(B)Log‎ > ‎

2013-04 and onwards

The Route. Joa Pesso (Brazil)-Sweden

2013-04-01 Tobago, By Mark

Before I started sailing I read all the blogs i could find about it and lot of books too. Most people who described their journey tend to write tons of stuff about the smallest, most insignificant event in the beginning of the journey but as they progress they write less and less about insignificant things and not even so much about major events. I guess the reason for this is because in the beginning of a journey everything seems new and exiting but after a couple of years their skin thickens and only the most major events gets written down. Consequently most blogs and books tend to spend most of the pages on the first part of the trip and we are no different. Now things happens that I could have written pages about before but at present the event don't seems so interesting or unusual as before. Like I said in older pages of the blog, we are getting SOOOO blase´ about most things. 

That being said I still enjoy a good rant every now and then :D

Back to what happend on the journey since last time.

My last post was from the middle of South Africa, Mossel Bay. After that we had a short sail over to Simons Town. Everything went well (which is more or less a first on this dreaded coast) except for one scary experience. As we approached the harbor at night the wind picked up a bit and we sailed fast. About 300 from land out of the darkness suddenly looms a massive buoy 5 meter to port. For some reason they had put a massive marker in the middle of the channel that's not lit at night, thus creating a dangerous obstacle where there was none before. Its like putting a speed bump on the highway with no warning. Good work, NOT. 
Simon Town was lovely but we ony spent 24h there since we were already late for Cape Town. At lest we saw some penguins, the first wild one I have ever seen. 
Penguins in South Africa

The next day we sailed past the Cape of Good Hope in a dead calm and moored in the Water From Marina in Cape Town. The marina is right in the city center and very nice noisy and argumentative sea lions everywhere. The marina manager seems to have a touch of manic-depressive schizophrenia and was incredibly rude to Maria and super nice to me the next day. Poor guy. We only had a few days in Capetown so we climbed the tale top mountain and did some shopping, most notably 2 new kite-surfing kits that cost more then new sails would have. Now we were finally ready for the legendary good kitesurfing in Brazil. South Africa have great kite-surfing too if you like storms and freezing water but we gave it a pass.
Cape Town from the tp of the Table Top Mountain

Finally around the 10 of January 2013 we were ready to cross the Atlantic over to Brazil with a halfway stop on the isolated island of St Helena. The first two days were rough with too much wind but after that we had  the best kind of sailing. Light and steady winds from the stern took us the last 14days up to St Helena. Absolutely lovely conditions, the south Atlantic is the most peaceful  steady, safe and event less sailing we had. The only downside was an almost complete lack of fish except for a few Doradoes with a lot of nasty intestine parasites. Poos fish to have parasites wriggling around in its flesh. Later in Brazil all the sailors I talked to had seen the same problem with the fish, they are all infected with parasites here. Some one had contacted some English wildlife preservation agency to report the poor state of the fish but they were only interested in the whales and turtles.

Anyway after a great crossing, one of the best, we arrived in St Helena. Its a small rocky island right between South Africa and Brazil. Mostly its famous as the place where Napoleon Bonaparte was imprisoned and died. Napoleon is said to have been sad when he first saw the island and it does look where bleak, grave and dangerous from the coast.
The first view Napoleon and us got of St Helena

We had heard a lot of warnings about bad anchorages and such a big swell on shore that it would be impossible to get ashore but we were lucky and had perfect conditions. Except for the sharks. The anchorage was over run with horny whale sharks.They come to breed for a few days each year and apparently it peaked as we were sailing in. First we almost hit one of the beast with the boat and when we where driving in the dinghy we actually had a small collision with one of these massive beast, the largest fish in the world! Luckily it hardly noticed us clipping is dorsal fin but I almost had to change my pants after almost driving into its 2 meter wide mouth. Some christian scholars have speculated that Jona (as in Jona and the whale-fish) was swallowed by one of these gentle creatures and not a "normal" whale. He would definitively fit in the mouth anyway.

We spent four lovely days exploring the sights like Napoleons house/prison.
The house where Napoleon spend his last days.

...and Jacobs ladder, an unusually long staircase connecting the lower and the upper part of the main settlement. 
Jacobs ladder and the main settlement

The St Helenians or "Saints" as they are called were a wild mix of European, African and Asian settlers. Ad to that a few hundred years of inbreeding and you have the most gentle and friendly people I have met. It was like a commercial for racial diversity and how we all can get along despite our differences  (also marrying your sisters seems to help :D) I wish we could have stayed longer and given a chance I would like to come back. They are just building their first airport so in a few years anyone can go there. At the moment the only way to get there is with the last remaining British mail-ship that leave from South Africa. 

From St Helena we had about two weeks of sailing to Brazil The trip was completely uneventful except for two things. 
One day a Marlin (swordfish) so big i got scared bit the hook. The fish could have been around 500kg. 4-5 meters long. My initial reaction was that I should cut the line as soon as possible because it was no way we could get a fish like that onboard  more likely he would sink us. Luckily after stripping a couple of hundred meters of line from the spool and straightening a massive high-quality hook he got away. Probably as relived as I was.

