(B)Log‎ > ‎

2012-05 to 2012-09

The Route. Vavau (Tonga)-Coco Keeling (Australia)

(Mark blogs in English and Maria in Swedish further down the page)

2012-06-08 Cairns, Australia. By Mark

Hi mate
I'm sitting in a backpacker place in the one of the most "backpacking" places i ever been to in cairns in north east Australia. The town is full of 20 year old people trying hard to look cool but mainly succeeding in looking lost and awkward. Fair play to them though, its not easy to be young, alone, far from home and on a shoestring budget. Anyway back to matter at hand, Maria and I had and absolutely horrible sail here, probably the worst we had so far but on the other had we had a good time in Vanuatu. The story begins:
We arrive in Tonga (where Mare has spend the winter alone) at the beginning of June after a quick 72 hour flight. Only 2500 euros for two people. And someone claimed flying is a waste of time and money...

 

Moldy wall inside the boat. It used to be snow white

Mare was incredibly dirty when we arrived, she has weathered 2 cyclones at the mooring but I think the mold almost got her. All plastic surfaces were basically black with mold. When I opened the engine cover the rubber fuel line was covered with it. The only thing worse then the sight was the smell, like a mushroom farm.
Mark is cleaning the bottom

 We cleaned her up and bunkered (got food, water and fuel) and left after 4 days. We got a lot help form our friend Kjell Otto who runs a resort there (if you ever want to swim with whales its a great place to stay http://www.mysticsands.net/).
From Tonga we sailed past Fiji, no one had anything nice about the place anyway (if you are old and Swedish you might remember the comedy show "Helt appropå" and the song "Nu ger vi fan i Fiji"). It took us 8 days to get to the Island Tanna in the country Vanuatu. The sailing was nice and varied, the first day we set a new record with 142 miles in one day. Not much to say about it, i guess its like riding a bike. Once you know it you never forget (or was it "Your ass is going to hurt like h*ll after a day in the saddle
"?)

Tanna was a fantastic island. Cook was there a couple of hundred years ago and we stayed in the same bay as him, Port Resolution. The was maybe 200 native Melanesians living there and the were among the nicest people we have met on the whole journey and English speaking as a bonus. Every morning they would come out to us in their log canoes and give us fresh fruits and a chat and never expecting anything in return. So refreshing from the shy Tongans or the french speaking Polynesians or the money grubbing Caribbeans.
The volcano erupts, if you look closely you can see large stones flying out

One day we climbed the active volcano on the island and watched as it spewed molten brimstone hundred of meters in the air. A couple a years ago a japans tourist was killed by a falling block but we got away intact as usual. I have come to believe in our luck. We always expect and worry about the worst but usually it never happens so we feel lucky most of the time. .
The sail from Vanuatu to Cairns in Australia was not so lucky however. Probably the worst passage I have had in fact. The wind was a bit to strong for us, one day we did 7 knots with only our new stormsail. Its large as a bed-sheet so you can imagine there was a bit of wind. For 7 days the waves built and built until every wave rolled past us like an avalanche. We had another knockdown on the second day that broke the spinnaker boom rail like it was a twig. Not fun to try to fix in the middle of night. Luckily we have just got a serial drogue, its a 50 m line with 70 cones on it that slows the boats speed and helps keep here stern towards the waves.

Serial Drogue, the yellow things are the cones that helps slow the boat

We had to use it most of the night during the 14day crossing, other vice we would have had a lot more of knockdowns.

7 days into the crossing the wind died and we had 4 nice days but we could see on the gribfiles (weather forecast) that the wind would come back even stronger and from the SSE. That would mean we could reach Cairns at all but had to aim towards Cape York at the very top end of Australia. That like trying to sail to the Caribbean and ending up in Canada and moral was not good aboard. To further make things worse I was almost constantly sea sick, we only had 3 tins of spam and some Taro (potatoes) to last for 2 weeks as we are trying to lose some weight and worst of all we didn't have a drop of rum.
However when things looked the darkest our luck came back and we manage to sail straight to Cairns and even arrive 12 hours earlier then expected but I must sum up the crossing as constantly scared, hungry, seasick, wet and sober.

The last 7 days we spend fixing Mare and shopping. She is co,mpletely repainted inside, all external rust is removed and the paint is shining white again, alt the woodworks have been scraped, sanded and varnished, or oiled, we got a new toilet and a million other small thing. We also got two full shopping carts of food to last us all the way to Madagascar in 5 months. I got tons of new fishing gear and I'm hoping for a Swordfish or Marlin in the Indian ocean.

Moral is once again good and I'm looking forward to checking out the barrier reef and getting eaten by crocodiles. I miss Malaga and my workmates there but Im looking forward to getting home to Goteborg next year. Next post will probably be from Darwin in a month or so. Until then remember to have fun (or as Cartman in South Park said "do EXCATLY what you want ALL the time")



Cairns 2012-06-08, By Maria
Tonga – Vanuatu-Cairns, Australien

Tillbaka på båten

Resan tillbaka till vår lilla båt var lång och obekväm, den gick från Malaga via London, Hong Kong,
Auckland, Nukualofa för att tillsist komma fram till Vava´u.

Minsta planet

Sista biten från Nukualofa i södra Tonga till Vava´u flög vi med det minsta plan jag någonsin sett. Jag
tror jag räknade till att planet hade tjugo platser och det var inte direkt något benutrymme. Man såg
dessutom rakt in till piloten där han satt och körde. Det var riktigt roligt att sitta och titta när vi gick
in för landning i Vava´u.

