2012-10 to 2013-03

The Route. Coco Keeling (Australia)-Joa Pessoa (Brazil)

Mark writes in English and Maria in Swedish, just scroll down to whatever you prefer)

2012-10-25 Hellville, Nosé Be, Madagaskar, By Maria

Det känns som det var evigheter sedan vi lämnade Cocos Keeling, vi har seglat många mil sedan dess. Natten innan vi lämnade den trygga ankarplatsen på Cocos Keeling började det blåsa upp. Vinden sjöng i riggen och jag hade minst sagt svårt att sova, jag låg och oroade mig över seglatsen upp till Chagos. När jag vaknade nästa morgon var vädret inte mycket bättre, det blåste fortfarande mer än vanligt. Vi tog oss ingen brådska med att dra upp ankarret, Mark tog dingen till grannön för att köpa bensin och jag drog på mig våtdräkten och hoppade i vattnet för att skrubba skrovet. Väl i vattnet hade jag hjälp av inte mindre än nio mycket nyfikna hajar som simmade runt mig, de älskar vår båt efter att Mark rensat massa fisk på båten och slängt renset i vattnet, så ska man inte göra om man inte gillar hajar. Jag har inte så mycket emot dom så länge de håller sig på några meters avstånd och det bara är vanliga revhajar, och efter att ha sparkat mot dom några gånger så kom vi överens om nått slags säkerhetsavstånd på tre till fyra meter, jag kunde börja ägna mig åt att skrubba botten även om jag då och då inte kunde hålla mig från att titta över axeln och räkna hur många hajar jag hade bakom ryggen.

Efter en mycket trevlig lunh på en fransk båt så drog vi iallafall upp ankarret och seglade ut ur atollen. Vädret utanför som jag fruktat hela natten visade sig inte alls vara så farligt som jag hade förväntat mig, vi fick sätta upp mer segel och snart gjorde vi 5,5 knop i riktning mot Chagos. Vi hade bestämt oss att först segla lite mer norr ut för att få lite lugnare vindar och det visade sig vara ett bra drag. Vi hade tre dagar av lite starkare vindar och sedan ca tio dagar med perfekta vindar, Mare flög fram över Indiska oceanen och vi såg fram emot en mycket snabb seglats till Chagos. Tyvärr tog vi ut segern lite i förväg, ca tre dagar från vårt mål så började vinden dö av, temperaturen ökade, vi såg blixtrar över horisonten och korta intensiva regnbyar med förvirrande vindar drog över oss med jämna mellanrum. Vi närmade oss ekvatorn och hade kommit in i den zon som kallas ITCZ eller doldrums som de sa föritiden. Det är iallafall den zon runt ekvatorn som många seglare fruktar, ingen vind och alldelles för varmt. Chagos ligger precis på gränsen till denna zon, ibland når zonen nedanför Chagos som nu och ibland trycker tradevindsbältet upp över Chagos och de sydöstliga vindarna som vi seglare bara älskar drar över ögruppen. De sista dygnen blev långsamma, näst sista dagen såg vi till och med ögruppen men vi han inte fram innan mörkret, vi fick ligga utanför och kryssa fram och tillbaka längs kusten under natten.

Efter sexton dagar till sjöss kunde vi äntligen segla in i Salomon atollen, den första av de två atoller vi seglare får tillstånd att besöka. Vår motor strulade och ville inte starta så vi fick segla in i atollen, det var lite spännande med tanke på alla korallhuvuden som fanns här och var men i den lätta vinden gick det inte så fort, jag stod på fördäck och höll utskick och Mark styrde. Vi hade förväntat oss att se ett antal båtar i atollen men till vår stora förvåning var vi helt ensamma, det kändes mycket spännande.

Det är svårt att beskriva hur vi hade det på Chagos, det var så vackert när vi kom fram, havet var blått och stränderna var täckta med kokospalmer. En flock delfiner kom förbi och hälsade oss välkomna, det var så fint. Samtidigt var det nästan lite kusligt att vara där helt själv, dessutom låg en stor totalförstörd strandad katamaran på stranden. Jag och Mark hoppade i vattnet, det var så varmt, det svalkade knappt, så skönt.

Efter bara någon timme kom faktiskt en patrullbåt in i lagunen, det var parkvakten som kom förbi. Han kom över till oss och kollade att vi hade papper och sånt, han var inte direkt trevlig men inte otrevlig heller. Han berättade att vi de närmaste dagarna skulle vara den enda segelbåten i hela Chagos.

Vi låg fyra dagar vid den första ankarplatsen. Den var jättefin men väldigt oskyddad om vinden skulle vända till västlig. Vi spenderade dagarna med att utforka öarna, promenera längs stranden och snorkla, det var så fint. Tyvärr är Chagos ganska regnigt och ungefär varannn dag regnade det oh var lite mulet. Det var inte bara dåligt utan ganska skönt att komma undan den värsta värmen. På eftermiddagarna preis innan solen gick ner kom kokoskrabborna fram. De fanns överallt och endel var ganska stora. De är riktigt häftiga, klorna är bra stora. Mark var verkligen helt lyrisk, han fick gå runt och peta på krabborna hur mycket han ville. Vi hittade även stora eremitkräftor som växt ut alla snäckor och istället gjort sig ett skal av en kokosnöt, det såg riktigt roligt ut. Träden var fulla av häckande fåglar, framförallt boobies och fregattfåglar, de var inte direkt rädda för människor.

Vi flyttade sedan Mare till den södra ankarplatsen. Det var verkligen i sista sekunden för vinden vände till väst bara någon halvtimme efter vi dragit upp ankaret. Nu var det ingen fara för vinden var fortfarande svag och vi kunde segla igenom atollen med lättvindsgenuan. Mark stod i fören och tittade efter lömska korallhuvuden så vi inte skulle köra på nått. När vi närmade oss vår nya ankarplats blev korallhuvudena fler och fler och vi fick segla slalom för att ta oss fram. Mark stod i fören och dirigerade. Rätt som det vr fick han för sig att han skulle testa om vi verkligen var tvungna att segla runt alla huvud, vi kanske lika gärna bara kunde gå rakt över dom. Mark dirigerade mig och vi körde rakt upp på ett huvud. Vi kunde inte gå rakt över dom, vi fastnade mitt på. Dessutom var tidvattnet på väg ut så risken fanns att vi skulle bli fast där ganska länge. Mark jobbade förbrilt med spinnakerbommen och försökte putta bort oss från revet. Motorn strejka som vanligt när man väl behöver den. Jag försökte irriterat fånga lite vind i seglen så vi skulle kunna luta båten lite och segla bort. Efter en stund så lyckades vi faktiskt och vi kunna segla sista biten till ankarplatsen.

