Henry Ahlqvists skildring av 1920-talets Blåhäll

(återges här med medgivande av Eva Ericksson f. Ahlqvist) 

Inledning

De första åren på 1920-talet kan jag inte minnas själv. Det är först omkring år 1925 som jag har egna minnesbilder. Min morfar Johan Stenström, Lixarve, hade då varit fiskare vid Blåhäll i många år och var med ända fram till slutet av 1920. Min far Artur Ahlqvist, Rangvalds, började fiska vid Blåhäll 1916. Han var först båtkamrat med morfar fram till 1921 då han blev båtkamrat med Herman Johansson, Rangvalds, och var det fram till slutet av 1920-talet då jag fick träda till.  Vi fiskade sedan vid Blåhäll fram till 1932 då vi flyttade över vårt fiske till Gnisvärd för gott. Henning Wiman, som övertagit Fredrik Wimans båt och redskap, och vi var då de sista som yrkesmässigt fiskade vid Blåhäll. Flyttat sitt fiske till Gnisvärd hade några år tidigare både Axel Nilsson, Rangvalds, och Oskar Stenström, Dyple, gjort. År 1933 bedrev vi laxfiske vid Gnisvärd med båt som ej kunde användas vid Blåhäll. Något laxfiske har aldrig bedrivits vid Blåhäll. De båtar som kan landa här är alldeles för små för laxfiske, ett fiske som då bedrevs ute på 90 - 100 meters vatten från oktober och fram till mars månad, dagligen när vädret tillät, ett fiske som krävde mycket av sina utövare och deras båtar.

           Skiss över fiskeläget

Skissen över fiskeläget här nedanför är Henry Ahlqvists egen. Position 1-11 anger strandbodar med tillhörande torkplats för tolv strömmingsgarn; position 12 och 13 är skylen för hästar; nr 14 anger vattenkälla; nr 15 "brandplats" (fyr); nr 16 gångspel (vinschar); nr 17 räcke för bindning av hästar;    nr 18 båtar (tvåmänningar).

Strandbodarna

Den lista på strandbodägare som jag nu presenterar avser 1920-talet och är taget från en bandad intervju med far (Artur) och mor (Ebba) den 3 december 1976: 

Kalle Karlsson var kommen från Knallebygden och innan han kom till Blåhäll hade han varit inneboende hos en familj på Haga i Visby. Han bodde några år på Blåhäll där han försörjde sig på småaffärer med fisk, lump och skrot. Han försökte sig även på att fiska själv, men någon fiskare blev han inte, han var nog för gammal för att lära ett så krävande yrke. Kalle var kvar på Blåhäll i strandboden något in på 1930-talet då han blev sämre till hälsan och fick flytta till åldersomshemmet Fristad där han dog kort därefter. Öster om bod nummer 11 och 15-20 meter bort minns jag ruiner. Jag har hört berättas om någon bofast på Blåhäll, men har tyvärr glömt namnet. Vad jag minns är att denne någon skulle ha använt Blåhällsugnen - Säves grotta - till bostad åt sin get. Jag vet inte men har tänkt att kanske har denne man bott där jag minns ruinerna, en ruin efter ett stenhus med skorsten och strax intill en källare. 

Bodarna på Blåhäll var väldigt enkelt uppförda bulbodar, i en del kunde man se att det var vrakdelar från fartyg som ingått i byggmaterialet. De öppna spisarna med skorstenar var murade av kalksten och lera. Det har tydligen aldrig varit mer än tre bodar byggda av sten, nämligen nummer 6 och 8, som båda finns kvar idag, samt nummer 2 som jag minns som ruin.  Att fiskeläget varit välplanerat förstår man när man ser på skissen. Hur det varit ämnat med öppningarna mellan bod nummer 1 och 2 samt mellan nummer 5 och 6 vet jag inte. Måtten kan stämma med bodplatser där också, men då kommer det att saknas infart ifrån torget och till torkplatser - gisträum - och bodar som alla hade sina dörrar ut mot torkplatserna.  Mellan bodarna nummer 3 och 4 var mellanrummet överbyggt med ett tak och användes till diverse redskap. De tre bodarna med nummer 9, 10 och 11 i norra raden hade faktiskt ett sammanhängande tak fast med olika beläggning. Nummer 9 och 11 hade spåntak medan nummer 10 hade tjärpapp. Som jag minns det förekom det ingen annan takbeläggning än takspån och tjärpapp. 