Väl frramme var både jag och Mark helt groggy efter den långa resan och det kanske var tur. Mare
var inte direkt i toppform och jag fick faktiskt en liten schock när jag såg henne, speciellt när vi
öppnade luckan och tittade in.
Lacken faller av

Hela insidan av båten var helt täckt av ett tjockt lager svart mögel
och här och var hängde det spindelväv. Alla grejer som låg inne i båten var i en enda röra, de måste
ha varit riktig cirkus där under de två orkaner som Mare fått genomleva. Jag blev faktiskt ganska
deprimerad. Men vad gör man, det var bara att ta fram trasor och klorin och så börja skura. Det blev
inte mycket rast där. Efter ett par timmars slit såg började faktiskt Mare se något mer bebolig ut
även om lukten fortfarande satt kvar. Det som var bra däremot var att allt verkade helt, elsystemet
verkade fungera, motorerna startade och allt verkade bra. Enda problemet var att vattenpumparna
gick lite trögt. Precis innan skymningen bestämde sig Mark för att dyka i vatten och skrapa av lite
bös från botten där saltvattenintaget satt. Det hjäpte något och strax ploppade tre och en halv små
fiskar ur saltvattenkranen, bara en levde. Vi insåg tyvärr precis när vi skulle lamna lilla Mare att det
var nagot som droppade i kölsvinet. Vi kunde ganska snabbt konstatera att Mark råkat skrapa bort
en träplugg som satt i ett litet gammalt hål i skrovet. Sakta droppade vatten in i båten och det blev
inte bättre av att Mark pillade lite, vi sjönk långsamt. Men det finns bara två saker man kan göra när
man råkar på ett problem så som att man sjunker. Antingen kan man ignorera problemet eller så kan
man göra nått åt det. Vi valde att ignorera problemet och åkte in till aquarium cafe istället. Mare flöt
fortfarande när vi kom tillbaka.



Vi lämnade Tonga på måndagen den sjunde maj efter att ha spenderat hela förmiddagen med att
checka ut och bunkra det sista. Jag hade nästan glömt hur jobbigt det kan vara med myndigheter och
stämplar. Jag spenderade över en halv timme på både tullen och imigrationsmyndigheten med att
bara tyst stirra ut dom medan de muttrande och anklagande ämsom går igenom pappper och ömsom
granskar mig misstänkt. Jag har kommit på att det bästa sättet är att bara tyst stirra tillbaka på dom
och bläddra lite lojjt i min mapp med mycket papper med stämplar. Det funkade även denna gång.

Vår första segling till Vanuatu tog nio dagar. Vi hade väldigt varierande väder. Det första dygnet
blåste det bra och sedan hade vi några dygn med ganska mycket regn.
Ser ut som det blir regn snart...

Efter ca fyra dygn seglade vi förbi Fijis södra öar och vi kunde se land. Det känns alltid tryggt. Vi har en ny satellittelefon på båten den här resan och med den kan vi hämta färska väderfiler. Det känns tryggt. Vi hämtade lite väderfiler när vi närmae oss Fiji, vi tänkte att skulle det visa sig vara dåligt väder så kunde vi alltid tjuvankra någonstans och vänta på bättre väder. Men det visade sig inte behövas och det kanske var
lika bra, jag har hört att det inte alltid är så lyckat att befinna sig ilegalt i militärdiktaturer. Vi seglade
vidare till Vanuatu och efter nio dygn, bara någon timme efter solen gått upp så kunde vi ankra i Port
Resolution på ön Tanna i Vanuatu.

Port Resolution är en liten vik på ön Tanna i södra Vanuatu. Viken har fått sitt namn av James
Cook som var där med sitt skepp Resolution någongång på 1700-talet tror jag. Då var viken mycket
djupare och det var lätt att ta sig in. Området är dock väldigt geologiskt aktivt och landet har vid
ett antal jordbävningar höjts så mycket att nu kan endast mindre båtar gå in i viken vilken har
gjort den mycket populär bland seglare. Viken var jättefin.
Ankringsviken i Tanna

Runt om reste sig regnskogsbeklädda
berg och här och där steg små rökpelare upp från varma källor i berget. Längre in i viken paddlade
lokalbefolkningen runt i väldigt primitiva utkarvade små kanoter och fiskade. Människorna här
är melanesier och ser lite annorlunda ut från de polynesier vi träffat tidigare. En man som hette
Stanely kom snart ut i sin mycket primitiva utkarvade kanot och bjöd på bananer och förklarde lite
om omgivningen. Vi var varmt välkomna till hans by och på fredag kunde vi ta den lokala bussen till
staden för att träffa myndigheter, checka-in och ut och gå på marknaden. Två andra båtar låg oxå för
ankar i viken och de kom snart och hälsade. De verkade jättetrevliga, den ena båten var fransk och
den andra kanadensisk.

Vi stannade bara på Vanuatu och Port Resolution i tre dagar men det var riktigt fint. Det kändes
vilt. Vldare än de platser vi varit på innan. Byn där vi låg ankradde bestod av små hyddor gjorda av
blad och bambu.
Alla bor i palmbladshus

Människorna gick omkring med shorts och bar överkropp. Vägen var en lite lerväg
genom skogen och både här och var växte helt enorma träd. Jag och Mark tog en lång promend ena
dagen och tittade på den aktiva vulkanen på ön.

Vulkanen dundrar

Vi gick förbi flera små byar och en John Fraum By.
John Fraum är en Cargocult. Andra dagen kokade vi ägg i en varm källa på stranden och snorklade.
De var riktigt härligt att vara på revet igen.

Sista dagen tog jag ”bussen” vilket visade sig vara en pick-up till öns enda stad för att både checka-
in och checka-ut från Vanuatu. Vi fick tränga ihop oss ca femton personer på flaket av pick-upen. Det
spöregnade dagen till ära. Resan var lång, det tog över två timmar att åka dit. Vi fick stanna en gång
för punka och flera gånger körde bilen fast i leran på den dåliga vägen. En gång var vägen så dålig att
vi fick gå av och dra upp bilen med ett rep efter att några män tagit fram en stor hacka och jämnat till
vägen.

