När Carita Rosenberg-Wolff hösten 1995 ringde till mig för att fråga om jag inte ville jobba som svensklärare i Estland, hade jag bara besökt Estland en enda gång tidigare. Och fast jag egentligen hade planer på att åka till Berlin den hösten för att studera där, tackade jag ja till Estland. Det lät minst lika spännande att jobba i Birkas som att studera i Berlin.
Jag kommer ihåg känslan när jag åkte mot Birkas; de långa, raka landsvägarna, som tog oss genom åkrar och skogar, små byar som vi passerade lite här och var. Som tur var hade jag min kusin och min företrädare Barbara Halén med mig. Utan dem skulle jag säkert ha känt mig lite vilsegången och ensam i min nya hemby. Inte visste jag den dagen att jag tre år senare skulle gråta hela vägen från Birkas till Tallinn när det var så svårt att lämna byn.
Samma år som jag började på Nuckö gymnasium togs den gamla herrgården i bruk som skolbyggnad. Det kändes lyxigt att få arbeta i en fin, nyrenoverad byggnad med trägolv och stora, mjuka mattor. Klassrummen var ljusa och små, och grupperna hade vanligen bara tio till tolv elever. När man första gången stod framför en klass i Finland efter tiden i Birkas kändes de finska klassrummen enorma och man kände sig helt andfådd när de cirka 30 eleverna i gruppen tågade in i rummet. För mig som finne verkade de estniska eleverna vara relativt lika de finska, förutom att de oftast var artigare och lite mer tystlåtna – åtminstone innan de lärde känna oss och blev vana vid vårt sätt att undervisa och umgås med eleverna.
Det som ändå var mest speciellt var vårt lilla gäng av utlänningar i byn. Under de tre åren på skolan hade jag hela tiden två kollegor från Sverige. Första vintern började en tysk vän till mig som tysklärare i skolan och från och med följande sommar flyttade även hans svenska flickvän till byn. Ett år hade vi en engelsklärare från USA, och så var det jag från Finland och min sambo från Australien. Så eleverna hade inte bara utländska språklärare utan de kunde också gå på yoga med en svensk yogalärare eller delta i en engelskspråkig teatergrupp som framförde pjäsen Pygmalion. Skolan fick ofta också andra utlänningar på besök. Vi hade livliga kontakter till både Finland och Sverige, men också andra gäster fann sin väg till vår lilla by. En gång hade jag en finsk lärarkollega från en stor skola i Helsingfors på besök. Hon kunde inte annat än undra över hur internationellt livet var i vår lilla skola när hon fick höra att eleverna under de senaste två veckorna hade haft besök av Sveriges ambassadör, två kanadensare och en gammal estlandssvensk som berättade om sin flykt till Sverige och om tiden före det på Nuckö.
När mina första egna elever, dvs. de som hade börjat på gymnasiet hösten 1995 skulle sluta på skolan var det också dags för mig att återvända till Finland. Det hade varit roliga, upplevelserika tre år och jag är glad att jag tackade ja till Estland!
Pauliina Mantsinen