Cecilia Damström -Orkesterkonsert 

Mental ohälsa drabbar många människor med väldigt olika former, ibland som en förbigående, ibland en kamp livet ut. Sammanlagt 970 miljoner människor i världen lider av någon psykisk sjukdom. De vanligaste psykiska sjukdomarna är depression och ångest, som årligen drabbar 264 miljoner respektive 284 miljoner människor runt världen, enligt WHO. Mental ohälsa är något man inte kan föreställa sig förrän man själv upplevt det, och även då är upplevelsen endast personlig, och varje upplevelse är lika valid.

Verket blev klart 10 september (kl.04), vilket även råkade vara “world suicide prevention day”, vilket känns väldigt symboliskt. Årligen dör omkring 800.000 människor genom självmord och länken mellan mental ohälsa och självmord är påvisbar. Trots att 13% av världen lider av mental ohälsa är det fortfarande tabubelagt att tala om det och många känner sig troligen delvis därför väldigt ensamma med sina problem.

Det latinska ordet “nixus” översätts med bland annat orden ansträngning, tryck och belastning. Nixus är dedikerat till alla som lider av mental ohälsa i någon form. I detta verk försöker jag illustrera hur tankar hoppar fram och tillbaka i ett rusande tempo, och ofta formar ett slags ekorrhjul, en ond spiral som är svårt att bryta sig ur. Jag försöker beskriva hur tankarna ofta leder till väldigt dystra sinnesstämningar och ångest, som kan få rent av fysiska manifestationer i kroppen bland annat genom hjärtklappning och tryck i bröstet.

Dagbok är min första sångcykel, komponerad till fem dikter från min dagbok (därav titeln). Dikterna är skrivna mellan 2009 och 2011, medan sångerna komponerades mellan 2011 och 2013. Hela sångcykeln uruppfördes av min syster Jacintha Damström och min vän Maritta Manner den 7 maj 2013 i Tammerfors.

I den västerländska klassiska traditionen används termen lied för konstsånger baserade på poesi. Traditionellt sett kretsar dikterna som tonsatts ofta kring pastorala teman om romantisk kärlek. Jag upplever dock att lied, genom sina korta och kärnfulla texter, ofta fungerar som en spegel av sin samtid. Detta märks även i Dagbok på flera sätt; de tre första sångerna handlar om känslorna efter att någon har ”ghostat” en – ett välbekant begrepp i dagens populärkultur (när en person man träffar plötsligt slutar svara, som om hen hade försvunnit från jordens yta).

Den tredje och särskilt den sista sången, Jag vill, kan ses som en stark förkroppsligande av känslan ilska. Ilska är en emotion som genom historien i hög grad har varit ”förbjuden” för kvinnor att uttrycka, och när de ändå gjort det har det nästan alltid bestraffats av samhället – genom förlöjligande eller ifrågasättande. Genusvetenskap har forskat mycket kring detta fenomen, och flera böcker har skrivits om hur män tillåts uttrycka ilska men inte sorg, medan kvinnor tillåts uttrycka sorg men inte ilska. (Till exempel Rage Becomes Her: The Power of Women’s Anger av Soraya Chemaly, 2018.) Men som vi alla vet: känslor frågar inte om lov, och alla känslor är giltiga. Jag tror därför att dessa två ”arga” sånger också fungerar som en spegel av vårt samhälle idag, där det långsamt börjar accepteras att även kvinnor kan uttrycka känslor som ilska genom text och musik. På ett ännu bredare plan är verket också en spegel av vår tid: kärlek och liv beskrivs ur ett historiskt förbisett perspektiv – det kvinnliga perspektivet.

Dagbok är, av sin natur, ett mycket personligt verk, vilket har följts av många andra lika personliga kompositioner. I början (och ibland fortfarande) kändes det skrämmande att dela något så privat med en hel publik. Men jag tror att det är genom att dela autentiska, personliga känslor som vi kan knyta an till varandra som människor – antingen genom att bättre förstå någon annans upplevelse eller genom att känna igen sin egen och inse att någon annan har lyckats sätta ord (och musik) på den. Jag tror att förståelse för sig själv och för varandra är nyckeln till mer medkänsla – och mer medkänsla är nyckeln till en bättre värld.