Inte så bra vägar...

När vi väl kom fram till staden Lenakel så visade det sig att immigrationstjänstemannen var på
sjukhus. Tullen var på plats och jag fick mitt clearingpapper till Australien vilket är det viktigaste
för oss, men några stämplar i passen fick vi inte. Jag försökte med alla trix, jag lämnade våra pass
till tulltjänstmannen och gick en promenad, tittade med hundögon och försökte se arg ut, inget
hjälpte. Jag fick helt enkelt ge upp och hoppas på att de inte skulle kolla så noga i passen i Australien.
Marknaden i Lenakel bestod mest av citrusfrukter, de hade inte mycket alls och jag insåg snart att vi
skulle få lägga vårt hopp till Marks fiskekunskaper på vägen till Australien om vi inte ville leva på bara
ris.

Vi lämnade ovilligt Port Resolution nästa förmiddag och satte segel mot Australien. Väderprognosen
hade lovat ganska mycket vind men ingen kuling eller så, dessutom hade vinden från aktern så vi
var inte direkt oroliga. Det skulle visa sig bli en riktigt jobbig överfart, en av de värsta vi haft. Det
blåste inte kuling men en hård bris i över en vecka och vågorna blev högre och högre. Mare sladdade
runt som en liten vante och när de över fyra meter stora dyningarna började bryta så var varken jag
eller Mark speciellt tuffa. Vi fick mycket använding för både vårt nya stormankarre och stormsegel.

Stormankarret som är en så kallad serial drough visade sig vara helt lysande. Beroende på hur mycket
det blåste kunde vi hala i ett antal koner bakom båten och på så sätt stabiliera henne så hon inte
slladdar ner för vågorna och lägger sig på sidan mot vågorna. Resan till Carirns tog tretton dagar och
vi var helt slut och så hungriga när vi kom fram. En kombination av konstant sjösjuka, små matföråd
och rädsla hade gjort att vi inte fått i oss mycket mat.

Tullen mötte upp oss i marinan när vi kom på morgonen. Australien är väldigt hårda på vad man
får och inte får ta in i landet. Inga grönsaker, smådjur, jord, smuts, myror eller nått är välkommet
och tullen har rykte om sig att vara riktigt jobbiga. Det var super trevliga, de gick igenom båten
lite halvhjärtat och efter en timme hade vi alla papper stämplade och dessutom var vi 330 dollar
fattigare. Vi gick direkt ut på stan för att få i oss lite mat. Det blev pizza och öl. Jag åt tills jag hade
riktigt ont i magen, det var så gott. Sedan satt vi en lång stund och bara stirrade på alla människor.

Vi har varit i Cairns exakt en vecka nu och vi har i stort sett bara varit ute och handlat och fixat med
båten. Vi har fått så mycket gjort och lilla Mare börjar så sakteligen se representabel ut igen (hur
representabel en över 40 år gammal plastbåt nu kan bli). Vi har gått runt hela Cairns och letat efter
skeppshandlar, byggvaruhus och måleriaffärer. Cairns är inte speciellt vackert och mycket platt. Hela
staden är byggd för att man ska ha bil med jättebreda vägar. Det sista vi gjorde nu var att bunkra
mat. Vi tänkte det skulle räcka med bara små kompletteringar fram till Sydafrika. Det blev två stora
kundvagnar fyllda upp till bredden, jag har aldrig handlat så mycket.

Nu börjar vi bli klara med det praktiska och på sondag räknar vi med att kunna lämna Cairns och ta
oss ut till Stora barriärrevet för lite snorkling och dykning. Det ser jag verkligen fram emot.
 
 
 

2012-07-17 Darwin, Australia. By Mark

Now we have sailed from Cairns to Darwin following the North West coastline of Australia. No crossing is the same but this one was unusual in many ways. First of all we sailed close to the coast, inside the barrier reef with lots of reefs and islands to watch out for. We sailed almost only during the days and anchored during the night. Normally in a passage we just sail sail sail but in the last months we have made many stops along the coast so it’s not so much passage making as normal "vacation sailing" and it’s been a welcome change indeed. We didn’t cover much distance but we did have a good time.

We left Cairns and sailed up the coast to Lizard Island where we relaxed a couple of days. We also made a day trip to the Cod Hole, an opening in the barrier reef famous for its many large Cods (a k a Giant grouper or Jew fish)

View of the anchorage on Lizard Island

We were expecting the cod hole to be full of commercial dive tour operators, sometimes there can be dozens of divers in the water there but we got lucky and got the whole place for ourselves. No sooner had we jumped in the water then a lot of big fish and 2 2meter long lemon sharks came over and said hi. No cods though. But after snorkeling for a while a large cod started to follow us around and almost let us touch him, probably used to being fed by humans and we found several other large cods hanging around.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Grumpy Cod

A good snorkel in all, I’m impressed with the animal life on the great barrier reef, nowhere in the world have I seen such abundance of large fish and colorful corall. Most of the reef is a national park and the Australians are really taking care of it so hopefully it will stay this way. All the laws and regulations sometimes make life complicated for sailors but it’s worth the trouble.

Me and Maria didn’t have a lot of experience of costal sailing is shallow waters but now we do. Its a huge difference from the deep osceans. The shallow water around Australia, normally around 20m deep and strong tides create difficult waves even in not so strong winds.

