Min första pianokvintett Minna – Bilder ur Minna Canths liv är också den första kvintetten i en trilogi med temat ”Kvinnans öde”. Trilogin är en beställning av Kokonainen-festivalen.

Som namnet antyder är det en samling musikaliska bilder från den första stora finländska feministens, Minna Canths (1844–1897), omvälvande och fascinerande liv.

Den första satsen, Alku (”Början”), skildrar Minna Canths lyckliga ungdom. Hon var en livlig och intelligent flicka, och hennes far ville ge henne den bästa utbildning han hade möjlighet till. Hon blev en av de första kvinnorna att påbörja studier vid Jyväskylä lärarseminariet, Finlands första högre utbildningsinstitution för kvinnor. ”Jag kunde återigen hänge mig åt intellektuella sysselsättningar, och gjorde det med största glädje och njutning. Det var som om jag hade börjat leva på nytt.” Hon avbröt dock sina studier och gifte sig med sin tidigare lärare Johan Ferdinand Canth. Under de följande fjorton åren födde hon sju barn, samtidigt som hon arbetade som journalist och engagerade sig för de fattiga.

Den andra satsen, Pysähdys (”Stiltje”), uttrycker den förtvivlan jag föreställer mig att Minna kände när hennes man avled i hjärninflammation år 1889, medan hon var gravid med deras sjunde barn. Hon var utmattad både fysiskt och psykiskt. Efter födseln drabbades hon av en svår depression och skrev i sina anteckningar: ”— — en fruktansvärd kraft försökte övermanna mig att döda mitt yngsta barn.”

Den tredje satsen, Tahto (”Vilja”), handlar om Minnas okuvliga inre drivkraft. ”Min största glädje och ljuvaste njutning är att skriva. Jag kan inte föreställa mig hur jag skulle kunna leva längre om jag inte fick skriva,” skrev hon i ett brev år 1883. Outtröttligt skrev hon artiklar och teaterpjäser genom hela sitt liv. Hon var en idealist som kämpade för de svaga, sjuka och utsatta. Hon förespråkade lagar för att reglera alkoholbruk och kämpade för kvinnors rätt att äga egendom även efter giftermål. Hon ifrågasatte föreställningen att fattigdom var en gudagiven prövning och betonade istället människors ansvar att hjälpa varandra. Hon var dessutom en beläst kvinna, väl insatt i samtidens litteratur. I ett brev skriver hon: ”Vilken stor krigshjälte jag skulle ha blivit om jag hade fötts som man under en krigstid!” Hennes stridslystna natur och skarpa kritik gav henne många fiender, men hennes inflytande på samhället var sannolikt större än någon annan kvinnas i Finlands historia. Då verket urupprördes 2017 var hon fortfarande den enda kvinnan i Finland med en egen flaggdag – den 19 mars, jämställdhetsdagen. (Sedan 9.8.2020 har Tove Janssons och finska konstens dag tillagts som flaggdag.)

Minna Canth avled den 12 maj 1897 i hjärtsvikt, och nyheten om hennes död spreds snabbt över hela Finland. Hennes begravning hölls tre dagar senare och var så välbesökt att hela kyrkogården fylldes av människor. Den sista satsen i kvintetten, Muisto (”Minne”), skildrar det tomrum hon lämnade efter sig, men också hur hon banade väg för ett nytt samhälle med större jämlikhet. Kvinnorättsaktivisten Lucina Hagman, en av Minnas beundrare, skrev om sin vän: ”Du, du lärde oss att känna mänsklighet, lärde oss att söka den och finna den även där världen inte ville se eller erkänna att den fanns. Denna outtömliga kärlek är den största gåva du kunde ge ditt folk; du uppfyllde med dina gärningar det eviga budet: älska varandra.”

Min andra kvintett “Aino” Op. 60 är också den andra kvintetten i en trilogi med temat “Kvinnans öde”.  Som namnet antyder är verket en musikalisk skildring av de känslor som präglade Aino Sibelius (1871–1969) och hennes liv. Aino var syster till tre konstnärer – författaren Arvid Järnefelt, målaren Eero Järnefelt och tonsättaren Armas Järnefelt – men är kanske mest känd som hustru till den finska tonsättaren Jean Sibelius.

