Embedded Files
Första pris
Nasya - Indonesiska
Juryns motivering: En välskriven och känslosam berättelse om vad man är beredd att göra för sina vänner. Berättartekniken är väl genomtänkt och griper tag i läsaren.
Teman Seumur Hidup
av Nasya (åk 8)
Original version på indonesiska
“Airnya jernih sekali, ibu!”, anak aku berteriak sambil bermain-main di pantai Nice. Kita duduk di pasir dan makan kue semut. “ Ibu, aku boleh bertanya tentang bekas luka ibu?” dia bertanya sambil menunjuk pinggangku. “ Kamu mau tahu kenapa aku
dapat ini ya?”, aku tanya dan ia menoleh.
“29 tahun lalu, saat aku berumur enam tahun, aku pindah dari Jakarta ke Stockholm bersama nenekmu dan tinggal di kota kecil, Sollentuna. Di sini, tidak ada banyak anak berumur enam tahun, hanya ada orangtua. Aku tidak cocok di sekolah baru
karena aku pendatang, jadi aku tidak pernah punya teman. Satu hari, mobil pindahan datang. Aku berharap ada anakseumur aku. Ketika aku kerumah mereka, ada anak bernama Ciara. Dia anak pemalu tapi kita jadi teman dekat. Kita sering bicara
tentang mimpi kita untuk pergi ke Nice, bahwa kita akan jalan-jalan bersama di pantai di Nice, Perancis.
Lima tahun sudah lewat dan kita menjadi teman dekat. Suatu hari, aku menelepon Ciara untuk memberitahukan berita buruk, yaitu aki mendapat diagnosa gagal ginjal parah dan kalau tidak dioperasi segera, aku bisa meninggal. Biasanya Ciara sering mengunjungi aku di rumah sakit tapi dia sudah lama tidak datang. Setelah satu minggu, aku dapat kabar bahwa ada orang yang mau mendonasikan ginjal mereka ke aku. Aku senang sekali dan menelpon Ciara. Dia datang di hari operasinya. Kitatertawa dan bicara berjam-jam. Ketika waktu operasi, kita berdoa dan menangis karena operasi ini bahaya. Di ruang operasi saya menoleh untuk berterima kasih kedonaturnya. Ketika aku lihat donaturnya, air mata turun dan mata saya jadi sembab.
Donaturnya adalah orang yang aku kenal. Aku tidak bisa mengeluarkan kata terima kasih dan aku tidak bisa percaya semua ini. Kita melihat satu sama lain dan bersenyum lama. Itu telakhirnya dia melihat aku. Aku senang sekali punya teman
yang berani seperti dia tetapi aku putus asa karena tidak bisa bilang terima kasih.”, itulah cerita aku kepada anakku.
“Ibu, teman tadi, atau donatur itu, teman ibu yang punya mimpi ke pantai ini bersama ibu?” Aku tersenyum dan menoleh. “ Yuk, kita ke gereja untuk mengunjunginya.”
Vänner för livet
Översättning till svenska
“ Vad klar vattnet är, mamma!“ , mitt barn ropade medans hon lekte på stranden i Nice. Vi satte oss ned på den heta sanden och åt karamell kakan jag hade bakat. “
Mamma, får jag fråga dig om ditt ärr?”, sade hon frågande och riktade sitt pekfinger på min högra midja. Jag tittade på henne. “ Vill du veta hur jag fick denna ärr?“ Hon betraktade ärret och nickade. “ Tjugonio år sedan, när jag var elva år flyttade jag och min mamma från Jakarta till Stockholm tillsammans med din mormor där vi bodde i en liten ort, Sollentuna. Här
fanns det inte många barn som var jämnåriga, utan det var mest äldre människor.
Jag passade inte heller in i skolan eftersom jag var den enda indones som fanns på skolan, så jag hade inte riktigt några vänner vid din ålder. En dag körde en lastbil in till vårt område. Inte många människor flyttar in och ut ur vårt område så alla var spända på vem det var. Jag hoppades på att de som flyttade hit har ett barn lika gammal som jag. När min mamma och jag hälsade på hos de hälsade jag på ett barn som hette Ciara. Hon var väldigt blyg men vi blev ändå bra vänner. Vi lekte och
talade oftast om vår dröm att åka till Nice, att vi någon gång ska gå på de varma sandstränderna och doppa fötterna i det svala och genomskinliga havet tillsammans.
Fem år hade gått och vi var närmare varandra än någonsin. En dag fick jag dåliga nyheter. Jag ringde Ciara för att berätta att jag hade fått en diagnos. Jag hade fått en allvarlig njursvikt och om jag inte opererar den så snabbt som möjligt kan jag dö.
Vanligtvis brukar Ciara ringa och hälsa på ofta på sjukhuset men hon kom inte på flera dagar. Veckan därpå fick jag nyheten att någon hade velat donera sin njure till just mig och jag var överlycklig. Ciara kom dagen på operationen och vi hade ett bra samtal som varade flera timmar. När de lade in anestesin och det var dags för operationen bad vi och grät. I operationsrummet vände jag mig till höger för att få syn på donatorn och säga tack, Men när jag såg donatorn kunde jag inte tro mina ögon.
Mina läppar darrade och tårarna föll som regn. Donatorn var någon jag kände. Jag kunde inte få ut orden från mina läppar, inte ens en viskning av tacksamhet. Vi tittade på varandra och jag sneglade på hennes ögon. De såg rädda ut men hade en känsla av lättsamhet. Vi log länge. Det var den sista gången hon såg mig. Helt otroligt hur en vän kan vara så modig. Trots alla risker var hon där för mig varje sekund.” sade jag. Jag kunde känna tårar bilda vid ögonvrån.
“Mamma, den där kompisen eller donatorn, var det hon som hade en dröm, att åka till denna strand tillsammans med dig?” Jag log och nickade långsamt. Vi stod upp, helt sandiga om benen och jag borrade mina ben i den varma sanden. “Kom, så åker vi till kyrkan för att besöka henne.”
Page updated
Report abuse