Spinnaker sailing along the barrier reef

We have jumped, bounced and rocked all over the place in the short steep sea that builds here. I’m much rather out in the deep sea in a gale then on 20m depth in 20 knots of wind, the deep sea don’t produce the almost hysterical waves of shallow water. One day for the first time ever I had to hand steered because the wind pilot (auto pilot) just couldn’t handle the waves and we would have been knocked on our side in no time. Another day the cockpit completely pooped (filled with water) when a rogue wave broke at exactly the wrong moment. We pooped before but never even close to this much water. We had currents sol strong we hardly moved forward for hours at a time or rushing along in 4 knots without any wind. Since we are close to the coast the wind have been much more unstable then we are used to and we had to change the sails often, something that almost never happens in the deep sea. Overall the sailing has been entertaining and seldom boring but costal sailing has many more dangers then the deep sea. If you are a decent costal sailor you have nothing to fear from the deep sea, sailing there is much simpler.

Anyway enough said about sailing, let me tell you more about the places we visited.

After Lizard Island we sailed to Lockhart River. We sailed up the river for half a day, only grounding twice, and anchored in a quiet bend around 50m wide. We didn’t see any crocodiles, fish or animal life at all, just lots of mangrove but in the morning there was absolutely no wind waves and seeing the sun rise above the steaming mangrove swamp was beautiful.

Sailing up Lockhart River

Next stop was Escape River and the pearl farmer Rusty and his wife

Rusty runs a pearl farm in the river mouth, almost at the northern end of Australia. The location is extremely isolated, you can only get there by boat or plane and the closest neighbors and half a day away. Despite this (or maybe because of) Rusty gave us a fantastic welcome and took the whole day of to show us the river and the pearl farm. He's a very friendly and talkative man and we enjoyed spending a day in the company of Crocodile Dundee...I mean Rusty.

After Rusty we stopped at the very most northern tip of Australia and looked at this humble sign.

The end of Australia, Cape York

What an anti-climax.

Next up it was time to cross the Gulf of Carpentaria (the big U at the top of Australia). We got lucky with the weather and had a week of some of the best sailing we ever had, light but steady winds, sunshine and no waves. I hope we have more days like that. At the very end of the week the wind blew up and we took emergency shelter in Oxley Islands. Not many people go there so we had the whole place to ourselves, well us and the billion of crocodiles that lived there. We saw only one but the beach was covered in their tracks.

Crocodile tracks on Oxley Island

After Oxley we put the pedal to the metal and sailed to Darwin, the sailing was sometimes rough in the steep seas and strong currents. Poor Maria really doesn’t like it when the current almost stops us in the water but she put on a brave face. Maria have gotten so much braver since we came back on the boat after 6 months in Spain, I’m so happy to see her enjoy herself and not be scared when there is no need to.

The last week we spent in Darwin fixing the many small problems all boats have and bunkering. I think we have supplies enough now to last us to South Africa where we should be in 14 weeks or so. We also took 3 days, rented a car and went into the Cacadu national park together with Ivan and Josefin from Kuheli. We saw a lot of interesting aboriginal paintings, crocodiles and kangaroos and were almost eaten alive by the mosquitoes and roasted by the hot sun.

Termite mound in Cacadu national park

Camping on land is fun but a boat is so much more comfortable. 

When I lived in Ireland I met several Irish people how really disliked Australia but I could never get a clear answer why. After spending a month and a half here I can see why. Australians, as all people, are a mix of the good and the bad only here there seems to be far more "bad" than in almost any other place I have been. I have been called Cock-sucker, Bloody idiot, Gay and Idiot by various people during the visit. Many people here are very nice but many are unbelievably rude and seem to have political views more suitable in Germany 1939. Maybe the legacy of being a nation founded by convicts still echoes.

The nature of Australia is fantastic but deadly, the water is full of crocodiles and it’s impossible to swim almost everywhere we have sailed. If the crocodiles doesn’t get you there are deadly jelly fish swimming alongside of man eating sharks and all kinds of poisonous sea creatures. On land poisonous snakes and insects fight for supremacy and somewhere is the middle people still survive and enjoy the outdoors. Tons of people are fishing everywhere and the roads are full of campers and 4wd on outback trips. Australia is a great outdoor nation but you have to be careful. Such a difference from Sweden where you at the worst can get a mosquito bite. The fishing here have been absolutely fantastic maybe the best I ever had, lots of big mackerels and tunas. The highlight was this (50kg or so) Back Marlin a.k.a Swordfish that we of course released alive after a few photos. Snorkeling and spear fishing have been almost non-existent due to murky waters and the constant Crocodile threat.

Black Marlin

Tomorrow we are sailing 1400nm or two weeks to Christmas Island to meet Santa. Actually it turns out he doesn’t live there but they have an enormous Phosphate mine (its fossilized bird-shit) and a huge problem with refugees from Indonesia so it’s bound to be an interesting experience and I’m looking forward to the Indian Ocean that we will be entering now.

 

2012-07-09 Darwin Australia, By Maria

Vi är framme i Darwin efter en väldigt ovanlig seglats. Vi har seglat inomskärs och för det mesta bara dagsseglat hela vägen från Cairns till Darwin. Det är sällan vi gör det, men jag måste säga att jag gillar det. Första benet från Cairns till Cape York gick innanför Stora Barriärrevet. Efter Cape York som är Australiens nordligaste topp svängde vi väster ut över Gulf of Carpenteria och vidare in i Australiens Northen Territory mot Darwin.

 

Lizard Island
 

Ett av våra första stopp efter Cairns var Lizard Island som är en mycket känd ö i seglarkretsar. Captain Cook landsteg på Lizard Island när virrat bort sig innanför barriärrevet på en av sina världsomseglingar. Det var helt livsfarligt för Cook att försöka navigera bland alla farliga rev på insidan av barriärrevet. Cook vandrade desperat upp på Lizard island högsta punkt och spanade ut över revet. Han hittade faktiskt en öppning i revet ett antal sjömil bort och kunde ta sig ut den vägen. Vi vandrade självklart upp på berget vi oxå i Cooks fotspår. Det var en helt otrolig utsikt från toppen. Cook var oxå den som döpte Lizard Island till just Lizard island. Det gjorde han pågrund av alla stora ödlor han såg på ön. Ödlorna lever fortfarande på ön och vi såg flera stycken på vår vandring upp till Cooks utsiktspunkt.

