1. Tidigare besök

Tidigare besök i Tanzania: 1970, 1974, 1978 och 1987

1970

Första gången jag besökte Tanzania var i maj 1970. Hilppa och jag hade då bott tre år i Zambia och vi var på väg till Europa och till Finland för att hälsa på släkt och vänner, som ju inte ännu hade träffat vår son Ralf (Camilla var inte född ännu men på god väg). I stället för att flyga direkt till Finland, ville vi passa på att se lite mer av Afrika på vägen. Därför flög vi först till Tanzania, där vi egentligen bara övernattade på Hotel Kilimanjaro i Dar-es-Salaam. Då vi tog taxi tillbaks till flygplatsen, bad jag att vi skulle köra via det nya universitetsområdet som låg lite utanför Dar. Jag kom senare många gånger att besöka universitetets geologiska avdelning i samband med olika samarbetsprojekt under 1970-, 1980- och 1990-talet.

University of Dar es Salaam, maj 1970

1974

Andra besöket i Tanzania var 1974 i samband med en tjänsteresa från Finland tillsammans med Geologiska forskningsanstaltens överdirektör Herman Stigzelius. Resan var ett konsultuppdrag för Utrikesministeriet för att planera bilateralt utvecklingssamarbete inom bergsindustrisektorn i Tanzania, Zambia och Kenya, som utrikesministern Ahti Karjalainen hade besökt ett par månader tidigare. Nu gällde det alltså att komma igång med utvecklingssamarbete också inom gruvsektorn. I Dar es Salaam hade vi åtskilliga möten och överläggningar med Finlands ambassad och med Tanzanias handels- och industriministerium och det statliga gruvbolaget STAMICO. Mest kontakt hade vi med ambassadören Martti Ahtisaari, som var mycket hjälpsam och bl.a. bjöd oss på lunch hemma hos sig och på bastu. Han var då med sina 36 år Finlands yngsta ambassadör.

Under diskussionerna framgick det att Tanzania ville att Finland skulle bekosta igångsättandet av Kyerwa tenngruva i Karagwe distriktet i nordvästra hörnet av Tanzania nära gränserna mot Rwanda och Uganda. Malmen var av låg kvalitet men gruvdrift hade varit igång från 1957 till 1971, då Idi Amin grep makten i Uganda och Tanzanias president Julius Nyerere gav asyl åt den tidigare presidenten Milton Obote. Det här ledde till spänt läge i gränstrakterna, som blev militärt område, och arbeten vid gruvan lades ned. Det gjordes klart för oss, att president Nyerere stod bakom beslutet att sätta igång gruvdriften igen, och att han önskade att Finland skulle hjälpa till med det.

Det var också klart att vi skulle besöka gruvan. Först flög vi till Dodoma i mitten av landet för att göra förberedelser för resan bl.a. genom diskussioner med ledningen för MADINI (Geological Survey) och STAMICO (State Mining Corporation). Det beslöts att nyckelpersoner från MADINI skulle starta med två Land Rover till Bukoba vid Victoriasjöns västkust. Vi flög från Dodoma tillbaks till Dar es Salaam och sedan via Mwanza till Bukoba och tog in på Lake Hotel.

Vägen till Kyerwa var översvämmad nära Lake Rushwa, april 1974.

Bilarna från Dodoma hade anlänt efter en 48 timmars körsel, men det behövdes reparationer (bilramen hade brustit och måste svetsas) och en av passagerarna var i behov av sjukhusbesök. För att vi rörde oss i militärt bevakat gränsområde måste vi visa Letter of Introduction från myndigheterna i Dar es Salaam för Regional Commissioner of the West Lake Region, överste Marwa, som gav i sin tur rekommendationsbrev åt oss för de lägre myndigheterna längs vägen till Kyerwa. Så småningom kom vi i väg och anlände sent på kvällen till gruvan i månskenet efter att vid solnedgången ha kört genom papyrusfält på översvämmade vägar. Det berättades att det fanns krokodiler, ormar och bilharzialarver i vattnet vi körde genom. Mitt på natten i det gamla övergivna gruvområdet var det oklart hur och var vi skulle övernatta, men efter en timmes förvirrade diskussioner med olika säkerhetsvakter fick vi tillgång till den gamla direktörsvillan. Där luktade det pyton, men det var i alla fall tak över huvudet. Någon pyton såg vi inte, men lukten kan ha kommit från guanon från fladdermöss som bodde under plåttaket.

