Nasumbygden under medeltiden
Källa: Agne Enekvist, En fösvunnen odlingsbygd (avsnitt 3)
Hällmark och skog gav en fast ram till odlingsbygden i Nasum som fick sin slutgiltiga form under vikingatid och tidig medeltid. En hård kamp fördes för att få överflödsvattnet från träsken att rinna bort genom slukhålen utan att skada odlingarna. Ängsbruket utvecklades under denna tid och här gick ängarna ända ner mot träskens stränder. Åkerlapparna lade man oftast på de sandiga och ofta steniga backarna på något högre nivå. Ett omfattande hägnadssystem skilde de olika markslagen från varandra. Även skogs- och kalkbergsområdena organiserades bland annat till betesmarker för stor- och småboskapen. Det är inte otänkbart att namnet Sveinbryn [Sveinbryan] går tillbaka till vattenhålet i en mycket gammal hage för utegångsgrisar.
På goda grunder kan man antaga att så gott som all mark togs i anspråk. Förändringarna i markanvändningen blev bland annat härför ganska obetydliga under kommande århundranden. Skattläggningskartan från år 1700, som närmare kommer att behandlas längre fram, är därför en ovärderlig källa vid studiet av medeltida förhållanden. Men själva terrängen ger ännu goda upplysningar om det forna odlingslandskapet. Området lämnades öde innan 1900-talets jordbrukstekniska nyheter blev aktuella. Den militära verksamheten har satt djupa spår - men punktvis. Mellan dessa ligger tämligen orörda relikta markområden. Vi kan följa stensträngar och odlingsterasser, som härrör från mycket gammal odling.
Det finns en tydlig kontinuitet i bebyggelsen. De sex gårdarna som fanns under den senare delen av järnåldern svarar mot sex medeltida bondgårdar. Man har flyttat boplatseren från själva änget och byggt nytt i omedelbar närhet i hagen eller vid skogskanten. Men i övrigt kan verksamheten ha pågått på likartat sätt som under järnåldern. Näringsfång och handel skilde sig föga från förr. Hamnen vid Marsängen var fortfarande i livligt bruk. Burgen [fornborgen] var ännu tillflyktsort vid hotande faror och på Byrum samlades husbönderna till rådslag som under hednisk tid.
Om de enstaka gårdarna haft särskilda namn under järnåldern och den tidiga medeltiden är ganska osäkert. Ganska säkert fanns beteckningar syftande på gårdens läge i bygden eller på naturförhållanden eller andra kännetecknande ting vid gården. Den nordligasde gården i odlingsbygden blev Norrgårde. Gården som låg på Ancylusvallens spets (näsan) blev Nasume och bebyggelsen i hagmarken på Litorinavallens kam kom att kallas Kamlausä. Dessa namn var troligen från början inga egentliga gårdsnamn. Man vill se dem som attribut till ett husbondenamn: (Sigmundr) i nordr gardum, (Aibjärn) i Nasheim, och så vidare. Personnamnen växlade med generationerna. Ganska fort glömdes den bortdöde husbonden bort i bygden även om han varit en betydande man i sin livstid.
De allra flesta gårdarna betecknades efter sin husbonde, gårdsherren för tillfället. Det var ett namnskick som växlade med ägaren. Men det var ur praktisk synpunkt tillfyllest under dåtida förhållanden. I realiteten var själva gården namnlös. När det så småningom blev behov av en förteckning över gårdarna på ön synes denna ha blivit en lista över husbondenamn, namn på bönderna just vid denna tid med eller utan tillägg av läges- eller naturattribut för gården. Det var efter Magnus Ladulås påbud år 1285 som knöt Gotland närmare till Sverige och förvandlade gutarnas militära åtagande till en på bönderna lagd skatt. De skattelistor som tingsdomare i samband härmed upprättade blev Gotlands första jordebok, som under tidernas lopp inte kunde hållas aktuell vid ägarbyten, utan kom att konservera ägarförhållandena i slutet av 1200-talet.