Ödlorna som gett Lizard I

På Lizard island ligger oxå en känd marinbiologisk forkningsstation som vi självklart passade på att besöka. Vi stannade på ön i tre eller fyra dagar och spenderade mesta delen av tiden att snorkla, promenera och umgås med vänner. På ön fanns en gammal pump där vi tvättade våra kläder och tog en uppfriskande sötvattendusch.

En dag på Lizard island bestämde vi oss för att ta med Ivan och Josefin på en dagsutflykt med Mare. Vi åkte så fort solen gått upp tog vi Mare mot det yttre revet och den välkända dykplatsen The Codhole. Vi diskuterade länge på vägen ut hur detta hål skulle se ut men när vi kom fram visade det sig att det mer var en revkant än ett hål, lite falsk marknadsföring. Dessutom diskuterade vi länge och livligt var exakt detta Codhole låg. Det var utmärkt på kartan men inte riktigt där vi trodde det skulle ligga. Desto närmare platsen vi kom desto livligare blev diskutionen. När vi väl var där så visade det sig att det låg exakt där det skulle ligga.

Codhole är känt för sina stora Giant Grouper som dessutom är ganska tama, de är vana att bli matade av dykbåtarna. Det är inte så djupt så vi snorklade. Så fort vi hoppade i vattnet kom två väldigt nyfikna lemonsharks fram till oss. Det var lite läskigt men de höll sig på några meters avstånd. Snart kom även en ganska stor Giant grouper fram till oss. Om man var riktigt snabb kunde man dyka ner och få tag i stjärtfenan precis när han simma iväg. Vår vän följde sedan med oss hela dykturen.  Vi såg även en riktigt stor Giant Grouper, över en meter lång, fler hajar och massa annan fisk. Det var superfint.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Maria och en "cod"
 

Efter Lizard island dagseglade längs Australiens kust. Jag visste att det skulle vara öde men jag hade ingen aning om hur öde det faktiskt skulle vara. Det fanns inte ett hus eller nått mänskligt någonstans. Då och då såg man någon seglare och ibland en räktrålare men det var verkligen allt. Desto längre norr ut vi tog oss desto därmare kusten kom vi. Vattnet blev grumligare och faran för krokodiler blev mer och mer verklig. Vi kunde inte längre bada och vi fick vara väldigt försiktiga när vi åkte dinge. På nätterna stannade vi ofta vid olika sandöar där vi promenerade och plockade snäckor.

Efter några dagar kom vi fram till Lockhart River. Vi bestämde oss för att göra en liten expedition upp i floden. På högvatten en morgon gick vi försiktigt över sandbanken som gick rakt över flodöppningen med Kuheli i bakvattnet. Flodbankarna var täkta av tät mangrove och vi spanade in i buskaget efter krokodiler. VI kom ett par sjömil upp i floden men tillslut gick vi på grund och vi fick vända. På väg upp i nästa flodarm gick vi på grund igen men tillslut band vi ihop oss med Kuheli och ankradde mitt i mangroven i helt platt vatten. Det var jättefint. Vi satt hela eftermiddagen och metade, spanade och lyssnade på djungelns ljud.’

Mare i Lockhart River

Inte långt från Lockhart River låg det lilla samhället Portland Road, första samhället vi sett sedan vi lämnade Cairns. Ja, det var inte direkt stort, det bestod av tio hus, några Land Rovers och ett cafe som tyvärr var stängt när vi var där, men det var trevligt att gå en promenad och titta på stora termitstackar.

Nästa stopp blev Escape River där vi firade min födelsedag tillsammans med pärlfarmarna Bron och Rusty. Vi såg våra första krokodiler, de var inte så stora men det var iallafall krokodiler. <bron och Rusty drev sin pärlfarm själva och bodde där, mitt ute i vildmarken. De körde oss på sin fyrhjuling till en lång sandstrand där vi promenerade och klättrade på de röda klipporna som är så karakteristiska för Australien. De bjöd oss på lunch, Sausagesissels, en riktigt australiensisk klassiker enligt dom själva. Det var korv som man la på en bit vitt bröd med ketchup. Det var ingen enorm smakupplevelse men det var gott.

Nästa stopp på vår resa blev Cape York, Australiens nordligaste punkt. Kuheli firade att de kommit fram till denna milstolpe med att gå på grund. Vi var lite mer sansade och gick bara ut på capen och lät oss bli fotade med den mycket tråkiga rektangulära skylten som informerade oss om att vi nått Australiens nordligaste punkt. Vi var riktigt förvånade av att se så mycket människor där, efter att knappt sett en annan levande själ på två veckor. Det anses uppenbarligen som ett stort äventyr att bila upp till Cape York.

Cape York

Efter Cape York var det dax för oss att slänga oss ut i Gulf of Carpenteria en resa som skulle ta ca fyra dagar, och ta oss över till Cape Wessel  och sedan vidare till Croker island, tre dagar bort. Den här sträckan är ökänd för starka vindar och väldigt jobbiga vågor. Havet här blir aldrig djupare än ca 50 meter och ofta är det inte mer än 10-20 meter, det gör att vågorna kan bli mycket höga och branta. Vi hade iallafall supertur. Vi hade svag jämn vind och ett spegelblankt hav nästan hela vägen till Croker island, det var bara sista dagen det blåste upp och blev lite jobbigt. En morgon kom ett stort gäng pilotvalar och gjorde oss sällskap en bit. De lekte under fören på Mare och hoppade bredvid oss. Det var så kul att se. De ser ut lite stora delfiner men man känner lätt igen dom på deras mycket karakteristiska trubbiga nosar.

