Åren 1974-1979 var jag sekreterare för den finländska parten i arbetsgruppen för geologi inom den finländsk-sovjetiska teknisk-vetenskapliga samarbetskommittén. Min titel på finska i det sammanhanget kan jag ännu utantill: “Suomen ja Neuvostoliiton välisen tieteellis-teknillisen yhteistoimintakomitean geologian työryhmän suomalaisen osapuolen sihteeri”. Det innebar bl.a. att jag deltog i arbetsgruppens årliga möten som hölls antingen i Sovjet eller i Finland. Den här uppgiften anslöt sig nära till den post som jag från början hade blivit anställd för, dvs. överdirektörens assistent för internationella relationer.
Samarbetsmötet 1974 hölls i den Karelska Autonoma Socialistiska Sovjetrepublikens huvudstad Petrozavodsk (på finska Petroskoi). Före mötet hade det ordnats ett omfattande program för den finländska partens ordförande och sekreterare (dvs. GTK:s överdirektör Herman Stigzelius och jag) att bekanta sig med de viktigaste geologiska organisationerna i den delen av Sovjetunionen som ligger närmast Finland, dvs. i Leningrad, Petrozavodsk och på Kola halvön. Det blev tre intressanta men ansträngande veckor.
I Leningrad besökte vi IGGD, SZGU, VSEGEI, ZGT och VITR. Besöken på de olika organisationerna följde varje dag ungefär samma mönster. Vi blev avhämtade från hotellet med en stor svart bil och blev mottagna av högsta ledningen för organisationen som eskorterade oss till ett mötesrum där det vanligen fanns stora mörka möbler och ett långt bord med en grön sammetsduk och porträtt av Lenin på väggen. Sedan följde presentationer av organisationens verksamhet som framfördes på ryska av olika experter och översattes till knagglig finska eller engelska. Inom ett par timmar var det tid för paus med “light refreshments”, dvs. rysk vodka, armenisk konjak, kaviar och lax. Ett par timmar senare var det tid för lunch på en restaurang med många maträtter och många tal som utmynnade i att vi skulle skåla för samarbetet osv. Eftermiddagens program brukade inhiberas och man kunde vila upp sig för kvällens stora middag med mera mat och otaliga skåltal med översättningar.
Från Leningrad åkte vi med tåg till Apatity på Kolahalvön, som hörde till det strategiskt viktiga Murmanskområdet. Resan tog 23 timmar. På den tiden var det mycket ovanligt för utlänningar att få visum och inresetillstånd till Kolahalvön och vårt program började därför med en artighetsvisit hos staden Apatitys borgmästare. Vi besökte den sovjetiska vetenskapsakademins Kola filial, bekantade oss med deras verksamhetsformer och fick också besöka några laboratorier. Programmet här var betydligt mer sakligt med lättare luncher och middagar. Det ordnades också ett gruvbesök på nefelingruvan i Chibiny-massivet (Khibiny, på finska Hiipinä) som ligger cirka 30 km öster om Apatity nära staden Kirovsk, samt en heldagsexkursion till järngruvan vid Olenegorsk 70 km norr om Apatity. Bägge förekomsterna var av speciellt intresse för mig. Nefelinsyenitmassivet Chibiny upptäcktes och kartlagdes av den finländska geologen Wilhelm Ramsay redan på 1880- och 1890-talen. Förekomsten påminner mycket om Ilimaussauq-massivet i södra Grönland som jag besökte sommaren 1962. Järnmalmen vid Olenegorsk liknar igen mycket järnmalmerna vid Kirkenes ett par hundra kilometer mot nordväst i Norge som jag just hade besökt fyra veckor tidigare.
Efter fyra dagar på Kolahalvön tog vi tåget från Apatity söderut till Petrozavodsk. Resan tog 14 timmar. Vi installerade oss på hotellet Pohjola-Severnaja. Följande dag anlände resten av den finska arbetsgruppen: professor Ahti Simonen från GTK, professor Heikki Tuominen från Helsingfors Universitet, Outokumpu Oy:s chefsgeolog Pauli Isokangas och Rautaruukki Oy:s chefsgeolog Heikki Paarma. Den ryska arbetsgruppen hade också anlänt. Den bestod av chefer från geologiska organisationer i Leningrad, Apatity och Petrozavodsk. Deras ordförande Kauko Kratz var en intressant personlighet. Han hade finländska föräldrar som hade flyttat till Sudbury i Kanada, där Kauko gick i skola. Under den stora depressionen i början av 1930-talet flyttade de till Sovjetunionen. Kauko studerade vid universitetet i Leningrad och blev senare chef för geologiska forskningsinstitut i Petrozavodsk och Leningrad. Den ryska arbetsgruppens ordförande talade därför ledigt både ryska, engelska och finska, medan ingen i den finska arbetsgruppen kunde just någon ryska alls.
Mötesförhandlingarna tog fyra dagar. Det hölls ett antal möten, men i programmet ingick också presentationer om verksamheterna i de lokala geologiska organisationerna, t.ex. Sovjetiska Vetenskapsakademins Karelska Filial, som var värd för mötet. En exkursion till ön Kizji i Onegasjön anordnades också som en del av det sociala programmet för att lära känna varandra bättre. Den fjärde dagen skulle samarbetsprogrammet för följande år högtidligen undertecknas, och det satte stor press på sekretariatet att producera korrekta protokoll på både ryska och finska. Det kändes surrealistiskt att sitta sent en mörk höstnatt i ett litet kontorsrum i sovjetiska Petrozavodsk och sammanställa den ryska och den finska versionen av samarbetsprotokollet tillsammans med den ryska gruppens ordförande genom kommunikation på kanadensisk engelska.
Enligt protokollet skulle samarbetsparterna koordinera vetenskapliga undersökningar inom vissa forskningsområden bl.a. genom ömsesidigt forskarutbyte upp till sammanlagt fem månader. Forskarutbytet skulle ske på “non-currency” -basis, dvs. värdorganisationen ansvarade för de lokala kostnaderna. Forskningsområdena omfattade berggrundsgeologi, kvartärgeologi, metallogeni, tektonik, kartering och malmletning. Protokollet hade en bilaga med en detaljerad lista över de planerade delegationsbesöken med specificerade forskningsområden, antalet forskare, tidslängd, organisationerna och tidpunkten för delegationens besök. Samarbetet var noggrant planerat, kontrollerat och dokumenterat.
Det tekniskt-vetenskapliga samarbetet inom geologi mellan Finland och Sovjetunionen följde samma mönster under de följande 5 åren jag deltog i mötena. Samarbetsmötet 1975 hölls i Esbo, 1976 i Leningrad, 1977 i Kuopio, 1978 i Leningrad och 1979 i Uleåborg.
-> Tillbaka till Internationellt Samarbete
-> Tillbaka till GTK 1973-2004