The second thing was on Valentine's day in the middle of the Atlantic  I asked Maria to come and look at the sunset from the foredeck with me and there on my knees with the setting sun in my back and hundreds of miles from land i proposed to Maria. I had to hold on with one hand to not fall overboard but luckily she said yes. Hopefully we will get married the summer of 2014.
Sunset in the South Atlantic

After a fantastic crossing we arrived in Joao Pessoa in which is the most easterly town of Brazil and in fact of all of America. There we anchored a couple of miles up a river outside a small marina manly populated by french cruisers. The kite-surfing here is very good and we spend most of two weeks on the beach doing that. Joao Pessoa itself is not much to see but the Brazilians are very friendly and helpful and the local specialty BBQ (essentially a large buffet  with some grilled meat) is cheap and plentiful  The city is also one of the safer places is Brazil and no one was robbed. Our friends on Capado were robbed in another city within the first hour the stepped ashore and Poor Carol, a retired french solo sailor, was thrown to the ground and had his pants so violently ripped off the split in two. The robbers split too and the poor old man had to walk home n two separate pant legs. 
Kites on the beach in Brazil

After two weeks full of kite-surfing and BBQs we set sail for French Guyana and Devils Island
Devils Island or Isle Salut is where the book and later the movie Papillon is set. Isle Salut is an old french penal colony. France closed it after WWII maybe after American diplomats called it a french concentration camp. The mortality rate was certainly the same with 80% of prisoners dying from exotic deceases and general abuse. Despite the islands grim history its was a beautiful little lace, full of palm trees, monkeys and some weird animal that looked like the offspring of a guinea pig and rabbit. 
Offspring of a guinea pig and rabbit?

Friendly and cute ape. The monkey is also nice... 

We also visited a town on the mainland, Kouro, where the french space-rocket Arian is launched. The town was very lifeless and might live only on french aid money so we only stayed a few days. Leaving Kouru was not easy. We had to tack up a 5nm long and 60m wide channel with a wicked side current constantly trying to pull us up on the reefs on the side of the canal but after many many tack we finally made it out. Normally boats just drive out under engine but our small out-boarder couldn't cope with the rough conditions so we had to sail. 

Next stop was a short, 5 days sail up to Tobago and a very special event.
After 2 years and a 3 months we were finally back to Tobago again and with that we
COMPLETED OUR CIRCUMNAVIGATION! Now its just the small matter of sailing back to Sweden where we should arrive in Gothenburg in September 2013. We will of course continue to blog until we are home.
Our route so far, the map is a small laminated one we keep a a wall in the boat. 
In Tobago we celebrated by watching the annual goat races. A man runs as fast as he can with a goat on a leash, a bit like a 100m dash but a lot more...goaty.
Goat race in Tobago.

After 10 days in Tobago we sailed for a day down to Chaguramas in Trinidad to fix up the boat for all the guest we are expecting in the carribean. Chaguramas is populated by maybe a 1000 yachts from all over the world. Most just seems to stay here and play bridge and look at us like we are crazy who actually sail our boat. Different stroke for different folks I guess but it sad to see all the fantastic boats that are never used for sailing. 

2013-06-01 St Barths, by Mark Lagerstrom

Since my last post we have sailed thru the Caribbean and made short landfalls on many islands. We have also had different guest onboard for almost 6 weeks. Marias two friends, Marias parents and last but not least my father, sister and her boyfriend.  Both me and Maria were concerned if it would be enjoyable to have visitors for such long time but it turned out great! Read more about it below.

Trinidad, Grenada and the Grenadines

After almost 2.5 years we came back to Chaguramas in Trinidad, I had promised myself to not go back to that hell-hole but we needed to pick up Marias friends from the airport there and polish up the boat a bit so our friends wouldn't think we are complete slobs. After a complete repaint of the interior, the third in three years, and a lot of cleaning she once again was fit for humans. A small boat gets dirty quick but its also quick to clean. Anna and Helena turned out to be very easy going and friendly. 

Maria, Helena and Anna

We quickly set sail up to Grenade, a 24h sail. Anna took quite well to the sea but poor Helena got really seasick and spend the night hanging over the rail feeding the fish. The “funnest” part of our stay in Grenade was the Russian yacht next to us that was crewed by 3 lads covered in Russian gang and prison tattoos. Their reason for sailing were vague and their next destination even vaguer.  I don’t think they were sailing for pleasure but who knows. One of the Russians had rented a car the day before and then wrapped it around a tree when he was very drunk, oh did I mention hes driving license wasn't valid? The hospital patched up the poor guy who was so concussed he couldn't remember his name and the captain bribed the rental car company to not cause a scene. Those guys seemed insane but very friendly. Their 2 Bulgarian friends were even worse. One was a deluded compulsive liar (a bad one) who was in his own way quite funny but I never dared to laugh in his face. His friend was even better, a textbook example of a midlife crisis: He had just turned 40 and a month ago run away from wife, children, house and work to go sailing instead.  So 3 criminal Russian and 2 insane Bulgarians made for entertaining boat neighbors. Somewhat relived we left them and Grenada behind us and sailed north a couple of hours to Tobago Keys. There we snorkeled and explored the islands. Throughout this time I enjoyed sailing with 3 girls. Girls are somewhat rare in the sailing community and many guys looked longingly at me in the cockpit smoking a fat cigar and enjoying a beer while the girls talked and laughed. (I never smoke cigars but in that setting it was just perfect, I felt like a millionaire on a super yacht. ) After 2 weeks Anna and Helena went home and Me and Maria continued north.

