Perú 4

11.11.26

Ja resan går vidare även om jag fysiskt stannar i Huanchaco. Det är så många nya intryck hela tiden och tyvärr finns det inte tid och utrymme här att beskriva allt. Här på hostellet ser jag många stanna en eller två dagar för att sedan dra vidare. Okej de kanske upplever mycket, men hur mycket ser de egentligen. Varför har alla så jävla bråttom och ska hinna med så mycket som möjligt på kortaste tid som möjligt?

Jag har varit här i 12 dagar nu och desto fler dagar det går på min vistelse, desto mer trivs jag här. Man lär känna seder, folk, platser etc. etc. På tisdag ska jag kolla på lite hus och lägenheter med en mäklare, men lugn i stormen, jag ska bara kolla. Få en liten inblick i vad man får för pengarna, en flytt ligger tyvärr längre i framtiden.

På tal om intryck, det är fattigt här på vissa områden. Barnen från dessa områden kommer hit ner där en del turister finns för att tigga. Nu vill jag lägga till att det är ett fåtal av barnen, du kanske ser 3 - 5 stycken per dag. Turister som inte är från Peru verkar härdade och ger inte barnen någonting, så också de äldre från Peru. Medan välbärgade Peruaner som är runt 20 - 25 år ofta ger bort rester från maten de käkat, eller köper dem något att äta eller dricka. Däremot är det sällan de får pengar. Rätt okej kan man tycka, men restaurangägarna har förstås en annan mening. Vilken är att de stör gästerna och de därmed förlorar kunder.

Mer intryck, här börjar man lördagsfestandet tidigt, 10 på förmiddagen, och avslutar det också efter Svenska förhållande tidigt, runt midnatt. Sedan drar i och för sig en del igång igen vid 10-tiden på söndagen, men även då avslutas festandet tidigt. För min del perfekt, för jag har aldrig förstått varför det är roligare att festa fyra på natten som nio på kvällen. Visst man blir så trött så man skrattar åt allt, men sedan försvinner nästa dag i sömnens tecken.

Så nu ska Rikard gå och lägga sig, lördagen den 26 november 00.10 Perutid. Vi ses i môra.

Dessa tre barn kommer från ett fattigare område, har sett den äldre killen springa omkring och leka med detta däck i flera dagar. Fantasin vad man kan göra med ett däck är ändlös. Tänk att barn med så få tillhörigheter ändå finner något roligt att göra. Även om leksaken bara är ett däck. OBS! Se hur flickan, samtidigt som hon leker med sina yngre syskon, kastar längtans fulla blickar mot killarna som har det lite bättre ställt än henne.

11.11.27

Okej det finns något som inte är så bra om man ska bo här och det är festsöndagen. Varje söndag är det rätt mycket folk här och det är i och för sig kul. Men det är en jäkla massa musik som till slut blir bara för jobbigt. Folket kör ut på stranden öppnar bildörrarna och drar igång musiken, det kunde väl vara okej om en gör det. Men i var och varannan bil spelas det. Så ska man bo här blir det nog ändå inte i den närmaste anslutning till stranden, kunde kanske funka om man importerade treglasfönster hit, av naturlig anledning behövs det ju inte här. Men för att dämpa ljudet vore de perfekta.

I dag gick jag cirka 4 km norrut på stranden och det var jag och sanden, plus några enstaka till som letat sig bort från turisterna. Åt det hållet var stränderna även bättre med sand längre ut i vattnet. Cirka 2 km från Huanchacos stad håller det på och byggs 2.500 lägenheter så det blir nog fullt på den här stranden med.

Stranden är full med hål och det är inte sorkar utan krabbor som bor där. Så hela stranden kilometer efter kilometer är full i mat. Att fånga dem är däremot lite svårare för de är ruggigt snabba ner i hålet.

11.11.28

HALTO HALTO hoppsan jag kom visst fel. Så idag har jag lyckats att blivit stoppad av militären. Idag gick jag bort för att utforska dessa nybyggen 2 km norr om Huanchaco lite mer. Det ska byggas 2.500 "bostadsrätter" under 5 år och just nu var det inte så mycket att se. Detta kvarter ska ligga på höjden bakom sandstranden, jag hade gått på stranden dit och ville gå på höjden tillbaka.

Där fanns i stort sett ingenting, lite längre bort såg jag något som verkade inhägnat och trodde att det hade med elen att göra. När jag kom närmare såg jag en vakt stå på kanten av höjden cirka 200 meter från inhägnaden, men inga förbudsskyltar. Så jag forsätter gå, efter en bit ser jag att det är en militär och inte en vakt, 50 meter från honom vänder han sig mot mig och skriker HALLTO. Här gäller det att tvärstanna, för dessa gossar leker man inte med tänkte jag.

HALLTO och en massa ord till, som jag inte förstod, men så mycket var klart att där ska jag inte gå. Jag skriker att jag är en Svensk turist, ber så mycket om ursäkt och börjar gå därifrån. Samtidigt ser jag i ögonvrån att det kommer en militär till från det inhägnade området. Jaha så lätt kom jag inte undan tänkte jag.