Flera atoller på Chagos var bebodda fram till sextiotalet och den lilla befolkningen på öarna försörjde sig på kopraodling. Öarna är fyllda av spår i form av gamla ruiner, brunnar och begravningsplatser. Chagos tillhör Storbrittanien eller rättare sagt BIOT (British indian ocean territory) och någongång på sextiotalet fick Storbrittanien en förfrågan från USA om de kunde avvara någon ögrupp i Indiska oceanen för en militärbas till USA. De letade ett tag och tillslut insåg man att bara två ställen fanns att välja på, Chagos och ett ställe till. Problemet var bara att på det andra stället häckade en speciell typ av sköllpaddor och man insåg att det skulle bli ett sådant liv från omvärlden om man körde bort sköllpaddorna , det var helt enkelt lättare att köra bort Chagos befolkning. Vad man gjorde var att flytta hela befolkningen och erbjuda dom ekonomisk kompensation. Nu är hela Chagos obebott förutom den mest södra atollen (Diego Garcia) som huserar en amerikansk militärbas med ett par tusen soldater och några britter som blandannat patrullerar övriga Chagos som idag är ett naturreservat. Chagos befolkning har länge velat flytta tillbaka till sina öar men av någon anledning så har inte Storbrittanien tillåtit det. På nittiotalet och en bit in på 2000-talet var öarna en väldigt populär destination för seglare och många stannade på Chagos i upp till flera år, stället ansågs vara sista orörda paradiset. Nu har BIOT slängt ut alla seglare och varje år nästan skärper de kraven och höjer avgiften för seglare som vill stanna på öarna. Det verkar helt enkelt som BIOT inte vill ha dit seglare och jag skulle inte bli förvånad om hela området stängs om bara några år.

Vi var iallafall där och vi hade två mycket trevliga veckor. Det var lite kusligt att gå omkring bland de gamla ruinerna och på kyrkogården. Allt såg så fint ut, små gulliga hus, ett litet kapell och plantageägarens pampiga villa. På kvällarna tände vi en liten eld på den gamla jettyn, grillade, fiskade lite och bara hade det mysigt. Efter en vecka kom två nyasegelbåtar in i atollen. En riktigt stor 65-fots katamaran med fyra fransmän som bjöd oss på middag och skämde bort oss och en fin amerikansk båt med ett trevligt amerikansk par på väg mot sydafrika precis som vi.

Innan vi lämnade Chagos bestämde vi oss för att titta till grann atollen Peros Banhos. Den låg bara en dagssegling bort. Vi gav oss av tidigt på morgonen. Det var helt vindstilla hela vägen och vi gick för motor. Det är riktigt magiskt när havet blir helt stilla. Precis när vi skulle gå igenom atollöppningen fick Mark napp. Något stort var på kroken och snart såg vi en riktigt stor segelfisk hoppa bakom båten. Det tog tid men efter någon halvtimme fick vi faktiskt upp den stora fisken, Mark var väldigt nöjd.

Perhos Banos var en betydligt större atoll än Salomon och ankarplatsen visade sig vara väldigt oskyddad. Vi stannade därför bara en natt och lämnade stället redan nästa förmiddag och satte segel mot Madagaskar.

Det blev ännu en tvåveckors segling. För ovanlighetens skull hade vi sidvind hela vägen, det gick snabbt men var ganska obekvämt och skumpigt. Halvvägs in i korsningen seglade vi över ett revområde mitt ute i ingenstans. Vi såg självklart flera fiskebåtar där och Mark var helt till sig och fångade flera stora fiskar, det var roligt. Jag tror han kommer skriva mer om det. Seglingen gick bra hela vägen fram till norra spetsen av Madagaskar. Vi visste att vädret kunde bli lite jobbigare just där så vi drog ner väderfiler och försökte hitta ett bra väderfönster. Vi insåg att om vi bara väntade 16 timmar så skulle vi få bra väder så vi fick helt enkelt kryssa fram och tillbaka mitt ute i havet. Sexton timmar senare fortsatte vi mot Madagaskar. Det blåste mer och mer desto närmare norra spetsen vi kom. Det blev 24 timmar riktigt jobbig segling. När vi låg precis norr om Madagaskar var vi tvungna att böra kryssa ner mot Madagaskar för att komma in i Mosambique kanalen. Det blåste kuling och vågorna slog över skrovet, det var riktigt obehagligt. Efter cirka 24 timmar seglade vi in bakom Madagaskar och vinden klingade av mer och mer, tolv timmar senare sken solen och det var helt vindstilla. Jag och Mark började slappna av igen.

Dagen efter kom vi fram till Nosè Be, solen hade inte riktigt gott upp, jag tror inte klockan inte var mer än strax efter fem. Vi såg Madagaskars bergiga landskap. För varje minut ljusnade det lite och för varje minut såg vi ytterliggare en segelbåt på horisonten. Jag haraldrig sett så många lokala segelbåtar som här. Innanhavet mellan Nosé Be och fastlandet kryllar av både som segelkanoter med fyrkantiga små segel och större latinriggade fraktbåtar. De är så fina.

Vi ankradde i Crater Bay på Nosé Be. Här ligger ett antal segelbåtar och en fraktbåtshamn full av latinriggade segelbåtar. Varje morgon paddlar och seglar hundratals små segelkanoter ut till revet utanför för att fiska. Övriga båtar hör består mest av charterbåtar och bofasta fransmän. VI gick iland och hittade snart en taxi in till huvudstaden Hellville där vi skulle checka-in. Alla gator bara kryllade av människor, oxkärror, bilar och motorcyklar, jag och Mark bara satt i taxin och stirrade, det var länge sedan vi såg människor senast. Väl i Hellville började vi den långa processen med att checka-in. Jag tror vi var tvungna att gå till fyra olika myndigheter, lämna ifrån oss åtta kopior av vår besättningslistor och jag tror seriöst vi fick 20-30 olika stämplar på olika papperslappar. Efteråt gick vi till första bästa bar, beställde in glass och öl och bara njöt och stirrade på folklivet.