Jag har gjort ett försök att rekonstruera denna Gotlands jordebok från 1200-talets mitt och slut [se vidare Agne Enekvists arbete "Försök att ur gotländska gårdsnamn rekonstruera en jordebok över Gotland från åren efter 1285", (1992)] och härur gör jag utdrag för Nasum-bygden i Tofta fjärding och Stenkumla ting. Gårdarna upptas i gårdgångsordning med början med bygdens huvudgård:
1. .............. i Nordr gardum
2. ..............
3. Rangvaldr
4. ............ i kamblausä
5. .............i kvium
6. Mikael
7. (Botmundr) i Nasheim
Någon gång under 1300-talets mitt hade denna lista stelnat till särskilda gårdsnamn:
1. Norrgårde
2. [gård med okänt gårdsnamn]
3. Rangvalds
4. Kamlausa
5. Kvie
6. Mickels
7. Nasume
Under slutet av medeltiden orkade bygden inte med att bära mer än tre självständiga gårdar: Norrgårde, Rangvalds och Nasume. Dessa tre övertog marken från de fyra övriga som lämnades öde. En närmare presentation av de sju Nasum-gårdarna från tidig medeltid kan här vara på sin plats. Nedanstående karta är en rekonstruktion av Nasum-bygden under högmedeltiden grundad på skattläggningskartan från år 1700 samt på författarens egna terrängstudier.
Nasum-bygden under högmedeltid
Norrgårde
Troligen var det folk från vikingagården i Storängen som byggde gården längst i norr i byn, norr om Nasume träsk. Den var kanske den mest betydande gården och först i gårdgången. Närheten till byplatsen kan tyda på detta. Åkern Skinnare norr om gården och den med stenhällar kantade Skinnarkäldu visar på att här varit plats för skinnberedning. Om det rört sig om lokalt begränsat hantverk eller kanske verksamhet av internationellt omfång med inköp av hudar från kanske Finland eller Polen och försäljning ända till England kan man säkert aldrig få veta. Hur länge garveriverksamheten pågick här (från vikingatid? till 1300-tal?) är frågor som troligen aldrig kan besvaras. Under senare åldrar kallades i allmänhet Skinnarkäldu för Skreikus käldu efter en båtsman Skrika som bodde här i närheten under 1700-talet. Det var då bygdens viktigaste vattenhämtningsställe och användes dessutom av generationer kvinnfolk för tvätt och byk. Stenläggningen kring källan fanns ännu i mannaminne kvar men är nu borttagen eller nerskjuten i sörjan och överväxt.
Norrgårde [liksom övriga gårdar i Nasum-bygden] hade sedan gammalt att erlägga 5 mark penning i årlig skatt till Kungen. Beloppet ökade till 10 mark penning sedan gården lagt under sig granngården i söder (gård nummer 2 i gårdgången). Antagligen är denna forna skattskyldighet nära sammanhängande med det värdetal i markelej som gården senare tillskrives (10 markelej 1646). Den förste till namnet kände ägaren på Norrgårde var Iacob Norregord, omnämnd i Sören Norrbys räkenskapsbok år 1523.
Gård med okänt gårdsnamn
I Söderängen 500 m söder om Norrgårde fanns enligt skattläggningskartan år 1700 "rudera efter huus". Det var troligen resterna efter en då sedan länge ödelagd gård, vars namn vi inte känner. Möjligen kan gårdsnamnet haft förleden Blis, ty västerut kring gårdsplanen gränsar Blisängar. Alldeles intill ligger en välbevarad husgrund från yngre järnåldern. Det var här som man fann den så kallade Norrgårdeskatten, nedgrävd i jorden en gång omkring år 1030. Medan restern av vikingatidshuset är mycket tydliga är däremot rester av gårdsbyggnad från medeltiden mycket osäkra. Möjligen kan lantmätare Frijman med rudera efter huus ha avsett kämpagravsgrunden.
Mycket tidigt kom markerna häromkring att tillhöra Norrgårde, som här hade sina sydligaste ägor: Söderängen och Söderåker. Men även gårdar i egentliga Tofta hade mark i detta område, särskilt Fättings hade stora stycken av Blisängen. Även Licksarve, Sallmunds och Tofta kyrka hade delar av samma äng. Detta talar för att här varit en gammal gård som fallit sönder någon gång under medeltiden.
