Han står kvar när tåget rullar ut från perrongen. Det är först när ljudet försvinner som han förstår att inget egentligen förändrats – och ändå allt. I fickan ligger brevet han aldrig gav henne. Han tar upp det, river det i två delar och låter bitarna falla. Vinden gör resten.
När polisen frågar hur hon överlevde branden skakar hon bara på huvudet. “Jag var inte där,” säger hon.
Och det är sant.
Hon stod på andra sidan gatan och såg huset brinna – och såg sig själv stå i fönstret.
De sitter kvar tills kaffet kallnat. Ingen av dem säger det högt, men båda vet att det är sista gången. När hon går därifrån tittar hon inte bakåt. Det är först flera år senare hon inser att det var den modigaste sak hon någonsin gjort.
Han låser dörren bakom sig och lutar pannan mot träet. På köksbordet ligger telefonen och blinkar med ett missat samtal. Ett enda.
Han tänker att han fortfarande har tid.
Det har han inte.
Hon trycker på “skicka” innan hon hinner ångra sig. Hjärtat slår så hårt att hon nästan skrattar. Oavsett vad svaret blir vet hon en sak: hon vågade. Och det är mer än hon gjort på väldigt länge.
Klockan tickar på samma sätt som den gjorde den där morgonen. Skillnaden är att han inte längre väntar. Han tar på sig skorna, släcker lampan och går ut genom dörren utan att se sig om.
Allt ser ut precis som förut. Samma gardiner, samma bord, samma spricka i väggen.
Men när han sätter sig ner vet han att han inte längre hör hemma här. Och det är nog.
Hon hör stegen bakom sig igen. Den här gången springer hon inte. Hon vänder sig om.
Korridoren är tom.
Det är då hon känner handen mot sin axel.