Madagaskar är ett av världens fattigaste länder och det politiska läget har varit lite upp och ner men sedan senaste kravallerna 2009 så har läget varit stabilt. Nosé Be är en av de rikaste delarna av landet och oxå den mest turistiga delen. Mest är det fransktalande som kommer hit eftersom de flesta pratar franska men det finns oxå en hel del italienska turister och några backpackers. Det som är synd är att de allra flesta turisterna är äldre män som kommer hit för att köpa sex av mycket unga flickor. Det är riktigt äckligt och desto mer av det man ser desto argare blir man. Jag undrar hur dessa män ser på sig själva. Vad har man för människovärde när man måste resa från ett av världens rikaste länder till ett av världens fattigaste länder bara för att få ligga? Undra om deras familjer och vänner där hemma vet om vad de sysslar med? Jag tror knappast det.

Det tog någon vecka att komma in i livet här på Madagaskar. Jag är inte speciellt bra på franska och Mark är helt kass. Vi gick på marknaden och köpte grönsaker. De har världens godaste mango. För varje dag blev vi mer och mer modiga med gatmaten, speciellt deras grytor är goda. Efter någon vecka kände vi oss riktigt självsäkra occh vi trodde våra magar var oförstörbara, vi hade inte blivit matförgiftade en enda gång. Vi åkte ut till en djurpark och tittade på lokala djur. Det var riktigt roligt, vi fick hålla i kameloneter och boaormar , mata lemurer och klappa en jätteskölpadda med ett skothål genom skalet (det var uppenbarligen från senaste kravallerna 2009).

Vi tog Mare på lite utflykter runt Nosé Be, blandannat till Nosé Komba och Nosé Sakatia för att snorkla vandra i bergen och titta på lemurer. Det var mysigt. Tyvärr gick min älskade mormor bort väldigt plötsligt hemma i Sverige så jag har varit lite nere de här dagarna. Det är riktigt jobbigt att inte kunna vara hemma när något sådant här händer, men samtidigt vet jag att mormor gillade att läsa om våra äventyr och hon reste med oss hemma med sin atlas. Det viktigaste är att hon fick ett bra liv till sin sista dag och att hon kunde ta hand om sig själv, hon var ju faktiskt 89 år när hon gick bort, det är inte jätteungt.

Nu är vi tillbaka i Crater Bay och vi har tyvärr haft ännu fler motgångar. Först insåg vi att vår huvudGPS hade gott sönder, det var inget bra. Vi vill alltid ha minst två fungerande GPSer på båten för att känna oss säkra och nu hade rätt som det var baraen som vi kunde lita på. Vi försökte få tag i en ny men tyvärr är de västlänska gubbarna här inte speciellt hjälpsamma, de försökte lura direkt lura oss på pengar och sedan blev det inte myket hjälp. Nu har vi iallafall lyckats laga en av våra gamla GPSer så vi har två stycken och kan fortsätta mot Durban där vi kan köpa en ny. Vi hade oxå en hel del problem när vi skulle köpa bensin men det var mest så vi skrattade åt det. Det tog oss inte mindre än tre resor till bensinmacken innan vi lyckades fyllla våra dunkar. Varje gång vi kom fram till macken fick vi köa ungefär en timme och precis innan det var vår tur så tog bensinen slut. Men tillslut gick det. Sedan blev jag magsjuk. Det var inte roligt. Jag trodde min mage var oförstörbar efter att ha frossat på gatmat i två veckor men där hade jag fel. Nu är jag på bättringsvägen men jag har inte lämnat sängen på två dygn.

Nästa stopp blir antingen Durban eller Maputo lite beroende på vädret.

2012-10-25 Nosy Be, Madagascar. By Mark

Bonjour, it’s been 2 months since my last blog so I should have a lot to tell but frankly nothing much have happened. 2 years ago when I crossed the Atlantic at approximately this time I could write pages about everyday because it was all new and exciting to me. It’s still exciting sometimes but hardly new anymore for me. The feeling of blasé is massive and sailing has gone from “magic” to “everyday-the-same”. Sound a bit like many relationships. However sailing is still GOOOOD, just like everyday life can be good too. We can get used to everything…

Since my last blog we have sailed 1500 miles to Chagos, an uninhabited island paradise and after that another 1500 miles to Madagascar.

Let’s start with the Chagos crossing. 1535 miles exactly if I remember right. Its was uneventful, not the best sailing we had but maybe on the top 5 list. The beginning was fast And I hoped for a 12 day crossing but in the end the wind died when we got closer to the equator and 12 days turned into 15 days. No fish worth mentioning either.

Under way to Chagos

Most of the sailing was beautiful

Chagos are about 5 uninhabited atolls, each atoll containing several islands. Chagos have been uninhabited for decades except for a large US base on one island that US rents from UK. The local inhabitant were deported decades ago to UK I think. Look Chagos up on Wikipedia if you want to know more about its politically weird past. We arrived outside the atoll just at dusk and hope we could talk to some other sailor on the VHF radio to get directions for the narrow pass. No one answered out call which was weird since I expected dozens of yachts to be there. We ended up heaving to for the night and entered at first light instead. No one was there, absolutely no one. We were days and days from civilization and we were completely alone in a whole archipelago. We snorkeled the pristine water and explored the deserted islands. The islands were full of the huge land living hermit crabs we also saw on Christmas Island, coconut crabs. I also found my favorite hermit crab, it’s so large it lives in a coconut shell instead of the normal mollusk shell.

Notice the shell?

After a few days the local UK government person showed up, the fishery inspector. The UK keeps Chagos as a park and commercial fishing is forbidden. This is maintained by the fishery inspector (or something like that). He helped us check in and gave some advice but wasn’t very friendly. We got the impression sailor are no longer welcome to Chagos.

We stayed for two weeks in this forgotten land. They fished for food that we barbeque alone on the beach every evening. We tried different recopies for coconut cakes baked over fire and talked endlessly about fresh meat that we hadn’t seen for ages at this time. There was little wind in the anchorage but around us were the wrecks of the lost yachts so the weather can be a bit unpredictable here.