Fiskevattnet och fisket  

Vattnet utanför Blåhäll djupnar fort. Det är inte mer än 3 000 meter ut till 100 meters djup. Där ute på hundrametersdjupet förekom det torskfiske med långrev - tåskanglar - vintertid på 1920-talet och något in på 1930-talet. Det var aldrig många torskar i varje fångst, men det var alltid stora torskar som fångades där ute då. Det var torsk mellan tre och sju kg och det var torsk av mycket fin kvalitet. Men trots att torskarna blev större för varje år blev antalet och fångsterna ändå mindre.  Ett annat långrevsfiske efter flundror med flundreanglar bedrevs också vintertid på 60-70 meters vattendjup under samma år. Det kunde ge riktigt bra fångster för den som lyckats lägga sin långrev på rätt plats i januari månad. Men det var svårt för flundrorna höll till endast på en mycket smal sträng som det var svårt att hitta rätt på. Närmare land på 12-20 meters djup och i ett sten- och blockområde som sträcker sig från Blåhäll i söder till Stav uppgång i norr fiskades också torsk. Här i Staplar, som området kallades, fiskades palltorsk, den torsk som fångades på hundrametersdjupet benämndes djuptorsk. Palltorsken fiskades inte enbart med långrev, här inne använde man även torsksnöre, ett handredskap med en krok som man metade med.

All krokredskap agnades med bitar av färsk strömming. Skillnaden mellan långrev för torsk och långrev för flundror är krokstorlek och avstånd på reven mellan krokarna. På långrev för torsk är det större krokar och länge avstånd än på långrev för flundror.  Stav uppgång är en väg eller stig upp från stranden en 800-900 meter norr om Blåhäll. Det är en stig som fortsätter vidare uppför Stav backe och sedan med Bredstig rakt mot Norrgårda. Där vid Stav uppgång har jag ett svagt minne av rester efter två bodar och tror att det även där har varit en landningsplats för fiske.

Ett annat långrevsfiske efter flundror så kallade sandflundror har vi på en sandbotten som sträcker sig från skogsbrynet söder om fiskeläget och söderut förbi Grönbuske och vidare förbi Bockarna - Buckar - och nästan fram till Nyrevs udde eller Nyreven som vi alltid sagt. Här fiskade man flundror på sommaren med början vid midsommar. Fick man nyfångade och stekta flundror med spenat till middag midsommarafton, då var allt i sin ordning. Grönbuske är en gran som växer som en buske på nedersta stupet 600-700 meter söder om fiskeläget. Från Grönbuske och ostsydost upp i översta rasbranten har vi ett högt stenblock Högsten. Högsten och Grönbuske syns mycket bra från sjön och visar en enslinje västnordväst ut från kusten. Den första båten från Gnisvärd som satte ut fast laxkrok varje ny säsong tog nästan alltid linjen Högsten på Grönbuske som var det bästa ensmärket på den här kuststräckan i 90 grader ut som det skulle vara med laxkrok. Det var ett sjömärke som var välkänt av alla fiskare som brukade fiskevattnet här utanför. Fullt så känt har väl aldrig de tre små klintar på översta halvan av nedersta stupet mitt emellan Grönbuske och Nyreven varit. Dessa tre små klintar - buckar - syns mycket långt ut, men terrängen ovanför inåt land har inga bestämda utmärkelser som kan bilda säkra enslinjer varför Buckar aldrig fått så stort värde för positionsbestämning.  Fiskarna var förr mycket mer än i dag med dagens navigationsinstrument beroende av tydliga utmärkelser på land som gav säkra enslinjer för att kunna hitta sina fiskeplatser och redskap. 

Mycket bra sjömärken var två korsmärken som A7 satt upp för att utmärka och skydda Blåhällsförläggningen vid skjutningar. De två märkena var monterade på långa stänger och uppsatta i var sin stor tall. En var belägen rakt ovanför Blåhällsugnen och benämndes alltid för Tallen. Den andra var belägen i skogen ovanför och något norr om förläggningen och hette Norra tallen  eller Nådatallen. Nådatallen gav inte så bra enslinjer som Tallen. Tallen på någon av bodraderna, skogsbrynet, officersmässen, badhuset med mera gav mycket exakta linjer som var lätta att komma ihåg. Norr om Stav uppgång, mitt för vattenrännan Skarpå, vars vatten sagts komma under jord från slukhål i Alnevät öster om Meridianväg, har vi även en liten sandbotten på 10-15 meters vattendjup som vi inte skall glömma. Där satte vi ofta strömmingsgarn när strömmingen stod nära botten, för botten var slät och ren och det var ingen risk för skador om de sköra strömmingsgarnen kom i kontakt med botten. 

