Novell ur Värmländska FörfattarSällskapets Jubileumsantologi 50 år
Uppenbarelsen
De gamla hade dragit sig tillbaka för natten och en kravlös stillhet hade sänkt sig över servicehuset. Janina kände den tyngande tröttheten komma. Dagens jäkt tog ut sin rätt. Ännu återstod en timme på arbetspasset när hon i korridoren möttes av en gammal kvinna i nattkläder och tofflor, som långsamt kom hasande över golvet. Maria, med den snälla ljusa blicken, som annars inte gjorde något väsen av sig, ryckte nu Janina i armen och sa uppmanande:
- Snälla du, kom med mig in!
Janina följde med in i hennes rum. De nedfällda persiennerna och avtrycket av ett huvud på kudden avslöjade att den gamla redan bäddat ner sig för natten. Hon måste ha legat en stund men haft svårt att komma till ro.
Janina hjälpte den gamla kvinnan ner i sängen och var på väg att gå, när hon hörde henne säga:
- En kan behöva prata med någon nu när döden kommer närmre.
Janina, som förstod att Maria önskade att hon skulle stanna, slog sig ned vid sängen, inställd på att lyssna. Nu fanns det tid för det. Det kändes bra för hur ofta var det inte som hon fått lämna någon ensam, någon som vädjat om en pratstund. Det var ständigt för mycket att göra. Rutinerna, dokumentationen och alla personalmöten slukade deras tid.
- Det hände mig något märkligt en gång. Jag har inte berättat om det för någon förut. Om jag skulle dö i natt, skulle ingen få veta och jag vill att de, som sörjer mig, ska känna till det här.
- Inte ska du dö i natt Maria. Tabletten under tungan tar du ju så fort det onda sätter in och då är det ingen fara.
Den gamla damen hade haft en hjärtinfarkt någon månad tidigare men Janina ville så gärna lugna henne.
- Mitt hjärta är svagt och en kan aldrig veta. Det var märkligt det som hände. I kväll minns jag det tydligare än någonsin, fast så många år har gått sedan dess. Det var i maj 1940, på Karlstads lasarett, då jag fött vårt första barn. Jag hade gift mig i november året innan, strax efter det att kriget brutit ut. Nazisterna intog inte Sverige, men helt förskonade var vi inte. Det här var långt innan du var född Janina.
Den gamla damen kunde inte veta att krigets fasor legat som en skugga över den familj Janina växte upp i. Hennes egen mor var flykting märkt av fruktansvärda minnen och en saknad som hon länge behöll för sig själv. Janina sa:
- Nog har jag hört talas om kriget. Berätta nu vad som hände med dig, Maria.
- Det var en svår tid i mitt liv. Jag var enda barnet, tjugotvå år då i september 1939, när min mor gick bort och kriget börjat. Min far arbetade på renseriet på fabriken. Min mor hade varit så kunnig i alla den tidens kvinnliga sysslor och mycket duktig på att organisera. Hon hade haft en matservering för arbetarna, lärt upp pigor och ordnat kalas åt folk till bröllop och högtider, men mitt bröllop kunde hon inte ens vara med på.
Det ryckte i den gamla damens mungipa, som höll hon tillbaka sin gråt. Janina lutade sig fram och räckte fram en näsduk. Maria samlade sig och fortsatte:
- Vi hade inga släktingar på nära håll. Det var bara jag som kunde ta hand om min pappa sedan mor dog. Vid den tiden hade jag redan slutat hos tandläkaren då de behövt min hjälp hemma. Mor hade amputerat ett ben och fått kräfta även i det andra benet. Jag fick lyfta henne från rullstolen till sängen. Som en liten fågelunge var hon. Men det var ändå tungt. Det fanns inte sådana där fina liftar som ni har här på huset, utan det var att ta i och jag var inte särskilt kraftigt byggd, men det fick gå.
Sedan jag gift mig var yrkesarbete inget att tänka på. Fast de ville ha mig kvar hos tandläkaren och de bad mig komma tillbaka. Arbetet passade mig för jag var bra på att lugna barn och trösta dem som hade det besvärligt. Med äktenskapet, det nya hemmet och det barn jag väntade, var det så mycket annat att göra.
Redan i april samma år, då när tyskarna invaderat Norge, blev maken inkallad till gränsen där han fick stanna i flera månader. Han måste ju försvara oss och landet. Kvar blev jag, ensam med min stora mage. Vi kunde höra på radion att Hitler gått in i länder nere i Europa och att England fått Churchill som premiärminister. Alla var rädda för att kriget skulle komma till oss. Nog undrade jag hur framtiden skulle bli och vilken värld vårt barn skulle födas in i.
I maj månad föddes vår pojke. Han var välskapt, men förlossningen var svår. Först försökte de med sugklocka, men då barnet satt fast, måste de klippa och jag började då förlora mycket blod. Diagnosen var medicinsk chock. De gav mig blodtransfusioner och jag blev kvar på sjukhuset i flera veckor med mitt nyfödda barn. Jag blev så svag att jag inte ens kunde gå ur sängen och inte kunde jag amma den lille.
Även sedan jag återvänt till vårt hem behövde jag mycket stöd av mannens familj, Det var svårt att hantera välviljan från dem då den familjen var så olik min. Min far behövde också hjälp och inget orkade jag med. Jag kände mig värdelös, som inte klarade av något av allt det som förväntats av mig. Det var ensamt och oroligt. De strama sköterskornas ord var till inget stöd.
