På skolan finns "Tankar från källarhålet" av Fjodor Dostojevskij i klassuppsättning. Det är en bok jag funderade på om vi skulle läsa tillsammans - den är kort, och den är MYCKET Dostojevskijsk... Nu blir det inte så, men för den som vill och kommer förbi skolan och kan låna på bibblan, eller som lånar en strömmande ljud-bok på Stadsibibblan finns en omskakande pärla att ta sig an. Så här skrev en av mina tidigare elever (som också gick i tvåan) om sin läsning av just denna roman:
"Dostojevskij leker med mig. Han sätter mitt huvud i hårt arbete. Varför berörs jag så mycket av den här boken? Jag tror att jag uppfattar det hela så realistiskt i och med att jag kan se mig själv i Alexej, i vissa situationer. Jag kan också se på världen ifrån ett källarhål: mörkt, dystert och fult. Jag är bekant med den ständiga viljan att få svar på alla frågor och hopplösheten att söka efter dem - "att med hjälp av de med obestridliga logiska tankekedjor komma fram till de vedervärdigaste slutsatser på det eviga temat..." . Och jag känner igen den jobbiga känslan att det är vissa saker man bara måste acceptera, trots att man inte vill "det finns ingenting någon kan göra åt saken, ty två gånger två är fyra är rena matematiken. Försök bara säga emot!"
Jag har kommit fram till att det jag egentligen gillar inte är Alexej, utan Dostojevskijs sätt att framställa honom. Han lyckas framställa en vidrig man. En person som kryper under huden på mig. Fast jag hatar honom så älskar jag känslan av att ha honom där... Han liksom klistrar sig fast..."