Bägge kommer fram till mig men i samma ögonblick lättade allt, de sträcker fram händerna och här ska det hälsas. Tyvärr kunde ingen av dessa gentlemän engelska, så vi försökte konversera med min krassa spanska. De ville förstås veta vad mitt ändamål med denna promenad var och jag förklarade att jag bara ville se utsikten och trodde att man kunde passera där till Huanchaco.

No no, det gick förstås inte så det blev till att knalla tillbaka. Vi tog varandra i hand igen, skildes åt och detta var mitt möte med den Peruanska Militären. Kort, inte ett dugg intensivt, lite spännande och ett intressant möte.

Ett par bilder hann jag ändå med innan jag blev bortkörd, Huanchaco sett från ovan och norrifrån.

11.11.29

På kvällen verkar det som att de bästa vågorna för surfning kommer. En pilsner, trevligt sällskap och kolla på surfare när solen går ned i bakgrunden. Ja det kunde ju vara värre. (OBS! ironi)

Magen har klarat sig bra under resan, så har jag inte heller käkat mycket från alla stånd som finns här, massor av läckerheter. Luktar görgött men minst hälften av läckerheterna har jag inte en aning om vad det är. Med tiden blir man modigare och magen tillvänjer sig.

Trodde jag, för igår blev det tre besök på toaletten och på kvällen fick jag feber. Säkert en kombination av en rätt så händelserik solig och varm dag, mycket gående och ett nytt ställe som jag käkade på. Men febern och immunsystemet tog hand om problemet och idag på tisdag morgon är febern borta och magen under kontroll igen. Men nu käkar jag på säkra platser de dagar som är kvar.

11.11.30

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken sägs det. På tisdagseftermiddagen var febern tillbaka. Så kroppen var tydligen inte klar med reparationen av vad som är fel. Det konstiga är att jag liksom bara har feber, är inte snuvig eller känner mig på annat sätt sjuk och har inte besvär med magen som jag hade i måndags och trodde då att febern berodde på detta.

Kan vara mitt möte med militären och den påtvingade extra långa promenaden i öknen i värmen. Som blev för mycket för den gamle kroppen. I dag onsdag morgon känns det återigen rätt bra, bara lite feber. I dag är det sista dagen i Huanchaco, i morgon tar jag bussen de 56 milen till Lima.

Så i går kväll bestämde jag mig för att ha min första hemmakväll och kolla på TV. Många kanaler har de, men programmen kan ju diskuteras och är det något som är icke spansktalande så dubbas det. Men jag fann två kanaler med engelsktalande som inte var dubbade. Al Jazeera och en kanal med serier och filmer där det var textat på spanska, perfekt. Men i övrigt var det inte mycket att se och även när jag lärt mig spanska så ser jag att dessa program inte är för mig.

Caballito De Totora i väntan på nästa fiskeuppdrag.

Så kom man hem så där lagom glad på kvällskvisten sista dagen här i Huanchaco. Tänker på vad gôtt livet är här, man behöver inte städa, inte fixa frukost, inte laga middag, inte passa någon tid, bara en räkning att betala (hostellet) och här kommer det bästa. ÄNDÅ är det billigare här än i Sverige, lägger ni sedan till att klimatet är f a n så mycket bättre. Så är det svårt att hitta någon anledning till att INTE flytta. Det tråkiga är att torsdagmorgon är det dags att resa från Huanchaco till Lima.

Muelle och staty av fågeln Guanay som producerar så mycket skit att Perú exporterar och säljer.

På andra sidan av Muelle.

Allt är annorlunda än i Sverige och jag menar verkligen allt, vägguppen som ska hindra trafiken att köra för fort t.ex. det är verkligen bara en bula i vägen. På sitt vis är det mycket dörr till dörr service här, brödgubben kommer varje morgon och tutar i sitt horn så att folk kan gå ut och köpa sitt bröd. Skrotgubbarna kör runt och hämtar upp skrot, sopgubbarna ringer i sin klocka när de kommer. Så har vi taxibilarna med sitt ständiga tutande och här är förklaringen, de har ingen ”ledig” skylt. Så deras sätt att visa att de är lediga är att tuta!

Muelle och solen börjar gå ner min sista dag här.

Maten är verkligen god men bered dig på att vänta i 20 – 30 minuter. Här lagas maten efter varje beställning det är inte mycket förberett. Det längsta jag fått vänta var 45 minuter, men va tusan det är semester jag har tid. Servicen är bra men även den lite annorlunda, häromdagen ville jag ha ett par smörgåsar vet att även på dem får man vänta lite. Nu tog det 25 minuter men det visade sig att han hade ingen ost, istället för att komma ut och säga till mig att ta något annat, så åker han och köper ost, därför den extra tiden. Ingenting är omöjligt, tar bara lite längre tid.

Mitt boende under 17 dagar, rekomenderas klart Hostel Cocos Beach.

Jag har fått ut precis vad jag ville av denna resa, mycket avkoppling och inget jäktande. Har fått några kontakter och mycket ny information om Huanchaco och övriga Perú. Det enda jag tycker är lite synd är att jag inte kan mer Spanska och till nästa resa ska jag kunna betydligt mer.

Tack Huanchaco, jag kommer garanterat tillbaka.

Min resa i Perú fortsätter nu i Lima, så därför följer en ny sida för den delen. Häng med till Perú 5 Lima