Källa: Agne Enekvist, En försvunnen odlingsbygd (avsnitt 4)
Längst norrut i Nasum-bygden, nära gränsen till Västerhejde, ligger en fordom vacker skog nära en halv mil lång och med vätar och bergknallar. Det är Allhage. En kalkstensås, Burgen, går genom skogen ut mot havet. Där på randen av Burgen ligger ett egendomligt minnesmärke från medeltiden. När lantmätare Jonas Frijman i juni månad år 1700 besökte området, som då var samskog hörande till Bjers och Ansarve gårdar i Tofta, antecknade han på skattläggningskartan som han upprättade: "Rudera efter tvenne stenhus, det ena 36 alnar i längd och 16 alnar i bredd". Fornforskaren Fredrik Nordin, som inte själv hittade fram till ruinerna, skaffade sig för sin uppsats om Gotlands fornborgar [1881] kunskap om dem. Då återstod lämningar av ett hus med 6 fot höga väggar inneslutande ett rum på 40 x 20 fot.
Folket i bygden kallar anläggningen för Allhage-lädu (-ladan) ett namn som härför sig från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet då bönder från Norrgårde lade tak över byggnadsmurarna och utnyttjade huset som foderlada. Därigenom räddade de kanske det för eftervärlden, ty den bredvidliggande andra ruinen revs vid denna tid. Stenen därifrån användes till att bygga hus vid Norrgårde.
Bonden Zackris Larsson Norrgårde (död år 1844) var en av dem som medverkade vid dessa ingrepp, men han hyste ändå en skräckfylld respekt för Allhage. Han berättade tyligen gärna om sina och andras upplevelser där, bland annat för en ung man från Västerhejde, Adolf Svebilius (född 1804), som ofta besökte hemmet vid Norrgårde och som sedan i sin tur återberättade hörsägnerna för P A Säve. Men Säve hade även andra sagesmän - bland dem skolläraren i Tofta J P Enderberg - till sina nedteckningar av Allhage-sägner.
[Sammanställningen av Per Arvid Säves [1811-1887] gotländska sägner nr 390, 466 och 720 har utelämnats här. Intresserade läsare hänvisas till Svenska sagor och sägner, utgivna av Herbert Gustavsson.]
Kanske märkligare än själva Allhage-ruinen är brunnen, Kungsbrunn, en från början 10 meter djup brunn strax nedanför i dälden. Den är fint lagd av kalkstensflis, så fint att den verkar svarvad ur hällen och vidgar sig koniskt neråt. Det torde vara omöjligt att ta sig upp ur den om man fallit i. Ursprungligen var den täckt av huggen kalksten, på vars stora täckflis var ristat namnet HUILKER. Denna flis fördes till Norrgårde och lades som broflis - trampsten - framför manbyggningen där. Brunnen låg nu öppen och utgjorde stor fara för folk och fä. Enligt sägnen sökte man fylla igen brunnen och otaliga lass sten hävdes i, men den blev dock aldrig full. Vad som döljes i brunnens djup är dolda hemligheter. Folkviskningarna har mycket att förtälja om Kungsbrunn. Det talas om mord och självmord, folk som försvann utan att återfinnas - och Kungsbrunn nämnes med en rysning. Mycket betecknande är att man vid den bosättning som skedde här intill i mitten av 1800-talet grävdes en ny särskild brunn bara 15 meter från Kungsbrunn, man vågade inte hämta vatten där.
Ett annat minnesmärke som stått strax invid var Kungs-aiki (kungseken), ett träd vida omtalat för sin väldighet. Det fanns kvar i mitten av 1800-talet men hade störtat för yxa och såg eller av ålderdom omkring år 1870. Men i folkminnet levde Kungs-aiki kvar. Ännu vid [förra] sekelskiftet fanns det folk som hade minne av denna trädjätte.
Mellan anläggningen i Allhage och fornborgen Hallbroslott i Västerhejde gick enligt sägnen en stenlagd väg, som sedan fortsatte mot Visby. Fredrik Nordin påstod att han på 1870-talet träffat ortsbor som kände delar av sträckningen av denna väg. Ett samband mellan de båda anläggningarna kan vara mycket möjlig.