Rangvalds
Även den tredje gården i kretsen har förhistoriska anor knutna till förhistorisk tid. Om gården då haft särskilt namn eller benämnts efter samtida husbönder är inte känt. Det var husbonden - Rangvaldr - från år 1285 som kom med i skattelistan, och det blev hans namn som så småningom stelnade till gårdsnamn. Märkligt nog finns namnet Rangvaldr bevarat även i annat sammanhang från samma tid. Bland de härförande som år 1288 ledde bönderna i striden mot Visby-borgana var Oluff Rangvald i Toffte (enligt Strelow). Man vågar anta att denne Oluff var son till bonden på Nasum-gården och att Rangvald här skall betraktas som patronymikon (personnamn eller beteckning som anger härkomst på fädernet).
Med Rangvalds införlivades större delen av Kamblause gård och delar av Kvie gård sedan dessa båda gårdar någon gång under hög- eller senmedeltid lagts öde. Från att ha varit en 5-marks-gård blev den en 13-marks-gård vilket svarar mot de 13 markelejen som gården skrevs för under 1600-talet. Husbönder för den sammanhållna storfamiljsgården Rangvalds var under 1500-talet [i tur och ordning] Hans, Jacob och Jacob. Den senare blev stamfader för en stor släkt varav många kom att sitta som husbönder vid olika parter av gården fram till 1900-talet.
Kamlausa
På skattläggningskartan från år 1700 och i dess beskrivning är Kamlöse åkeren, Kamlöse äng och Kamlöse hage, Kamlöse tjutet samt Stora och Lilla Kamblösa skogen inritade och beskrivna. Dessa marker ligger kring den östliga vägen ner till Marsängen. Omkring Kamlösa åker (brukad fram till våra dagar) ligger plana markytor med stensträngar och odlingsterasser kantade med vildapel. Tydligen har här legat en gård om vilken vi vet mycket litet men som måste vara av medeltida ursprung. Tiden för dess ödeläggelse är okänd. Odlingsmarken kom att läggas under Rangvalds gård medan huvuddelen av skogen kom att tillhöra Norrgårde medan Bjärs och Kroks fick delar av Tjutet.
Kvie
Ännu mindre vet vi om Kvie försvunna gård. Namnet är mycket osäkert, bevarat endast i två åkrar: Qwieåkrarna. Men kring dessa åkrar finns intressanta lämningar bland annat mycket gammal åkermark, på skattläggningskartor redovisade som "linda". Fordom låg här ett par vackra ängar och fin vallmark. Mycket egendomlig är den mer än 300 m långa stensträng som löper genom markerna här. På den ekonomiska kartan är den betecknad med ett R (för fornminne). Lantmätare Frijman antecknade den som "en gammal qvarnedam", säkert efter uppgift av de två Rangvaldsbönder som var närvarande vid förrättningen. Hur vallen kunnat utnyttjas för vattendämning är - på grund av dess läge och sträckning - högst diskutabelt. Snarare har den ingått i någon anordning för boskapshållningen i skogen. Kvie låg invid de skogsområden som troligen var viktigast för boskapsskötseln i bygdens utmarker. Här kan bygdens gemensamma "boskapsfålla" ha legat. Ordet kvi har en ursprunglig betydelse av gärdad väg [kviar] som slutar med en samlingsplan, alltså en "fålla". Flertalet av Gotlands Kvie-gårdar ligger vid kanten av bygden nära dess gamla kreatursskogar och några av dem har liknande vastanordningar mot skogen.
Kviebonden hade ansvar för hela bygdens djur på utmarkerna. I dessa gamla tider var bönderna i en bygdekrets som denna länkade till varandra till en enhet som tvingade fram samordnade insatser men också fördelning av arbetsuppgifter och åligganden. Helt säkert gällde inte samma regler om äganderätt som i moderna tider.
Mickels
Även här är namnet på den försvunna gården anat genom ett åkernamn på skattläggningskartan: Mickels. Ganska säkert är gården uppkallad efter en husbonde Mikael, en samtida till Rangvaldr, vars namn kom in i jordeboken år 1285. Men gården är mycket äldre än så. Den går tillbaka till den järnåldersgård efter vilken två ganska välbevarade husgrunder finns strax bredvid. Även flera fornfynd, bland annat i Mickelsåkrar, talar för en forngammal bebyggelse på platsen.
