Om mig

Före författarskapet

Att bli författare var något som inte ens fanns på kartan när jag gick ur gymnasiets allmänna sociala gren på Högre allmänna läroverket i Åmål år 1966. Som ung kvinna under 50–60 talet i den lilla staden Åmål, var de alternativ vi såg i allmänhet begränsade.

Att utbilda mig till lärare var något jag länge funderat på och blev uppmuntrad till.  Skolan var mycket viktig i vår familj. Min farfar Johan hade varit ordförande i skolstyrelsen i arbetarorten Skoghall på Hammarö i nära trettio år, så skolan betydde något speciellt, särskilt som möjligheterna till studier blivit så mycket större än de varit tidigare. Direkt efter studentexamen kom jag in på Guldhedens folkskoleseminarium i Göteborg. Under studietiden träffade jag min nuvarande man. I mycket unga år, just fyllda 20 år, började min lärarbana. Intresset för studier, samhällsfrågor och psykologi, lockade mig att läsa vidare, till psykolog, senare till speciallärare och så småningom bli specialist i neuropsykologi. Ett yrkesval jag aldrig ångrat.

 1979 bosatte vi oss i Alingsås med våra två söner och året efter fick vi vår tredje son. Jag stannade ett tag i yrket som speciallärare innan jag tog steget fullt ut till psykologyrket, som jag utövade fram till år 2016.

Med släktforskning som inspirationskälla

Jag har alltid tyckt om att fantisera och skriva. Detta fick min mamma att genom åren med jämna mellanrum utropa: "Du skulle allt bli författare Birgitta ". Min mor Britta började själv skriva då hon blev änka, små fina dikter hon varsamt mejslade fram.  De publicerades i lokaltidningen, Provinstidningen Dalsland. Hon läste dikterna för de gamla och sjuka på äldreboendet, en mycket tacksam uppgift. Men hon skulle snart ge även mig en anledning att skriva.

 Det var när min mor på sin dödsbädd yttrade ”Jag lär ha haft en bror”, som min släktforskning tog fart. Förutom att mina efterforskningar snart kom att avslöja att det funnits en bror och det även visade sig finnas kusiner, rullades min mormors liv upp bit för bit. En mormor som var död sedan länge det år jag föddes. Hennes liv visade sig vara långt mer innehållsrikt än någon anat. Detta blev den gnista som satte i gång tanken på att börja skriva. Minnet av min mors uppmuntran spelade också in. 

Resultatet blev debutromanen Huldas Hemlighet (2012) och Postiljonen (2018), båda romanerna baserade på personer och händelser ur den egna släkthistorien.

Hur tanken på den senaste boken väcktes

Redan innan de andra böckerna blev till började en fråga dyka upp? Den kom främst från nära släktingar när jag berättade att jag jobbade på en bok om mina morföräldrar. Varför skriver du inte om farfar Johan som uträttat så mycket? Han var ju en känd person på orten, redan omnämnd i olika lokala skrifter. Jag tyckte det räckte faktiskt och var måttligt intresserad av uppgiften.

Men också andra uppmanade mig att skriva om honom. Det var när jag presenterade mina böcker i Skoghall. De hade minnen av honom och berättade med uppskattning olika episoder där de mött honom och nu skulle de vilja veta mer.

Min äldre bror kom sedan att bli den som speciellt uppmuntrade mig att fortsätta skriva och han ansåg att en bok om vår farfar borde det bli. Farfar var verkligen en duktig karl.

Till skillnad från mina morföräldrar, de jag tidigare gestaltat i mina böcker, var mina farföräldrar högst närvarande under en stor del av mitt liv. De betydde oerhört mycket på många plan. Många historier om farfars bakgrund hade berättats för mig men jag visste egentligen inte något alls om hans liv när jag började tänkta efter, speciellt tiden innan han mötte min farmor. Jag kände mig manad att ta reda på mer.

Med nyfikenhet inledde jag ett omfattande arbete att kartlägga min farfar Johans levnad och släktbakgrund. Det jag fann var mycket mer än jag kunnat fantisera om och mina frågor blev fler och fler. Så växte mitt material med fakta, fiktion och reflektion. Sammantaget skulle det material som växte fram ha räckt till många böcker. Men en roman utkristalliserades till slut med titeln Maken till Olga om fasta band och brustna trådar.

Om titeln på romanen

Det som främst stod klart för mig var att utan min farmor hade nog inte min farfar kunnat uträtta allt han gjorde. Därav den tvetydiga titeln.  Min känsla för min farmor, minnet av hennes omsorger och alldeles unika gladlynta, jordnära och rättframma personlighet, gjorde mig uppmärksam på kvinnans roll i en arbetarfamilj under denna epok. Det var absolut ingen lyxtillvaro och inte var hon så undergiven som det skenbart såg ut. Hon hade en uppgift i hemmet och släkten, ett verksamt subjekt, såg sig inte som ett smycke för en framgångsrik make att visa upp. Hon skötte sitt och gjorde det kvickt och väl.  Visst passade hon upp och banade väg för andra, alltid stolt över sin käre Johan. Bilderna av dem framträdde allt tydligare. Maken var Johan men det var också så att maken till henne inte fanns.