I övrigt utanför kusten från cirka 25 meters djup och utåt är det mestadels lerbottnar, som dock delvis stupar ganska brant nerför. Fiskarna vid Blåhäll kunde på grund av litet vattendjup på Hällpallen och det speciella med att ta sig ut och in genom bränningarna mot pallkanten endast använda ganska små, grundgående och lätta båtar, små tvåmänningsbåtar på 16-19 fots längd. Hällpallen, en 60-70 meter bred strandskoningsplatå på vilken det inte är mer än cirka 40 cm djupt vid medelvatten och som stupar brant ner till 5-7 meter i ytterkanten. Det mesta fisket vid Blåhäll har tydligen alltid varit strömming, även om flundror och torsk varit betydande inslag periodvis. Strömmingsfisket har vid Blåhäll bedrivits med strömmingsnät - strömmingsgarn - helt lika med Gotland i övrigt. Strömmingsgarnen är så uppbyggda att de kan fast förankras och sänkas till önskat djup i vattnet så kallat fastsättningsfiske. De kan även användas till fritt drivande redskap så kallat driv- eller vrakfiske,  två benämningar för samma sak använda på västra respektve östra Gotland.    

Vid fastsättningsfiske - på fastsättning som det hette - hade man en förankring i varje ände av garnlänken som bestod av 4-5 garn när det var nära land. På djupare vatten det vill säga 30-40 meters djup där användes endast en förankring, ett ankare till varje länk, där fick garnlänken - varpan eller ganvarpu - svänga fritt för ström och vind. Här ute var det fritt fram för en sådan metod, men inne på grunt vatten gick detta inte för sig, för om varpan svängde inåt land så gick garnen på grund och blev skadade. Förankringarna sattes ut på våren och fick sedan som regel gå kvar ute hela sommaren. Det var endast flötena - eilar - plankbitar av gran cirka  6 kubikdecimeter, som måste bytas när de blev vattendruckna. 

Inne på landsättning det vill säga på mindre än 15 meters djup där fick ingen sätta ut sina landsättningsankare för att permanent stå kvar före den första april varje år. Grund- och landfisket beräknades ta sin början då. Det var en bestämmelse fastställd av Gnisvärds hamnrätt och därunder löd även Blåhäll. Den var tillkommen för att ingen skulle kunna belägga bästa platsen i förtid och sedan ha den kvar hela sommaren. Vid, eller rättare sagt på, drivfiske fördes ett större antal garn på man mot förut endast 4-5 någon gång  6 garn på fastsättning, hade man nu som vanligast 8-10  ja ändå upp till 12 stycken kunde förekomma. Drivfisket bedrevs längre ut, den vanliga drivleden - drivlajdi som vi sa - var ute med Visby domkyrka synlig utanför Högklint, det vill säga ute på kanten av 100 meters vattnet. Garnen sattes ut i en sammanhängande länk - driv - fritt i vattnet men sänkta till det djup där man trodde att strömmingen befann sig. Att sänka garnen till ett förutbestämt djup görs med hjälp av flöten och smäckra linor. Garnen är själva så avvägda med sina egna flöten och tyngder så att de endast sakta sjunker i vattnet och med lätthet kan hållas på ett bestämt djup. Garnen skarvas samman med ett skotstek, i varje skotstek knopas sänklinan med sitt flöte, avkast. Flötena - avkastarna - var lätta, avlånga träbitar av gran på cirka 4 kubikdecimeter storlek, de kunde dock variera mycket i form och utseende olika fiskare emellan. Sanklinorna - avkasttugi - var klena snören som kunde vara av tagel, lin, hampa, manilla eller bomull, ja faktiskt av allt vattenfast man kunde spinna smäckra och starka snören av.

