Alice Munro skriver vardagsnära men känslomässigt djupa berättelser, Ray Bradbury starka idéer och tydlig stämning medan Karin Boye skriver med psykologisk intensitet men alla etablerar en konflikt tidigt i berättelsen.
En man inser under en helt vanlig dag att hans relation håller på att rinna ut i tystnad. Inget dramatiskt har hänt – det är just det som är problemet. Under ett sista gemensamt ärende (tågresa, middag, promenad) försöker han avgöra om han ska säga det som måste sägas eller låta allt fortsätta långsamt dö.
Efter en brand i ett hus börjar huvudpersonen ifrågasätta sitt eget minne av natten. Vittnen säger att någon sågs i fönstret. Övervakningsbilder antyder något omöjligt. Ju mer hon undersöker, desto mer tycks hon ha varit både närvarande och frånvarande samtidigt.
Två före detta partners träffas för att dela upp sina sista gemensamma saker. Små föremål väcker minnen som visar att de älskat varandra mer än de förstått – men också sårat varandra mer än de erkänt. Frågan är om mötet ska bli ett avslut eller en ny början.
En person får ett telefonsamtal hen undviker att svara på. Samtalet gäller något som kräver handling – en sjuk förälder, en skuld, ett hot. Under en enda kväll väljer huvudpersonen gång på gång att skjuta upp beslutet, tills konsekvenserna inte längre går att stoppa.
En kvinna står inför ett avgörande: att våga berätta sanningen (om sina känslor, en hemlighet, en dröm hon hållit tillbaka). Novellen följer hennes inre kamp under några timmar innan hon till slut bestämmer sig för att handla – oavsett vad det leder till.
En person har levt i rutin efter en stor förlust. Varje dag är identisk. När något litet bryter mönstret (ett brev, ett oväntat besök, ett minne) tvingas hen välja mellan att fortsätta leva bakåt eller ta ett steg framåt.
En person återvänder till sitt barndomshem för att tömma det efter en anhörigs död. Genom föremål och rum avtäcks en sanning om familjen som aldrig uttalats. Konflikten är lågmäld men emotionellt laddad: ska sanningen förbli begravd eller föras vidare?
Huvudpersonen börjar höra och känna saker i sitt hem som inte går att förklara. Först små detaljer. Sedan tydligare närvaro. När hen söker rationella förklaringar visar det sig att platsens historia innehåller något ouppklarat – och att det inte är huset som är hemsökt, utan personen.