Mitt orkesterverk Lucrum Op.57 är komponerat för Helsingborgs Symfoniorkester och uruppfördes den 3 maj 2018 under Michael Bartoschs ledning. Orkesterns säsongsprogram hade temat “De sju dödssynderna”, och jag blev därför ombedd att komponera ett verk inspirerat av en av dessa synder. Lucrum är inspirerat av dödssynden girighet, och det latinska ordet lucrum kan översättas till engelska som profit, gain, advantage, riches och förstås greed, det vill säga vinst, fördel, rikedom och girighet.

I det här stycket har jag försökt gestalta de känslor jag förknippar med girighet, framför allt bitterheten över att aldrig ha allt och den ständiga strävan efter mer, även när man redan har mer än nog. För mig är girighet alltid något som växer, vilket speglas både i vår materialistiska marknadsekonomi och i detta musikstycke.

För den finländska premiären gjorde jag en ny version av verket för kammarorkester. Den finländska premiären framfördes av Jyväskylä Sinfonia den 29 och 30 augusti 2018, dirigerade av dirigentklassen vid Hochschule für Musik Würzburg under ledning av professor Ari Rasilainen.

Tiden tickar medan över 65 miljoner flyktingar knackar på Europas dörr i sökandet efter hjälp och hopp om ett bättre liv. Flyktingar som har förlorat allt, som har vandrat mil efter mil, som har betalat allt de äger för att rädda sina egna och sina familjers liv. Europeiska unionen har haft svårt att välja sida. Och medan reglerna för vilka flyktingar som tas emot blir allt strängare, växer det desperata knackandet på vår dörr sig allt starkare. En både ekonomisk och humanitär katastrof börjar visa sin fulla omfattning.

Tundo är det latinska ordet för ”knacka” och är min skildring av vår tids katastrof. Jag har försökt omvandla till musik själva knackandet, krigen, de vackra landskap som flyktingarna har vandrat förbi, regnet som har öst ner över dem, havet och den livsfarliga båtfärden, skriken på hjälp, bråken bland EU:s elitbyråkrater, ropen om att ”inte släppa in dem”, sorgen och smärtan över förlorade nära och kära, den sympati vi i västvärlden har – men som bara varar så länge flyktingarna inte påverkar våra egna liv på något sätt. Allt detta existerar samtidigt, allt detta är en del av vår tid, allt detta kommer att vara en del av vår historia och en börda på vårt samvete.

Händelser som att en av världens största nationer valde en rasistisk och misogyn man till president har skakat mig i grunden och satt hela min idealism på prov. Jag är ingen politiker, jag är varken rik eller inflytelserik, men genom min musik försöker jag åtminstone göra min del för att göra världen till en lite bättre plats att leva i. Genom att beröra människors hjärtan och berätta historierna för dem som inte har någon röst i samhället – flyktingarna.

ICE (2021) är skrivet för att fira staden Lahtis, som år 2021 tilldelades priset Green Capital of Europe. Verket spelades in på video i maj 2021 och ICE spelades upp för inbjudna gäster vid evenemanget “European Green Capital Awards”. Sitt egentliga uruppförande inför en konsertpublik får verket först nu.

Utgångspunkten för ICE är att isen håller på att smälta på grund av den tilltagande klimatförändringen. Damström har sagt: “Med detta verk försöker jag ge uttryck för hur den globala uppvärmningen samt även ekosystemens kollaps tar kål på miljoner år gamla, vackra snö- och isstrukturer och hur jordens hjärta med varje slag kämpar för sin existens.” Till det hotfulla läget hänvisar även verkets namn, som betyder både is (ice) och krissituation (In Case of Emergency).

ICE är en musik med klangfält, texturer och rytmiskt effektfulla repliker. Den växer fram med en uppåtgående replik för harpa, varefter ett isigt klangfält med delade stråkar börjar klinga. Den klangliga landskapet präglas av glissandon, sjudande stråkklanger, svar från träblåsarna, ett snabbt förvrängt koralmotiv samt även allt våldsammare utbrott och snitt i texturerna.

