3. Nordiskt

Nordiskt samarbete

Nordiska geologiska vintermöten

Samarbetet mellan geologerna i Norden har långa traditioner. Geologin är en vetenskapsgren som bl.a. undersöker bergarter och jordarter i ett visst område. De geologiska formationerna fortsätter över landsgränserna och det är därför naturligt för geologer att vara intresserade av att få veta hur formationerna fortsätter i grannlandet och vilka forskningsresultat man har fått där. En samarbetsform har varit de nordiska geologiska vintermötena, som ordnas varje år i någon nordisk universitetsstad i början av januari. Jag kom att delta i ett antal möten, ibland bara för att få lära mig något nytt eller få nya kontakter, ibland höll jag ett föredrag (det var önskvärt för att få delta å tjänstens vägnar) och ofta deltog jag i olika arbetsgruppers möten, som ordnades i samband med vintermötet.

Det första vintermötet jag deltog i var i Åbo 1966 medan jag ännu studerade vid Helsingfors Universitet. Jag råkade prata med Ebbe Zachrisson från Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) och det ledde till att jag sommaren 1966 blev anställd vid SGU:s Malmbyrå för geologisk detaljkartering i Västerbottensfjällen. De fem föregående somrarna hade jag jobbat för Kryolitselskabet på Grönland och jag tyckte att det var på tiden att pröva på något annat. Följande sommar flyttande jag med Hilppa till Zambia, där vi bodde över fem år.

Tio år senare deltog jag i vintermötet i Göteborg 1976. Då jobbade jag på GTK:s informationsbyrå och höll på vintermötet ett föredrag om “Planerna på ett geologiskt dokumentregister i Finland”. På mötet i Helsingfors 1986 höll jag föredrag om “Finlands geologiska bibliografi” och om “Undersökningar av en karbonatit i Burundi som potentiellt råmaterial för cementproduktion” samt i Stavanger 1990 om “Gruvindustrin i Tanzania – utvecklingstrender”.

Under 1990-talet blev jag ansvarig för produktionen av gemensamma nordiska geovetenskapliga kartor och hade posterutställningar vid vintermötet i Luleå 1994 om “Mid-Norden Project: preliminary maps” och i Åbo 1996 om “Mid-Norden Project – joint Nordic production of geoscientific maps” samt om “The Multilingual Thesaurus of Geosciences – a tool for information retrieval across language barriers” och om “Reference databases at the Geological Survey of Finland – an integrated information system”.

Vid vintermötet i Trondheim 2000 arbetade jag med en nordisk arbetsgrupp för att producera en samnordisk utställning på GEOEXPO 2000 vid 31st International Geological Congress i Rio de Janeiro under namnet Nordic Geological Surveys. Vid vintermötet i Stockholm 2004 slutförde vi planeringen av en ännu större samnordisk utställning för 32nd International Geological Congress i Florence 2004 med namnet GeoNor 2004.

Nordkalott- och Mittnordenprojekten

De nordiska geologiska undersökningarna hade på 1980- och 1990-talet några mycket omfattande och långtgående samarbetsprojekt. Jag blev involverad i projekten, dels för att jag var chef för GTK:s informationsbyrå och kanske också för att jag klarade mig på svenska och andra skandinaviska språk. Danska hade jag lärt mig förstå tämligen bra i samband med mina sommarjobb på Grönland och när jag använde mitt danska ordförråd med något slags västsvenskt uttal tycktes norrmännen förstå mig relativt bra.

Syftet med Nordkalottprojektet 1980-1986 var att sammanställa geologisk, geofysisk och geokemisk information från Finland, Sverige och Norge norr om latitud 66o N för att få bättre basinformation som underlag för prospektering i området. Projektet indelades i delprojekt för olika ämnesområden med arbetsgrupper i varje land. Deltagarna insåg snart det nödvändiga i att förenhetliga och standardisera informationen för att kunna sammanställa resultaten från olika länder i ett gemensamt format. Samtidigt gjorde man banbrytande arbete i att utveckla metoder för datoriserad insamling, lagring och bearbetning av stora datamängder för kartproduktion inom geovetenskaperna. Projektledaren Gunnar Kautsky var en väsentlig drivande kraft i projektet.