After being alone for a week or so we finally got company by a French yacht, the Cirrus, and the American yacht Sun flower. Both yacht kept us royally entertained, they had freezers with fresh food and cold beer. Something we hadn’t seen for 3 weeks. Our diet was getting a bit too healthy with only fish and rice.

The last day in Chagos we visited another atoll and the abandoned village there. Nature is halfway finished reclaiming the village and through the governors house palm trees are growing.

Nature is reclaiming the old church

In the pass of the last atoll I caught a large sailfish (like a swordfish), my best catch ever!

After 14days we left Chagos for the more populated island of Madagascar.

The crossing from Chagos to Madagascar was slightly more event full. I got a 40kg Yellowfin tuna which was like trying to reel in a small German sports car. Later I lost a large black marlin right at the side of the boat when the line got tangled in the wind-rudder.

Yellowfin tuna

The last 2 days of the crossing just north of Madagascar were absolutely awful with strong headwinds, counter seas and general nastiness. We got our third knockdown on the journey and had to spend the 2 days indoors, wet and scared. Ahhh the joys of sailing. But as I said the other 13 days were fine and the horror is soon forgotten.

Madagascar chameleon

Madagascar where we are right now is a colorful place, on one hand we have a basically stone age civilization (don’t tell them I said so) and on the other resorts full of horny French men. The Madagascar people are mainly of Indonesian origin and warm and friendly. They are very peaceful, friendly and poor as church rats. The other tourists seem to be mainly 65 year old French men with 18 year old local girlfriends. I feel embarrassed for their behavior.

Everything is fairly cheap here especially street food, me and Maria made a pact to eat out all meals until we either:

1. Left Madagascar

Or

2. Someon was food poisoned and the other one had to be nurse.

So now I’m sitting here eating from a tin while Maria is occupying the bathroom. Street food is cheap in money but you pay in a different way.

We have met many new friends and seen many unusual thing but most of all for 2 weeks we have been gorging our self on good, cheap local food and beer and been really really lazy for a change.

A normal fishing boat in madagascar

That’s it folks, now we are leaving Nosy Be in Madagascar for Durban in South Africa. We might stop in Mozambique on the way. This crossing will be exciting with sailing close to the Mozambique coast to avoid wind and current. We might get delayed for a week or two but nothing worse.

2012-11-01 Maputo, Mosambique. By Mark

The crossing from Madagascar took about 2 weeks and was slow, uneventful and relaxed. Maria was food poisoned and slept a lot and I was taking it easy in the light winds. Instead of going to South Africa we made landfall in Mozambique's capital Maputo, just north of SA. After some ion. initial confusion where the Mariana was and if it did in fact exist at all we were guided in to a small marina with a central location. Once we were moored secure someone mentioned in passing that the marina dried out but there wouldn't be any problems since the mud is soft. We decided to trust this advice and waited for the low tide. As you can see in the picture below the marina did dry out entirely and we were steady as a rock in the mud. Best night of sleep in a long time and the first time the boat was on "land" in 2 years or so.

We also met a lovely Norwegian guy who ran something a bit similar to the Eurovision song contest but for Africa. He had a fantastic lifestyle and really seems to enjoy himself away from Norway. He and his equally lovely wife entertained us for several days.

William and Julia

After a week in Mosambique we set sail for Richards bay in SA.

2012-11-26 Richards Bay, South Africa. By Mark

After a few days uneventful sailing we arrived in Richards Bay in South Africa. Its a small town with a free marina and its also a port of entry so we could check in to the country. Richards Bay itself wasn't much to see but it was clean and we meet a lot of our old (and new) friends there. Nowhere have we meet so many boats with young sailors at the same time. We were 7 boats with people under 40. A new record, most people who sail far are retired.

Part of the youth-gang. Mare Liberum on the far right.

It was good fun to hang out with people our age since we had only met old people for the last 2 months or so.

Except for meeting our friends we also rented a car and went on a safari for 2 days where we saw...

Zeebras in love

Elephants (with a cromosome too much?)

Nice legs!

Curious cats

I was surprised how easy it was to see all the animals in the game reserve. they are completely wild and in their natural habitat. Their behavior is quite different from captured animals (but they are used to cars). In 2 days we manage to see all the big 5, lions, leopards, elephants, rhinos and water buffalo. We also saw lots of other wild animals too.

After Richards bay it was a short sail down to Durban .

2012-11-26 Richards Bay, Sydafrika. By Maria

Vi lämnade Madagaskar och satte segel söderut. Det visade sig inte vara det lättaste. Först blåste det inte alls och sedan var det motvind. Dessutom låg jag i sängen istort sett hela första veckan efter en rejäl matförgiftning. Det tog hela sexton dagar ner till Maputo och det var riktigt jobbigt.

Inloppet till Maputo är superlångt och består av väldigt grunda sandbankar. Självklart han vi inte in hela vägen utan vi fick ankra i lä bakom en ö i mörker. Det var väldigt spännande men det gick bra. Dagen efter kunde vi i lugn och ro segla de sista sjömilen in till Maputo. Vi visste inte riktigt var vi skulle ta vägen där men en motorbåt kom ut och mötte oss. Ombord var två trevliga sydafrikaner som jobbade med sjömätning. De tipsade oss om Maputo marina, men sa till oss att vi var tvungna att gå in i högvatten. Vi fick helt enkelt ankra utanför marinan och vänta på nästa högvatten. Det var några tråkiga timmar men vi passade på att städa upp lite på båten och torka allt som var blött efter seglingen.

Väl inne i marinan kom flera boatboys och mötte oss och vi band fast vid en brygga. Precis när allt var klart kome en fransman förbi och varnade oss för att HELA marinan torkade ut i lågvatten. Jag och Mark bara stod och gapa. Hade vi lagt fast båten vid en brygga som inte hade något vatten runt sig under lågvatten. Boatboysen bara skrattade och lovade på sina liv att det inte skulle vara några problem, båten skulle bara sjunka ner i leran och stå hur stabilt som helst. Vi var skeptiska men tröttheten fick avgöra och vi gav stället en chans. Boatboysen hade helt rätt, sex timmar senare stod vi hur stabilt ssom helst på land med kölen djupt ner i leran. För första gången på flera månader sov vi i en säng som inte rörde sig alls, iallafall inte förens det blev högvatten igen.

Mare i leran i Maputo marina.

