2011-05 to 2011-07

The Route. Easter Island - Moorea (French Polynesia)

(As usual Mark blogs in English and Maria in Swedish)

2011-05-18 Sailing from Galapagos to Easter Island

Introduction

This is my diary for the long crossing between Galapagos and Easter island.

Day 1, Good Friday

"Never start a journey on a Friday" they say. Let this be an experiment to prove that. We started of at 8 am together with Maggie and Kuheli. We had the wind and the current in our back and sometimes made as much as 7 knots in an 8 knot wind, lovely sailing! Maggies generator broke shortly after departure but Espen fixed it on the run. Its often like that when sailing - something breaks and you fix it without ever stopping. Later in the day the weather gradually turned worse, light headwinds and rain made progress slow. During the night we had to take down the sails and drift.

Day 2, made 70nm

We are off course 18 nm and have lost contact with Maggie and Kuheli. What a same, we were planning to sail together. Oh well, i feel reasonably sure they are ahead of us and maybe we will catch up.During the day i hear them talking on the radio but they cant hear me. Its a lonely feeling. I'm seasick most of the day and feed the fish. I usually get sick at the beginning of a journey but today I'm also enjoying an infected ear, several infected wounds, a massive mouth-ulcer and an upset stomach. I feel like I;m aboard a plague-ship. During the night Maria falls sick too and we get constantly changing winds and heavy rainfalls. I feel miserable and moral is low.

Day 3, made 90nm

Yesterday was bad but we still manage 90nm compared to the average 100, not to bad. To further brighten the day I feel much better, we have a decent side-wind and we made radio contact with Kuheli again. They are waiting for us 20nm ahead so we will catch them in 5h.Nice of them to wait! Apparently they had motored thru the first night when we had taken down our sails and slept.

Day 4, made 95nm

Crazy day. The water is boiling with life.Fish are jumping everywhere the whole day, its almost raining fish. The tunas are flying like pies at a clown-show. I think they are catching flying fish. In addition to this we had 4 huge schools of dolphins visit us. We also saw whales in the distance. I'm still a bit seasick and sleep most of the day but moral is definitely improving.

Day 5, made 95nm

Rough nite. First we lost all wind and drifted for 2h then it came back but too strong and I had to get up and on deck in the middle of the night in the howling wind to change the sails. The midnight sail change is probably the worst thing I know. Except for this i slept from 8pm to 2pm the next day. The boredom of long passages combined with disturbed sleep and seasickness means we both sleep a lot. The wind is about force 5 and from head (in our face) so the ride is fast but bumpy. Mare is pounding the waves and spray is flying over and into the cockpit. I have been awake for 6h but now its time to sleep again.

Day 6, made 95 again

I woke up early in a great mood. The side-wind is fair, force 5 again with small seas and we are flying thru the water at 6-7 knots. The whole hull and the cockpit is soaked by waves washing over us regularly. Its a bit like an earthquake simulator set on maximum power. Standing unsupported is impossible, I have to hold on all the time even when sitting down and God help you if you leave a plate or much standing even for a second. Cooking has become an extreme adventure sport where anything can happen. I wedge myself in a corner of the cockpit under the spray-hood and brace myself with both feet. Its good to be alive. Te fishing is awesome and we pull up tuna after tuna and mahi mahi after mahi mahi. Around noon I see a big shark fin just in front of us and we barely avoid hitting the massive beast. Not a good day for a swim. In the evening Maria arranges a cozy movie-nite for us but only manages 20min before she is violently seasick. Its still, after days at sea, a problem for us. A small light boat rocks a lot more then a big one and that's probably why.

Day 7, made 117nm

The day starts great with force 3 wins and sunshine. We get lots of small fish but when three 5kg tunas bite the 3 lines at the same time and everything tangle and i loose all the fish and my favorite lure its not so much fun anymore... Until I throw a bucket of piss overboard on the WINDWARD side (by mistake) and predictably most of it comes back and hit Maria in the face. I owe her a lot of foot rubs and dishwashers now. Sorry Maria! Just before sunset something big takes a lure and after a short struggle i land a 14kg Wahoo. Like most other fish we catch we set it free again after a quick photo session.

14kg Wahoo

Day 8, made 108nm

Boring day. didn't do much. Wind is gusty and unreliable. Caught 8 and 7 kg skipjack tuna. Got violently seasick AGAIN in the night. Slept a lot as usual.

Day 9, made 110nm

Horrible night with gusty wind. Either full power of nothing combined with short but heavy rainfalls, typically squally weather. the day was slow and Maria slept almost all the time. Im bored.

Day 10, made 111

Awful night AGAIN. Wind up to gale-force and big waves threaten to know us over several times. I get seasick again and Maria have to take Mare thru the gale alone the whole night. She is so brave! The day offered more of the same, I'm to tired and sick to fish. its a bit exciting and interesting to sail in the gale but i would like to arrive in Easter Island now. Please...

Day 11, made 130nm

During this whole crossing we have kept withing talking and usually seeing distance to our friends Ivan and Josefin on Kuheli. We usually talk every 4h or so on the radio around the clock. It gives us something to do to alleviate boredom and isolation and also gives us extra security. The problem is that Kuheli sails well in strong winds (shes a heavy lady) and Mare sails better in light winds so its usually a struggle for one to keep up with the other. Today Mare is struggling as usual during this crossing, we have had stronger winds then we like for a long time now and I'm seasick again! (when will this ever end!?!). The nite brings the usual combination of no wind-gale fore-heavy rain-sudden direction shift-etc. Typically squally weather is horrible to sail in especially during the nite since we have to do a lot of work when we should be sleeping. The sailing have been bad but at least speed is good. We are more then halfway now, hooray!

Day 12, made 100nm

The end is in sight. With a bit of luck we could arrive in a week. phuuu. its not unendurable yet but its getting there. Actually today was a good day. Sunshine all day and a following wind makes a smooth ride and we celebrate with a big burrito dinner. We are getting pretty good at choosing and keeping our vegetables fresh for a long time and we are still enjoying fresh peppers, tomatoes and cabbages. The onions we bought in panama 2 months ago are still despite the constant motion, damp and tropical heat. Speaking of heat. the weather is getting colder and colder everyday for the last 12 days since we are sailing south. Back are the sleeping bags and fleece sweaters. It feels strange, i had just gotten used to being naked 24/7. Just before sunset a massive bite on the post lure sets my heart racing. After a long and backbreaking struggle i manage to raise a 1.5m (50kg?) long Mako shark to the surface bjut when he sees my madly grinning face he dives again. Suddenly the line goes slack and i thing I have lost him but the next second the surface just behind me erupts and the shark comes flying easily 3 meter up in the air, flings his head around and snaps the line. Thank GOD he didn't land in the cockpit!