Mark enjoys the female crew


In Martinique we met Marias parent Lena and Kenneth. They stayed in a hotel most of two weeks but the last 3 days they stayed onboard and could enjoy all the comforts there. Luckily they are tough people and didn’t complain. Kenneth even went night snorkeling to hunt for lobsters with me but no luck. 

Marias parents Kenneth and Lena

We sailed along the coast of the island and had many lovely dinners together.  We also met 2 cool Swedish brothers who also sailed an Albin Vega (same boat as us). We exchanged experiences of the boat and the best way to land big fish on it. They even gave us a new genoa for Mare, that was probably the most valuable thing we got on the trip and those guys had even less money than us. Thank you so much! After 2 weeks in Martinique with Lena and Kenneth they flew back home and we left for Guadalupe.

The cool Swedish brothers on Odessa, their Albin Vega
Guadalupe, Barbuda

Here we met my Father, my sister Lina and Alfone her boyfriend. They rented an apartment there and for a couple of days we toured the island and saw the sights. Then everyone boarded the boat and all 5 of us sailed 24h up to Barbuda. It was great to give Lina and Alfone the experience of an overnight sailing and I hope they weren’t to scared. 

My father Karl Eric, my sister Lina and Alfons

Barbuda is a large sand island with only 1500 inhabitants and few tourists. We had the “Diana Princess of Wales Beach” (yes she was there) for ourselves and it was beautiful. The water was full of lobsters and conch (a type of edible sea snail, very tasty) and we barbequed on the beach. After 2 days we sailed down to Antigua to let Lina and Alfone fly home, my father stayed with us for 10 more days. The closest port was the capital St John so we sailed in there…to a nightmare. First the coastguard were acting suspiciously towards us and followed us part of the way. We got a bit nervous because we had never check in on Barbuda as we should have but in the end it wasn’t a problem. However the port itself was a major headache. First the anchor dragged and we had to abandon the first anchorage. In the next anchorage the coastguard asked us to move 200 into 30cm deep water. I pointed this out and they agreed we could anchor in a different place and so we moved the boat a second time…and ran aground as we were anchoring. Up with the anchor again, my 69 years old father who was acting as anchor winch started to look like a heart attack but finally after 3 failed attempts we managed to get a god anchorage. Worst episode ever.

My 69 years old father is surprised by a wave

Beutiful Guadalope

Waterfall on Guadalope

Me, Maria and my father quickly left Antigua and went back to Barbuda.  For a week we did nothing but each lobster and conch I caught on the shallow reef and me and Maria Kite-surfed as much as we could. BBQ on the beach in the evening and fun and games all day on the beautiful sheltered beach. Barbuda is BY FAR the best place in the Caribbean if you love sea and sand. Next time we come this way we will skip most of the other islands and spend as much time as possible here.  After a week we were sad to leave but we had to go to St Barths to let my father fly home. Right now I’m sitting in a bar in this old Swedish colony drinking cold beer. In two days we leave the Caribbean to cross the Atlantic and once come home to Europe. On the way we will stop in Bermuda and The Azores. Next blog I might write from Ireland. Wish us good luck with the Atlantic crossing!

2013-07-20 Kalvö, Sweden. By Karl Eric Lagerstrom (Efter sin vistelse med oss skrev min far Karl Eric Lagerstrom följande inlägg om sina upplevelser)

Pip-Larssons seglar i Västindien

Det finns tre tecken på att man blivit gammal. För det första blir ens egna barn artiga mot en. ”Håll i dig ordentligt – ta min hand – sitter du bra? ” osv.  Vissa undantag från den regeln finns. Det fanns fyra kojplatser i båten och vi var fem – vem tror ni sov på durken? För det andra balansen blir inte bättre med åren. Man önskar att man var en 8-armad bläckfisk för att kunna hålla i sig. Efter att ha ramlat i samtliga knän, snubblat och gått på allas tår i sittbrunnen önskade övriga att jag åtminstone var en 10-armad bläckfisk.  Dessutom lyckades jag aldrig på tre veckor ta mig fram till förpiken utan att ordentligt slå i huvudet. För det tredje minnet blir sämre. Väl ombord kom jag ihåg när jag klev i land från Mare på Cap Verde för 2 ½ år sedan. Då kysste jag marken och beslöt mig för att aldrig mer segla på havet – framför allt inte i små båtar. Lyckligtvis hade jag glömt det nu.


14 juni 2013

Anländer Goudeloup (inrikesflyg från Paris) tillsammans med dotter Lina och hennes pojkvän Alfons. Fantastisk lägenhet som Alfons lånat av sin farbror. Efter ”svensk-afton” med Mark och Maria som gäster – sill, potatis, nubbe och många snapsvisor, kom det nästa dag upp anslag om tystnad efter kl. 22. Förhoppningsvis blev inte farbrodern vräkt i sin frånvaro.