Jag var lite orolig för hur det skulle gå för oss att cheka-in i Mosambique, i alla våra guider stod det att alla myndighetspersoner krävde mutor och att det skulle vara superjobbigt. EN polis mötte oxå upp oss i hamnen och då tänkte jag bara att detta kommer bli superjobbigt. Jag hade fler. Polisen var jättetrevlig och följde oss bort till imigrationsmyndigheten och fixade allt åt oss, det kostade ingenting. De enda som ville ha pengar var immigrationen, det kostade 12 dollar och det fick vi kvitto på. Helt otroligt.

Under de fem följande dagarna vi spenderade i Maputo fortsatte staden och människorna att överraska oss positivt. Alla var supertrevliga och hjälpsamma. Vi gick på långa promenader i staden och tittade på alla gamla slitna byggnader och folkmyllret. Tyvärr får man inte fota officiella byggnader eller personer och de är överallt så det finns nästan inga foton från vår tid i Maputo.

Maputo.

Vi träffade en supertrevlig norrman William och hans fru Julia som bodde i de fina husen ovanför marinan. William hade en stor fin katamaran i hamnen som han körde charter med. Han skämde verkligen bort oss och bjöd på supertrevlig fiskrestaurang och lät oss låna hans dusch och tvättmaskin. Det var verkligen roligt att träffa han och hans fru och jag är så tacksam för allt de gjorde för oss. Men det är oxå det bästa med seglingen, alla dess trevliga och hjälpsamma människor man träffar.

William, Julia och Mark på deras terrass.

Efter fem snabba och oerhört trevliga dagar seglade vi vidare mot SydAfrika. Med vinden i ryggen och strömmen med oss gick seglingen på en endast två dygn och det kändes knappt som vi börjat segla innan vi kunde binda fast oss vid den internationella jettyn i Richards Bay, vårt första stopp i Syd Afrika. Till vår stora förvåning mötte vi flera av våra gamla vänner. Det blev ett kärt återseende och vi har insett att det inte kommer bli många lugna stunder här i Syd Afrika. Det roligaste är att det är många småbåtar här. För första gången känns det inte som vi är de abslout minsta. Dagen efter oss kom till vår stora förvåning till och med en anna Vega inseglande. Det är en hollänsk båt med en ung hollänsk ensamseglare. Det var roligt. Det blev några trevliga dagar med goda middagar.

Tre båtar utanför stackars Mare.

Vi har sedan länge insett att man inte kan ligga på latsidan när man seglar så efter bara två dagar så var det dax för mig och Mark att åka på safari. Vi ville se ”the big five”, giraffer och zebror och alla andra djur man kan hitta på savannen, desto större desto bättre. Vi hyrde en bil och åkte till nationalparken Hluhluwe-Imfolozi, det var betydligt enklare att hitta dit än att stava till namnet. Parken låg inte mer än ca en och en halv timme från Richards Bay.

VI körde in i nationalparken med höga förväntningar och det tog inte lång tid förens vi såg våran första zebra. De är så vackra, jag tror zebror är lite av både mitt och Marks favoritdjur. Vi körde runt i parken lite på måfå och snart kunde vi pricka av antiloper, gnuer, giraffer och elefanter på vår lista över djur vi sett. Girafferna var så enormt stora, deras knä var i höjd med biltaket, de kom inte mer än några meter från bilen. På kvällen tog vi in i en enkel hydda mitt i parken. Jag och Mark delade på en flaska vin medan solen gick ner och vi lyssnade på alla djungelljud. Då precis innan det blivit helt mörkt kommer en hyena gåendes förbi bara tio meter framför oss, vi var helt stumma.

Jag på safari.

Dag två på vår safari började tidigt. VI var ute i bilen redan vid fem på morgonen, vi hade hört att djuren var som mest aktiva. Tyvärr regnade det lite och djuren verkade inte riktigt gilla det. Vi körde omkring ganska länge innan vi såg nått spännande. Men efter ett tag började de dyka upp, först en buffel sedan en lejonflock, giraffer, fler antiloper, en leopard satt i gräset och stirra på oss, elefanter och sist men inte minst två noshörningar. Innan klockan blev tre hade vi sett alla ”the big five”, vi var så nöjda. Lejonen var superspännande, de låg ungefär tio meter från oss och latade sig, men det häftigaste var nog elefanterna. Afrikanska elefanter är mycket större än asiatiska och den flocken vi såg kom nära. Dagen innan hade vi bara sett stora ensamma hanar på håll men nu stod dom precis bredvid oss. Tyvärr tyckte dom efter ett tag att vi stod lite i vägen för dom och de började närma sig hotfullt, Mark fick sätta foten på gaspedalen och fly från dom. Jag trodde aldrig jag skulle behöva fly från en elefantflock, men nu har jag gjort det oxå.

Zebror

Giraffben

Lejon

Agressiv elefant

Nu är vi tillbaka i marinan och ska socialisera lite till, fixa det sista och om två dagar är det nog dax att segla vidare till Durban. Det är inte mer än 90 sjömil så det blir en riktigt kort seglats.

2012-11-29 Durban, South Africa. By Mark

The sail from Richards bay to Durban was supposed to be easy days sail but turned into a nightmare. The day was fine but with too little wind. When darkness fell we were still a couple of hours away from Durban. The light wind turned into a gale and in the shallow unprotected water the waves turned violent. After a while a large wave broke a vital steel rod in the wind pilot (auto pilot) and it stopped working. No problem really since I could hand steer the few hours into port BUT the wind and waves were so bad that normally we lock ourselves in the cabin. Now I had to sit outside in the roaring darkness and fight the rudder while Maria barricaded herself inside. A large wave knocked us flat on the surface and i had the doubtful pleasure of being in the cockpit while the mast tip touched the water. Nothing to do but hold on and continue steering. This is actually one of the things I find fascinating with sailing. Sometimes you just have to do things that you really don't want to do just because the alternative is worse. ( hand steering in the storm vs. sinking) Its ads a desperation that's almost beautiful in its simplicity. There are no choices - you just have to DO it. Somewhat shaken we arrived under storm sail to Durbans Port entrance and were given permission to enter on the vhf. Suddenly I discover a 150m long freight ship that's trying to enter the port at the same time as us, a bit like turning into the parking garage at the same time as an 18 wheeler. Maria starts screaming at the cargo ship on the radio while port control (like the air traffic control in an airport) start screaming at us "what you are doing is very dangerous, you have to ask for permission to enter the port" they tell us. Maria screams bask "YOU JUST GAVE US PERMISSION". The freighter is very close now and sounding its massive horn "tuut tuut tuut" it means he´s reversing his engine. We catch a large wave and go surfing thru the port entrance follow by the freighter and some curses that would curdle sour cream. To make matter worse we manage to hit a sandbank while re-anchoring in the morning. It took us quite a while to calm down after this adventure.