The hooked Mako-Shark just before he jumps

Day 13, made 120nm

Lovely day, sunshine and mild winds. Life is grand. Maria bakes a cake and we have a cold shower. That's it

Day 14, made 100nm

Average speed is slowing due to the mild winds but the nights are much more comfortable. We still get up a look around every hour during the nite but we haven't seen a singe ship for 10 day. The sea here is devoid of all human life, not even airplanes. The day is lovely and sunny again and we even put up the spinnaker ofr a while. Absolutely nothing happens the whole day and I feel relaxed and content. maria on the other hand is slowly going mad with boredom.

Day 15, made 90nm

Totally relaxed, nirvana approaching. more days like this please.

Day 16, made 120nm

The days have become so monotonous and event-less I feel like I'm slipping away from reality. i spend all my time eating and sleeping. my thoughts are slow and sluggish but my imagination vivid. i feel like a bear preparing for hibernation, fattening up and slowing down. In the evenings under the starry sky Maria and i have long dreamy conversation about the future.

Day 17, made 120nm

One thing only sets my heart racing. We have a gale warning 2 days from now. Exciting! One more thing. Squalls. I hate squalls SO much! Suddenly the wind increases to gale and i have to wake up, get out in the rain and adjust the rudder and as soon as I'm finished the wind stops and the sails starts flapping and when I have tied up the sails and toweled dry the whole circus starts again. This happens again and again every goddamn night. AAaaargh!

Day 18, made 100nm

Beautiful sunny day with light winds. Me and Maria jumps over to Kuheli and watch how Mare sails herself for hours while Ivan and Josefin treats us to cold beer and cake. Its nice to meet face to face again after 18 days at sea. Later we swim back to Mare who seems to get along just fine without us. Maybe she can circumnavigate on her own? The gale is expected tomorrow together with a lot of confused winds during the day. We are getting closer to Easter island now but I suspect the last few days will have rotten sailing.

The captain abandons ship in the middle of the pacific

Day 19. made 70nm

The gale is over us with force 8 winds and we are sailing with storm sails only. the waves are heeling us over at an alarming angle every now and then and its impossible to do anything but sleep and read. I sleep and leave Maria awake to worry for us both. Its only possible to stay in the cockpit if you enjoy a bucket of cold water down you back every few minutes as some of the larges waves breaks over us. At least the deck is exceptionally clean thanks to all the waves washing over it. Still this weather is no match for a 44 years old Swedish quality boat and after 12h the gale dies down. Nothing broke and nothing bad happened except me getting sea sick as usual. This was Marias first proper gale and she handled it admirably.

Day 20, made 40

LAAAAND OHOY! As dawn breaks we can see the cliffs of Easter Island 37nm ahead of us. At 3pm we reach land and anchor in a secluded back.Check-in and paperwork be dammed, we eat, drink and save the boring bits for tomorrow. there is nothing like the almost overwhelming feeling and sensory overload of reaching land after a long crossing.

Lovely sunset

Summary

On the whole this was an uncomfortable crossing and we had lots of rain, squalls, cold and wind. I was seasick a lot more then usuall due to the rough seas and suffered a couple of infections. On the plus side it wasnt insanely warm like the last crossing and we caught a lot of fish. It was also nice to sail toghether with Kuheli the whole way. We both ahd to compromise a bit but we enjoyed the added security and company. Now we will enjoy land for a week and then its on to legendary pitcair - hoe of the mutineers of bounty.

2011-05-18 Galapagos-Påskön By Maria

Den 21:a april lämnade vi Galapagos för att ta oss mot Påskön. Det är en sträcka på ca 2000 sjömil, den längsta sträckan vi ska segla på mycket länge. Det är långfredag idag och det regnar. Det sägs att det betyder otur att lämna hamn på en fredag och lite otur hade vi allt. Det visade sig att vår motor läckt olja så vi blev lite försenade. Dessutom fick Maggie problem med sin generator och det verkade först inte som de skulle komma iväg överhuvudtaget.

Vi kom iväg iallafall och vi fick sällskap av ett gäng valar när vi långsamt lämnade Galapagos bakom oss. Tanken var att vi skulle göra sällskap men Maggie och Kuheli hela vägen men Maggie susa ifrån oss redan första natten. Kuheli ovh vi höll däremot ihop hela vägen till Påskön, en resa som kom att ta 21 dagar.

Dag 4:a på seglatsen närmade vi oss den fruktade femte breddgraden. Här ska vind och väder vara helt kocko med regnbyar och stiltje hela vägen ner till sjunde breddgraden. Det är iochför sig den typ av väder vi haft hela vägen hit så vi är inte så oroliga. Vattnet i detta område sjuder verkligen av liv. Det hoppar verkligen tonfiskar runt omkring oss överallt och vi har även sett både delfiner och valar.

Vädret ner mot Påskön var väldigt varierande och vi hade två kulingar. Den sista infann sig näst sista dagen innan vi kom fram. Mycket vind tar verkligen på krafterna.

Dag 13 fick Mark en haj på kroken, det var spännande. Den kom långsamt upp till ytan för att sedan rusa ner mot botten, ta satts och göra ett jättehopp bakom båten. Den hoppa säkert 3 meter rakt upp i luften, slet av reven den satt fast i och simmade iväg. Jag hade ingen aning om att hajar kunde hoppa så, tänk den hade kunnat hoppa rakt in i sittbrunnen. Jag och Mark bara skrek när vi såg den.

Några dagar innan vi var framme blåste det väldigt lite, det var lugnet innan stormen, eller iallfall lugnet innan kulingen. Jag och Mark bestämde oss för att göra ett besök hos våra vänner på kuheli. Vi ställde in vindrodret och hoppade helt enkelt över till Kuheli. Sedan fick Mare segla själv ett tag vilket hon gjorde utan problem. Väl på Kuheli åt vi kakor och njöt av sällskapet, efter ca 20 dagar utan någon kontakt med andra än varandra så är det väldigt skönt med lite nya röster. Efter en lång fika på Kuheli var det dax att ta oss tillbaka till Mare. Kuheli körde fram framför Mare och vi hoppade i vattnet och simmade tillbaka till Mare. Det är en väldigt speciell känsla att hoppa i vattnet och simma när man vet att det är ca 4 km ner till botten under oss.

2011-05-22 Easter Island

Tor Heyerdahl called it the loneliest island and I can understand why. its a couple of square miles big rock isolated completely alone hundreds, almost thousands, of miles from anything in a bleak and cold (by my standards) part of the pacific. The island is covered in grass shrub since the original inhabitant messed up the environment and more or less died out hundred of years ago. It looks a bit like a bit golf course actually. Today its owned by Chile and 500 people live there. The only town is quite touristy but charming and well kept. The people are extremely friendly but the shops and restaurant are expensive. Dotted around the shore line are the legendary statues looking grimly at you. Me and Maria climbed a lonely volcano at a deserted corner of the island. After walking for hours and hours with nothing but falcons and cows keeping us company we unexpectedly bump into 2 swedes at the top. Hahaha whenever I'm at some extremely distant and lonely corner of the world there's always some swede there trying to hide from the others. Anyway we invited them "home" and had a great BBQ the next evening. The water is exceptionally clear and I had some great snorkeling, not so much to sea unfortunately but you can sea it from up to 80m away. The anchoring at Easter island was horrible, there is no harbour and no protected anchorage and the winds are constantly shifting so we had to sail around the Island almost every day to find safe shelter and despite this we had one horrible stormy nite on a lee shore where we had to sit up and watch the anchor for hours. I think we would have stayed longer if the anchorage was better but after a week we were fed up and left.

