Vid stranden av Dnjepr i södra Ukraina ligger Europas sydostligaste ort där befolkningen fortfarande kan höras tala svenska. Både högsvenska och en rest av den dialekt som förr var gängse på Dagö i Estland. Orten är förstås Gammalsvenskby, som på ryska och ukrainska kartor heter Zmejovka.
Vi var en grupp som i den Estlandssvenska kulturföreningens regi i juli drog söderut. Från Tallinn till Kiev med flyg, vidare med nattåg till Cherson och buss ut till svenskbyn på steppen. Det slog mig, att vi tog i stort sett samma rutt som dagösvenskarna 225 år tidigare. Men färdmedel och mål skilde sig förvisso: Dagösvenskarna vandrade till fots med husdjur, barn och kärror. Det tog dem åtta månader, från augusti 1781 till maj 1782, att komma fram. Av omkring 1200 personer nådde fram.
Svenskarna hade avhysts av greve Stenbock från sin jord, för att de vägrat underkasta sig livegenskap. Nu råkade det sig så, att ryssarna kort innan erövrat södra Ukraina av turkarna. Där behövdes pålitligt folk att bilda buffert. Det ska ha varit furst Potemkin som kom på den ”geniala” idén att skicka svenskarna dit. Potemkins hejduk beskrev området som ”ett Kanaans land” med bördiga fält, en fiskrik flod och nybyggda gårdar som väntade dem!
– Nu blev vi allt lurade, ska de första orden ha lytt, när utvandrarna äntligen kom fram. På den anvisade platsen fanns ingenting färdigt, inte ens kulisser! Bara en fästning på en kulle, där kosacker höll till, med uppgift att driva tatarer och rövare från Nyryssland.
Svenskarna fick börja från början: gräva jordkulor, lära sig odla nya grödor, uthärda hetta, köld och parasiter. I mars 1783 hade skaran krympt till 135 personer. Det exakta antalet är känt tack vare fältprästen Johan Adolph Europaeus, född 1748 i Parikkala. Potemkin hade skickat honom till kolonin för att grunda en luthersk församling och göra upp kyrkböcker.
Europaeus härdade ut i fem år. Sen blev det långt mellan besöken av svenska präster. Men de kyrkliga tjänsterna och skolgången sköttes av infödda klockare och lärare efter bästa förmåga. Efter 1804 fick svenskan konkurrens av tyskan som kyrko- och skolspråk, sedan tre tyska byar uppstått i grannskapet. Sämjan dem emellan var inte den bästa.
År 1881 fick svenskbyborna på nytt finländskt besök, då språkforskaren Herman Vendell kom för att teckna upp deras dialekt. Under hans vistelse i byn hade planerna att bygga en kyrka i sten för de svenska lutheranerna tagit fart. Hemkommen satte han i gång en insamling av medel för bygget. Den inbringade 500 rubel. Från Sverige och svenska församlingen i S:t Petersburg donerades ännu mer och så kunde kyrkan invigas 1885. Där står den än i dag, nyrenoverad, men något originell. Dess tak pryds nämligen av två kristna symboler: ett svensk-lutherskt klocktorn och en ortodox kupol! Kyrkan är nu ortodox, svenskarna hyr in sig.
Den 120-åriga kyrkans väggar skulle ha mycket att berätta, om de kunde tala. Dessvärre mer om ondska än om godhet: två världskrig, Stalins kollektivisering av jorden, utrensningar och deporteringar, tyska trupper på väg till och från Kaukasus, angivare bland eget folk och nu senast kolchosens upplösning med arbetslöshet som följd.
Mycket hann värdarna under våra fyra dagar i Gammalsvenskby berätta. Vi finlandssvenskar, som var med på resan, kom kanske mest att tala med Elsa, genom att vi inkvarterats i hennes dotters familj. Elsa hette Utas som flicka. Det var ett gårdsnamn på Dagö som togs i bruk som släktnamn. Andra kännspaka sådana är Annas, Buskas, Hinas, Hoas, Knutas, Malmas. Elsa föddes i Sverige, för hennes föräldrar hörde till de ca 900 gammalsvenskbybor – och kyrkklockan – som 1929 med båt kom ”hem” till fosterjorden. Men familjen hörde också till den grupp som tre år senare tog båten till Åbo, tåg genom Finland och ner genom Ryssland tillbaka till Dnjeprs strand. Inte heller depressionens Sverige var ett ”Kanaans land”.
Vi var fulla av beundran över dessa bybor som överlevt alla strapatser och fortfarande kunde vara förnöjsamma. Det är nog tron, sången och modersmålet som ger dem andlig styrka. Så var kyrkan också nästan fullsatt vid den svensk-ekumeniska gudstjänst vi närvar vid. Den leddes av den rikssvenske kyrkoherden Karl-Erik Tysk assisterad av den ukrainsk-ortodoxa prästen Alexander Kvitka. Vi fäste oss bl.a. vid psalmsången som de lokala kvinnorna deltog i av hela sitt hjärta. Det var gammaldags tempo med lätt slavisk tongång.
Vi finlandssvenskar hade inte några större svårigheter att förstå Elsas dialekt. När det blev ”håle heitt” (håle ’mycket’ är av samma ursprung som hin håle), gick hon ”heim å kviil”, dvs. vila. Men när hon också skulle ”still pattarna”, såsom vi uppfattade det senare ordet, var vi något förbryllade. Det visade sig att part, partar är ett estniskt lån från Dagötiden som betyder ’anka’.
När vi undrade om Elsa blev trött då vi var så frågvisa, sa hon med glimten i ögat: ”Nej, ryggin värker, beinin värker, men tongon värker int!”. Elsas generation, omkring 12 kvinnor och en Gustav, är nog den sista som talar Dagödialekt vid Dnjepr. Svenskan dör kanske inte helt ut med dem, för i skolan lär sig barnen nu lite svenska, rikssvenska, och vuxna går på kvällskurs. Men svenskan får konkurrens av engelskan. Det fick vi redan prov på. På vår gård fanns två vakthundar som Elsas barnbarn gett namn. Den ena är döpt till Båtsman, den andra till Tyson!
Marianne Blomqvist i Kyrkpressen 9.11. 2006