Durban at day

In Durban we got some work done on the boat...

Maria installed a new radar reflector in the rigging. Excessive rocking had made the old one fall off.

Mark installed the new depth sounder correctly. The harbour water was like peat-soup and earlier that day a dead rat floated belly up past the boat. Yuck!

I also thought a lot about why me who is so tall, 190cm, have to have such a small boat.

Our new friend Paul on Rebel also showed up. He is also sailing an Albin Vega but a newer model. Hes been out for year in it and even sailed the horn. We were impressed and cooked dinner for him while listening to the solo sailor gossip. Apparently the solo sailors have a more difficulty social life than us couples and the intrigue is thick.

2 around the world sailing Albin Vegas next to each other, Rebel (with captain and solo crew Paul on the right)

In Madagascar we had met the salty sailor Gilbert who already had been solo around the world and written a book about it. We met him once again in Durban and he took us to a crocodile farm outside the city. We tried crocodile meat for the first time and it did not taste like chicken. More like cod but with a chicken texture. A bit like McDonald's McChicken really :D

Feeding frenzy at the crocodile farm.

After a week or two in Durban we set sail to Port Elisabeth

2012-11-29 Durban, Sydafrika, By Maria

Igår kväll kom vi fram till Durban. Det var ingen lång seglats men den var riktigt jobbig. Vi lämnade Richards Bay tidigt på morgonen, riktigt trötta. Dagen innan hade vi bjudit alla våra vänner på köttbullar och kvällen blev sen, men väldigt lyckad. Alla uppskattade köttbullarna tror jag.

Våra vänner i Mares sittbrunn.

Vi seglade de drygt 80 sjömilen till Durban på grunt vatten i hård vind. Det är ingen bra kombination, det vet vi sedan innan. Vågorna blev höga och branta och bröt överallt omkring oss. Det var bara att sätta upp stormsegel och göra det bästa av situationen. Drygt halvvägs gick vårt vindroder sönder, det var riktigt dåligt, men det har hållt länge. Vi fick handstyra resten av vägen. Ända fördelen med att handstyra är att man ser mycket mer. Medan Mark tog en middagslur såg jag först en haj simma förbi under båten och lite senare hoppade en stor knölval bara 100 meter bakom båten. Knölvalarna är så mäktiga när dom hoppar, 30 ton val som bara slänger sig ner i vattnet.

Vi kom fram till Durban sent på natten och höll på att bli överkörda av ett fraktfartyg i mörkret, inte kul. Tillslut kom vi iallafall fram och kunde ankra utanför marinan i mörkret. Imorse märkte vi tyvärr att vinden vänt och vi låg alldelles för nära grannen, det var lite pinsamt, vi fick flytta. Ankarplatsen är dock väldigt liten och grund och självklart gick vi rakt på en sandbank. Typiskt, vi som precis köpt ett ekolod som vi använde för första gången och endå lyckades vi gå rakt på grund. Men det var inte så fallit, vi kom loss för egen maskin. Vi behövde endå skrubba kölen.

Vi har helt enkelt ingen tur idag. Det bästa är kanske att vi bara sitter still i båten tills imorgon.

2012-12-24 Mossel Bay, South Africa. By Mark

The crossing from Durban to Port Elisabeth was once again hellish. A tanker, a supply ship and a large yacht were at different times close to collision and we had to call them up on the radio and tell them to fck uff. The large ship were aware of us but the yacht, Zululand, was running the wrong lanterns (like a car with the red light in front) and acting in a confused way. Bloody sailors. On top of that a massive thunderstorm went over us in combination with a strong headwind and 4 knots of current. All this in one night. Me and Maria really missed the reliable and safe trade wind in the tropics. Sailing around south Africa is THE WORST so far on the journey. Luckily the country is full of some of the nicest people we met that well makes up for the shortcomings of the weather.

In Port Elisabeth we just stayed for a few days meeting an old friend from university, Smaug, before we set sail for Mossel Bay. The sail was, praise the lord, uneventful and slow. When we arrived to Mossel Bay we were greeted by an enormous pod of dolphin, easily several hundred that took turns following us.

Mossel bay common dolphin

Mossel bay is a tourist paradise for Boers. No international tourist come there, only Afrikaans speaking Boers but everyone speaks English too so we were fine.

Mossel bay is a beach resort a bit like Brighton or Öland

As soon as we could we went shark diving in a cage and got to look some white sharks in the eye.

Yes, I was in a cage when I took this blurry picture of a white shark

On the shark dive tour we met Quinton and later on his whole family. The took us into their home and showed us around the county. A more hospitable and friendly family I have never met. Every one was a great personality, Quinton, a massive rugby player who was just staring hos career as a school teacher. Talk about the gentle giant. His mother the housewife that encourage her son to do dangerous things. His father, Mike, who had more energy than most power plants and didn't hesitate a second to welcome us into the Delboux family. I almost get tear eyed by just writing about these people. They are a great example of how incredibly friendly, trusting and welcoming South Africans can be. Thank you!

The Delboux family. From left to right: Quinton, Mark, PV, Mom, Mike

The Delboux family also took us too see a large cave where we got to do some really cramped climbing

For Christmas we had a bbq (called Braai here) and then another one for new year.

I'm lighting the bbq with an emergency flare for new year. I couldn't see anything for a couple of minutes afterward due to the glare but boy did it get the fire going!

South Africa is a county in change and depending on who you talk to its for the best or worst. Most of the places we saw were clean and safe but the reality for most of the population is poverty and problems. Its not going to be easy facing an uncertain future on a troubled continent. I hope they can make the best of the situation and find a solution that makes all the different people there happy...but its not going to be easy.