The famous statues

Easter Island is a bleak and lonely place

A 16kg Mahi Mahi (and not a beard)

2011-05-21 Påskön By Maria

Det sägs att Påskön är världens ensammaste ö. Jag förstår vad dom menar med det. Den gröna ön sticker rakt upp ur Stilla havet i ett område som verkar helt öde. På hela resan från Galapagos till Påskön såg vi bara en annan båt, en liten fiskebåt ca en vecka från Galapagos.

Vi anlände till en otroligt vacker vik och kunde sova ut för ankar för första gången på länge. Men först tog vi en promenad på land. Benen var helt skakiga efter den långa tiden på båten. Vi liftade in till stan coh köpte färska grönsaker och frukt och åt kyckling, det var så gott.

Tyvärr kunde vi inte stanna i ankarviken utan vi fick åka vidare nästa dag till Påsköns enda stad Hanga Roa för att checka in. Det finns inga säkra ankarvikar runt Påskön utan man får flytta runt beroende på var vinden och vågorna kommer ifrån men enligt prognosen skulle det inte vara några problem att ligga i Hang Roa den natten. Vi kallade upp den Chilenska armadan på VHF:en och de kom ut för att checka in oss. De var sammanlagt sju män som skulle ombord på lilla Mare för att checka in oss. De insåg som tur va väldigt fort att det skulle bli allt för trångt och vi erbjöd oss att vår kapten skulle komma över till dom istället. Till deras stora glädje var det jag som var kapten och kom över i deras båt och så började det vanliga pappersarbetet. När jag var på väg att skriva på si så där det tionde pappret med massa text på som jag inte förstod utbrister kaptenen. -Ja, du skrev på det, det står att du nu är gift med mig! Incheckningen avslutades med en liten fotosession av mig med alla männen (det kommer inte så många seglare till påskön).

På natten började det blåsa rakt in i ankarviken. Det var riktigt obehagligt. Dingen höll på att blåsa iväg. Vi var helt övertygade att ankarlinan eller någon schakel skulle brista så vi satt ankarvakt hela natten. Inget brast och efter en lång natt så mojjnade vinden något och vi kunde dra upp ankaret och segla bort mot ankarviken Anakena där våra vänner låg.

Anakena

Tredje dagen på Påskön låg vi alltså i Anakena vilket visade sig vara den bästa och finaste ankarviken på hela Påskön. Viken var helt spegelblank, vattnet var superklart och längst in i viken låg en sandstrand. En 50 meter upp på stranden stod en rad Påskö-statyer och hela viken omringades av gröna kullar. Det var så fint. Jag och Mark gick på en lång promenad rakt upp på kullarna.

Resten av tiden på Påskön spenderade vi med att gå och titta på statyer, ta långa promenader upp på de gröna gamla vulkanerna och utforska vulknkraterna och framförallt med att segla runt ön och leta efter skyddade ankarvikar. Allt var extremt dyrt på Påskön men det vägdes upp av att alla människor var så extremt trevliga. När vi skulle någonstans gick vi helt enkelt upp på vägen och vätade på att någon skulle stanna och plocka upp oss och köra oss in till stan eller var vi nu skulle. Oftast han vi inte äns sträcka ut fingret innan någon stannade.

Vy över Påskön, I bakgrunden syns stenbrottet som statyerna kommer ifrån

Den 21 maj lämnade vi Påskön för att fortsätta väster ut. Vårt nästa mål var ön Duice inte så långt från Pitcarin. Vi var vid det här laget ganska trötta på att segla efter den långa korsningen ner till Påskön.

Dag 1 Påskön

Vi lämnar Påskön runt klockan tio, vädret är fint, vi har medvind och vi flyger ut ur hamnen. Vi har spenderat en dryg vecka på Påskön, ön har varit väldigt fin men vädret har varit ganska dåligt och det är med en viss lättnad vi lämnar den ensamma ön bakom oss. Igår gjorde jag och Mark ett dyk i ankarviken. Det låter ganska tråkigt att dykai en ankarik men det är där alla dykfirmor tar sina kunder för att dyka så vi tänkte att nått måste det ju finnas att se. Det var helt otroligt bra sikt i vattnet. Vi såg e stor skölpadda som långsamt simmade ifrån oss. Man kunde se den hur långt som helst, det såg ut som den simmade i slow-motion. Men nu försvinner Påskön under horisonten och vi är åter på väg tillsammans med Maggie och Kuheli.

Dag 2

Totalt från Påskön till Pitcairn är det ca 900 nm och vi räknar med att det ska ta ca 10 dagar, men om det finns möjlighet kommer vi stanna på en öde ö som heter Duice ca 100 nm innan Pitcairn. Allt beror på om vädret tillåter det. Vi vet inte äns om vi kommer iland på Pitcairn, det ska vara ännu sämre ankring där än på Påskön så ligger vinden på från fel håll så kommer vi få åka vidare mot Gambier i Franska Polynesien. Just nu har vi en svag medvind, men trotts det så har vi halkat efter Maggie och Kuheli. Jag försökte sätta upp spinnakern förut men det visade sig vara ett hål i den så jag fick ta ner den igen.

Dag 3

Vi har fortfarande en svag medvind i ryggen. Var försvann all vind från Påskön kan man fråga sig. Jag har sovit halva dagen och Mark har lagat ärtsoppa och fiskat. Vi har inte fått ett enda napp sedan vi lämnade Påskön och endast en flygfisk har landat på båten. Havet verkar helt tomt här och man undrar varför. Är det så att det alltid varit så, eller är det utfiskat? I solnedgången nappade det. Mark skrek som en tjej , -det är något stort! Vi kan rutinen vid det här laget. Mark tar hand om spöt och jag springer upp på däck och tar ner alla segel, springer tillbaka till sittbrunn och vevar in övriga spön och sedan hämtar jag huggkroken. En stor Mahi-mahi hoppar bakom båten. Mark ger mig spöt så jag kan dra in sista biten medan han försöker fånga den med huggkroken. Det brukar gå bra men just ikväll så simmar fisken in under båten och ut bakom den så att linan börjar fastna i vindrodret. Mark slänger sig ner mot vindrodret för att ta linan. Han böjer sig över kanten på båten så långt han kan och börjar plötsligt glida ner i vattnet. Jag försöker veva in så mycket lina jag kan på spöt samtidigt som jag försöker hålla tag i Marks fot så han inte ska försvinna ner i vattnet. Till detta krävs egentligen minst tre händer, jag tänker ett tag om jag ska släppa Mark eller spöt men efter ett tag och lite skrik och stön från Mark lyckades jag dra upp honom samtidigt som jag håller i spöt. Tur det, jag tror Mark hade blivit argare om jag tappade spöt än om jag tappade honom. Till slut fick vi upp även fisken i båten, en 16 kg Mahi-Mahi. Sittbrunnen ser fort ut som ett blodbad när besten ska avlivas, en rejäl file skars ut till lunch imorgon. Nu ska vi äta äpplekaka.

