Estlandsvännernas historik 1989-2009
Redan från och med år 1990 då S:t Mikaelsförsamlingen i Tallinn återbildades har kontakterna mellan församlingen och Estlandsvännerna varit täta. Det synligaste resultatet av Estlandsvännernas medverkan syns i dag i kyrksalen. Vi ville bidra med något bestående, och kunde vid återinvigningen av kyrkan skänka församlingen en böneljusstake. Ljusstaken specialbeställdes av en estnisk arkitekt som använde kyrkans dopfunt som modell. Den som besöker S:t Mikael och tänder ett ljus i den vackra ljusstaken kan veta att intäkterna från ljusförsäljningen går direkt till församlingens diakoni.
Församlingens diakoniverksamhet bland framför allt de äldre ligger Estlandsvännerna nära om hjärtat, och vi har understött medicinanskaffning, rekreationsresor och social samvaro.
En särskilt omtyckt del av diakonin har varit soppluncherna, som föreningens sekreterare Karin Owren tog aktivt del i under sin tid i Tallinn.
När jag flyttade till Tallinn i januari 2002 kom jag i kontakt med Johanna Söderholm som redan en längre tid hade varit engagerad i St:Mikaels församling. Tillsammans startade vi regelbundna soppluncher ungefär en gång i månaden för församlingens pensionärer.
Vi kokade soppan i kyrkans kök och sedan dukade vi vackert i det bredvidliggande samlingsrummet. Menyn bestod alltid av soppa: grönsakssoppa, fisksoppa, ärtsoppa, kålsoppa o.s.v. Sedan bjöds det på mjölk och ostsmörgås till. Till kaffet försökte vi alltid bjuda på något gott, bl.a. minns jag att vi firade Runebergsdagen och då berättade jag (Patrik översatte) om våra Runebergstraditioner och jag hade bakat Runebergstårtor.
Vi försökte ha ett tema för våra luncher, där vi också berättade om bl.a. jul-, fastlags- och påsktraditioner m.m. i Finland. Julfesten var en höjdpunkt på året. Johanna agerade jultomte och delade ut julklappar åt var och en. Paketet innehöll förstås kaffe, pepparkakor, godis och ett ljus.
Pensionärerna var ca 20 till antalet under varje lunch. De var alla glada över att få komma och träffas och även få sig lite mat. Stämningen var varm och hjärtlig. Patrik och Karin Berg deltog alltid och i princip fick alla som råkade vara i kyrkan den dagen komma och äta. Många talade svenska, men inte alla.
De regelbundna soppluncherna slutade i och med att jag flyttade tillbaka till Helsingfors.
Som slutvinjett på det roliga soppätandet inbjöds alla pensionärer till Helsingfors på en sommarresa. Resan betalades av olika sponsorer, och reseledare var Patrik och Johanna. Soppan åts hemma hos mig och det var också för mig en fin upplevelse att få koka soppa för ca 20 estniska pensionärer i mitt eget kök på Högbergsgatan.
Det var Johanna Söderholms förtjänst att vi började med soppluncherna. Hon kände alla pensionärer och därför var det så så lätt att få dem samlade. Yvonne Leipalu var också mycket engagerad i luncherna. Hon skjutsade med egen bil de pensionärer som hade svårt att röra sig.
Soppluncherna blev en viktig ingrediens i mitt Tallinnliv under ett par år. Jag fick träffa så många fina mänskor och min önskan är att vi kunde återinföra soppluncher för pensionärer i någon form vid St:Mikaels församling.
Karin Owren