F.d. gruvdirektörens hus i Kyerwa.

I de gamla tenngruvorna i Kyerwa, som är de största kända tennförekomsterna inom Karagwe Tin Fields, var ett par hundra ortsbor sysselsatta med att med hacka, mejsel och hammare komma åt små bitar av malmmineralet kassiterit i kvartsgångarna. Gruvinspektören som var med oss var mycket upprörd över den här olagliga verksamheten och tyckte att alla borde drivas bort med hjälp av polis. Enligt hans mening stal de tennmalmen från staten och de lär också ha smugglat dem till grannländerna Rwanda och Uganda där de fick högre pris för kassiteriten. Det visade sig dock att State Trading Corporation hade en agent i området som köpte upp tennmalm för att försöka hålla den i landet. Han köpte både legal och illegal kassiterit, dvs. från producenter med eller utan giltig gruvlicens.

Dagbrottet i tenngruvan i Kyerwa.

Kyerwa gruvans anläggningar hade föråldrats och förfallit. Om man ville starta gruvan på nytt skulle man nog ha varit tvungen att förnya det mesta. Med den information som var tillgänglig fanns det inga förutsättningar för att direkt sätta igång med gruvbrytning i industriell skala. Den enda vettiga lösningen i den här situationen var att föreslå att man först skulle genomföra ett undersökningsprogram för att få en säkrare uppfattning om malmförekomstens omfattning, malmmängder och metallhalter. Rekommendationerna framlades i rapporten "Kyerwa Tin Deposits, Karagwe District, Tanzania. Report on a mission 25th March - 12th April 1974 by H. Stigzelius and C. Kortman".

På vägen från Kyerwa tillbaka till Bukoba brast en upphängningsfjäder i ena Landrovern. Den andra Landrovern skickades till Kayanga för att skaffa fram reservdelar och mekaniker.

I Dar es Salaam blev det sedan många möten och diskussioner med viktiga personer. Vi blev igen bjudna på lunch hemma hos Ahtisaari, den här gången tillsammans med Tanzanias handels- och industriminister Jamal, som sedan i sin tur bjöd oss på en kvällsmottagning i sin villa vid stranden av Indiska Oceanen. Från Dar flög vi vidare till Lusaka för att se vad Finland eventuellt kunde göra i fråga om bistånd till Zambia inom geologi och gruvdrift, men det är en annan historia.

1978

Då Tanzanias nya gruvminister Kassum besökte Finland 1977 beslöts det att Finlands utrikesministerium skulle sända en fact-finding grupp till Tanzania. Som en följd härav skickades Heikki Wennervirta från Outokumpu Oy och jag från Geologiska forskningsanstalten på en sex veckor lång resa till Tanzania. Uppdraget var att studera förutsättningar för finländska företag och organisationer att utföra och delta i malmletning och gruvverksamhet i Tanzania, samt sondera möjligheter för vidare samarbete mellan Tanzania och Finland inom geologi. Arbetsfördelningen var den att Wennervirta närmast skulle undersöka förutsättningarna för finländska gruvföretag i Tanzania, medan jag skulle utreda möjligheterna för samarbete inom geologisk kartläggning vid MADINI och inom geologutbildningen vid universitet i Dar es Salaam.