 Tillsammans for vi i hyrbil runt ön och besökte bl a en gammal kyrkogård på sandstranden. En del döingar – ofta hela familjer – hade hus stora som mindre friggebodar och bebodda av vildkatter. De flesta döingar var dock begravda i zinkbadkar och täckta med sand. Överallt sprang aggressiva sandkrabbor och visade klorna. Över hela kyrkogården hördes rasslet av krabborna – en riktig skräckupplevelse. Efter tre dygn på Goudeloup bordade vi allesammans Mare och avseglade. Resten av resan finns att läsa i tidigare blogg.

 Aldrig har jag varit så ren om fötterna. P g a ett hål i botten på Marks dinge blev den ett stort fotbad med minst 1 dm vatten i. Dingen var ett vrak redan för tre år sedan och har inte blivit bättre. Men som sagt, 6-8 fotbad om dagen gör underverk med slitna fötter.


Barbuda – ett väsentligen obebott paradis

Kvällarna spenderades på sandstranden under palmerna och under en kolsvart stjärnbeströdd himmel. Lägereld och grillning. I skymningen tog Mark upp beställningar för kvällens menu varefter han med cyklop och harpungevär begav sig till intilliggande korallrev för kvällens fångst. De första tre dagarna blev det givetvis languster men för första gången i mitt liv beställde jag därefter ”vad som helst bara inte hummer”. Även grillad conchi avnjöts. Conchi är en stor, stor snäcka? snigel? mussla? Otyget öppnas genom att man med stämjärn och hammare bankar upp en lucka i det pansarhårda skalet och sedan skär av en muskel. Tar bara någon timma och området får saneras på skal och köttmassor. På stränderna låg mindre berg av tidigare kockars vedermödor.

 Bäst mat av alla åt en vid ankomsten utmärglad katt med unge som Macke hittade på stranden. Där försvann resans kvarvarande köttkonserver varvat med fisk. När vi lämnade ön hade hon tredubblat sin vikt och såg ut som en fotboll med svans.

 För oss amatörer var det otäckt spännande att sitta utkik under natten.  Första natten såg jag ett otal av små topplantärnor föröver. Regatta? Konvoj? Dags att väcka de andra? Lyckligtvis besinnade jag mig – det visade sig i den kolsvarta natten vara stjärnor som låg strax ovan horisonten.

 Väl framme på St Bartholomé (en f d svensk koloni) försökte vi förklara för de infödda att den svenska kungen hade ångrat sig och nu återtagit makten över ön. Alla gator har ju redan svenska namn -  infödingarna förstod dock ingenting eftersom de talar franska.

 Den mest oanade händelsen under resan inträffade när tåget Kastrup-Växjö kom till Eslövs station. Folk stod med resväskor i hand beredda att stiga av när tåget passerade stationen i hög fart, för att en stund senare tvärbromsa och backa tillbaka till perrongen. Lokföraren hade glömt att stanna!

 Tack mina barn för att jag fick segla med er och era respektive i Västindien.



2013-05-31 Gustavia, St Barths By Maria

Vi har precis ankrat utanför staden Gustavia i den föredetta svenska kolonin St Barths. St Barths var bara svenskt i knappt 100 år och jag tror inte många svenskar satte sin fot där under den tiden, nu är ön återigen fransk och ett riktigt tillhåll för diverse snobbar.

St Barths

Vi har varit i Karribien sedan i påskas men tiden har gått riktigt fort. Vi har haft massa besök för första gången på den här seglingen, det har varit hur roligt som helst men nu ska det bli skönt att få vara lite själva igen, om två dagar släpper vi av Marks pappa karl-Eric här i St Barths.

Vi anlände som sagt var till Karribien i påskas, närmare bestämt så seglade vi in i Charlotteville på Tobago på långfredagen. Vi kunde då kalla oss jordenruntseglare. Det kändes faktiskt helt fantastiskt, vi hade då seglat över 25000 sjömil runt jorden. Jag och Mark stormade av båten och letade igenom hela den lilla sömniga staden för att hitta någon trevlig seglare att fira detta med. Tyvärr hittade vi ingen och det slutade med att vi satt ensamma i sittbrunnen och drack jummen champagne under stjärnhimeln, det var helt okay det oxå. Vi spenderade över två veckor på Tobago med att vila oss och kitesurfa. Vi träffade några gamla seglarbekanta och lite nya bekanta. Jag gillar verkligen Tobago, det är himla fint och känns äkta, inte så mycket turister men mycket glada och treviga människor och vita stränder.

Vårt nästa stopp blev tyvärr Trinidad och Chaguramas, egentligen ville vi inte besöka detta hemska ställe men vi blev tvungna. Vår motor hade gått sönder och hade vi endel att fixa på båten. Mare var ju tvungen att se representabel ut nu när vi skulle få så mycket gäster. Chaguramas är en gammal industiell hamn som har blivit väldigt populär bland seglare som vill lägga upp sin båt på land över orkansäsongen eller som behöver ha nått lagat på båten. Här finns alla typer av verkstäder och varv som man kan tänkas behöva. Tyvärr är det oxå det enda som finns förutom massa mossiga båtar och seglare som någongång lyckades ta sig hit men som nu fastnat och inte klarar av att ta sig vidare. Det är ett riktigt sorgligt ställe. På fyra dagar lyckades vi iallafall få någolunda ordning på lilla Mare, hon fick ny färg inomhus, allt tyg tvättades, skovet skrubbades, motorn lagades och dingen fick en riktig genomkörare. När allt var klar såg hon riktigt fräsh ut.