En ville ju inte ligga någon till last. Men de försökte att hjälpa till då de visste hur sjuk jag varit. De menade väl, men de förstod mig inte. Jag borde bara vara tacksam. Det var inte som nu att en kunde prata om det mesta. Då skulle en stå ut och inte klaga, alla hade sitt. De var alla rädda och ängsliga för kriget. Ingen visste om vårt land skulle bli förskonat.
Det fanns då rakt inte någon att tala med om det här märkliga jag nu ska berätta om. De skulle ha tyckt att jag var konstig om de fått veta. Sjuk i huvudet, sa de ju om min migrän. Den kände de ju till. Det räckte med den svaghet jag redan visat. Ingen vill väl vara svag. Då när det var krig behövdes verkligen styrka och mod.
Efter förlossningen låg jag som i ett töcken, omgiven av sköterskor och ibland kom någon doktor. Deras röster tonade alltid bort efter en stund om jag någon gång kom till medvetande. Smärtan var obeskrivlig, minnet av födseln diffus, känslan av frånvaro och overklighet så påtaglig. Oron blev överväldigande, när de sa att jag förlorat blod och att det behövdes friskt blod. Det gjorde mig skräckslagen och fick mig att tänka på min mors plågsamma sjukdom och dödskamp några månader tidigare. Hur de kapat hennes ben på låret. Hur hon behövt nytt blod och sedan lämnade oss.
Barnet, ja, barnet, sa de, såg så fint ut. Barnsköterskorna gav honom flaskan var fjärde timme. Ska jag dö nu och vem tar hand om pojken, tänkte jag, när jag var vid medvetande. Så kom ångesten. Mamma, mamma, ropade jag, men det hördes inget. Inte ett ljud. Nej, jag var som förlamad, som om jag inte fanns i livet och ingen fanns hos mig. Vad jag saknade min mamma i dessa stunder! Så tomt och kallt det var. En grå dimma omgav mig. Skuggor rörde sig i rummet, som i en oklar askgrå rök, en sådan som tränger igenom osynliga springor. Sakta bleknade livet bort.
När jag ibland vaknade till var allt nattsvart omkring mig. Rädsla grep mig då. Hjärtat slog hårt och snabbt i bröstet och jag fick svårt att andas. Det som hände efter det vet jag inte säkert, tiden var som borta. Dagarna tycktes flyta ihop med nätterna.
Men så hände något. Det måste ha varit natt för det var mörkt när jag slog upp ögonen och såg ett behagligt sken långsamt spridas i rummet. En lysande gestalt närmade sig min säng. Snart framträdde tydligt en man med ett varmt, vänligt och vackert ansikte. Han stod rakt framför mig. Allt kändes verkligt, inte som i en dröm. Han var klädd i en mantel, hans hår var långt och mörkt. I det ljussken som omgav honom såg jag honom sakta höja sin högra hand medan han började tala. Ett stort lugn föll över mig när jag såg in i hans varma ögon och hörde hans behagliga röst. Ingen smärta, ingen oro fanns i mig när han sa. Var inte rädd Maria. Jag finns hos dig och lämnar dig inte. Allt blir bra.
Sedan minns jag inte mera, men det var så verkligt att han stod där framför mig. Jesus, det måste ha varit Jesus som stod där Janina. Det var han. Lik den bild jag sett en gång i kyrkan, men nu som en levande människa, så påtaglig.
När det åter blev dag och jag vaknat ur det tillstånd jag varit under lång tid, kände jag mig förvirrad och genast kom tvivlet. Sådant händer ju inte på riktigt, tänkte jag då. Det hade varit så verkligt, men ändå, kanske det bara var en feberdröm. Att tappa kontakten med verkligheten, se syner och höra röster gjorde ju de som var galna och de hamnade på anstalter. Höll jag på att bli tokig, tänkte jag då. Det finns sådant en inte kan veta förstås, men det talades sällan om det i det sammanhang jag var. Där kämpade arbetarna för sin rätt och kyrkan ansågs vara granne med makt och förtryck och religion orsaken till krig och osämja.
Fast för mig blev det så att den där minnesbilden gav mig känslan av att någon fanns vid min sida och detta gav mig frid och ro, ja även tröst i svåra stunder. Jag kom att känna stor tacksamhet och betrakta livet på ett annat sätt än de flesta i min närhet. För jag blev aldrig riktigt stark. Visst lagade jag mat, sydde kläder, vävde mattor och pyntade med blommor och gardiner för att hålla hemmet vackert, men aldrig hann jag med något sådant som andra värderade högt, inte blev jag så duktig på något, speciellt inte på att organisera, som min mor var. Blev det för mycket runt mig orkade jag inte med och då kände jag mig så otillräcklig.
Jag ville så gärna räcka till och känna att jag betydde något för andra, som det kändes när jag arbetade som tandsköterska. Vardagen med familjen, då inget särskilt hände, blev det jag tyckte om mest för då fungerade det för mig. Men vad betyder allt detta nu.
Marias röst blev allt svagare och Janina kunde se hur hon slutit sina ögon.
Det blev märkligt tyst. Janina satt kvar och vilade i stillheten. Genom springorna i de nedfällda persiennerna silades de sista sommarvarma solstrålarna och lyste på den gamla damens rofyllda ansikte där hon stilla somnade in.