vi den svenska båten Kueheli med Ivan och Josefin. De är de första långseglarna jag träffat (och troligen de enda som existerar) som inte gillar havet. Men de var verkligen trevliga. Vi spenderade några dagar med dom innan ett väderfönster öppnade sig och vi drog upp ankaret och satte segel mot Colombia.

 

Överseglingen till Caragena blev ganska livad. Vi seglade på onsdagskvällen efter en eftermiddag med kitesurfing. Det mörknade fort och havet byggdes upp till ganska stora vågor. Bakom oss i mörkret ställde sig en stor våg upp och sprutade vatten in i sittbrunnen. Jag var ganska rädd och bad Mark att vi skulle sitta vakt tillsammans första timmarna. Mark gick självklart med på det men jag såg att hansnabbt blev blekare i ansiktet. Efter ca 15 minuter var Mark sjösjuk och gick in och la sig och sov på golvet i båten. Han hävdade att han hjälpte till att stabilisera båten på så sätt. Själv satt jag kvar i sittbrunnen för rädd för att bli sjösjuk medan vågorna slog över mig och Mare krängde livligt. Dagen efter mojnade vinden och vi hade ett dygns väldigt lugn segling. Tredje kvällen på överseglingen fick vi napp. Jag fick äran att dra in fisken. Efter ca en timmes kamp mot detta sjömonster så fick vi upp inte mindre än en 12 kg tonfisk.

Vi anlände självklart till Cartagen i mörkret på söndagsmorgonen. Solen fick upp precis efter vi slängt ankaret utanför den obefintliga Marinan Club Nautico. Detta var en gång troligen en helt okat marina. Men uppenbarligen rev de byggnaden som huserade marinan för två år sedan för att bygga en ny byggnad. Men nu verkar de vara i någon slags konflikt med grannarna så de har fortfarande inget bygglov för en ny marina.

Cartagena består av en gammal del som ligger innanför stadsmuren och består av gamla colonialhus och är jättemysigt. Utanför Stadmuren ligger det nya Cartagena som består av höga väldigt smala skyskrapor. Ett stort fort ligger också bredvid stadmuren. Utanför slottet står en staty av den spanska befälhavaren Don Blas. Han var en stor krigare för länge sedan. Han verkar ha varit mycket hård man. I första slaget han ledde förlorade han sin ena arm. Men han gav inte upp utan fortsatte att kriga. I andra slaget förlorade han sitt ena öga, och i tredje slaget förlorade han sitt ena ben. Men han gav inte upp för det. Då skickade spanjorerna honom till Cartagena för att försvara staden mot engelskmännen. I det slaget förlorade han sitt andra ben men han fortsatte och besegrade engelskmännen. Det är hårt. Efteråt tror jag dock han dog, säkert i kallbrant men det hör inte till historien.

Don Blas

2011-03-05 Colon Panama, By Maria
Ja nu är vi på detta ställe som har så dåligt rykte bland alla seglare. ALLA säger att Colon är en av de värsta städerna på jorden. Man kan inte ta ett steg utanför marinan utan att bli rånad och alla försöker bara lura dig på pengar. Anledningen varför man är i Colon är att Panamakanalen börjar här. Man måste alltså ligga här fram till man löst all byråkrati som behövs för att komma igenom kanalen, och det kan ta tid..
Vi anlände till Colon för två dagar sen efter två dagars spännande segling från San Blas. Det blåste ganska bra på vår inseglingsdag och vi flög som en kork genom pirarmarna in mot Panamakanlen. Enligt vår bibel (Jim Cornells World crusing handbook) skulle det ligga en marina på östra sidan av den gigantiska hamnbassängen och utanför marinan en ankarplats. Vi seglade åt det hållet fram till att kanalmyndigheten skrek på oss i radion att det var förbjudet att segla i hamnbassängen. Då var det bara att sätta på motorn och puttra sista biten till den tomma ankarplatsen. Tur tyckte vi, inte så många båtar här, vi lägger oss nära marinan. Sen var det bara attt fixa dingen samtidigt som både jag och Mark drömde om kalla öl och civilisation. Vi åkte runt inersta pirarmen och blev måtligt förvånade när vi inte hittade någon marina utan bara ett gäng (typ några tusen) containrar och några övergivna bryggor.  Det enda vi kunde göra var att svära och åka tillbaka till Mare för attanropa kanalmyndigheten och fråga vad det var frågan om. Svaret blev det uppenbara, marinan var stängd och den enda öppna marinan i hela Colon låg på den motsatta sidan av hamnbassängen. Det var bara att sätta igång motorn och puttra över.
Nu ligger vi inträngda mellan en hel bunt superlyxbåtar i den dyraste marinan i mannaminne. Man känner hur pengarna bara rinner ur än medan man andas. Idag väntar vi på att någon från kanalmyndigheten ska komma och mäta upp vår ¨båt och vi ska lova att ta hand om vår lots och att vi inte ska bajsa i kanalen.