Ägonamn och kartblad kan berätta mycket om en plats historia. Mickels är ett gott exempel härpå. Vid de båda Mikkell åkrar låg den medeltida gården. Strax intill fanns "stenrör med hassel och äskeskog", här var platsen för den vikingatida gården. På andra sidan bygdevägen ligger den backe som idag kallas Vårdkashöjden ty det var här som under Krimkriget år 1854 en vårdkase uppfördes. Det tidigare namnet på höjden var emellertid Mikkels backe. I den kungörelse som utfärdades år 1854 angående vårdkasar längs Gotlands kuster kallas höjden Mickelgårda backe.
Som självständig gård försvann Mickels någon gång under 1300- eller 1400-talet, den liksom övriga ödelagda gårdar i bygden. Mickels kom att läggas under Nasume. Här hade de sommarbeten för en del boskap. I detta sammanhang uppkom säkert namnet Sommarhagen. I denna hage låg en "linda" och täktejord "som legat till", tydande på gamla åkermarker, som brukats under den tid Mickels ännu fanns. Även i Klintängen fanns täktejord, som troligen tillhört gårdens forna åkerjord.
Nasume
Även Nasume har en historia som går tillbaka till heden tid. Säkra spår av järnåldershusgrunder finns visserligen inte i omedelbar närhet av Nasume gårdsplats. Avstånden var emellertid inte långa, vare sig till den troliga boplatsen vid Hojgardsmyr eller till Tomten varifrån mycket väl folket vid det medeltida Nasume kunde stamma. Liksom de andra gårdarna i bygden skattade Nasume år 1285 för 5 marks penning. Det är dock möjligt att gården vid denna tid varit en dubbelgård med boplats även i bredvidliggande äng, i skattläggningshandlingarna år 1700 kallad Bondarfwe ängen, och då hörande under Norrgårde. Stenläggningar i denna äng kan mycket väl vara lämningar av en medeltida bebyggelse. Kanske beboddes gården av en Botmunds arfi, en son eller måg till någon Botmundr. Var det möjligen husbonden på Nasume som hette så och som fick dela sin gård med en hemvändande son eller måg från handelsfärder i en för farmannabönderna bister tid? Nasume kom att införliva med sina ägor hela Mickels gård och delar av Kamblösa gård då dessa ödelades och blev härigenom en 12 marks gård.
Kyrkan - Kyrkåkern - Kyrkbacken
Bland de många spörsmål som bygdens bönder hade att ta ställning till vid rådslagen på Byrum hörde en gång vid övergången mellan hednisk och kristen tro frågan om kyrka. Vilka beslut som därvid fattades får en sentid säkert aldrig veta. Några ägonamn på skattläggningskartan av år 1700 ger oss anledning till funderingar. Strax intill den antagna byplatsen låg en åker kallad Kiyrkåkeren. Strax bakom reser sig en höjd, än i dag benämnd Kyrkbacken. Båda områdena tillhörde år 1700 Norrgårde. Det finns knappast någon anledning att koppla samman dessa marker med Tofta kyrka. Möjligen låg här i stället en särskild liten kyrka, i så fall en träkyrka, byggd någon gång under 1100-talet, Nasum-bygdens eget tempel. Frågan kan varken bekräftas eller avskrivas förrän området noggrannt undersökts arkeologiskt, om ens då något svar kan ges.
Säkert är att Nasum-folket fann det lämpligt att kyrkligt sluta upp gemensamt med grannbygden Tofta, eventuellt i samband med att en stenkyrka skulle uppföras omkring år 1255. Banden mellan Nasum- och Toftabygderna har inte alltid varit så särskilt starka under tidernas lopp. Exempel på motsättningar ges bland annat i domböckerna. När långt senare Tofta skulle delas upp i låg- och mellanskola (små- och folkskola) [låg- och mellanstadium] krävde Nasum-borna att småskolan skulle förläggas till deras bygd och den blev det också under några år med ambulerande undervisning vid Nasume och Rangvalds gårdar.