Till skillnad från Minna Canth var Aino Sibelius svår för mig att förstå, både som person och på ett emotionellt plan, vilket har gjort arbetet med denna kvintett särskilt krävande. Som Jenny Kirves skriver i sin bok Ihmeellinen olento (fritt översatt från finska till svenska av mig):

“Aino Sibelius var verkligen en förunderlig varelse. Hemligheten bakom hennes personlighet kommer alltid att förbli ett mysterium, hur mycket vi än försöker tränga in i hennes innersta väsen. Som människa var hon av sin egen sort, en speciell och motsägelsefull kvinna som på samma gång var anspråkslös och stark, men inom sin styrka mycket känslig och ibland till och med mjuk, ja, nästan svag. Hennes personlighet låter sig inte enkelt kategoriseras. Redan på sin tid ansågs hon vara svår att förstå, och i dag är det kanske ännu svårare. Kanske har nutidens kvinnor ännu svårare att identifiera sig med henne än de hade då. I den bemärkelsen var hon en konstnär, precis som sin make.

Det vore enkelt att analysera Aino ur ett nutida feministiskt perspektiv och se henne som en kvinna som offrade sig själv för sin mans musik. Men hon upplevde det aldrig så. Tvärtom kände hon sig upphöjd av sin mans musik, som en del av något evigt och heligt, och såg sig själv som en privilegierad person. Aino Sibelius kan därför inte bedömas utifrån dagens syn på jämställdhet. Hon kände sig inte förtryckt, för henne var det självklart att kvinnan är kvinna och mannen är man, och att de båda lever i enlighet med sin natur. Det var inte en fråga om att förtrycka eller att vara förtryckt – hon ansåg att kvinnan har sin styrka och mannen sin, och att de på detta sätt fullföljde sina av ödet givna livsuppgifter.”

Även om Aino har varit svår för mig att förstå, ville jag ändå att hon skulle vara en del av min trilogi – för utan hennes hängivenhet till sin make och deras familj hade vi kanske (eller snarare högst troligt) inte haft så många verk av Jean Sibelius. Till och med Jean erkände hur lyckligt lottad han var som hade fått gifta sig med Aino. På hennes 75-årsdag höll han ett tal där han sade:

“Du kunde kanske ha varit lyckligare och haft det bättre med en annan man, men jag hade aldrig kunnat vara lyckligare med någon annan än med dig.”

Den första satsen, “Rakkaus“ (Kärlek), beskriver den kärlek som höll deras äktenskap samman, trots de turbulenta tiderna och Jean Sibelius svåra alkoholism. Aino och Jean kände att de var själsfränder och älskade varandra djupt. Även efter många års äktenskap verkade de fortfarande nyförälskade, och Aino har kallats “kärlekens geni”. Hon skrev om sitt äktenskap:

“Jag är lycklig att jag har fått leva vid hans sida. Jag känner att jag inte har levt förgäves. Jag säger inte att det alltid har varit lätt – man har fått undertrycka och kontrollera sina egna önskningar – men jag är mycket lycklig. Jag välsignar mitt öde och ser det som en gåva från himlen. För mig är min mans musik Guds ord – dess källa är ädel, och det är underbart att få leva nära en sådan källa.”

Att undertrycka sina egna behov var en stor del av Aino Sibelius liv, även om hon såg det som sin plikt. Den andra satsen, “Höyry” (Ånga), handlar om hennes förmåga att hålla sina känslor tillbaka – medan ångan “pyste ut genom öronen”. Att ha sex döttrar med en man som led av alkoholism, reste mycket och ofta tillbringade nätter borta på grund av sitt drickande, måste ha varit en enorm påfrestning. Men när Aino var arg på sin make skällde hon aldrig ut honom – i stället teg hon i dagar eller till och med veckor.