Efter fyra dagar i Trinidad kom mina två vänner Helena och Anna på besök. Det var så kul att träffa dom, vi har inte setts på flera år. I bagaget  hade de dessutom med sig både saltlakris och diverse svenska veckotidningar, det uppskattades mycket av Mares besättning. Så fort tjejerna var ombord drog vi upp ankarret och flydde från dammet i Chaguramas, vi åkte inte så långt första dagen, bara ca åtta sjömil till ön Chacachacare som ligger mitt emellan Trinidad och Venezuela. Chacachacare är idag en obebodd ö, där fanns tidigare en spetälskakoloni och ett nunneri enda fram till 1984 då de sista spetälska flyttades till fastandet. Det är helt otroligt att man hade en spetälskakoloni enda till 1984. När man övergav kolonin lämnade man alla byggnader och allt som inte var av värde kvar på ön. Husen står idag tomma och övergivna och hela stället är riktigt spöklikt. Jag, Helena och Anna gick upp till det gamla sjukhuset och tittade. Om man klättrade lite försiktigt kunde man ta sig upp på övervåningen. Där fanns fullt med hyllor och skåp och öerallt låg utsprida journler och gamla mediciner. Man undrar varför dom bara lämnade allt. Mitt emot sjukhuset på andra sidan bukten låg det gamla nunnerit, där bodde nunnorna som tog hand om de spetälska. Det sägs att en nunna spökar där, hon hängde sig övanför altaret efter att ha fått sitt hjärta krossat av en sjöman för många år sedan. Vi sov en natt i bukten, det var lite kusligt.

Helena och Anna

Helena och Annas snygga ben


Dagen efter seglade vi mot Grenada. Helena och Anna skulle vara med om sin första nattsegling. Vi hade förberett dom väl genom att proppa dom fulla med sjösjuketabletter och plåster  men trotts detta så tog det inte så många timmar innan Helena började mata fiskarna. Anna däremot höll ut och satt nattvakt nästan halva natten, både jag och Mark var mycket imponerade. Nästa morgon seglade vi in i en marina på Grenada och la oss stadigt så att Helena och Anna kunde vila ut lite.

Jag samlar snäckor

Den flöljande veckan seglade vi runt mellan Grenada och de södra Grenadinerna. Vi ankradde tre nätter i TobagoKeys som är en obebodd ögrupp inuti ett hästskoformat korallrev som är mycket populärt bland seglare. Vi snorklade, jagade hummer, tittade på skölpaddor och upptäckte öarna. En dag tog vi dingen över hästskorevet och ut till ön ile du Tabac för att titta lite och snorkla. Ön är känd från filmen Pirates of the Carribien, det var här Captain Jack Sparrow blev avsläpt efter hans besättning gjort myteri på skeppet The black pearl.  Vi stannade även till på ön Palm Island, där ligger en stor lyxig resort. Jag, Anna och Helena  simmade in till lan och satte oss och drack cocktails i baren medan Marks stannade kvar på båten för att beundra en Barracuda som temporärt bosatt sig under Mare.


Efter nästan två veckor släppte vi av Helena och Anna och seglade fort vidare mot Martinique. Det var så himla roligt att ha dom på båten,jag uppskattade verkligen deras sällskap och de var superbra besättning som aldrig klagade på Mares ibland bristfälliga faciliteter.

Seglingen upp till Martinique skulle ta ungefär ett dygn men tyvärr fick vi stiltje två nätter i rad. Vi kan knappt säga att vi seglade upp dit, vi mer drev hela vägen, det var lite frustrerande men ganska mysigt oxå. Vindstilla nätter här i karribien är magiska, havet blir precis platt, lite mareld sprakar runt båten och himlen är full av stjärnor.

Vi ankom till Martinique den fjärde juni samma dag som mina föräldrar. Efter endel krånglande med incheckning och omankring så lyckades vi ankra rakt nedanför mina föräldrars hotell utan att ens veta om det. Det var riktigt roligt att se mamma och pappa igen, vi hade inte träffats på över ett år. Det blev fler jättetrevliga middagar med dom och små turer med Mare runt Fort-du-France som är huvudstaden. Efter några dagar tog vi en längre tur med mamma och pappa, vi åkte norr ut till staden Saint-Pierre, seglingen tog nästan hela dagen. Saint-Pierre ligger vid foten av berget Mount Pelee, det var huvudstaden på Martinique fram till den åttonde maj 1902 då mount Pelee fick ett utbrott, ett moln av varm aska sprutades över staden, ödelade den och dödade mer än 20000 människor. Jag och mina föräldrar gick på upptäcksfärd i den gamla staden, där ruinerna vittnar om vad som hände 1902. Bland annat finns de gamla fängelsehålorna kvar. I en av hålorna satt en man som blev en av de få överlevande efter vulkanutbrottet, de tjocka väggarna skyddade honom mot den förödande varma askan. Mamma och pappa sov två nätter på båten, det var kul att ha dom där och att dom fick se hur vi bodde men jag tror mamma uppskattade hotellrummet mer än vår gungande lilla båt även om simturerna på morgonen vägde upp lite av obekvämligheterna. Tiden gick fort och alldelles för fort var det dax att sätta mamma och pappa på en buss tillbaka till Fort-du-France.