Men vi har inte varit i Colon hela den här tiden. Innan vi kom hit spenderade vi två veckor i San Blas som är en ögrupp tillhörande Panama något väster om Colon. Hela området består av små sandöar med kokospal´mer på och korallrev. Vattnet är klarblått. I området bor Kunaindianerna som visa sig vara ett mycket trevligt folk. De kryssade omkring bland oarna i sina egengjorda segelkanoter.

Vi anlände självklart till San Blas i mörkret vilket inte var det bästa sättet att anlända på eftersom sjökorten over området visade sig stämma dåligt. Men det gick bra, vi lyckades undvika att gå på grund med någån decimeters marginal. Nasta morgon mötte vi upp med våra vänner på båten Maggie och ankrade vid den minsta sötaste on i hela San Blas. Vi låg där några dagar och snorklade på korallrevet mest hela tiden. Mark lyckades fånga en väldigt stor barracuda vilket han var mycket stolt över.

Efter några dagar åkte vi ner till fastlandet för att ta oss en närmare titt på Kunaindianerna och djungeln. Vi tog dingen upp i floden in mot landet. Det var riktigt spannande fullt av djungelljud. Efter någon timme smalnade floden av och vi fick lämna dingarna och fortsätta till fots. Vi vadar vidare fram tills att Mark pekar på en "stock" och frågar om det inte är en krokodil. Nej, inte är det det, vi gick lite längre fram och kunde konstatera att visst var det en krokodil. Dock var det en mycket liten krokodil. Jag bad genast Mark om en ny handväska och han gjorde sitt bästa för att fånga den, men det blev ingen ny väska till mig. Vi gick någpn timme till i djungeln och tog sedan ett helt underbart sötvattenbad i floden innan vi tog oss tillbaka till båten. På eftermiddagen besökte vi en by med kunaindianer. De levde i små bambuhyddor men verkade lyckliga.

Krokodil (eller är det en alligator?)

Sötvattensbad i djungeln

Kuna By

Unga Kuna-Indianer älskar att bli fotograferade

Resten av tiden i San Blas spenderade vi vid en ögrupp som hette Hollandkeys. Vi hittade en superfin strand att kitesurfa på. Vinden svek oss ibland men vi gjorde enorma framsteg i vår surfning. Jag kan nu stolt säga att jag kan surfa åt vänster. Det går något sämre åt höger men jag jobbar på det. Jag lyckades till och med ´surfa och vinka lite slappt at våra vänner samtidigt. Jag är mycket stolt.

2011-03-05 Colon Panama, By Mark

We sailed from Cartagena 2 weeks ago bound for the San Blas Archipelago. Its said to be the closest thing to "paradise" you can get in the Caribbean and that's right :)





