Viktiga begrepp kopplade till normer

Normer

Normer är informella regler som finns överallt och hela tiden. Normer varierar i olika grupper och sammanhang och påverkar vad som uppfattas som ”normalt”. Vissa normer uppfattas som självklara och nödvändiga för att ett samhälle ska fungera exempelvis föreställningar om att man slänger skräp i papperskorgar, behandlar medmänniskor med respekt, inte tränger sig i en kö och inte fuskar på ett prov. Normerna formar därför oss och våra uppfattningar om hur tillvaron ”ska vara”. Normer gör också att det normala aldrig behöver förklaras eftersom den är den självklara utgångspunkten. De som avviker från normen måste ges ett förklarande tillägg: Fotbollsspelaren - Den kvinnliga fotbollsspelaren, Läraren – Den homosexuelle läraren, Eleven – Den transsexuella eleven et.c.

Normer är ibland väldigt osynliga, framför allt för dem som är en del av dem. En vit, heterosexuell man utan funktionshinder har kanske svårare att se värderingar och strukturer som finns i samhället eftersom han aldrig, eller i alla fall mycket sällan, begränsas av dem. Man kan säga att normerna skapar ett (osynligt) landskap som känns hemtamt för många. Man känner dess stigar och fallgropar, men vet var man ska sätta fötterna utan att tänka på det.

Men alla känner sig inte hemma i landskapet. En del vill trampa nya vägar och söka andra vyer, men priset för det kan bli högt. Normbrytare blir inte sällan stämplade som avvikare – ”konstiga”, ”udda” eller ”onormala”. Då verkar normerna instängande eller avskärmande. De skymmer alternativa vägar, andra möjligheter, de kan förhindra att människor lever de liv de egentligen skulle vilja eller kunna. En kort film med förklaring av begreppet finns på hemsidan för Forum för levande historia - här.

Normkritik

Normer handlar om makt. Den som lever upp till normen har ofta också makt att avgöra om den som avviker ska accepteras eller inte. ”Avvikaren” blir alltså beroende av ”normpersonens” godkännande. Det är därför viktigt att diskutera vilka normer som präglar den egna verksamheten.

Syftet med att tillämpa ett normkritiskt perspektiv är att synliggöra, problematisera och förändra de föreställningar och normer som ligger till grund för diskriminering, trakasserier och kränkande behandling.

I ett arbete med att synliggöra och ifrågasätta normer är det inte ovanligt att många reagerar negativt. Man är ovillig att ifrågasätta det som för majoriteten känns "rätt och riktigt", men det finns ändå goda skäl att göra det. När normer medvetandegörs och diskuteras blir det tydligare hur de upplevs olika av människor. Någon kanske inte ens ser normen, för någon annan är den en ständig påminnelse om utanförskap. En kritisk granskning av normer skapar alltså medvetenhet om sådana skillnader, vilket både kan leda till förändring och bättre förståelse mellan människor.

Toleranspedagogik

Toleranspedagogik är ett samlingsnamn på olika övningar och undervisningssätt som lyfter fram fördomar och negativa föreställningar om olika utsatta minoriteter i samhället. Tanken är att man, genom att belysa olika förställningar, också kan kritisera dem, ge motbilder och få till en förändring. Toleransperspektivet uppmuntrar individer att vara toleranta, att ha förståelse för och acceptera människor som avviker från normen. Detta sätt att arbeta är, eller åtminstone har varit, en populär strategi för att komma till rätta med negativa attityder gentemot exempelvis rasism och homofobi. Och ibland kanske man måste lyfta fram minoriteter för att uppmärksamma orättvisor och allmänna normer.

Men toleranspedagogiken har också kritiserats. Skolverket visar i sin rapport "Diskriminerad, trakasserad, kränkt?" (2009) att detta perspektiv i själva verket riskerar att befästa utanförskap och marginalisera utsatta minoriteter ännu mer. Dessutom skapas, menar man, utrymme för en maktposition där de som tillhör normen har rätt att välja vilka grupper, individer, beteenden och egenskaper som ska och inte ska tolereras.

Ett exempel skulle kunna vara att läraren ställer frågan om samkönade par är lika bra föräldrar som heterosexuella. Tanken är ju (i de flesta fall) att man genom diskussion ska komma fram till att de är det. Men diskussionen kan ju också ge utrymme för kränkningar. Först förutsätter man att alla i klassrummet är heterosexuella eftersom man ska diskutera ”de andra”. Läraren kan därmed ha osynliggjort några närvarandes livsvillkor och identiteter. Sen kan frågan också uppfattas som kränkande eftersom alla som inte känner sig som heterosexuella eller har föräldrar, familjemedlemmar eller vänner som inte heller är heterosexuella, tvingas lyssna på diskussioner om dessa är lämpliga föräldrar eller inte. De som är en del av normen, i det här fallet de heterosexuella behöver inte ifrågasätta sin position. Kanske är det mer fruktbart att diskutera varför olika grupper i samhället har olika livsvillkor. Vilka normer finns i samhället som gör att man överhuvudtaget behöver diskutera homosexuellas lämplighet?