Middag med mina föräldrar.

Fängelsehåla där en man överlevde vulkanutbrottet 1902.

Mark och jag fortsatte raskt till Dominica där vi gjorde ett snabbt stopp, vi stannade bara två nätter och han inte ens checka-in. Dominica var en fin bergig ö full med regnskog och varma källor. Jag hade gärna stannat längre där om vi haft tid. Vi hann iallafall med en lång utflykt tillsammans med två tyskar och två svenska bröder som oxå seglade en Vega. Vi tog våra dingar och åkte till Champagnebeach. Stranden har fått sitt namn eftesom det sipprar ut gas från botten som bildar små bubblor, precis som i en champagneflaska. Det var riktigt mysigt att simma omkring bland bubblorna. Det riktigt fina var dock revet utanför, jag blev riktgit imponerad av de fina koraller som växte där. Efter en trevlig lunch på ett lokalt cafe på stranden så åkte vi vidare till en liten stad där vi besökte de varma källor och sulfathögar som fanns där. Det luktade verkligen ruttet ägg om hela stället och det kändes ganska konstigt att sjunka ner i det varma vattnet.

Våra vänner på Dominica

Vi lämnade Dominica redan nästa dag och satte segel mot Guadalope. Där träffade vi Mark pappa Karl-Eric, Marks syster Lina och hennes sambo Alphones. VI hade lite svårt att hitta dom först när vi kom men morgonen efter såg vi på långt håll tre filurer som satt på stranden och drack öl och åt chocklad-croissanger till frukost, jag förstod direkt att detta måste vara Marks släktningar. Lina och Alphones hade lånat en jättefin lägenhet i staden Saint Francois av Alphones släktning. Vi låg ankradde innanför ett litet rev mitt i staden. Vi hydre en bil och gjorde lite utflykter runt ön, bland annat åkte vi upp i bergen och tittade på mäktiga vattenfall. Ett var över 100 meter högt, när vi kom nära blev dånet nästan öronbedövande och det blåste rejält runt fallet. Detta hindrade självklart inte oss att ta ett bad i poolen nedanför. Jag älskar att bada i sötvatten numera, det känns så lyxigt. En kväll bjöd Karl-Eric oss på sillmiddag i deras lägenhet, det var det godaste jag ätit på länge.

Alhones och Lina badar

Efter några dagars turistande på Guadalope seglade vi allihopa iväg mot Barbuda som låg en nattsegling norrut. Det blev ganska trångt att vara fem på lilla Mare men det gick bra. Alla fick turas om att hålla nattvakt och det var fakiskt bara Lina som matade fiskarna.

Barbuda är en liten okänd ö som tillör Antigua. VI hade fått den rekomenderad av några vänner. Vi närmade oss ön på morgonen, den är väldigt låg så vi läg den inte förens vi var bara fem sjömil bort. Ön var obeskrivigt vacker med långa vita sandstränder utan en enda människa på. Vi ankradde upp utanför en stängd resort och spenderade två helt underbara dygn där med Lina, Alphones och Kalle-Eric. De tog långa promenader på sandstränderna medan Mark och jag kitesurfade och jagade hummer. På kvällen grillade vi på stranden. Det var riktigt fint. Tyvärr var vi två dagar senare tvungna att åka ner till Antigua med Lina och Alphones som skulle flyga hem därifrån.

Antigua var verkligen inget speciellt ställe. Först åkte vi till huvudstaden St John vilket visade sig vara helt fel. Inga seglare åker någonsin dit och det var riktigt krångligt både att ankra och att checka-in där. VI lyckades iallafall tillslut och kunde släppa av Lina och Alphones som skulle med ett flyg. VI andra åkte vidare ner till Jolly Harbour. Tyvärr var namnet ganska missvisande, det borde ha hetat sleepy Harbour och vi stannade bara där en natt och sedan åkte vi tillbaka till vårt favoritställe Barbuda. Där låg vi en hel vecka. Karl-Eric tog långa promenader längs stranden eller låg och läste under en palm medan jag och Mark kitesurfade och snorklade. Så himla fint. Jag har aldrig i hela mitt liv sett så mycket hummer, de satt under varenda sten. Jag började nästan gräla på Mark en dag när han kom dragandes med hummer igen, men det var gått.


Nu blidet ett snabbt stopp på St barths innan vi måste vidare till Bermuda och sedan över Atlanten igen. Det är tyvärr dax att lämna dessa varma bredgrader och ta oss tillbaka till Europa. Jag är riktigt nervös både över seglingen hem och över att komma hem.  Det ska bli superroligt att träffa alla vänner igen men jag ser inte fram lika mycket emot mörkret och kylan.

Martinique, By Lena och Kenneth, Marias parents


Äntligen träffar vi Maria och Mark igen. Kenneth och jag har rest till Martinique i Karibien. Våra barn har fört oss till platser som vi förmodligen inte skulle ha besökt om det inte varit för att träffa dem. Ärligt talat, när jag vinkade av Maria på Arlanda dagen före nyårsafton 2010 för att hon skulle segla jorden runt, var jag inte så glad. Jag hade ganska många oroliga dagar och nätter framför mig. Men nu när jag träffar Maria tillsammans med Mark, nyförlovad och lycklig, tänker jag återigen att det är ju tur att barnen lyssnar på sig själva och väljer sina egna vägar. Och de har seglat jorden runt!