Endast ett fåtal lösfynd har gjorts i Allhage-borgen. Adolf Svebilius berättade att man där funnit en guldpenning värd 9 riksdaler. Egendomliga är fynden av smält malm, av stora fyrkantiga järnplåtar och av andra ting av tumstjockt järn. Vad som hittats i gamla tider har givetvis aldrig redovisats. Några närmare undersökningar i senare tid har inte gjorts. En boskapsherde berättade för Fredrik Nordin att det skulle finnas en stor skatt bakom en dold järndörr i berget, men ingen har vågat bemäktiga sig den; "di tråistar inte för trull u gastar, vait ja".
Folkfantasin har knutit samman Allhage med kung Erik av Pommern. Han skulle vara den mystiske, spökande kungagestalten. En gång skulle han här ha hållit till innan Visbyborna släppte honom in på livet på Visborgs slott. Han skulle ha haft sina skepp förankrade dels i Allhageviken, dels vid Vibble där ännu på skattläggningskartor från 1694 rester av hans hamn finns inritade; en bro-arm som sträcker sig långt ut i sjön med öppning mot sydväst. Senare blev Allhage hans jaktslott, där han roade sig med att jaga hjort som han låtit inplantera. Att kronhjort förekommit i Nasum-bygden under 1600- och 1700-talen och tidvis varit en stor plåga är omvittnat på annat håll. Kanske var det avkomlingar till Erik av Pommerns kungliga villebråd.
Första gångren Allhage är nämnt i litteraturen är mig veterligen hos Strelow i hans krönika av år 1633. Birger Magnusson erkänns efter fredsfördraget i Helsingborg år 1310 åter som Sveriges konung men erhöll under egen förvaltning endast vissa delar av norra och östra Sverige, däribland "Guthiland med Wisby oc Visborg". Strelow skriver vidare (sid 354): "Der nefnis Visborg hafuer icke vaerit Slottet som nu staar, thi det bygde Kong Erick, som siden skal formeldis, men it hafuer staaet en Milveigs fra Visby i Allehage endnu kaldit, huor Voldsteden staar paa denne Dag". Enligt denna uppgift skulle Erik av Pommern inte ha varit den förste besittaren av Allhage slott.
Många är de olösta frågorna om Allhage slott. Våra moderna histioriker och arkeologer nämner det inte ofta och då endast i svävande, försiktiga ordalag. Landsantikvarien Greta Arvidsson konstaterade att det var en ruin av medeltida ursprung. Något av mystiken borde kunna skingras. Kungsbrunn till exempel döljer säkert i sina bottenlager föremål som kan ge ledtrådar. Den gamla brunnsflisen med namnet Huilker kan återfinnas i de stenhögar som nu återstår av Norrgårde gamla huvudgård. Det fanns flera personer som tillhörde Erik av Pommerns krets i Danmark som bar det relativt ovanliga namnet Huilken / Vilken. Någon av dem var kanske stenhuggaren som gjorde brunnsholken eller kanske förvaltare på jaktslottet.
Trots de senaste 80 årens militära sprängningar och krevader och djupa spår efter tanksens larvfötter är terrängen i stor utsträckning orörd. En hel del tecken efter gammal verksamhet i denna obygd borde ännu kunna letas fram. Namnet Allhage har uttolkats som "allas hage", allmänning i betydelse mark som hörde Kronan till. Det är betecknande att ännu under 1600- och 1700-talen det just här fanns stora områden som hörde Kronan till. Raskeskogen var en kronoallmänning på över 18 tunnland, skogen vid Sölstig bestod av 35 tunnland medan backarna vid Ormemyr endast var 2 tunnland kronomark. Dessa områden, som har egendomliga sträckningar, kan vara delar av medeltida besittningar.
Nasum-borna som vågade sig hit menade att de kunde hugga och ta för sig vad de behagade i "allas hage". Men bysen, trollen och spökena gjorde dem försiktiga; "seit dem har ja inte, de naj, men håirt däm, di skräiar värre än rävar" sa en herde år 1875. Folk slog sig ogärna ner i dessa norra delar av Nasum-bygden, trots att det ställvis fanns jordar som lämpade sig för åkerbruk och boskapsskötsel. En gammal gumma som bodde här dog av hunger utanför sin koja. När man fann henne hade gräset redan vuxit upp genom hennes utslagna hår.
Knut Ekman berättar (i boken Med åror och segel) om en ung sälle som växte upp i Allhage och kom att gå under namnet Allhage-bysen. Han var något av en symbol för det vilda, hemlighetsfulla och dystra, som vi möter i denna del av Nasum-bygden.