Men även under de svåraste tiderna saknade Aino sin man djupt när han inte var hemma, vilket den tredje satsen “Kaipaus” (Längtan) skildrar. När familjen Sibelius skaffade en radio fick Aino tröst av att höra sin makes musik i sändning, och genom musiken kände hon sig närmare honom. Efter hans död levde hon ytterligare tolv år och saknade honom intensivt. Varje kväll läste hon hans partitur i sängen, bara för att få känna sig lite närmare honom, om så bara för en stund.

“Rautaa” (Järn) – det är vad jag tycker att Aino Sibelius var gjord av. Den lilla, späda kvinnan hade en vilja av stål och en hängivenhet till sitt livsöde som jag inte kan annat än beundra. Hennes liv var allt annat än lätt: hon var hustru till en alkoholiserad konstnär som lär ha sagt “Jag är en fattig man med en rik mans vanor”, vilket ledde till stora ekonomiska svårigheter. Deras tredje barn, Kirsti, dog av tyfoidfeber vid två års ålder (år 1900), och året därpå begick Ainos syster Ellen självmord. Aino levde genom båda världskrigen och det finska inbördeskriget.

Allt detta är mer än vad de flesta människor skulle kunna uthärda under en livstid – men Aino gjorde det.

Min tredje pianokvintett “Helene” Op.74 är den sista delen ur triptyken “Kokonainen” som består av tre verk för pianokvintett. Triptyken är en flerårig beställning av Kokonainen Festivalen i Finland. Den första delen “Minna” fick sitt uruppförande vid festivalen 2017 och den andra delen “Aino” vid festivalen 2018.

Den sista pianokvintetten “Helene – Nyanser ur Helene Schjerfbecks liv” får sitt uruppförande den 7:de augusti vid den femte Kokonainen Festivalen 2020. Så som namnet låter förstå belyser jag olika nyanser, stämningar och livsskeden ur bildkonstnären Helene Schjerfbecks (1862-1946) liv. Den finlandssvenska bildkonstnären Helene Schjerfbeck är en av Finlands mest kända modernister.

Helene Schjerfbecks konst har stått mig nära sedan barn och jag har målat min första kopia av hennes verk (för eget bruk) då jag var 12 år gammal. Jag kände även stor samhörighet och förståelse för henne som person, då hon hela sitt liv led av att problem med hälsan och bland annat därigenom var både melankolisk och deprimerad. Hon gifte sig aldrig, hon målade hela sitt liv och avslutade sitt sista verk en vecka före sin död.

Schjerfbeck växte upp under hårda förhållanden i en finlandssvensk familj i Helsingfors. Hon fick en höftskada som barn som troligen bidrog till att hon höll sig mycket stilla och troligen därigenom började rita mycket. Vid blott 11 årsåldern blev hon antagen till Finska Konstföreningens ritskola, dessutom som frielev. Efter det studerade hon vidare med hjälp av stipendier i Paris och i England och hon brukar minnas tillbaka till denna tid som den lyckligaste i sitt liv. I ett brev till Einar Reuter från 1918 skriver hon “I ungdomen fanns hopp, och kärlek till arbete det var roligt att måla, det enda roliga som fanns – tiden i Paris och första året i England. Sedan i Finland fanns intet hopp mer, ingen glädje, allt hvad som verkade det säger jag ej här.” Livslusten och -glädjen återspeglar jag i första satsen Balskorna, uppkallad efter hennes tavla med samma namn från 1882. Hon återkommer både till motivet “Balskorna” flera gånger under sitt liv såväl som till de lyckliga minnena från sin tid i Paris och England.

Under sin utlandsvistelse förlovade Helene sig med en engelsk konstnär och hann vara förlovad i två år innan fästmannen avbröt förlovningen, troligen på grund av hennes dåliga hälsa. Hon brände alla hans brev och har även bett alla hennes vänner bränna hennes brev, därför finns ingen vetskap om vem fästmannen var. Brännandet av breven kan även höras återspeglas i första satsen. På 1920-talet kommenterade hon att genom den brutna förlovningen visste hon vad smärta var, men att hon var glad över att hon hade fått välja konsten istället för plikterna som husmor. 