Kenneth och jag vaknar klockan sex på morgonen, tidsomställningen gör att vi är hur pigga som helst. Utsikten från balkongen på vårt hotell är hänförande, och där nere i viken ligger lilla Mare. Värmen och fukten slår emot oss och nu gäller det att hitta ett mönster att röra sig som är betydligt lugnare än vanligt. Vi bestämmer oss genast för att gå ner till stranden och ta oss en simtur. Fantastiskt, 27 grader i vattnet! Efter frukosten träffar vi Maria och Mark som har inhandlat lunch och bjuder oss på en dagstur i Mare till en vik söderut. Vi snorklar och ser havssköldpaddor, flygfisk och havsorm. Flygfisken flyger verkligen som en fågel ovanför vattenytan, tydligen för att undkomma fara. Martinique är en grön lummig ö med kokospalmer, vackra blommor i rött, rosa, gult och blått. De vita stränderna med palmer ser ut som ett vykort.


En lugn dag då vi bara badar, tar det lugnt och strosar i byn, Les-Trois-Ilets, där Kenneth och jag bor. Den ”riktiga” byn Les-Trois-Ilets ligger några kilometer härifrån så här har man byggt upp hotell och restauranger enbart för turism. Turisterna är nästan uteslutande fransmän från fastlandet förutom seglarna med många olika nationaliteter.


Vi seglade en bit norrut till huvudstaden Fort-de-France som visade sig vara en bullrig, trafikerad stad och som inte gav ett så vackert intryck. Men där finns ett av världens vackraste bibliotek. Biblioteket flyttades från världsutställningen i Paris 1893. Schoelcher, som fick ge namn åt biblioteket var med och avskaffade slaveriet. Han skänkte också tiotusentals böcker till allmänheten. Napoleons första hustru, Josephine, är född på Martinique och står staty i parken. Hennes huvud är avhugget av vandaler eftersom det sägs att Josephine ville få Napoleon att återinföra slaveriet.


Vi sätter segel norrut mot en by som heter Saint-Pierre. Det blir en härlig segling som tar den största delen av dagen. Vi ser delfiner på avstånd, flygfisk, fregatter och en pelikan. Vi närmar oss Saint-Pierre med vulkanberget Mont Pelée i bakgrunden. Det är en otroligt vacker vy och byn är liten och charmig. Men byn bär också på en hemsk historia; i maj 1902 får vulkanen ett utbrott som begraver hela byn och 27000 människor dör. En person överlever, en fånge som sitter fängslad i en fängelsehåla. Ett par nätter bor vi alla fyra på Mare och vi badar, går sightseeing i byn, äter goda middagar på restaurang, smakar inhemsk rom och njuter av fantastiska solnedgångar.

Lena och Kenneth framför Mount Pelee.


Kenneth och jag säger hej då till Maria, Mark och Mare. Vi tar buss och färja tillbaka till Les-Trois-Ilets medan Maria och Mark ska fortsätta norrut till Dominica. Men vi ses ju snart i Göteborg!


Nu har Kenneth och jag två dagar på egen hand på Martinique. Vi tar en lokalbuss till le Diamant, en by som ligger på södra delen av ön. Här skjuter en klippa upp ur havet som har formen av en diamant och man förstår varifrån byn har fått sitt namn. Det är otroligt vackert med klippan och de fantastiska stränderna. På ett litet museum kan vi också följa fågellivet på klippan via uppsatta webkameror, fantastiskt. I väntan på bussen tillbaka kan vi beundra små kolibrier. Vad vi tar med oss tillbaka till Sverige är den vänliga atmosfären. Alla människor vi mött, på restauranger, affärer, marknader och lokalbussar, har varit otroligt vänliga. Ha nu en bra fortsatt resa, Maria och Mark. Vi ses snart!

2013-06-15 Bermuda, By Mark

We left the Caribbean and after 9 days reached Bermuda that’s about 800nm north of the Caribbean. Part of the crossing was thru the infamous Bermuda triangle but we didn’t see any UFOs. What we DID see a lot of was sea weed. Bermuda lies in one end of the Sargasso sea and the water is full of floating seaweed. This made fishing impossible unless I wanted to catch tons of sea weed. Most of the time maybe 0.1% of the sea surface was covered with sea weed but occasionally it was as much as 10%. When we sailed thru the big “carpets” of weed it made a hissing sound against the hull, a bit like the sound of skies in soft snow. 

Carpet of Sargasso sea weed

Two days from Bermuda we saw another sailing boat on the AIS called “Flying Penguin”. Me and Maria discussed why the boat had this odd name and came up with several likely explanations. In the end we called Flying Penguin up on the VHF radio and asked them. They had seen how Penguins “fly” in the water and liked it so much they named their boat after it. The funny this was it turned out to be a Swedish boat (with an English name) and we ended up having a nice chat.

Flying Penguin with Mare Liberum behind (notice the difference in size?)

2 Days later we arrived in Bermuda after a pleasant crossing. Flying Penguin was already there and had reserved a great spot or us and invited us over for dinner straight away. I love the sailing community, everyone is so nice!