Jag var inte alls inblandad i projektet till en början då jag jobbade 1981-1982 i Kenya och 1984-1985 i Burundi. När jag kom tillbaka till GTK sommaren 1985 hade Nordkalottprojektet just nått det stadium då man skulle börja producera kartorna. Det ansågs lämpligt att GTK:s chef för informationsbyrån, dvs. jag, skulle vara koordinator för kartproduktionen. Det blev ett större jobb. Kartorna skulle tryckas i Finland på Lantmäteristyrelsens karttryckeri. Det blev många förhandlingar med karttryckeriet och arbetsgrupperna för de olika kartorna. Arbetsprocessen innehöll flera saker som var nya för deltagarna. Det gällde att konstruera en ny topografisk baskarta i rätt projektion över de tre ländernas norra del. Den digitala geovetenskapliga informationen från de olika länderna skulle sedan framställas på kartorna i lämplig form. Informationen överläts i på magnetband med 800 bpi densitet. För att överföra den digitala informationen till kartmaterial i vektorform användes adb-programmet FINGIS som Lantmäteristyrelsen och karttryckeriet hade utarbetat. Det blev en hel del saker att få att passa ihop med korrigeringar, kompletteringar, konverteringar, förseningar och ökade kostnader (som delvis dock kunde betraktas som utvecklingskostnader).

Nordkalottprojektet och kartorna (delvis i provtryck) presenterades augusti 1986 vid IAGOD-symposiet (International Association on the Genesis of Ore Deposits) i Luleå. Det ansågs då allmänt att Norden norr om 66o N hade världens bästa geovetenskapliga basinformation som underlag för prospektering. En utställning av kartorna ordnades också i februari 1987 i riksdagshuset i Helsingfors under Nordiska rådets session. Nordiska ministerrådet hade stött Nordkalottprojektet sedan dess början. Projektet producerade sammanlagt 15 olika geovetenskapliga kartprodukter som visade information om berggrund, jordarter, geofysik, geokemi och metallogeni inom hela Nordkalottområdet helt oberoende av landsgränser. Projektet och kartorna presenterades under de närmaste åren vid flera internationella möten, symposier och kongresser.

Medan vi jobbade med att få alla Nordkalottkartor tryckta började man redan diskutera ett nytt projekt, Mittnorden-projektet 1989-1995, som en fortsättning söderut. De drivande krafterna var Nordkalottprojektets ledare Gunnar Kautsky tillsammans med de nordiska geologiska undersökningarnas ledare. Ändamålet var att identifiera industrimineral- och malmförande formationer och strukturer i Mittnorden med hjälp av regionala geologiska, geofysiska och geokemiska undersökningar. Man ansökte om understöd från Nordiska Ministerrådet, som beviljade projektet startpengar 1987.

Mittnorden-projektets geografiska område definierades som Finland, Sverige och Norge mellan 66o N och 62o 45′ N. Området inkluderade viktiga malmförande regioner, såsom Outokumpu och Vihanti i Finland, Skellefte-fältet och Stekenjokk i Sverige samt Grong-och Trondheim-fälten i Norge. Med hjälp av det nya projektet skulle man vidareutveckla samarbetet och bygga på erfarenheterna från Nordkalottprojektet. Vidareutvecklingen av informationsteknologin skulle ske både inom datainsamling och -presentation. De geologiska tolkningsmetoderna skulle också vidareutvecklas till att omfatta större regioner som sträcker sig över landsgränserna.

Projektorganisationen blev i stort sett likadan som i Nordkalott-projektet. Man hade ett tiotal delprojekt för olika ämnesområden och nationella arbetsgrupper. I Mittnorden hade man två nya ämnesområden: dels miljögeologi för att området hade relativt sett mer bebyggda trakter än Nordkalotten, och dels maringeologi för att området inkluderade Bottniska viken.