Dag 4

Stiltje!

Vinden försvann inatt och vi låg bara och drev. Jag kunde inte sova så klockan fyra gick jag upp och satte på motorn. Vi har kört motor nöstan hela dagen. I vanliga fall hade vi inte gjort det men för att hålla jämna steg med Maggie och Kuheli så har vi fått rucka lite på principerna. Dagen har iallafall varit fin, vi har badat bredvid båten och fått flera fiskar bland annat en 11 kg stor tonfisk. Tur för fiskarna så hade vi redan ätit middag när vi fick dom så de fick återgå till havet med livet i behåll.

Dag 5

Inatt kom vinden tillbaka. Vi har haft frisk sidvind hela natten och dagen. Både Mark och jag har varit lite sjösjuka så dt har inte blivit mycket gjort. Framåt kvällen så dog vinden. Hoppas den kommer tillbaka till natten annars blir jag tokig.

Dag 6

Vi har haft en svag och stadig bris hela dagen. Det är perfekt för lilla Mare som bara flyger fram helt utan ansträngning. De andra har vi lämnat bakom oss vilket innebär att vi kan ta det lugnt i natt medan de andra knappar in på oss. Mark har lagat kroppkakor, de blev ganska lyckade. Annars har vi som vanligt spenderat största delen av dagen med att läsa. Vi läser många seglarberättelser från andra långseglare och extremseglare. Det är mysigt att disskutera böckerna med varandra efteråt. Jag har precis läst ut Noami James bok. Hon var den första kvinna som ensamseglade jorden runt. Hon hade endast seglat i två år när hon gav sig av, det är imponerande. Själv sitter jag och är orolig över en kuling medan hon tacklar stormar i Södra Oceanen.

Dag 7

Lite vind. Stora dyningar rullar in från Södra Oceanen. Det är som berg som kommer emot oss. När vi är på toppen av en dyning så ser vi hur långt som helst men när vi är i en dal så är det bara vatten runt om oss. Jag har läst mycket om stormarna i Södra Oceanen och jag ryser när jag ser dyningarna. Jag vill verkligen inte vara där. Dagen har varit händelselös. Vi fick ett napp men det släppte. Framåt kvällen kunde vi inte motstå ferestelsen utan öppnade vinet vi köpt och satte oss i sittbrunnen och tittade på stjärnorna samtidigt som vi pratade om allt och inget. Det var riktigt mysigt. Jag tog nattvakten. Framåt småtimmarna började det blåsa upp endel. För första gången på denna resa vaknade Mark och ville reva medan jag tyckte det var onödigt. Vi revade. Det är alltid den som är mest försiktig som får bestämma, vill någon reva så gör vi det.

Dag 8

Idag har det varit mulet. Det är inget bra eftersom vi måste ladda våra batterier. Vårt enda sätt att ladda dom är med våra två solfångare. Nu har vi iallafall nästan ingen el alls vilket betyder att vi måste köra med GPS och radio avstängt största delen av dagen. Vårt elsystem har blivit sämre och sämre och vi måste göra något åt det så fort vi kommer till en ordentlig stad, det blir troligen på Tahiti. Dyningarna från igår har iallafall försvunnit och vinden har vridit så att vi nästan har motvind. Havet är verkligen livlöst här och vi hittar sällan flygfisk på skrovet på morgonen och nästan ingen mareld. Inget napp idag heller.

Dag 9

Imorgon borde vi vara framme på Duice, en liten ö i närheten av Pitcairn. Ön är bara 2 nm lång och helt obebodd. Enligt ryktet ska det vara helt otrolig snorkling på revet utanför. Förhoppningsvis kan vi gå iland men vi vet inte, det finns inga säkra ankarvikar där så vi får se. Dagen har gått åt till att klippa Marks hår och städa köket. Denna gång använde jag en trimmer till Marks hår. Jag tror det blev bättre än när jag gjorde det på fri hand under korsningen till Galapagos.

Dag 10

Vi vaknade upp idigt på morgonen. Mare åmade sig fram i 3 knop över ett platt hav. Maggie skrek på radion att de var framme och att Duice var underbart, fisk oh haj överallt, vita sandstränder och massa fåglar. Vi åt pankakor till frukost medan vi såg Duice närma sig. Vi ankrade i det klaraste vatten man kan tänka sig och hoppade direkt i vattnet för en snorkeltur. Vi såg massor av stora fiskar. När vi låg i vattnet och pratade med Kuheli gled den första hajen förbi under oss. En ca 1 m vitfenad revhaj. De ska vara ganska ofarliga. >Senare åkte vi in till land för en upptacksfärd. Hela ön är fylld av fåglar. De var knappt rädda för människor. Lagunen var otroligt vacker. Tillbaka till båten var det dax att fånga middagsfisken. Mark tog harpunen och hoppade i och jag simmade efter med dingen. Så fort Mark skjutit en fisk så slängde vi den fort upp i dingen så att inte hajarna skulle lockas till oss. Trotts det så hade vi endå ett antal hajar runt oss innan fisket var klart. Till middag grillade vi på stranden. Det var så mysigt. Det är dagar som denna som jag verkligen vet varför jag valt att segla.

Dag 11 (Duice 2011-05-31)

Vi är i paradiset. Dagen började med hajfiske och risgrynsgröt. Mark sköt en Barjack som vi satt på hajkroken, sen var det bara att meta. Så fort vi släppte i kroken kom två små hajar och började rycka i fisken. Vårt mål var inte att få upp någon haj utan bara titta på dom när de åt. Jag tog över metlinan och fortsatte utfodringen. Då hände det som inte skulle hända. En haj fastnade på kroken. Jag försökte skaka av den men den blev helt vild. Kroken grävde sig djupare och djupare in i hajen och rätt som det var kom den ut genom ögat. Jag fick så dåligt samvete. Mark fick komma till min räddning med en rörtång och dra ut hajkroken. Det gick tillslut och hajen simmade iväg med ett öga mindre. Jag hade dåligt samvete resten av dagen. Vi gick en lång promenad runt revet och lagunen. Vi samlade snäckor och letade strandfynd. Vi konstaterade att ett stort segelfartyg någongång måste ha strandat på ön, vi hittade massor av gammalt järn, kopparspik, kopparplåt och en jättestor gammal mast. Jag kan verkligen förstå hur svårt det måste ha varit att upptäcka den låga atollen helt utan ljus på natten när det inte fanns några sjökort över den här delen av havet.

