Debatten kring extra anpassningar är hård, en aning polariserad och yrkesgrupper ställs emot varandra. Som jag ser det behöver lärare, specialpedagoger, stödteam/elevhälsa fundera tillsammans – inte ge varandra direktiv om vad den andre borde göra. Vi har ju alla det gemensamt att vi vill elevernas bästa – låt oss mötas där.

Det är inte helt ovanligt att en lärare undervisar i stora grupper och med ett stort elevantal. Om antalet elever med extra anpassningar dessutom är stort, blir det orimligt att ha koll på allt. Om en hög andel i en grupp har stödinsatser i form av extra anpassningar, behöver vi fundera om vi i vår planering tagit hänsyn till de olika behov som finns i gruppen.

I planeringsarbetet kan följande frågeställningar vara en utgångspunkt:

• Vilka behov finns i gruppen och hur tar jag hänsyn till dessa? 

• Vilka elever behöver ledning, dvs goda stödstrukturer? 

• Vilka elever behöver vi stimulera och utmana?

Vi behöver analysera vilka behov som finns i undervisningsgruppen och utifrån analysen lägga grunden till undervisningen. Här kan vi med fördel arbeta tillsammans – lärare, specialpedagog, stödteam etc. Klasskonferenser eller andra elevforum är bra om man kan få tillstånd om man inte redan har det. Syftet ska vara var att formulera en handlingsplan för varje klass utifrån de behov som finns i gruppen. Under den gemensamma planeringstiden planerar men för hur man kan möta de behov som finns i de olika grupperna. För att öka tillgängligheten kan man börja med att skapa en gemensam bas (saker som vi bör göra för alla). (generella anpassningar)

 Genom att arbeta fram en struktur/arbetssätt mot samma mål kommer vi kunna komma åt den initiala grundtanken, det vill säga att få ner antalet extra anpassningar till en hanterbar nivå.  

Nedan kommer en lista några punkter som är viktiga för att öka tillgängligheten och minska behovet av särlösningar på individnivå:

Planera undervisningen utifrån behov: Vilka behov finns i gruppen och hur tar jag hänsyn till dessa?

Digitala verktyg: Så långt det är möjligt bör alla elever ha tillgång digitala verktyg, så som exempelvis läs- och skrivverktyg. För att öka tillgängligheten och för att inte förstärka hjälpmedelsbegreppet bör undervisning i digitala verktyg och digitala hjälpmedel vara en naturlig och självklar del för alla elever. Viktigt att tänka på är att alla elever behöver tränas i verktygen för att det just ska bli mer tillgängligt.

Stödstrukturer: Vi behöver bygga goda stödstrukturer kring våra elever, ett strukturerat undervisningsstöd. Vi kan exempelvis skapa stödstruktur genom att tillhandahålla olika analys-, skriv- och planeringsmallar, men också genom att undervisningen organiseras på så sätt att elevernas självständighet successivt ökar. Modellen för stegvis ökat eget ansvar är ett exempel på stödstruktur som innebär:

Steg 1: Läraren beskriver strategin samt när och hur den ska användas.

Steg 2: Läraren modellerar strategin, exempelvis under gemensam läsning av text.

Steg 3: Eleverna pröva strategin tillsammans med läraren.

Steg 4: Eleverna prövar strategin i mindre grupper.

Steg 5: Eleverna arbetar med strategin självständigt.