A shanty town in mossel bay

We were planning to be in cape town for Christmas but instead we got stuck in Mossel Bay for 3 week, missing Christmas, new year and our departure date to Brazil but now as I'm writing this we have finally crossed the cape of good hope and are in cape town since a couple of days. In 12h we leave for Brazil with a short stop on St Helena on the way. We should arrive in Brazil at the middle-end of February. It will be 4 long weeks at sea but the boat is in good shape and we are eager to get going. In 9 months or so we will be back in Sweden and we miss all our friends a lot. See you soon!

Crossing the Cape of Good Hope.

2012-12-24 Mossel Bay, Sydafrika, By Maria

Det är julafton och utanför båten ligger havet platt som en spegel, det är ungefär 25 grader varmt och jag sitter i shorts. Ärligt talat så känns det inte alls som jul. Jag saknar familjen, mörkret, alla ljusstakar, pepparkakor och julmat. Nästa år ska vi ha allt det där, nästa år är vi hemma med lilla Mare om allt går som det ska.

Det är bara att göra det bästa av julen här. Jag och Mark har en mysdag med glögg, hemgjord kola, Braai och några telefonsamtal hem.

Vi är iallafall i Mossel Bay, bara en dagssegling från Cape Aghullas, Sydafrikas sydligaste udde. Planen var egentligen att vi skulle vara i Kapstaden nu men vi har helt enkelt inte hunnit, vädret har varit för dåligt. Vädret är riktigt jobbigt. När vi lämnade Durban och seglade mot Port Elisabeth hade vi först motvind i ett dygn och sedan både medvind och medström i ett dygn. Det blev en lite jobbig segling med en rejäl åskstorm. Vi kunde iallafall slänga oss in i Port Elisabeth precis innan vindstyrkan ökade till kuling, det var skönt. Tyvärr bestmde sig vår motor att ta semester mitt i hamnen när vi skulle lägga till. Det blev en mycket spännande tillläggning men vi drev snyggt in på vår plats. Jag ser fram emot när vi kan börja ankra igen, det är så mycket lättare.

Port Elisabeth blev ett kort och mycket socialt stopp. Vi träffade Johan en kompis från studietiden i Göteborg. Lite roligt att träffa honom där av alla ställen. Johan var på väg hem efter en otrolig resa genom Afrika och ett par månaders praktik med hajforskning. Det var kul att höra om hans äventyr.

Vi träffade även den franska båten Capado och båten Hadar igen och det blev flera trevliga middagar innan vi bestämde oss för att kasta loss.

Nästa mål var egentligen Simons town precis innan Kapstaden men vädret gjorde att vi fick kasta oss in här i Mossel Bay. Här är vi nu fast fram till att vädret bestämmer sig för att bli bättre, det kan ta upp till en vecka till är vi oroliga för. Men det finns absolut sämre platser att vara fast på. Mossel Bay är en riktig semesterhåla och vi är i värsta högsäsongen. Det var till och med fullt i marinan så vi fick en plats i fiskehamnen, lukten är kanske inte den bästa men alla är trevliga, det är tryggt och gratis.

Det första vi gjorde när vi kom hit var att boka en hajtur. Vi åkte redan dagen efter. Båten tog oss några sjömil till andra sidan bukten där den ankradde. Guiderna slängde i ett stort tonfiskhuvud och massa fiskblod och sedan var det bara att vänta. Det blev en lång väntan, vi såg flera små hammarhajar simma förbi och en och annan bronze whaler, bara småhaj. Vi hade nästan gett upp, jag låg på en bänk och slumrade när någon skrek haj. Vi flög upp och där i vattnet kom en tre-fyra meter stor vithaj. Den var helt otroligt storoch fet. Mark slängde sig ner i hajburen och sedan jag. Vi fick båda se hajarna på nära hål under vattnet, det var häftigt. Men jag måste säga att hajarna var mycket lugnare än jag trodde. De var inte alls så agressiva som man föreställer sig att vithajar är. De simmade fram och tog sig en titt men de kändes inte så agressiva, men stora, riktigt stora, större än mig.

Dagen efter tog vi oss en snorkeltur från stranden bara några sjömil från stället vi såg vithajarna på. Jag måste erkänna att det var svårt att slappna av helt i vattnet, jag tittade lite nervöst över axeln flera gånger, men ingen haj. Med oss på snorkelturen hade vi en sydafrikansk kille Quantin som vi mött dagen innan på hajturen. Han var jättetrevlig och vi har spenderat flera trevliga dagar med honom, hans familj och hans kompisar.

Igår kom Quantin förbi med några vänner och vi tog Mare och åkte en tur i bukten. Vårt mål var sealisland, en sten klippa ca två sjömil från hamnen full a sälar. Jag kan tänka mig att vattnet däromkring oxå är fullt av vithajar men vi såg inga. Det var en riktigt trevlig tur och alla fick prova på att segla. Det är kul att ha med nya vänner på båten som uppskattar seglingen och som låter sig imponeras av våra äventyr. På vägen hem stannade vi utanför stranden och badade, vi blev inte attackerade av några hajar den här gången heller.

2013-03-02 Jacaré, Barzil, By Maria

Vi ligger just nu ca fyra sjömil upp i en flod vid staden Joa Pasoa vid Brasiliens östra spetts. Det är så varmt. Vi har varit här ca en och en halv vecka nu och vi börjar känna oss mer och mer avslappnade. Resan hit var lång, vi korsade södra Atlanten, det blev ine mindre än 32 dagar till sjöss. Mitt i gjorde vi ett snabbt stopp på St Helena men förutom de var det bara öppe hav. Resan gick bra, jag älskar södra Atlanten, vi hade perfekt vind och inga stora vågor på hela resan, det var så skönt. För varje dag som gick blev vattnet varmare och varmare, som kallast hade vi 12,8 grader utanför sydafrika och här är vattnet över 28 grader, det är så skönt.

Efter 16 dagar till sjöss gjorde vi ett snabbt stopp på ön St Helena. Det är en brittisk koloni mitt i södra Atlanten som troligen hade varit helt okänd för de flesta om det inte vore så att britterna skickade Napoleon till ön efter de besegrat honom, sackarn dog på ön några år senare. Ön har idag en befolkning på ca 5000 människor.