Programmet följde i stora drag samma mönster som vid besöket 1974. Det blev många möten, diskussioner och överläggningar med representanter för olika organisationer i Dar es Salaam och Dodoma, lunch och bastu med ambassadören och lunch hemma hos gruvministern. Flera av personerna vi hade att göra med var bekanta från 1974. Ambassadören och ministern var däremot nya bekantskaper. Finlands ambassadör hette nu Richard Müller och Tanzanias gruvminister Al Noor Kassum. Den här gången hade vi också en hel del kontakter med University of Dar es Salaam, Department of Geology. Finland hade lovat delta i finansieringen av huvudbyggnaden för den nya avdelningen för geologi, laboratorieutrustning, lärarkrafter och stipendier. Det blev ett omfattande projekt som kom att sträcka sig ända in i 1990-talet.

Till programmet hörde också ett antal fältbesök i olika delar av landet bl.a. för att studera möjligheterna för samarbete inom geologi, malmletning och gruvindustri. Det blev dock ganska besvärligt att förverkliga resorna utanför Dar es Salaam, speciellt då det behövdes Landrover eller motsvarande terrängfordon. Landets ekonomi var i dåligt skick, det verkade vara ont om användbara fordon, det var brist på bränsle och vägarna var i dåligt skick vid slutet av regntiden. En stor del av tiden gick åt till att planera fältbesöken och att vänta på transporter.

För att få mera information och bättre kunna bedöma förutsättningarna för samarbetet tillbringade vi en vecka i Dodoma, där vi studerade en mängd rapporter och kartor i MADINIs bibliotek och arkiv. Vi hade också konsultationer och diskussioner med tanzaniska geologer och andra sakkunniga, som hade deltagit i tidigare undersökningar av mineralförekomster och som hade mångsidig erfarenhet av samarbete med olika organisationer. Efter självständigheten i början av 1960-talet hade olika projekt inom malmletning och geologisk kartering finansierats av bl.a. UNDP, Rumänien, Sovjetunionen, Västtyskland, Holland, China, Finland (STAMICO och Kyerwa Tin Project), Norge och Canada.

I Dodoma bodde vi på Railway Hotel, som hade byggts 1904 av tyskarna då Tanganyika var en del av Deutsch-Ostafrika. Dodoma låg vid Zentralbahn som Ostafrikanische Eisenbahngesellschaft byggde från Dar es Salaam ända till Kigoma vid Tanganyika-sjön. Banan blev färdig 1914 just före utbrottet av första världskriget. Andra spår av tyskarna märktes inte, men det engelska arvet var tydligt. Det erbjöds Early Morning Coffee och Five O'Clock Tea oberoende av om man ville ha det eller inte. Menyn bestod varje kväll av Lamb with Mint Sauce.

Resan till Dodoma gjordes per flyg. Varför den inte kunde göras med bil blev oklart, men kanske vägen var i dåligt skick. När vi skulle flyga tillbaks till Dar es Salaam med Air Tanzania blev det plötsligt något oklart med bokningarna och biljetterna. Med ett aktivt ingripande av cheferna på både MADINI och STAMICO lyckades det slutligen att få plats för oss på flyget.

Följande resa gjordes till Williamson Diamond Mine i Mwadui söder om Mwanza och Victoriasjön. Gruvministern hade lovat ordna resan och den gjordes med diamantgruvans flygplan. Det var ju intressant att se en fungerande medelstor gruva i Tanzania. Anläggningarna och utrustningen var visserligen delvis i behov av att fräschas upp och förnyas. Finansieringen av behövliga investeringar hade synbarligen försummats en längre tid. Gruvan hade tidigare ägts helt och hållet av det sydafrikanska företaget De Beers, men den nationaliserades i början av 1970-talet. Det var inte så mycket tal om ägarförhållandet, men uppenbarligen ägde staten 50 % genom STAMICO och den andra hälften ägdes av Willcroft Corp. i Bermuda, som säkerligen hörde till De Beers gruppen.

Därefter blev det en resa till Mtwara-Lindi området i sydöstra Tanzania vid gränsen mot Moçambique. Gruvministern ansåg att det här området var speciellt viktigt för oss. Det hade uppenbarligen något att göra med ministerns planer på att dela upp landet i lämpliga delar för olika länders biståndsprogram. Tanken var uppenbarligen att ett visst land skulle ta ansvar för ett visst område och utföra både geologisk kartläggning och malmletning, och sedan som en slags ersättning eller belöning få rätt att delta i exploateringen av förekomsterna. Finland var ju dessutom redan involverat i området genom vattenprojektet Mtwara-Lindi Rural Water Supply Project.