På vilket djup strömmingen finns beror på var den har planktonskiktet som är hans föda. Var planktonskiktet finns beror på temperaturen i olika vattenlager. Temperaturen i de olika lagren beror på havsströmmar och årstider. När alla garnen var utsatta förtöjdes båten med en lina i sista garntampen och allt fick driva tillsammans för ström och vind några mörka timmar. Besättningen intog under tiden medhavd matsäck - drivmat - och kröp sedan ner i drivkläderna - en halmsäck att ligga på och ett täcke att ha över sig - för att försöka sova en stund. När det ansågs vara dags att dra som det hette togs garnen in i båten och man rodde eller seglade till land. Var det mörkt eldades - brandades - i en eldkorg, brandkorg. I senare tid sattes en fotogenlykta på en stolpe vid backkrönet strax intill den ännu befintliga vattenkällan när båtarna väntades i land. Det var alltid avtalat med någon om att sköta brandningen - vara brandkal - när båtarna var på driv. Det ansågs som en ansvarsfull syssla och det var alltid någon äldre, erfaren person som skötte den. Han fick inte lägga sig att sova, han skulle hela tiden hålla vakt, lyssna och spana efter båtarna som var ute och han skulle väcka dem som sov i bodarna när båtarna kom i land. Det var nödvändigt att det fanns en hjälpande hand på stranden om någon båt skulle förolyckas när den skulle in genom de förrädiska bränningarna på pallkanten. Vid mörker var detta särskilt svårt, det hände att båtar låg vid dåligt väder och höll sjön utanför till det blev ljust. När båtar kom i land, vilket kunde vara mitt i natten, var det alltid folk nere för att hjälpa till och ta hand om fisk och redskap. Fisket var för alla en stor angelägenhet och det var helt naturligt att hela familjen ställde upp och hjälpte till efter bästa förmåga. Det var på samma gång ett lagarbete där alla hjälpte alla på fiskeläget när så behövdes. Visst kunde det vara ganska hård konkurrens familjer emellan, men alla visste att ingen kunde klara fisket helt endsam och att alla kunde behöva den andres hjälp någon gång. De var med andra ord alltid beroende av varandra om det skulle fungera bra.      

De som kom ner emot, som uttryckssättet löd, skulle se till att allt var i ordning för att ta emot önskad fångst. De skulle se till att fiskkorgar var hela och rena,  att det fanns ved till spisen och göra upp eld om det var kallt och ruggigt, och se till att det fanns lysved  - tjärved - späntad, senare fotogen på lyktorna för lyse vid fiskavplockningen. De familjer som inte hade någon barnvakt hemma hade sina barn med ner i strandboden där de bäddades ner i sänglaven för att sova och ge mat åt lopporna. Hästarna som användes för att köra till strand med fick i ur och skur stå bundna i ett räcke på torget mellan bodraderna. Det var först i slutet av 1920-talet som Fredrik Wiman och far (Artur Ahlqvist) byggde var sitt hästskyle vid sina bodar. Att se till hästarna ingick dock i vaktmans - brandkalens - syssla. Han skulle ju ändå vara ute som mest. Brandkarl, det var även vatktman i ordets rätta betydelse, för han skulle även se till att ingen åstadkom eldsvåda genom att elda för kraftigt med gnistregn ur skorstenen som kunde antända bodtaken och bodarna. Vad som var utmärkande på fiskeläget var att så fort alla nödvändiga sysslor var klara så skulle det vara tyst, för att alla som ville skulle få en stunds vila och sömn och för att vaktman lättare skulle kunna höra och upptäcka när båtarna var på väg mot land. När båtarna nått stranden grundades de upp, det vill säga de drogs med redskap och fisk ombord endast upp så mycket att de stod stadigt och man torrskodd kunde komma till dem. 