Oh oh, we were snokeling there 5minutes ago

Mark exploring Duice. In my hand you can see a copper nail from a ship that sank here 1844. There was pieces of it all over the island.

2011-06-04 Pitcairn

1789 an English ship was taken over by mutineers and sailed to Pitcairn where the descendants still live. This was immortalized by the Hollywood picture "the Mutiny on bounty". After 4 days sailing from Duice we had arrived at this mythical place at last. the island looked very foreboding with high cliffs on all sides and bad anchorage. We anchored south on advice from a local in an evil looking bay with a 3m swell coming in and crashing against the cliffs. We arranged a for a visit the next day and went to bed, it was had to sleep because if the anchor for some reason would drag we would be on the rocks in maybe 60 seconds and in the 3m swell we would probably not only loose the boat but our lives too. We slept uneasily for a few hours with many check to see if everything was OK when suddenly I'm awoken by the anchor alarm. I run up and stare at the GPS. We are moving towards the rocks at 2knots and already the swell is getting heavier as it gets shallower and I can hear the huge waves pounding the rocks as the blood pounds in my heart. i scream for maria and in a pre-rehearsed maneuver I start the engine while she pulls up whats left of the anchor rope so it doesn't tangle the propeller. With seconds to spare I turn Mare around and we head out into the deep, safe sea for another uncomfortable night under sails. Phuuu that was by far the closest call so far. Exactly what we had been dreading happened. Luckily we were prepared and got away but its been harder to feel safe at anchor ever since. The cause of the problem was that out anchor chain got snagged on the one rock on a sandy bottom and when the 3m swell lifted Mare the lifting force of the boat was enough top part the 2ton anchor rope. At daylight the next day we sailed back in the bay and while maria drove mare in circles i dove down to 23m and reattached the anchor rope. Unfortunately it was still stuck and in the end our friend, the amazing Espen on Maggie, helped us disentangle and pull up the anchor. After this we didn't feel safe at Pitcairn and left straightaway for Gambier in French Polynesia instead. Maria now have a T-Shirt that says "I sailed all the way to Pitcairn and all i got was this lousy T-Shirt". Perhaps it was for the best since half of the male population was convicted for rape a couple of years ago (no kidding, google it)

Pitcairn

2011-06-11 Stormy Seas

We left Pitcairn in a strong wind and during the night it increased to an uncomfortable gale. The next day we woke up after a restless night. the winds were still gale-force but we didn't worry to much, we got a forecast in Pitcairn and good weather was expected for most of the crossing. After a few hours the wind died almost completely. We raised full sails and after 2h the wind started to increase again. Fast. Almost immediately i had to get up and put a reef in the main. By the time I had reached the mast I realized the wind was so strong I had to take down the whole main sail and continue on the foresail only. By the time I had the mainsail down all hell broke loose. The wind started howling like I have never heard before and I quickly got the foresail down and replace it with the jib no 1, our storm sail. Back in the cockpit again It was painfully and scarily apparent we were in trouble, conversation was hard due to the howling and the wind started to fill the air with spray. I implemented full storm procedures. Something I never had before and had hoped I would never have to do. We set the auto pilot to run with the wind, with the wind in our back the apparent wind strength is less and Mare could surf down the waves. After this we went inside, locked all hatches and tried to think happy thoughts while the wind raged outside. At the start the waves were small, less then 2m but the were quickly building to a mountainous 8m, the same height as the top of the mast almost. 2h later we were still alive, Maria was resting with her head in my lap and i was reading with my feet braced across the cabin. Suddenly I hear a loud whooosh-BANG. Maria falls across the cabin onto the wall that's now the floor and i surprised look down thru the starboard window that im somehow standing on. Outside is the deep blue water of the pacific as Mare is lying flat on the water. A huge wave have knocked us down but before we really understand whats going on Mare pups up again and continues like nothing happened. We have just suffered our first (and last I hope) knockdown. fearing another knockdown or even worse a full roll me and Maria does what we can to keep the waves straight from behind since its the waves from the side that's dangerous. This is a bit tricky since it too dangerous outside and the auto-pilot is having problems coping with the extreme weather. To help it we use our body-weight to nudge the boat in the right direction and for the next couple of hours we move from one side to the other of the cabin to make mare point in the right direction. This works great and in the evening the wind dies down to a more "gentle" gale and we feel a bit safer. Later we hear from another boat in the same area the wind was 44knots (22m/s) with 8m waves. The next 3 days are a nightmare with almost constant gale wind and we spend all the time indoors listening to the waves thundering over the deck, the cockpit is to wet and dangerous to visit. On the evening on the forth day we realize we are approaching Gambier to fast. I don't dare to go thru the reef opening in the dark and we need to slow down to arrive at dawn. I put up a reefed mainsail to try to heave to but its ripped apart in seconds. I take down all sail to try lying ahull but the waves threaten to roll us. finally i throw in an anchor from the stern to break us, this works but not enough and we decide to try for a more distant reef opening. the disadvantage is that we have to sail against the wind the last part but that's tomorrows problem. At dawn we are in sea-lee of Gambier and 8nm from the reef-opening but we have to go directly against the strong gale force wind now. Oh the horror. There are only small waves behind the reef but the wind goes mad. its a screaming roaring thing that lashes the rain so hard in my face its impossible to face it. Its ripping the top of the waves and throw it at us, the rain and salt spray mixes and would have reminded me of the brackish Baltic sea if I wasn't busy considering becoming religious. Maria cries and screams "DO SOMETHING" but there is nothing I can do except watch the rigging for signs of breakage. Either the rig holds and then we will make it or it doesn't and then it will be MAYDAY MAYDAY... 6 horrifying hours later we fly past the reef-opening and into a sheltered anchorage behind a small uninhabited Island. We made it, WE MADE IT! 4 days of gale and near storm conditions and nothing is broken, neither on the crew nor the boat. Its one thing to go thru this in a big new boat but in a small 44 year old boat its different. I'm happy Maria is still with me, she got balls (or maybe buns) of steel.

Minutes after the knockdown

Nasty weather at the reef-opening

Nasty weather at the reef-opening, the waves are small but the wind is throwing spray everywhere

Bang!

2011-06-09 Gambier

Due to the strong wind and our weak engine we couldn't go to the main island in Gambier but were forced to stay in a deserted bay for 4 days without any new provisions. We were down to rice and lentils 3 times a day but somehow we still manage to eat well.