Pilotvalar

Efter en månad längs Australiens kust flög vi in i Fannie Bay utanför Darwin med det ingående tidvattnet. Sista biten tävlade vi med solen som försvann under horisonten bara en minut efter vi slängt ankarret i vattnet. Fannie Bay är en mycket långgrund vik och vi är ankradde ganska långt från land. Men än så länge har det varit en väldigt lugn ankarplats med utsikt över Darwins vackra skyline. Längst in i viken ligger en trevlig Yachtclub där man kan bli temporär medlem för tio dollar. Då får man tilllång till, vatten, duschar och tvättmaskin, så skönt.

Som vanligt så är det full fart när vi är i land. Mare ska göras klar för indiska ocean, vi ska bunkra och alla seglarvänner ska hälsas på. Ibland är det svårt att vara effektiv när man bara träffar nya vänner hela tiden, men det är samtidigt väldigt trevligt. Darwin känns som en trevlig men ganska ful stad det vi sett så här långt men jag tror de fina ställena ligger utanför staden. Imorgon ska vi ta en paus från allt bunkrande och fixande och åka ut i vildmarken, det ska bli spännande.

 2012-07-17 Darwin Australia, By Maria

Imorgon åker vi vidare, vi lämnar Darwin och sätter segel mot Christmas Island. Denna ö tillhör Australien så vi kommer inte lämna landet. Trotts detta måste vi träffa tullen imorgon, Australien är väldigt krångligt byråkratiskt, lite som ett u-land.

För några dagar sedan tog jag och Mark en liten semester från Mare och hyrde en bil för att se lite av Australiens vildmark. Efter mycket velande följde även Kuheli med och vi åkte på en tre dagars roadtrip till Kakadu nationalpark. Ivan körde vilket både jag och Mark var mycket tacksamma för, vi hatar båda två att köra bil.

Halva första dagen av vår roadtrip gick åt att köra till parken. Det var roligt att åka på de långa raka australiensiska vägarna. Då och då åkte vi förbi ett av alla australiens kända roadtrains. De är så stora, långa långtradare med upp till fyra vagnar bakom sig. Vårt förta mål väl framme i parken var att se en krokodil. Vi stannade vid flera floder men de gjorde oss alla besvikna, inte en enda krokodil. Vi fick istället konsentrera oss på Aborginkonst och våtlandskap. Vi åkte till en del av parken som är känd för sina fina klippmålningar. De var verkligen imponerande att titta på de fina gamla målningarna. Det har bott människor där i 50 000 år, helt otroligt, sverige var ju täkt med is bara 10 000 år sedan. Människorna här har verkligen historia, de är en del av ekosystemet. Vi gick upp på en klippa och tittade på den otroliga utsikten över det platta landskapet nedanför. Varje år under våtperioden försvinner stora delar av landskapet under vatten.

Mark och jag i Kakadu

Efter grottmålningarna gjorde vi ett sista krokodilförsök. Vi åkte ner till en närliggande flod och där hade vi tur. Säkert tio stora krokodiler gled långsamt fram och tillbaka i vattnet i jakt på fisk. Vi stod länge och tittade på dom innan vi mycket nöjda med dagen tog oss till campingen.

Krokodiler

På kvällen satte vi upp våra tält och gick ut i skogen och letade upp lite ved. Så fort solen gick ner kom myggen. Det var så mycket mygg att man hade trott man var i Norrland om det bara inte varit 30 grader varmt. Det blev en tidig kväll bara för att komma ifrån myggen. Nästa dag hde jag flera hundra myggbett bara på benen. Jag förbannar dom generna jag fått som gör att myggorna älskar mig.

Dag två började med att en kängru hoppade ut på vägen framför bilen. Vi blev mycket nöjda. Bara någon kilometer längre fram sprang en grupp vildhästar framför bilen oxå. Sedan blev det  en Aborginutställning och fler grottmålningar. Inne i buskarna stod ännu en liten kängru och granskade oss. Dom är så söta, de ser inte riktigt ut som något annat djur. Mitt på dagen blev det supervarmt, 34 grader i skuggan. Vi gick en långpromenad i den gassande solen och svetten bara rann om oss. Till slut kom vi fram till en liten flod i ett skogsparti. Vi diskuterrade en stund om vi skulle trottsa krokodilerna och hoppa i, vi såg botten och det var klart vatten. Jag tog mod till mig och gjorde det. Det var så skönt. Snart kom även Ivan och Mark och gjorde mig sällskap.

Den nya campingen var betydligt bättre än den första. Det var inte alls så många mygg och vi hade en mycket trevlig kväll bestående av pinnbröd, korv, UNO och vin.  

Vi avslutade vår tid i Kakadu med att åka på världens jobbigaste grusväg i en timme fram till ett vattenfall. Vi hade läst att man kanske kunde bada där. Väl framme vandrade vi först upp till toppen av vattenfallet, det var varmt. Väl där uppe insåg vi att det var värt mödan. Det låg ett antal superfina pooler mellan små klippfomationer och vattenfall. Vi hoppade i och bara njöt. Man kunde ta sig fram mellan poolerna till kanten där vattnet störtade ner för berget rakt ner i poolen nedanför 70 meter längre ner.

Väl tillbaka i Darwin har vi stressat på som vanligt. Vi har försökt få allt klart för vår resa över Indiska oceanen. Den här gången ska vi ha mycket god mat har vi tänkt så vi har fyllt hela båten med all mat man kan tänka sig som inte behöver vara i kylen. Det är lite v en konstform att packa ner så mycket som möjligt i en liten båt.