Därefter bars på axlarna garnen med fisken på uppför backen till garngården. Alla bodar hade egen garngård, gisträum. Garngårdens torkställningar var staplar, gistar, med cirka 20 cm långa kvistar som stod i två rader. På kvistarna lades upp smäckra och släta granstänger, åsar eller asar. På åsarna hängdes garnen upp sträckta mellan bägge stolpraderna. Var det mycket fisk på ett garn måste flera hjälpas åt att bära upp det till garngården. Däremot när det endast var lite fisk orkade en man bära ett flertal garn ensam. När alla garn var uppburna och lagda i garngården vidtog arbetet med att plocka fisken ur näten och hänga upp näten till tork. Den som först blev färdig med sina garn gick då över till sin båtkamrat och hjälpte honom. När även han var färdig och fisken uppräknad i valar, där 1 val = 80 fiskar, var det vanligt och hörde till god sed att fråga grannen om de hade mycket kvar och ville ha hjälp. När alla var klara med fisk och garn brukade någon med stark röst ropa ut frågan "skall vi dra upp?" och svaret "vi kommer" hördes från flera håll. Det var signalen till samling vid båtarna för att med varandras hjälp dra upp dessa på betryggande avstånd ifrån vattnet, samt stötta upp dem med sina stödbockar, kryckar. När alla båtarna var uppdragna och stod stadigt gick varje båtlag till sin egen båt och lade årorna tillrätta på tofterna och ovanpå årorna lades alla avkastar med sina uppkransade sanklinor- avkasttug - hängande utanför båtsidan. Den här uppläggningen tjänade till att torka redskapen och på samma gång skugga båten så den inte skulle gistna. Det var även noga att årorna låg med bladet akterut och att allt var symmetriskt och prydligt. Drivkläderna - drivkleidar - och segel bars upp till boden och hängdes till tork där. 

När allt var klart och all eld släckt var det dags för hemfärd. Även här var det vanligt att man hjälpte varandra med samåkning, ja åtminstone med fisken, det var ju inte alla som hade häst och vagn nere. Allt det här arbetet fick för det mesta utföras i mörker, fram på hösten i september och oktober var båtarna som regel i land vid midnatt. På min tid har det varit fotogen, senare ellyse dock ej vid Blåhäll, men därför var det tjärvedsbloss som i hållare av järn sattes upp i garngården. Min morfar använde tjärvedsbloss några gånger som jag minns , fotogenlyktorna lyste för dåligt tyckte han. På våren och försommaren samt det mesta fastsättningsfisket var dock vid dagsljus. Vid fastsättning sattes garnen ut, en varpa per man på kvällen medan det ännu var ljust och hämtades när det blev ljust igen. Det var dock inte alltid, ibland hängdes en klocka, koskälla, på flaggbojen, busken, som utmärkte garnen.  Med hjälp av denna koskälla och fyrljuset iland kunde man då leta rätt på garnen i mörkret och ta upp dem. Senare när det kom små stormsäkra fotogenlyktor bands en sådan fast på flaggbojen, som då blev en lysboj och var lätt att hitta i mörker. Vintertid var det endast fastsättning, när det var fryskallt var även det mycket besvärligt. Då måste garnen täckas i båten med filtar eller täcken för att inte frysa. Det gick heller inte att bära upp och lägga garnen i garngården för frös garnen ihop gick de sönder när fisken skulle plockas av. Då måste man bära upp näten ett och ett och plocka av fisken inne i boden, visserligen kunde man ha lite eld i spisen för att hålla frosten borta men det var bökigt och gick sakta. Vid fastsättning sommartid var det vanligt att ligga i boden medan garnen var i sjön, men vintertid visste jag ingen som gjorde det.     

Slutord

Vad jag beskrivit här om fisket och om arbetsförfarandet vill jag understryka att det är ämnat att beskriva normalförhållanden. Det finns givetvis en hel del varianter här utöver. (---) I dag har jag även fått veta att det var Svensson, Blåhälls-Svensson, som hade getter i grottan Blåhällsugnen. Grottan lär även ha varit kallad Blåhälls-Svenssons gajtricku.

Källor och noter

        * Henry Ahlqvist, Blåhälls fiskeläge som jag minns det från 1920-talet, december 1979 (stencil). 

        * Några årtal och kortare texter är tillagda inom parentes som förtydliganden eller förklaringar

        * Skissen över fiskeläget är Henry Ahlqvists egen men har redigerats något för att bättre passa in på    webbsidan.   

         * Fotografierna av Blåhälls fiskeläge 1921 och av Henry Ahlqvist och Henning Wiman är hämtade från    Strandfolk och Fiskelägen på Gotland, av Carin Häglund och Tommy Söderlund, 1992. Boken     innehåller ett helt kapitel om Blåhäll: Plockade strömming till musik (sid 109-111) 

       * Blåhälls läger 1902-1982, av Yngve Rosén, A7 Minnesskrift 1985, 2005 (andra utgåvan)

        * Skräddaren i Blåhäll Jakob Petter Svensson var född 1884