The deserted bay was full of pigs but we didn't eat any

Since leaving Galapagos almost 2 months ago we have been sailing almost constantly except for a few short stops. We rested and enjoyed snorkeling on the reef, we both felt a bit burned out by the recent troubles. After a day another Norwegian boat, Kilico took shelter in our bay too. They came from cape horn and had been sailing for 6 weeks and were as happy to talk to someone as we were. They also ha cold beer that was very very welcome. we also got our first taste of Williwaws here (Swe: kastwindar), its short but very strong gusts of winds caused by high mountains. One evening I hear a loud bang and the dinghy that was in the water is now on top of the boat were the wind left it. Another time it was spinning like a wind-streamer on its painter.

Mark is mending the main sail that split during the gale

After 4 days the wind finally died and we could sail into the main anchorage where our friends were waiting and there was a shop or two. Oh the joy of eating meet and fresh fruit again not to mention wine and cookies. Around 500 people lives on Gambier in a high standard, lots of shiny new cars on the only road and satellite dishes outside every house. Not straw huts here, the pearl-farms generate lots of money. The people are incredibly friendly and we got lots of fresh fruit from them. We have been living on grapefruit ever since. We would have liked to stay longer in Gambier but we had to move on to the next atoll.

Maria claims this is a picture from the pearl-farm but I think it looks like dinner ;)

NightMare Liberum. Maggie and Kuheli changed our name to a more suitable one while we were away.

2011-06-25 Amanu

Amanu is a large ring atoll, a series of sany islands in a ring around a huge sandy lagoon. this is the way most places in Tuamoto look like, Tuamoto is the lest populated and wildest part of French polynesia, its also know as The dangerous Archipelago due to the many hidden reefs. We celebrated Marias birthday and Midsummer at the same time with dancing around the fire much to the Joy of the children on Pacific Bliss. Amanu was nice but we misses proper sand and good visibility some after 2 days we sailed on to Tahanea

Marias birthday cakes. Yummy!

The birthday party BEFORE drinks were handed out

2011-07-01 Tahanea

After a 2 day sail we arrived in Tahanea, a large uninhabited atoll...and its paradise! This is just like the iconic pictures of paradise. A turquoise blue lagoon teeming with fish. Sandy beaches with gently swaying coconut palms. Warm sunshine and a cool breeze. Not a human for hundred of miles. We spend the days exploring the motus (the small sandy islands that makes up the atoll) and snorkeling. I'm starting to get used to the constant presens of sharks now but it still freaks me out a bit when I look behind and 4 reef-sharks nonchalantly pretend to ignore me. reef-sharks up to 2m are present almost all the time. They are not dangerous unless spearfishing. let me tell you that spearfishing with a lot of reef-sharks in the water is exciting. After shooting a fish you have maybe 30 second max to get yourself and the fish out of the water before the sharks get it. Usually they don't get to excited until after the first kill so the the trick is to get one good fish and then go and do something else like collecting coconuts. Speaking of coconuts, here in paradise the crabs lives in shallow holes on land and if you want a couple of juicy claws just dig them up. Taste just like "normal" crab. Ever since we left Panama 3 months ago or so food have been very expensive and with our small budget we try to live of the land as much as possible so we eat a lot of coconuts and fish. Reef fish is great to eat, there are hundreds of species but they all taste great. In some places many of them are poisonous but with careful identification there always something to eat. We are also improvising a lot in the kitchen, for example we don't have an owen but Maria makes great yeast bread in a big pot. We ran out of marmalade but made new from lemons and grapefruit we picked, just chop up, mix with sugar and boil. We eat cheaply and healthy but frankly I cant wait to get to Tahiti so we can get new supplies, ore kitchen is more and more resembling a third world country as we run out of everything but rice and lentils.

NightMare Liberum in Paradise

Early morning in Tahanea, We call this a "My Little Pony"-sky

2011-07-22 Franska polynesien, By Maria

Taravai, Gambier

Vi seglade in hela vägen till västra sidan av Taravai. Det blåste hur mycket som helst och Mares reling låg ofta under vattenytan. Jag fick krypa fram i vinden för att göra iordning ankaret. Det tjöt i riggen. Så kom vi in i lä bakom den höga klippön. Allt blev liksom tyst och vattnet blev nästan spegelblankt. Vi hade klarat det. Vi kunde sätta på motorn och köra de sista metrarna in i viken och slänga ankaret. Både jag och Mark var helt slut. Fyra dagar av riktigt dåligt väder, kuling, storm, åtta meters vågor och en "knock-down" det är mer än de flesta jorden-runt seglare upplever på flera år. I flera dagar har vi drömt om färsk mat men vi kommer inte kunna ta oss in till huvudön förens vinden mojjnar. Det gör inget, huvudsaken är att vi ligger i en skyddad ankarvik.

Den första natten sov jag dåligt. Viken där vi ligger är skyddad men då och då kommer det kastvindar ner från berget som vår Mare att kränga och luta till riktigt ordentligt. Varje gång det händer vaknar jag och får nästan panik. Jag oroar mig för att ankarlinan ska gå av igen eller att vi ska börja dragga. Det skulle inte göra nått, det enda som skulle hända är att vi driver ut till sjöss igen vilket inte är något farligt, bara obekvämt. Men jag vill inte ut till sjöss igen. Bara tanken på att segla i det här vädret en gång till gör att jag känner paniken komma och jag mår illa. Framåt morgonkvisten får Mark nog, vi går upp på däck och sätter fast ett extra ankarrep i kättingen, jag måste lugna ner mig och sova.

Vi stannande på ön Taravai i fyra dygn innan vädret hade lugnat ner sig så mycket att vi kunde gå genom passet till Rikitea där våra vänner väntade på oss. Efter ett dygn fick vi sällskap av en ny norsk båt Kilico som inte heller kunde ta sig igenom passet. Viken vi låg i var riktigt fint. Vi snorklade på revet och såg massa fina fiskar och en hel del haj. Stranden var full av kokospalmer, höns och grisar! Vi promenderade längs stranden med säkert tio skrikande grisar i släptåg, det var mysigt men efter ett tag började grisarna bli rätt så irriterande. På kvällen grillade vi på stranden med Kilico. Jag började långsamt slappna av och återhämta mig från stormen. Jag sov bättre och bättre för varje natt och paniken började släppa. Det är helt otroligt hur fort man glömmer hemska saker. Jag började mer och mer känna en viss glädje över att båten höll och att allt gick så bra, jag börjar lita på lilla Mare hon fixar det mesta.

Rikitea, Gambier

Fyra dagar efter vi anlänt till Gambier kämpade vi oss igenom passet mot staden Rikitea. Trotts att vinden mojjnat rejält sedan vi kom så gjorde Mare inte mer än 1 knop för motor mot vinden, men vi kom fram. I ankarviken utanför Rikitea låg ett tiotal segelbåtar, självklart våra vänner Maggie och Kuheli, en hel bunt franska båtar, våra franska vänner Schnaps från Panama och en engelsk båt som heter Pacific Bliss. Våra franska vänner Schnaps hade seglat direkt från Panama till Gambier. Det tog ca 40 dagar tror jag. En vecka från Gambier gick ett av stagen till deras mast av, sedan gick ytterliggare två stag av. Sista veckan fick de segla så försiktigt de bara kunde helt livrädda för att masten skulle gå av. Masten höll, men det måste ha varit på håret, de måste ha haft det värre än oss.