 

 2012-08-27 Cocos Keeling Australia, By Maria

Nu äntligen är vi i Indiska oceanen, det känns frächt med ett nytt världshav. Trotts många dagar till avs har vi inte lämnat Ausraliskt territorium än, men jag måste säga det känns inte som Australien än. Just nu är vi alltså på Cocos Keeling, en liten korallatoll en bit ut i Indiska oceanen. Det är ett riktigt paradis här, men innan jag berättar om hur vi har det här ska jag berätta om vägen hit.

Vi lämnade Darwin och seglade ca fyra dagar i det grunda innanhav som har varit så typiskt för Torres strait. Det är så skumpigt men som vanligt hade vi tur med vinden och det gick bra. Precis innan Indiska Oceanen tog vid låg en liten obebodd atoll som hette Ashmore reef. Vi stannade där. Ashmore reef är ett väldigt populärt stopp bland indonesiska flyktingar vilket har gjort att en stor Australiensisk tullkryssare bor permanent i atollen. När vi närmade oss atollen ropade vi upp tullkryssaren och de snälla tullarna erbjöd sig att lotsa in oss i atollen. Det var nog tur att de gjorde det för det var riktigt många korallhuvuden på väg in till ankringen. Ashmore reef är ett stort naturreservat och helt obebott. Vi var där i två nätter och passade på att kitesurfa, snorkla och umgås lite med de trevliga tullarna innan vi slängde oss ut i indiska oceanen.

Nästa stopp blev Christmas island ca 1000 sjömil från Ashmore reef. Resan dit gick väldigt fort. Vi hade bra vind och vågorna i ryggen och Mare bara susade fram. Resan tog inte mer än åtta dagar.

Vi kom självklart fram till Christmas island på natten så vi fick bromsa. Jag satt uppe halva natten och tittade på några konstiga lanternor och funderade på om det var ett superstort fraktfartyg eller en fyr som inte fanns med på sjökortet. När vi kom närmare kunde vi konstatera att det var flygplatsen på ön. Christmas island är ett upphöjt korallrev och har lite samma karaktär som Niue. På ön växer tät regnskog på sluttningarna och överallt ser man häckande sjöfåglar. Det finns en industri på ön och det är en stor fosfatgruva. Gruvan dominerar hela ön och varje dag som vi var där kom en stor fraktbåt och hämtade fosfat. Vår båt täcktes av ett fint lager gult fosfatdamm när vi låg på ankringen. När vi kom till ön låg våra kära norska vänner där. Det blev ett kärt återseende av May-linn och Espen på båten Maggie. Christmas island är mest kännt för alla sina krabbor. Det finns en speciell sorts röd krabba som lever på än och man kunde se dom överallt i regnskogen. De var riktigt söta. En gång per år vandrar alla krabbor samtidigt ner till havet för att lägga ägg. Det lär vara miljontals krabbor överallt och de får stänga många vägar bara för krabborna. Förutom de röda krabborna finns det oxå stor cocoskrabbor på ön. Jag och Mark hittade en som måste ha vägt över fem kilo. Det är den största krabban jag någonsin sett. Jag fick hålla Mark tillbaka för han inte skulle äta upp den, de är nämligen fridlysta och de är väldigt höga böter om man skulle döda en. Mark fick nöja sig med att peta på krabban.

En av Christmas islands välkända krabbor.

Utsikt över ankarviken på Christmas Island.

Vi spenderade fem dagar på Christmas island. Vi passade på att snorkla och dyka, klättra i två grottor, gå på utebio och såklart umgår med våra vänner. Den ena grottan var minst femtio meter djup och det var riktigt läskigt att klättra ner för alla stegar i det totala mörkret. Dyka gjorde vi från båten. Strax utanför vår ankring stupade öns korallvägg rakt ner till 300 meters djup. Det pirrade lite i magen när vi dök längs korallväggen. Vi såg både hummer och sköldpaddor både när vi snorklade och dök.

En av de grottor vi besökte.

Från Christmas island var det inte mer än 500 nm till Cocos Keeling. Seglatsen dit gick rekordsnbbt. Första dygnet seglade vi hela 165 nm, så fort har vi aldrig seglat tidigare.

Cocos Keeling är en korallatoll med tukost vatten innanför små öar täckta av kokospalmer. Vi ankradde tillsammans med nio andra båtar utanför ön Direction island. Tanken var egentligen inte att vi skulle stanna så länge på Cocos keeling men det har varit så himla fint och trevligt här att vi har varit kvar i två och en halv vecka. Vi har träffat massa trevliga seglare och grillat på stranden tillsammans nästan varje kväll. Förutom grillning så är atollen perfekt för kitesurfing och jag och Mark har varit ute nästan varje dag. Det går bättre och bättre men våra gamla kitar går sönder hela tiden och vi spenderar väldigt mycket tid med att laga dom. Snorklingen i atollen har varit helt otrolig. Vi har snorklat med mantor, stora fiskar och delfiner. Delfinerna var helt otroliga. Jag var själv i vattnet en eftermiddag tillsammans med fyra stycken supersöta flasknosdelfiner som simmade runt mig. Det var en helt otrolig upplevelse. Jag önskar att jag hade tid att skriva mer om Cocos Keeling men jag måste med en färja tillbaka till båten.

Utsikt över ankarplatsen vid Direction Island

Sandslottsbygge på Prison Island.

Nu ska vi vidare mot Chagos, det kommer ta ca två veckor att segla dit. Chagos är helt obebott och det ska bli riktigt spännande att komma dit. Tyvärr kommer vi inte ha nått internet där utan nästa gång vi kan skriva om vår resa blir nog på Madagaskar om ca sex veckor tidigast.


