Skilda förväntningar får konsekvenser. I texten läser vi om att pojkar förväntas vara mindre ambitiösa och mindre motiverade. Stämmer det med vår bild? Hur kan vi bryta det?

Flickor tränas enligt texten mer på att ta eget ansvar redan i förskolan, vilket ger dem ett försprång i skolan. Hur kan vi lära alla våra elever att ta ansvar och utveckla självdisciplin så att de klarar av självständigt arbete i skolan?

Även språkutvecklingen påverkas enligt texten redan i förskoleåldern, då pojkar får mer ja- och nej-frågor och flickor öppnare frågor. Hur kan vi säkerställa att vi ger alla våra elever samma förutsättningar att utveckla ett rikt språk?

Flickor får enligt texten mer träning i att förstå relationer än pojkar. De förstår då lättare vad läraren förväntar sig av dem vilket gynnar skolprestationerna. Flickor har också fått mer träning i att framföra åsikter på ett legitimt sätt. Hur kan vi utjämna dessa skillnader?

Tre olika skolkulturer presenteras: Anti-pluggkultur, Ingen-ansträngningskultur och Pluggkultur. Hur kan vi arbeta för att plantera och sprida en pluggkultur där det inte ses som feminint att plugga?

Finns det något mer i texten som vi vill diskutera?

Vad uppfattas som framgång och misslyckande i våra elevgrupper?

Hur ser eleverna i våra grupper på sig själva och varandra? Hur motverkar vi att vissa klasser får stämpeln som pluggklass eller den roliga klassen?

Hur kan vi hjälpa alla våra elever att våga fråga, våga prova och våga misslyckas?

Finns det något mer i föreläsningen som vi vill diskutera?

"Det finns inte en elev i Sverige som inte vill vara bäst, men vi måste ge dem möjlighet till det". Vad tänker vi om citatet?

"Läslogik istället för läslust" uppger läraren i panelen som en väg till framgång för att nå pojkarna i läsundervisningen. Går det att dra paralleller till fler områden?

Hur tänker vi kring begåvning och ansträngning och hur pratar vi om detta med våra elever?

Finns det något mer i panelsamtalet vi vill diskutera?

Diskutera våra normativa idéer om kön och heterosexualitet utifrån exemplet om mössan i vattentunnan. Hur medvetna är vi idag om hur vi uttalar oss vid liknande situationer?

Hur hjälper vi varandra att få syn på när vi råkar uttala oss normstereotypt? Hur kan vi med andra ord få till en normkreativ diskussion utifrån våra misstag?

Fastnade vi för något annat i föreläsningen som vi vill diskutera?