Estlandsvännernas historik 1989-2009
Då Nuckö gymnasium i Birkas hade startat sin verksamhet 1990 visade det sig snart att det var kallt i skolbyggnaden. Skolans värmepanna fungerade dåligt och tidvis inte alls. I Estland rådde dåliga tider och osäker tillgång till bränsle. Eleverna frös och böckerna i biblioteket hotade mögla.
Estlandsvännerna hörsammade nödropet från Birkas och startade en insamling för att skaffa en ny värmepanna till byn. Men värmepannan kom att bli en het potatis för alla inblandade. Det var inte bara skolan, utan betydligt fler byggnader som behövde värme.
Så här sammanfattade styrelsen sina intryck i december 1991, där man under en resa till Birkas diskuterade värmedistributionen:
”Hela frågan visade sig under förhandlingarna vara tämligen komplex. Den nuvarande panncentralen levererar värme till inalles nio fastigheter, av vilka tre kan räknas höra skolan till: det egentliga skolhuset, ett bostadshus i tre våningar med tre trappuppgångar där elevinternatet och en del lärarbostäder finns, samt godsets gamla karaktärsbyggnad som för närvarande renoveras för att hösten 1992 kunna ta emot gymnasiet och biblioteket. Samtliga fastigheter betjänas av en och samma cirkulation varigenom en separat värmecencentral för skolan inte är en så lätt lösning som den hade varit i det fall frågan gällt bara en enda fastighet.
Under förhandlingarna framgick det även att skolans och lokalsamhällets ledning är påtagligt obenägen att frångå stenkol/brunkol som bränsle. Kol betraktas som ett ”inhemskt” bränsle vars tillgång är tryggad till priser som ligger på en betydligt förmånligare nivå än olja som i dessa bränslebristens tider inte kan betraktas som en under alla förhållanden garanterad energiform. (En allmän iakttagelse i Tallinn var att antalet bensindrivna lastbilar och bussar i det närmaste helt lyste med sin frånvaro i trafiken.)
Däremot känner man i Birkas ett starkt intresse för alternativa energiformer, speciellt flis. Nuckö förfogar över betydande reserver av så kallat energivirke, d.v.s. sly och annat klenvirke som lätt kan bearbetas för användning i flispanna.”
Året därpå fortsatte föreningen sina ansträngningar: ”För att komma vidare i det värmeekonomiska projektet, vars syfte är att ge eleverna i Nucköskolan en möjlighet att delta i undervisningen utan att behöva frysa, inbjöd föreningen en representant för skolan och en för lokalsamhället att besöka Finland för att stifta bekantskap med det värmetekniska kunnande som utvecklats här. En exkursion till Ingå Kopparnäs var i sig intressant men vindkraft och solpaneler upplevdes av gästerna som alltför futuristiska under de förhållanden som nu råder i Estland.”
I sin verksamhetsplan för 1992-1993 skriver föreningen ”Ett konkret projekt som under verksamhetsåret bör kunna slutföras är förverkligandet av värmecentralen i Nuckö. För att det ska vara möjligt bör en expertarbetsgrupp tillsättas.”
År 1993 nämns i ett protokoll ”Kommunen Åtvidaberg har erbjudit Nuckö en värmepanna konverterad för flis till priset av 275 000 Skr.”
Vid årsmötet den 25 maj 1994 konstaterades att ”värmepannsprojektet i Nuckö som föreningen för något år sedan insamlat medel till, har helt omhändertagits av lokala krafter i samarbete med rikssvenska vänortskontakter. Föreningens försök att få anslag via Jord – och skogsbruksministeriet har inte lyckats. Styrelsen har efter det gått in för att tyngdpunkten i verksamheten mera skall ligga på det kulturella.”
Värmepannan kom alltså att handla inte bara om värmen i skolan, utan om värmedistributionen i hela byn. Projektet antog så stora proportioner att Estlandsvännerna, trots de bästa föresatser, inte hade möjlighet att genomföra den stora operation som behövdes. De medel som tidigare hade samlats in för värmepannan satsade föreningen på annan verksamhet i skolan, närmast resor (hela klasser besökte Finland), läromedel och stipendier.
Samtidigt i Estland
1991: Den 20 augusti: Estland utropar sig självständigt. Den 8 december: Sovjetunionen upphör att existera.
1994: De sista ryska styrkorna lämnar Estland.