Fastän det klangliga landskapet är isande, får verket även en hoppingivande vändning. I höjdpunkten hös SOS-motiv; detta är verkets ögonblick “In Case of Emergency”. Sedan övergår stycket i ett slags koncentrerad bakåtspolning och musiken återgår i riktning mot början. Till slut hörs öppningens harpreplik, som emellertid nu rör sig nedåt. Med omvänd helhetsgestalt i dramaturgin har Damström velat säga, att vi forfarande kan återgå till vinterns tid.

Kimmo Korhonen – Ur Radions Symfoniorkesters programblad

Varje år köper svenskar 13 kg kläder och slänger 7,5 kg textilier per person bland hushållssoporna. 60 procent av kläderna som slängs är hela och rena och endast 3,8 kg textilier per person samlas in årligen av välgörenhetsorganisationer. Minst 0,13 kilo kläder per person och år säljs second hand. I Finland är motsvarande siffror ännu högre, upp till 19 kg kläder köps och 13 kg slängs, varav upp till 80% bland hushållsavfallet. För att producera ett kilogram bomull behövs 7 000–29 000 liter vatten och 0,3–1 liter olja.  Tillverkningen av ett kilo tyg genererar 10–15 kg växthusgaser.

Under de senaste åren har begagnade kläder blivit allt mer populära i Scandinavien, och att föra sina kläder till en insamling känns som ett sätt att “rena sitt samvete”. Men enligt en rapport Finlands rundradio YLE duger högst 20% av de insamlade kläderna till försäljning i butiker i Scandinavien. Omkring 10% bränns direkt, och upp till hela 70% skickas vidare till sorterings- enheter, ofta belägna i Baltiska länder och Tyskland. Därifrån blir majoriteten av kläderna skickade vidare, osorterade och även trasiga, till några av världens fattigaste länder som bland annat Mozambique. 

Första satsen “Wear” behandlar hur vi använder olika kläder för olika tillställningar, som till exempel vissa kläder för festliga högtider som skolavslutningar och jul, kanske andra kläder när vi går på konsert och igen andra kläder när man går ut och festar med vänner. Kläderna kanske köps begagnade och återanvänds och slits, men i en allt snabbare takt.

Andra satsen “Toss” är den resa kläderna gör tillsammans med sin ägare, fram till insamlingscontainrar där dessa slängs in och avhämtas av lastbil. Tredje satsen “Sort” är en beskrivning av insamlings- och sorteringshallar. Satsen är som en långsam “utzoomning” där man långsamt börjar inse hur stora mängder julmiddags- och festkläder det handlar om: i Finland årligen kring 14 miljoner kg och i Sverige omkring 38 miljoner kg. Det är en överväldigande mängd.

Fjärde satsen “Burn” handlar helt enkelt om det som händer med minst 80% av allt textilavfall: det bränns som blandavfall. I bästa fall kan avfallet användas för att skapa ny energi, men ett hållbart sätt att använda resurser är det inte.

Sista satsen “Flow” handlar om det som kallas “Greenwashing”, d.v.s att man marknadsför saker för synligheten skull som ekologiska trots att de egentligen inte är det. I Yles artikel utreds bland annat hur finländska Fortums fabrik raffinerar salter ur miljöfarlig APC-aska (APC=Air Pollution Control) från brännavfall.  Sedan sköljer man ut dessa salter med processens avloppsvatten, rakt ut i Östersjön “i brist på bevis att detta skulle skada naturen”. Lagen, som säger att aska från brännavfall inte får användas oraffinerad, pga miljörisker, kringgås på detta sätt.

Wasteland är ett upprop till att återanvändning inte kan vara “ett alternativ av många” utan måste bli det enda gångbara, så att våra resurser skall räcka till. Ansvaret för återanvändning skall inte ligga på konsumenterna, utan borde bli obligatoriskt även för producenter. Med detta stycke vill jag väcka folk till insikt att om vi har “råd” att konsumera så måste vi även ha råd att ta hand om det avfall vi skapar. Detta måste regleras genom lag så att ansvaret inte kan skyfflas över till fattigare och/eller korrupta länder.