Estlandsvännernas historik 1989-2009
Artighetsfraser i ett land säger en hel del om folksjälen . En äldre person i Estland önskade mig välkommen till bords med orden ”jätku leivale”, alltså ungefär ”må det alltid finnas bröd”. Den generation som levat genom krigstid och umbäranden har utvecklat en ödmjukhet och en förtröstan som bär genom vardagslivets små förargligheter.
I Estland har människorna beredskap att ta situationen som den är och göra det bästa av den. Man klagar inte över problem utan man försöker hellre lösa dem. En av mina elever berättade en gång att hon under sovjettiden fick stiga upp klockan 5 på morgonen för att ställa sig i mjölkkö. Hennes hund hade insjuknat och hunden behövde mjölk så hon köade och fick sin mjölk innan hon begav sig till skolan.
Jag arbetade som lärare i svenska vid Nuckö Gymnasium åren 1994-1995. Då fick jag bekräftat att svenska också kan ses som bonussvenska, inte som tvångssvenska. Eleverna vid gymnasiet hade möjlighet att läsa svenska sex timmar per vecka under tre års tid. Efter det första året kunde de flesta tala en flytande svenska. Så positiv är attityden.
SPRÅK OCH VARDAG
För en finländare ger det estniska språket många glada upplevelser. När man beställer en glass ska man komma ihåg att beställa en jäätistuuttu (på finska heter det ju jäätelötuutti). Efter en tid i landet kunde jag redan skratta åt finska turister i Tallinn som beställde ”kahvi ja viineri”, eftersom viineri på estniska betyder korv. Pulmareisi betyder bröllopsresa och till höger heter paremal. Språket är fullt av överraskningar.
Det svenska inslaget i Nuckötrakten syns bl.a. i namnet på en del byar. Den närmaste byn österut heter Österby, och det namnet använder alla. Det har funnits en äldre befolkning som talat svenska och en del av den yngre generationen har fört detta arv vidare. En av orsakerna till att det svenska språket är populärt i bygden är just kontakten till de svenska rötterna.
Också den nyare historien hade satt sina spår i namnskicket. Gorbiland hette en liten pub belägen i en källare mitt i byn. Där kunde man umgås med både elever och lärare. Bland mina vänner som var på besök uppstod alltid en munter stund då pubens namn nämndes. Puben har sedermera haft många olika namn så jag är glad över att ha fått uppleva Gorbiland, en anspelning på den sovjetiske glasnost-politikern Mihail Gorbatjov.
Till en början förstod jag estniska rätt dåligt vilket innebar att jag inte alltid var på det klara med sådant som andra hade begripit för länge sen. Exempelvis att vattnet skulle vara avstängt i två veckor hade jag förstått, men inte att det bara gällde kallvattenledningen. Ur den varma kranen kom det vatten hela tiden.
En gång fick jag en blankett i min hand där texten var skriven enbart på ryska. Där skulle jag fylla i elmätarställningen och det var inte lätt för mig. En del av informationen om skolans angelägenheter var också skriven på ryska. Samhället var på många sätt postsovjetiskt och spåren från den långa sovjettiden kändes i allt och ingenting, i tapeter, kärl, byggnader och utrustning. Huset jag bodde i hade fungerat som inkvartering för en kolchos och hade en klar institutionsprägel. Esterna brukade skämta och säga att man kunde ta vilken dörr som helst, alla lägenheter såg lika ut inuti, och man kom alltså alltid hem.
Många för oss finländare vardagliga fenomen hade en helt annan prägel på skolan i Nuckö. Att få någonting kopierat inför lektionen var en krävande uppgift för läraren. Kopiatorn sköttes av en person, vars uppgift var att spara papper och apparatur. Följden blev att spontan kopiering inte förekom, och att det krävdes lång planering och uppföljning för att kopiatorn skulle gå igång.
Ett vanligt tandläkarbesök jag var med om blev snabbt ovanligt. Tandläkaren fanns i Haapsal, och eftersom det gällde en värkande tand, behövdes en jourtid. Just då råkade det vara elavbrott i staden. Vi fick omedelbart en tid per telefon, men rösten i andra ändan uppmanade oss att ta med en ficklampa, för det var mörkt på tandläkarens mottagning.
VÄNDPUNKTER
Läsåret i Nuckö gymnasium fick en dramatisk och sorglig inledning. På morgonen den 28 september möttes jag i skolan av att Sibelius’ Finlandia strömmade ur högtalarna och på den svarta flygeln stod ett vitt ljus. En av eleverna kommer springande emot mig och säger: Barbara, Barbara, Estonia har sjunkit!
Ombord på fartyget fanns min rikssvenska kollega i svenska på väg hem till sin familj i Södertälje över veckoslutet. Hon omkom, liksom många andra svenskar på väg hem från Estland. I Estland drabbade Estoniakatastrofen så många personligen och berörde hela nationen så djupt, att den kom att prägla hela läsåret. Minnet av den händelsen bär jag med mig hela mitt liv.
En kväll klockan 18 klämtade alla Estlands kyrkklockor. De sista sovjettrupperna lämnade landet. Året kom alltså att bli historiskt. Det anade jag inte när jag åkte dit för att undervisa.
SINNESMINNEN
När jag på morgonen tittade ut genom fönstret i mitt klassrum, trodde jag alltid att det hade snöat, såväl på sommaren som på vintern. Sandvägarna i Estland är så vita på grund av den kalkhaltiga jordmånen.
Lukten av stenkol spred sig över byn som ett löfte om värme. De kalla nätterna var stjärnklara och mörka. Gatlyktorna var få. Jag minns ljudet av smattrande regn på fönsterblecket. En stor schäferhund skällde varje kväll i närheten, vanligen precis vid läggdags. Ytterdörren på bostadshuset hade en returfjäder men saknade dämpare, och dörren smällde oerhört varje gång någon passerade.
Det är sådana här detaljer jag erinrar mig efter snart 15 år. Estland har i mig blivit landet som är.
Barbara Huldén