Vägen längs kusten från Dar es Salaam till Mtwara var oframkomlig under regnperioden, så det blev att flyga med Air Tanzania. På grund av koleraepidemier behövdes det dock särskilda tillstånd att resa in eller ut ur vissa områden i den delen av landet, men Finnwaters representant hade ordnat inresetillstånd för oss. Vi hade till all tur blivit vaccinerade mot kolera omedelbart efter att vi anlänt till Tanzania. När vi sedan landade i Mtwara togs vi om hand av Finnwaters och blev bjudna på mat husrum och transporter. Projektet hade till sitt förfogande 15 nybyggda bostadshus, samt bastu och klubbrum, som ägdes av Finlands utrikesministerium. Projektet verkade vara välorganiserat med fungerande kommunikation, infrastruktur och underhåll.

Härifrån påstås det att Livingstone startade på sin sista resa till Afrikas inre.

Vi skulle ju bekanta oss med området och körde därför med Finnwaters Landrover från Mtwara först till Mikindani. Det var därifrån David Livingstone 1866 hade startat på sin sista resa till det inre av Afrika på jakt efter Nilens källa. Livingstones resa tog 7 år och han kom inte tillbaks med livet i behåll. Lokalbefolkningen bar hans balsamerade kropp från Chitambo i nuvarande Zambia ner till kusten, därifrån den skickades till Storbritannien och begravdes i Westminster Abbey. Vår resa tog bara två dagar och vi kom tillbaks med livet i behåll, trots koleraepidemier.

Produktion av krossad kalksten på gräsrotsnivå mellan Masasi och Newala.

Från Mikindani körde vi mot Masasi via Mingoyo och besökte på vägen bl.a. en missionsstation i Ndanda, som vid sidan av kyrkor, skolor och sjukhus också hade omfattande boskapsskötsel och jordbruk. Missionsstationen var romersk-katolsk och upprätthölls av tyska benediktiner. På eftermiddagen kom vi till Masasi och övernattade på en amerikansk romersk-katolsk missionsstation. Följande dag körde vi via Newala över Makonde-platån tillbaks till Mtwara vid kusten. Geologin i området vi kört genom bestod längs kustremsan av strandsediment samt längre in i landet av granit, gnejs, migmatit och kalksten. Bergartstyperna verkade inte vara av speciellt intresse ur malmletningssynpunkt.

I Mtwara diskuterade vi projektkostnader med ledningen för Finnwater och gjorde kostnadsberäkningar för ett hypotetiskt geologiskt karteringsprojekt i Tanzania. Vi kom till att kostnaderna för logi, transporter och underhåll kan ordnas betydligt effektivare i projektformat än som experthjälp. Inom Mtwara-Lindi-området skulle man dessutom kunna utnyttja Finnwaters erfarenheter och tjänster.

När vi skulle flyga tillbaka till Dar es Salaam visade det sig att flygturerna hade inställts. Vi hade inte heller fått utresetillstånd från koleraområdet för att det var något oklart med vårt inresetillstånd. Jag vet inte vad det var, men kanske det inte hade blivit stämplat eller något liknande. Det blev många telefonsamtal till Dar es Salaam, bl.a. till ministeriets kanslichef som slutligen skickade ett charterplan för att hämta oss. Vi hade en inbjudan till lunch hemma hos ministern inom ett par dagar, så det var i tjänstemännens intresse att se till att vi kom iväg till Dar es Salaam så snabbt som möjligt.