It was a short sail, only 200nm so we thought that we could plan to arrive in daylight for once. We seems to always arrive during darkness and I have navigated most of the harbours and anchorages from Sweden to here in the dark. It always give me blood taste to enter a new unfamiliar harbour in the dark. Anyway we carefully planned to time our arrival at daylight but of course the wind died and once again we had to navigate several treacherous reefs in the night. We almost grounded twice but luckily Mare only sticks down 1.2m and is built like a tank under the waterline so I feel OK with taking some chances. We fell asleep and the next day we awoke in paradise in 1.5 depth. I love anchoring on shallow bottoms, the holding is great. We soon found our new Norwegian friends (I miss Fri Inspirasjon!) and spend the next 10 days snorkelling, kite-surfing and exploring with them. I shot my first barracuda with my trusted spear gun. It was quite exiting: I had a cold so i couldn't dive down at all because of blocked sinuses but I spot a large barracuda on 6m depth hiding beside a rock in such a way that I should be able to sneak on it from the other side of the rock. IF i can dive 6m... I take a large breath and start diving down very slowly, it still hurts like hell but I'm pumped on adrenaline (later my eye mask was full of blood) I manage to reach the Stone, swim to the other side and surprise the barracuda with a full power, point-blank shot right between the eyes. To my absolute horror the harpoon just BOUNCES of the head with a loud TOCK! Apparently they have incredibly think skulls. I almost start to cry because of course I have lost the fish but to my great joy the fish just slooowly turns upside down and start to fart while it drifts to the bottom. I'm already out of air but I manage to reload and shoot the fish in a softer part and pull it up to the surface. Later in the evening we had a big Barbaqua (barracuda barbeque) after I had tested the fish for ciguatera poison by eating a small part. Spear fishing is just the best, most exciting fishing ever.


Another day I also imitated crocodile Dundee and tried to catch a small alligator (or crocodile?) with my knife but I must admit I screamed and ran away like a baby as soon as it moved, those guys are FAST.
Another hilarious episode was the gay pygmy Indian. San Blas belongs to the Kuna Indians who are for the most part still keeping the "old ways". They are the second shortest people in the world after the African pygmies and they don't have any taboo against homosexuality so it was no surprise when one day the gayest shortest man I have seen paddled over and sold us some really nice Molas. A type of embodied cloth. We now have new and very psychedelic curtains in Mare.

We dont have a fridge on Mare and sometimes the disire for fresh meat leads us to new experiences. We had heard you can eat chonch, a type of gigantic sea-snails so we collected a bunch and fried them for dinner. Not bad, taste like octupus but the amount of energy to get themout of the shell was ridiculus. After trying various tools i ended up smashing them with my ax. Needless to say after 2h! of snail smashing both me and mare were covered in slime but at least we got our dinner in the end (now if some smart-ass tell me to just use a rock hammer and pick a small hole and cut the muscle with a knife - let me telll you its not as simple as it sounds!)
Thew chonch we had for dinner

After San Blas we sailed to a really small Panama village called Nombre de Dios (The name of God) and Oh my god what a dump that was. On the way in to the bay, about a mile in the 2m swell Maria suddenly say "The waves are breaking on starboard". I think she's just imagining because according to  the chart its 15m deep but OH NO we are mere meters away from huge breaking waves crashing on an uncharted reef. I nearly wet my pants but once again good seamanship and a sharp lookout saved us. (or was it just luck?)  Once we got inside the bay we anchored in 1.4m deep water and explored the dump, I mean town, for a restaurant. The hadn't seen a white man there since Columbus but we manage to somehow have dinner in someone living room for 2 dollars. Not to bad after all, a nice local experience. I have also realised that almost everyone in the whole Caribbean, Colombia and panama is African not Spanish or Indian, not even a little. Its more like African countries where everyone talks Spanish and loves Socca music (latin dance music, like salsa mixed with samba). Its also seems a bit rasistic because its always the Africans with the whitest skin that have all the good jobs.
The next day we sailed to Colon IN DAYLIGHT. Hooray that was like the first time. We had strong winds and large ways but otherwise uneventful trip except for a large breaking wave that swamped the cockpit. (its called pooping in sailorish)
Now we are in Colon, the ass-end of the Caribbean. Everyone tells me about how horrible it is but frankly it hasn't been that bad. yet. now we are waiting to go thru the canal which will probably happen in a week or so. In the meantime we are bunkering for the pacific because this is the last time (more or less) in 8 month we will see a supermarket.


2011-03-18 Panama City. By Mark

We are in the Pacific. Tomorrow we set sails for Galapagos. All is well, we will blog more when we get there in two weeks or so.
Comments