Samtidigt utvecklades informationsteknologin avsevärt. I Nordkalott-projektet insamlade, lagrade och behandlade man information i s.k. centraldatorer, som egentligen var minidatorer (minicomputers) och informationen utbyttes på magnetband. I Mittnorden-projektet började man använda persondatorer (PC:s, microcomputers) och informationen utbyttes på CD-ROM disketter. Data-arbetsgruppen hade här en viktig roll i att koordinera adb-verksamheten på nationell och nordisk nivå. Programmet som användes för kartproduktionen var ARC/INFO.

Jag jobbade i Tanzania 1987-1989 och var därför inte alls involverad i Mittnorden-projektet till en början, men genast efter att jag hade återkommit till Finland blev jag 1990 koordinator och redaktör för projektets tryckarbeten. Det ledde till att jag under de följande åren deltog i ett antal projektmöten i Uppsala, Trondheim och Kuopio. Resorna betalades huvudsakligen av Nordiska Ministerrådets Sekretariat i Köpenhamn.

Mittnorden-projektets kartor trycktes på Almqvist & Wiksell i Uppsala efter att tryckoriginalen hade producerats av Lantmäteriets LM Kartor i Kiruna. Sammanlagt trycktes 9 olika kartor. Kartbeskrivningar och en miljögeologisk publikation trycktes i GTK:s Special Papers. Projektet och kartorna presenterades internationellt genom en utställning vid 30th International Geological Congress i Beijing 1996.

Checking the print quality of the Mid-Norden maps, Uppsala 1996.

De nordiska geologiska undersökningarnas chefer hade sedan början av 1980-talet varje år hållit ett nordiskt geologiskt direktörsmöte i något av länderna. På grund av min roll i Nordkalott- och Mittnordenprojekten blev jag ofta ombedd att delta i direktörsmötena. I mitten av 1990-talet då Estland, Lettland och Litauen hade blivit självständiga tyckte man att det nordiska samarbetet inom geologi delvis kunde utsträckas till de baltiska länderna. Man började hålla var annat möte som ett nordiskt-baltiskt geologiskt direktörsmöte: Vilnius 1994, Tallinn 1997, Riga-Jurmala 1998, Uppsala 2000, Vilnius 2002 och Pärnu 2004.

Samtidigt i mitten av 1990-talet hade man börjat diskutera möjligheterna att fortsätta de samnordiska geologiska karteringsprojekten söderut. Planerna blev allt mer ambitiösa. Det kalla kriget var över och vi var med om att bygga upp ett större och bättre Europa. Projektet kallades The Syd-Norden Programme (SNP) och det skulle främja ekonomisk och miljömässig utveckling i Östersjöregionen genom integrerad användning av den kombinerade geovetenskapliga kunskapsbasen i deltagarländerna. Området skulle omfatta de södra delarna av Finland, Sverige och Norge, samt Danmark, Estland, Lettland och Litauen. I SNP skulle ingå olika projekt som skulle finansieras externt, t.ex. genom olika europeiska forskningsprogram. Det visade sig dock att det var svårt att få tillräcklig finansiering för projekten, och planerna lades ned så småningom. Det förberedande arbetet skapade i alla fall kontakter och ett nätverk mellan nordiska och baltiska geologer som kom till nytta i andra sammanhang.

Nordisk samverkan inom geologi var ofta också synlig i internationella sammanhang. Ibland hade de nordiska geologiska undersökningarna gemensamma montrar vid utställningar. Vid de årliga PDAC-mötena (Prospectors & Developers Association in Canada) i Toronto, där länderna presenterade sin malmpotential för internationella investerare, var vi ju egentligen konkurrenter, men Finlands, Sveriges, Norges och Grönlands utställningsmontrar placerades gärna bredvid varandra för ökad synergi. Jag deltog i PDAC-mötena i Toronto 1995, 1997, 1998 och 1999.