Trots att hon inte blev husmors undgick hon inte arbetet med hushållet. Det tog mycket av hennes tid och krafter till att sopa och tvätta golv, hugga ved, tvätta byk, laga mat och diska. Då hon var sjuklig hela sitt liv tärde dessa plikter ännu mer på hennes krafter och de begränsade hennes målande. I ett brev till Einar Reuter från 1932 skriver hon “De skratta åt mig när jag säger att jag haft mycket att göra — jag städar, diskar, kokar ibland, syr kläder, lappar allt, och det är mycket, och tittar ibland åt en målning — sätter jag mig att måla kommer räkningar, aldrig ro. Om man slapp hushållet!“. 

I allmänhet har allt det som berör kvinnors vardag klassats som oviktigt och ointressant. Därför är det kännetecknande att en kvinnlig konstnär målar en målning som t.ex. Schjerfbecks “Byktork (Tvättkläderna)” från 1883.  Knappast någon manlig konstnär skulle ha målat detta motiv. På samma sätt som Schjerfbeck illustrerade den kvinnliga vardagen med sin bildkonst, upplever jag att då arbetet inom hushållet upptog en så stor del av hennes tid och krafter, är det väsentligt att dedikera en fjärdedel av mitt verk till just torkande av byk. I ett brev från 1922 till Reuter sammanfattar hon sina behov så här “Jag söker inte framgång utan kronor – ty med kronor får jag möjlighet att måla mer, och det är mer än framgång, ära, för mig.”

Schjerfbeck är kanske mest känd för sina omkring 40 självporträtt. Till Ada Thilén skriver hon 1921 i ett brev “När jag nu så sällan orkar måla har jag börjat ett sjelvporträtt, man har modellen alltid till hands, det är bara inte alls roligt att se sig sjelv.” Hon blev även uppmuntrad av konsthandlaren Gösta Stenman, som var hennes beskyddare och såg till att både sälja hennes målningar och skapa ett ekonomiskt oberoende för henne. I två olika brev till sin vän Reuter från år 1937 kommenterar hon detta “Jag är svag – men börjar sjelvporträttet som Stenman åter vill ha.” och “Är det ej underligt att han vill ha sjelvportätt än!”. Hon tyckte om att utforska möjligheter och skriver 1944 i ett brev till Dora Estlander “Jag ser på en bok med målares självporträtt. De, som förskönat sig är tråkiga – Dürer, andra med.” År 1921 skrev hon till Reuter “Tecknade framför spegeln, efter 5 minuter faller ansigtet trött ihop    i morgon fortsätts …
Det är det ena livet, en annan dold ström är ens eget riktiga.” Detta egna riktiga tycktes hon alltid söka i sin konst. Min tredje sats “Självporträtt” består av en passacaglia av 12 ackord, som varje gång instrumenteras lite olika, med olika “nyanser”. De första fyra ackorden är även utgångspunkten för hela första och sista satsen och delar ur självporträtt hörs även i andra satsen då hon längtar till att få måla.

Sista satsen “Konvalescenten” heter så efter en av Schjerfbecks mest kända tavlor med samma namn från 1888 och tavlan kallas även för “Ateneums pärla” och är ett av de motiv som Schjerbeck återvände mest till (utöver självporträtten). Tavlan ställdes ut på Parisutställningen 1889 (då med namnet “Den första grönskan”) och vann en bronsmedalj i första klass. Konvalescenten kan ses som ett inlägg i samhällsdebatten, en hyllning till Louis Pasteurs upptäckter av infektionssjukdomar och dess botemedel. Den ursprungliga titeln “Den första grönskan” tycks dock hänvisa till ett uppvaknande efter en vinter eller en sjukdom och syns vara en tro på framtid. Bilden har även tolkats av många som ett slags självporträtt, en insikt och inledning av en ny fas i hennes måleri och att hon äntligen kände sig befriad från den brutna förlovningen. Det spekuleras även ifall hon återkom till motivet så ofta då hon hela sitt liv led av sin höftskada, och då hon dessutom under en stor del av sitt liv var sjuk och således en konvalescent själv. Men då hon var en blyg person och inte har yttrat något om detta, är allt detta endast spekulationer.