Vi närmade oss St Helena på natten, jag hade andra vakten. Det var kolsvart ute, ingen måne och inga stjärnor syntes, på St Helena soom enligt sjökortet skulle ligga framför oss syntes ett enda svagt ljussken. Gryningen var riktigt grå och det hängde regn i luften. Ur havet reste sig gråa höga ovänliga klippor, det såg riktigt hotfullt ut. Jag förstår att Napoleon blev deprimerad när han såg St Helena för första gången. Vi rundade öns nordspetts, satte på motorn och puttrade ner mot ankarrviken på öns nordsida. Överallt på klipporna kunde man se gamla fort och ruiner. Ön har varit en strategiskt viktig hamn för ostindiska kompaniet som fick försvara ön under flera århundraden från portugiser och andra som ville åt den.

Gamla befästningar på St Helena

När vi puttrade förbi ankringsfältet såg vi en fiskare som vinkade förbrilt åt oss. Först tänkte jag bara att han var revlig men både jag och Mark insåg snabbt att han ville säga oss något. Vi tittade nervöst runt oss och till vår stora förvåning såg vi två stora fenor glida förbi bara några meter framför båten. Vi svängde fort undan och tittade förundrat på den stora valhajen bara någon meter från båten. När vi fortsatte sista biten mot ankringsfältet såg vi ett tiotal valhajar i vattnet runt oss, det var häftigt.

När vi gjort fast båten pumpade vi snabbt upp dingen och åkte in till land för att checka in. Det tog som vanligt sin lilla tid, alla var supertrevliga men inte speciellt snabba. När vi var klara åt vi lunch och sedan skyndade vi oss tillbaka till båten, vi tänkte snorkla med valhajarna. På väg ut till båten med dingen såg vi nått som rörde sig i vattnet framför oss. Vi tittade lite och rätt som det var ser vi en gigantisk mun komma rakt emot oss. Det såg ut som munnen skulle sluka hela dingen, jag och Mark skrek och valhajen som ägde munnen gled sakta in under dingen. Rätt som det var hade vi inte längre nått hav under dingen utan bara valhaj, under oss och runt oss, vi hann inte reagera utan körde rakt på valhajens fena, hajen reagerade inte utan fortsatte bara sin färd. Jag och Mark åkte shockade tillbaka till båten. Tyvärr var det det sista vi såg av valhajarna, de bara försvann lika plötsligt som de dök upp. Det blev ingen snorkling med dom. Men men, vi fick iallafall se dom på nära håll och det var superhäftigt.

Valhajar

Tiden på St Helena gick alldelles för snabbt. Ön är verkligen jättefin och alla invånare supertrevliga. När man går huvudgatan upp måste man hälsa på alla man ser, de är så mysigt. Själva ön är väldigt bergig, längst ut mot havet är landskapet torrt och kargt och in mot mitten av ön förändras landskapet och blir grönt och lummigt.

Vi hyrde bil en dag och åkte på upptäcksfärd på ön. Ett självklart stopp var Longwood house, Napoleons gamla fängelse. Huset är inte speciellt stort och är omgivet av en fin trädgård. Vi fick en guidad tur genom de ganska små och fuktiga rummen som var Napoleons hem under hans sista år. Under tiden hann bodde där hade de stora problem med fukt och mögel och fortfarande kan man känna mögellukten i rummen.

Longwood house, Napoleons fängelse

Vi passade oxå på at bestiga St Helenas högsta topp Dianas peak och titta på flera fina platser. Det var lite av en upplevelse bara att åka runt på de små serpentinvägarna med bilen, på några ställen var det riktigt läskigt.

Utsikt från Dianas peak

Mark på väg ner mot Jamestown i Jacobs ladder. Trappan besår av 699 steg

Tyvärr kände vi att vi var tvungna att lämna St Helena redan efter fyra dagar och vi satte segel mot Brasilien. Resan tog 16 dagar och det var 16 långa dagar.

Den fjortonde februari firade vi alla hjärtans dag mitt ute på Atlanten. I solnedgången på fördäck under en rosa himmel gick Mark ner på knä och friade. Det var riktigt rommantiskt och självklart svarade jag ja direkt. Ärligt talat tror jag knappt Mark hann avsluta frieriet innan jag svarat ja. Vi firade sedan med popcorn och varm champagne.

Solnedgång

Tidigt på måndagmorgonen den artonde februari seglade vi in i kanalen som tog oss upp till floden och vidare in till Jacaré i Cabedelo. Det regnade när vi sakta åkte upp för floden. Vi ankradde mitt i floden utanför Jacaré yachtclub och tog en taxi för att göra allt pappersarbete. Det visade sig vara ganska jobbigt. De hade precis ändrat reglerna och för att få ett visa var man tvungen att bevisa att man hade pengar nog för att försörja sig i landet, vi var tvungna att ha ett kontoutdrag. Det hade vi självklart inte med oss och tillslut var vi tvungna att åka tillbaka till båten för att hämta våra internetbankdosor, sedan åka till ett internetcafé för att skriva ut ett kontoutdrag och sedan åka tillbaka till immigrationsmyndigheten. Vilket strul.

Cabedelo är egentligen bara en förort till Joa Pasoa som är en miljonstad bara några sjömil längre in i floden. Fördelen med Cabedelo är att stället är känt bland seglare för att vara tryggt, dessutom hade vi hört att Kitesurfingen skulle vara bra här. Det finns inte jättemycket att göra här förutom att hänga på stranden, vi har sett oss lite om i Joa Pasoa och runt omkring men mest har vi kitesurfat.

Kitesurfing

Efter några dagar och några mer eller mindre lyckade surfförsök hittade vi det bästa kitestället. Längst ut på en udde låg ett område med spegelblankt grunt vatten under lågvatten, helt perfekt för nybörjare som oss. Den franska båten Capado mötte upp oss och vi gick tillsammans dit och kitade varje dag i fem dagar i streck tills mina händer var fulla av blåsor och våra läppar helt sönderbrända. Det var så kul, varje dag blev vi bättre och bättre och efter fem dagar körde vi åt alla håll och svängde lätt på brädan, det var verkligen superkul.

Mark Kitesurfar

På vägen hem från stranden varje dag har vi stannat vid affären och köpt kött som vi sedan grillat på yachclubben tillsammans. Det har verkligen varit två sociala veckor med massa vänner. Tyvärr är det snart dax att åka vidare, imorgon checkar vi ut och på onsdag sätter vi nog segel mot Franska Guiana. Det blir ytterliggare en fjortondagars segling.