Bermuda turned out to not be a great place for us. The island is covered in houses and there is very little nature left. It’s a place to go if you DON’T want any adventures and have lots of money. Good for golf, restaurants and such. Since we didn’t have any nature to frolic in Mare Liberum quickly became the party boat in the harbor and we had s many people visiting some of them had to sit on the wharf. We met a lot of American solo sailors that did a singlehanded race from New York to Bermuda (900nm or so). They were very impressed with us and for the rest of our stay in Bermuda we had to sneak around the harbor because otherwise we would be invited everywhere and never get anything done. As you can hear we had a good time despite the lack of nature!

Looks closely and you can see how many came for the party in our cockpit

After two weeks we left Bermuda and set sails for the Azores

2013-07-20 Azores, Horta, By Mark

After a grueling 23 day, our longest crossing ever we finally arrived in the Azores.  The sailing was mostly north of the trade wind and south of the Westerly’s in an area called the variables. We are used to a nice steady wind from the same direction all the time but in the variable anything goes but most f the time nothing goes, there is no wind! We were becalmed for days and days. At times it was fantastically beautiful with a sea smooth as glass and breathtaking sunsets but after a week or two of this we started to lose hope we would ever sea land.

Flat sea

One again the fishing was crap and I didn’t catch anything worth mentioning. We did see tons of whales. Big whales, small whales, black whales, white whales, bloody whales, smelly whales ;) and so on. The biggest was an absolutely massive Fin whale that was maybe twice the size of any whale we seen before. As usual no big whales came close to us, for some reason they never do. We have lots of friends that have had close encounters with whales while onboard but never us, luckily. A big whale could easily sink us.

Anyway about 36 hour from the Azores we turned on the engine. It was dead calm and I calculated the fuel would be just enough to last us into the port in Horta, the most popular sailor’s town in the Azores. We arrived with less than one liter of petrol left in the tank a day and a half later. I was proud of my accurate calculation. If the fuel hadn’t lasted we could have been stuck at sea with no wind for 2 more days within sight of the destination and that would have been very frustrating.

Horta, the yachting capital of the Azores

Horta is the capital of yachting in the Azores and in the big harbor were hundreds of yachts. Mostly European yachts returning from a year in the Caribbean. We made lots of new friends and met old ones again.

Old friends meet again, Lars from Twister, Lukas from Odessa, Maria and Mark

 Lukas, a Swedish guy we met in the Caribbean took us on a great mountain bike trip down a volcano. The tour company drove us to the top, 1000 up and then we cycled down. Or rather rolled. I think I had to pedal 10 seconds in 20km. Very relaxing.

Down down down

A couple of days later we climbed the Pico, highest mountain in Portugal. The Azores is part of Portugal so technically Pico is the highest mountain even though its 1000nm+ from Portugal. It was hard but we made it, sailing have not exactly improved our physic.

2000m high Pico, Portugal's highest mountain.

It’s an old Mainers tradition to mark the Horta Harbor with a painting as a memory of your visit and all over the wharfs are thousands of paintings. We did our bit of course but to make it last longer we made a mosaic instead of a painting.


After two week in the Azores we left for Ireland.

2013-09-13 Gothenburg, Sweden, By Mark

When we left the Azores we were aiming for Ireland but the weather turned nasty and we ended up in La Coruna in northern Spain. The same port I left about three years earlier. It’s a nice place but from now on the journey was all about getting home before autumn. We were quite frustrated since everyday in Spain was a delay. Luckily we made lots of new friend, like this English couple, that lived 5 years in a van to save money for their boat.

Josh and Laura lived in a van for 5 years to afford S/Y Safari

After 5 days we had a weather window to cross over to Ireland across the infamous bay of bias After some adventures like taking thru northern Europe biggest shipping lane a whole night (Like running back and forth across a highway all night) we finally arrived in Dublin in Ireland. There we met up with Fearghus, an old friend who spoiled us rotten with good food and company. We also took some friends sailing but had to stop after 20 min when basically everyone go seasick.

Fearghus and friends outside Howth, Dublin

After a few days in Ireland we quickly sailed over to Scotland that was cold

The weather turned cold in northen Europe

But beautiful

Scottish Castle

We went thru the Crinnan Canal and then the Caledonian Canal and after a week or so we were ready to cross over to Norway. The north sea was nice and calm and full of oil rigs as usual. To save time we non-stopped from Scotland all the way to Sweden and manage to arrive back in Sweden again after 3 years and two months. A crowd of friends and relatives met us on Kalvö. 

Welcome party

After a week there we sailed back to Gothenburg where we will live. Now the boat is on land, I´m writing this from our new apartment. The new Iphone is at my side and I just bought a car. Readjusting to normal life has been easy so far and we are enjoying the comforts of modern life in a way we have never done before. Unlimited fresh water, even HOT water. A fridge, a freezer an Oven.  A dry comfortable bed. Washing machine, dishwasher, supermarkets, internet, public transport. Oh my god how comfortable this life is. Now me and Maria just have to get jobs, get married, get a family and get a new BIG boat.

It has been a fantastic adventure and experience and I don’t regret it for a second. If I had money I would do it all again. Thanks for reading the blog, please send me an email if you have any questions  marklag@gmail.com

A newspaper clipping about us