2012-08-28 Cocos Keeling Islands, Australia. By Mark

Since Leaving Darwin almost 2 months ago we have spent our time sailing and visiting 3 islands belong to Australia. We are now at the start of the Indian Ocean. Ahead of us lies 4 weeks on sailing and 2 weeks in the one of the last uninhabited coral atoll archipelagos, Chagos. But lets get back to what happened since we left Darwin and the Australian mainland. Unfortunately internet here is 12 AUD (=9 euros) per hour.

First we sailed 4 days to Ashmore reef west of Darwin. Its 3 very small sandy islands in the middle of nowhere. The biggest island have 3 coconut trees, that’s how small it was. The reef is uninhabited but Australian Customs keeps a strong presens since a lot of refugees end up on the reef. When we arrived no less then 4 warship and patrol crafts where moored there. The customs people where extremely friendly and helpful guiding us into the anchorage and delivering cold drinks when we were kite surfing on the beach. I have had worse service in luxury hotels. Australian people keeps surprising me. The next day an Indonesian fishing vessel Sailed into the anchorage, they had crossed a couple of hundred miles of water using only sails to fish the atoll. Brave fishermen.

 

An early christmas greeting from Ashmore Reefs beach

After spending only 2 days in Ashmoore reef we set sail for Christmas island and arrived after 8 fast days. The wind and current was in our favor and it was a nice crossing, the only problem was the large number of Indonesian fishing vessels everywhere. Twice I looked up from reading a book only to look into the smiling faces of fishermen less then 100m away.

Probably due to all the fishing boats the fishing was bad, I only caught a 5kg blue marlin.

 

Christmas Island was a special place in many ways. The Island is the tip of a very steep mountain and in most places it’s a kilometer deep 100m from land. The anchorage was small and close to shore. Normally there are mooring buoys to attach our boat to so we don’t have to use the anchor. The anchor is very damaging to the corral in the anchorage and it’s a popular diving site. The harbor master still made us pay 5 AUD a day for the non-existing moorings. When we pointed this out he said we had to pay because we destroyed the corral. Maria explained we destroyed the corral with our anchor only because he hadn’t put the mooring in the water but he didn’t listen to reason. Anyway except for him Christmas island was populated by 1500 of the nicest people we met, one guy insisted we borrow his apartment for free while we were there, we had only know him for 5min. Imagen that happen where you live.

The Anchorage on Christmas island

The rugged terrain of Christmas island


The island have an unusual ecology where no worms exist and almost all plant matter is decomposed by crabs. The forest floor was FULL of the, about  10-15 cm across and very red. 

Red crab and foot...


What was even stranger was the many enormous coconut crabs. The are a species of land living hermit crabs that don’t use a shell to protect their hindquarters, they are just huge and tough instead. Living for a hundred years with a weight of 4kg they are the size of badgers and open coconuts with their enormous claws.

Mark tries to shake hands with a coconut crab

We also found the time to explore some of the many caves on the island
A deep cave where we had to descend a 100 meters on 5 ladders to reach the bottom.

A small cave connected to the sea

Except for the crabs Christmas island is most famous as a refuge station. Refuges from all over the Indian ocean cross it in small, badly maintained fishing boats to seek asylum in Australia. For many Christmas island is the first official post of Australia they reach so in addition to the 1500 Australians living on the island they also have a refugee camp with twice that number. The refugees seems to be treated well by the Australian Customs but the unfairness of the world was clearly illustrated once day when we were having lunch on the beach in our swimwear and yet another boatload of refugees arrived under close Customs watch and were escorted by guards to the refugee camp.

The food in my mouth tasted bitter after that. Poor people, I hope the find a better life here.

 

After 5 days in Christmas Island we sailed for 4 days to Cocos Keeling Island. Once again the wind and the waves were in our favor and we logged amazing 165 miles in 24h in our 45years old Albin Vega. Not a world record but close. One night we crossed a busy shipping lane and had to contact a Russian tanker that was on a collision course. They were very polite and changed course, most crews of freight ships and tankers we talk to are very friendly and helpful.

After spending two weeks in Cocos Keeling Islands we are leaving it and therefore the most western island of Australia tomorrow.

Pretending to relax on a coconut palm, its infact very rough and uncomfortable

 It had been a fantastic time, we have kite surfed every morning, spear fished every afternoon and barbequed every evening with the 12 other boats here in the anchorage. More or less.

BBQ in the evening, a very social affair

 So much or our stuff is old and worn and we had to spend a lot of time repairing it. The bottom of the dinghy fell out for the third time and in anger I riveted it instead of using glue. There, I fixed it! The carburetor of the dinghies outboard got dirt in it 4 times and had to be opened up and cleaned.

Emergency repairs on the dinghys engine

 My kite broke down EVERY time I used it and for every minute I kite surfed I spend 2 gluing it back together. It’s just too old now, a kite is a marvel of modern engineering but the lifespan is short. We are talking about new kite for Christmas that we will spend in Cape Town in South Africa (come and visit us!).

 

Our favorite island for kitesurfing. 

The water here is teeming with large fish and lobsters, yesterday with the help of a friend we caught enough fish and lobsters to cook and feed the crews of 8 boats. A good goodbye party to our many newfound friends that we will see again in south Africa. But now we will be out of touch with reality for 6 weeks sailing to Chagos and then Madagascar. In Madagascar there is internet so we will blog again when we are there.

Say "AHHHHHH"

 

Lobsters for dinner

We are also leaving Australia after 3 months there. Its been some of the best fishing and snorkeling waters I have seen. We have met some the nicest people ever but also some of the rudest. Parts have been very civilized and other part wild and dangerous. Australia is a huge place and got much to offer.

Enjoy the summer, we miss you all!

YIHAAAAAA!!!

 

 

 

 



Comments