I hela ögruppen Gambier bor bara ca 800 människor, de allra flesta på huvudön Mangareva där stden Rikitea ligger. Rikitea är egentligen mer en by än en stad men där finns några små butiker, en bagare, en polisstation där man checkar-in och ett postkontor. De flesta som bor här är polynesier men de finns även endel fransmän som flyttat hit på senare tid. Huvudspråket är franska även om polynesierna har ett eget språk. Fransmännen kolonaliserade dessa öar för inte alls så länge sedan (jag tror det car ca 150 år sedan) och gjorde öarna kristna samt utrotade mycket av polynesiernas kultur. De byggde flera kyrkor på öarna. Det finns kyrkor med plats för ca 30000 människor på öarna i Gambier trotts att befolkningen i ögruppen aldrig överstigit ca 2000 människor. Människorna här verkar trotts allt väldigt glada och välmående. Alla ler och säger hej. Den största inkomstkällan är pärlor vilket de verkar tjäna en rejäl hacka på. I alla trädgårdar finns stora frukträd med grapefrukt, citroner och lime. Befolkningen verkar dock inte äta de här frukterna men om man bara frågar så får man plocka hur mycket man vill. Ofta kommer ägaren ut och hjälper till att plocka frukt åt dig. efter några dagar på Rikitea hade vi hela båten full med grapefrukt, sallad, lime och citron. Grapefrukten var helt otroligt god. de var stora som huvuden och så söta, de smakade inte alls som de beska frukter vi köper i sverige.

Franska båten schnaps ordnade så att vi blev utbjudna på en pärlfarm för att se hur dom planterade in och skördade pärlorna. Jag trodde nog innan att det skulle vara någon liten sak men jag insåg snart att det var en hel industi här. Det var intressant att se hur de opererade in små plastkulor i ostrona med en enorm precison. Vi blev oxå bjudna till den engelska båten Pacific Bliss som bestod av en brittisk familj med två barn i sju-tio års åldern. De var väldigt trevliga och vi kom att umgås mycket med dom. Efter ca en vecka på Rikitea var det dax att åka vidare upp i "The dangderous Arcipelago", The Toumotus.

Amandu

Toumotus skärgård består av ett antal små låga korallatoller med laguner i mitten. Förr innan det fanns GPS:er och korrekta sjökort var det mycket svårt att navigera här och skärgården har därför fått smeknamnet "The dangderous arcipelago". Vårt första stopp här blev Amandu där vi tänkte stanna några dagar och fira min födelsedag och midsommar. Vi anlände till Amandu den 24:e juni dagen innan min 30:års dag. Även Pacific Bliss anlände då. Stränderna på ön bestod av korallsand och vår ankarplats var inte helt skyddad från vind men det var skönt att kunna hoppa i och bada och snorkla från båten igen.

På min 30-årsdag väcktes jag av att Kugli och Maggie kom i sina dingar och sjöng för mig. Jag fick en jättefin födelsedagspresent, en t-shirt från Pitcairn. Nu har jag iallafall nått från den förbannade ön vi inte kom iland på. Mark lagade frukost åt mig och Pacific Bliss sjöng för mig på radion. Även mina föräldrar lyckades ringa till mig även om kontakten var dålig. Vid lunch blev det tårta på stranden. Cosmo och Sinnia från Pacific Bliss hade pysslat med presenter åt mig hela dagen. jag fick fina egenritade födelsedagskort, armband, en hemmagjord stjärnkikare och en liten pärla från Gambier. Jag är mycket tacksam för mina presenter. Tyvärr började det regna lite efter lunch så midsommarfirandet fick skjutas på till kvällen. Då blv det grillning på stranden och midsommardans kring elden tillsammans med Maggie, Kuheli och Pacific bliss. Barnen tyckte det var mycket roligt med de svenska lekarna, Cosmo dansade så häftigt att han var nära att dansa rakt in i elden. Jag kände mig iallafall väldigt firad och jag tror alla hade en mycket bra dag.

Efter två dagars snorkling på Amanu kände vi att det var dax att åka vidare, vi tyckte inte riktigt att Amanu var så fint som vi hade tänkt oss. Så vi satte segel mot den obebodda atollen Tahanea.

Tahanea

Vi seglade genom passet på Tahanea runt lunch och kom in i en lagun med helt turkost vatten. Vi fortsatte rakt igenom atollen och ankradde utanför några korallöar fulla mid kokospalmer. Vattnet var helt turkost och spegelblankt och några små rvhajar kom och hälsa oss välkomna under båten. Nu är vi verkligen i paradiset. Vi spenderade fyra dagar på atollen med att promenera på korallöarna, snorkla på det helt otroliga revet, grilla på stranden och ligga på båten och bara ta det lugnt. Det var helt vindstilla. Hela atollen är obebodd men det finns två övergivna byar på ön. Det går delade meningar om varför ön är obebodd. Några säger att det beror på att den är hemsökt så lokalbefolkningen vågar helt enkelt inte bo där. Andra säger att det beror på att staten gjorde ön till naturreservat på grund av en gul liten fågel som bor på ön och som är väldigt sällsynt. Lokalbefolkningen ska ha blivit begränsade och ska därför ha flyttat. Jag vet faktiskt inte vad som är sant. Vi hade tänkt att vi skulle ta upp vår kitekarriär så vi väntade tålmodigt på vind. Den femte dagen kom vinden, och regnet. Paradiset förvandlades till en grå massa. Det blåste kuling. Vi låg tryckt bakom öarna i lagunen och var väldigt tacksamma för det. Det regnade och blåste i tre dagar. Vi fick upp våra kitar ett par gånger och kunde göra några skakiga åk. Mark gjorde stora framsteg och jag var väldigt nära att krasha rakt in i ett korallblock. efter ca en vecka på Tahanea var all mat på båten slut. Det var dax att åka vidare till Tahiti för att bunkra.

2011-07-22 Tahiti By Maria

Vi anlände till Tahiti tidigt på morgonen söndagen den 17:e juli. Egentligen kom vi fram redan på natten men vi ville inte gå in i hamnen utan att kunna se ordentligt så vi fick ligga och driva utanför största delen av natten. Vissa hamnar har väldigt bra sjökort och då går det bra att ankra på natten men här är sjökorten si så där så då väntar vi hellre. Enligt vår crusing guide som gång på gång visar sig vara helt värdelös så skulle vi kunna ankra mitt i stan. Det gick inte så vi fick helt enkelt lägga oss i marinan. Det var andra gången jag låg i marina. Som vanligt kom vi in med buller och brak. Vi råka kanske tatcha bryggan när vi skulle lägga till. I två hektiska dygn låg vi i marinan. Det är så socialt att ligga i marina att man blir helt slut efteråt. Dessutom passade vi på att tvätta allt vi hade inklusive dynöverdrag och sängkläder när vi hade vatten lätttillgängligt. Mare hade tillslut fyra stycken tvättlinor från för till akter.