Ett område med lovande malmpotential fanns enligt Outokumpus representant i trakten av Iringa och vi skulle bekanta oss med det. För det behövdes marktransport och efter många diskussioner kom vi så småningom iväg med ministeriets Landrover och genomresetillstånd för Morogoro-regionen som var koleraområde. Vi övernattade på Iringa Railway Hotel. I Dodoma hade vi också bott på Railway Hotel, och det låg ju precis vid järnvägen. I Iringa fanns det däremot ingen järnväg och det var ett hundratal kilometer till närmaste järnvägsstation. Tyskarna hade i alla fall alldeles i början 1900-talet byggt ett Eisenbahnhotel också i Iringa. Om det fanns några planer på en järnväg till Iringa är jag inte medveten om.

Iringa ligger på över 1500 m höjd. Staden grundades av tyskarna på 1890-talet.

Vi bekantade oss med bergarterna och landskapet norr om Iringa. Geologin där ansågs påminna om den geologiska uppbyggnaden i östra Finland där ett antal malmförekomster har lett till gruvdrift. Ifall man vill utföra regional malmletning i området kan det också behövas geofysiska flygmätningar och därför tittade vi extra noga på det lilla flygfältet längs landsvägen vid Nduli och fotograferade det från olika håll. Till all tur råkade vi inte bli iakttagna av utomstående. Då kunde vi ha lätt ha blivit arresterade som sydafrikanska spioner. Tanzania hörde till "Frontline States" som motarbetade apartheid-regimen i Sydafrika, och man förhöll sig mycket misstänksamt till vita som snokade omkring på all möjliga platser med kartor, kamera, kikare, kompass, penna och anteckningsblock. De kunde se ut som typiska spioner, men det passade ju också in på de flesta geologer i fältarbete.

Vi kom dock lyckligt tillbaks Dar es Salaam och hade ett stort antal möten och diskussioner med ambassadören, ministern och olika organisationer. Ministern antydde att det kunde finnas möjligheter för finländska företag att delta i finansieringen av vidare undersökningar för att kunna utvinna vanadin från Liganga-malmen och av nickel från Kabanga-malmen. Om flygmätningar kunde han berätta att ett tyskt privat företag kommer att utföra dem över stora delar av landet. Vi hade också ett möte med Sveriges ambassadör och diskuterade behovet av informationsutbyte och koordinering av olika nordiska aktiviteter inom mineralsektorn.

Resultaten av resan presenterades i rapporten "Views on Finnish Participation in Geological Investigations, Mineral Exploration and Mining Development in Tanzania. Report on a fact-finding mission to Tanzania February 5 - March 22, 1978, by H. Wennervirta and C. Kortman".

Förslagen som framlades i rapporten, speciellt de som angick malmletningen, förverkligades inte direkt som sådana. Under 1980-talet deltog Outokumpu i undersökningar av en guldmalm i Kahama tillsammans med Kone Oy och STAMICO. Projektet med att understöda den geologiska avdelningen vid universitetet i Dar es Salaam växte till sig betydligt och 1987 deltog jag i en "Mid-Term Review" av projektet. Biståndet för malmletning och gruvindustri kanaliserades till stor del genom STAMICO-projektet, som jag senare deltog i.

1987

Det finländska biståndet till den geologiska avdelningen vid universitet i Dar es Salaam hade börjat 1977. Tio år senare, i juni 1987, utförde FINNIDA en "Mid-Term Review" av projektet. Till teamet hörde fyra personer av vilka två från Finland: en bergsingenjör från en konsultbyrå och jag från Geologiska forskningscentralen, samt två från Tanzania: chefen för det stora cementbolaget och dekanen för naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet. De lokala representanterna utnämndes först mot slutet av den 10 dagar långa uppdraget och kunde inte regelbundet delta i möten och diskussioner på grund av sina normala tjänsteuppdrag.

Vi besökte, intervjuade och konsulterade ett stort antal representanter för olika organisationer såsom Finlands ambassad, Universitetet i Dar es Salaam, UNDP, ESAMRDC, STAMICO, MADINI, Maji och TPDC. Resultaten framlades i rapporten "Report on the Mid-Term Review of the Support to the Department of Geology, University of Dar es Salaam, 1987".

-> Stamico project 1987 - 1989