Efter två dygn i marina flyttade vi Mare ut från centrum till Tahiti Yacht club ca två km norr om centrum. De flesta båtar som kommer till Tahiti lägger sig i marinan söder om staden men vi tyckte att den låg lite långt bort och vi ville ha gångavstånd till city. Vårt primära mål med Tahiti var nämligen att bunkra och fixa vårt elsystem. Det blev många vändor till Carrefour och olika skeppshandlar men efter ca en vecka var skafferierna fulla och två nya batterier var inkopplade på ett helt renoverat elsystem. Allt är väldigt dyrt här men vissa saker kan man köpa skattefritt vilket gör det lite billigare.

Man kan inte bara jobba så vi besämde oss tillsammans med Maggie och Kuheli att utforska ett av Tahitis högre berg. Det var 2009 m högt och vi hade hört att det normalt tog två dagar att bestiga och komma tillbaka. På söndagen gav vi oss iväg från båten med sovsäckar, liggunderlag och massa matsäck. Vi gick i åtta timmar första 600 m på en slingrande väg och sedan på en stig. Det var så fint. Stigen gick längs med bergsryggen hela vägen och på vissa ställen stupade brant ner på båda sidorna. På 1800 meters höjd låg en liten hytta med trägolv och sötvattentankar och där rullade vi ut våra sovsäckar tillsammans med en grupp Tahitiska ungdomar. Detta var första natten på lånd sedan jag steg på Mare i Trinidad på nyårsafton. Det ble en ganska lång natt, golvt var hårt och det var bra kallt på 1800 meter höjd i våra tunna sommarsovsäckar, dessutom regnade det ganska mycket under natten.

På morgonen gick vi upp tidigt för att vandra upp de sista 200 metrarna till toppen. Molnen låg tätt över berget och nattens regn hade gjort stigen riktigt lerig. Det blev en spännande sista vandring innan vi alla kom upp. Tyvärr kunde vi inte se riktigt så mycket som vi önskade men det gjorde inte så mycket, vi hade haft världens utsikt hela vägen upp på toppen.

Vägen ner kändes jättelång och väl tillbaka på båten var vi helt slut och superhungriga. Vi tyckte vi förtjänade en episk marängsviss och hamburgare. Efter den middagen sov vi som barn på Mare.

2011-07-24 Moorea, Franska polynesien

Den 21:a juli var vi klara med alla våra inköp på Tahiti och riktigt trötta på storstaden och trafikbullret så vi drog fort upp ankaret och satte segel mot systerön Moorea bara 16 nm från Tahiti. Det är hit alla turister kommer och ön är full av lyxiga resorts, jetskiåkare och turistbåtar. Första natten på Moorea låg vi ankrade i Cook bay, en vik insprängd mellan två höga berg. Det var superfint men vattnet var inte så klart så dagen efter flyttade vi till nästa vik och ankrade i superklart turkost vatten tillsammans med ett 20:tal andra segelbåtar. Maggie och Kuheli kom på eftermiddagen och gjorde oss sällskap.

Idag tog vi en lång dingitur längs Mooreas norra kust innanför revet. Målet var Stingray bay där vi hade hört att det fanns tama rockor som man kunde klappa. Vi var inte helt säkra var det låg men när vi närma oss insåg vi att vi inte kunde missa det.

På en sandbank låg flera turistbåtar och det var en massa folk som stod i vattnet. Vi ankrade upp våra dingar och hoppade i. Vattnet var fullt med stora rockor, över en meter stora, som simmade runt. Det var bara att sätta på cyklopet och simma ner och klappa dom. En rocka simmade fram till mig och började klättra upp för mitt ben, det var hur häftigt som helst.

Det var inte bara rockor där utan även en hel massa stora feta revhajar som simmade runt oss. Hajarna var inte mer än en meter ifrån oss. Vi simmade runt där och kände oss som riktiga turister men det var det värt.

2011-07-22 Tahiti, by Mark

After a few day sailing we arrived in tahiti. Finally we were going to a super Market. Maria and i had spent hours if not days fantazising about this promised land of food. Our supplies have been low and basic ever since galapagos months ago. Mainly because the small and porly stocked markets we have seen along the way have been very expensice but now in Tahiti we knew about a large, cheap and good supermarket called Kafour. We tied up to the marina in the city center and anjoyed the sound of a busy highway meters from the cockpit. I felt small and a bit intimidated by all the people, traffic and sounds in this town with a few hundred of thousand inhabitants but soons enough we were shopping in kafour. You, dear reader, take you conviniently located supermarket for granted and might even complain a bit about the high prices and the poor selection and so did I before. I had know idea how much I could miss something like a supermarket after just a few months without one.

We did a lot of shopping, eating and socializing over the next week or two but we also found the time to change the old batteries and wiring on Mare to new BIG ones. We have had a lot of electrical problems over the last few months and many night we had to run without any electricity. No radia, no GPS, no lanterns. Scary and dangerous but I dont worry so much about collisions at sea in the Pacific. We see maybe one ship a week at sea around here. Anyway with the new batteries we should have electricity enough for 8 days if they are full so a few cloudy days wont be a problem. The only way to charge are the 2 solar panels so we are dependant on good weather.

In Tahiti we also climbed the second highest mountain. A whopping 2011m in 2 days. if was a long walk and climb, sometimes on very narrow ridges where we had to hold on to shrubs to not fall of and up vertical rocks with old and frayed ropes. The environment was fantastic, a kind of rain-forest shrub like Jurassic park with ferns up to 5 meter and everything dripping with condensation in the foggy air. We spent the night in a little shack almost at the top and descended the next day. When finally back we treated ourselves to an epic amount of ice cream and cold beer we felt was well deserved.

One of the ridges, you can see the path we walked (with shivering legs)

After two weeks in Tahiti, the Frenchspeaking metropolis of the pacific we had enough and left for Moorea.

2011-07-24 Moorea in French Polynesia, By Mark

Moorea lies just a quick daysail from Tahiti and is full of resorts. We didnt get much done here expept relaxing and watching a shark and ray feeding session. Everyday hundreds of tourists are shipped out to the reef to swim around with lots of rays and sharks that are fed by the tour operators. Maybe not the best way to enjoy wild animals but this gives everyone a changes to do it. We felt quite blase about the whole thing, I usually spend my days PREVENTING sharks from getting my food :D but we got some good pictures at least.

A Sting-ray from the feeding session

After a short week we left Moorea for Raitea.