Jag går runt i mataffären med min inköpslista. Plötsligt får jag syn på en person som jag känner och gömmer mig snabbt bakom hyllan med cornflakes. Varför går jag inte fram och hälsar? Det gör jag givetvis ofta, men ibland undviker jag människor medvetet. Kanske för att jag inte mår så bra just då och blir rädd för att det ska märkas i mötet. Kanske för att jag är rädd för att inte räcka till i den andras ögon. När vi inte känner att vi är älskade, blir vi rädda för andra människor. Rädslan får oss att gömma oss och tro att andra människor är fienden eller konkurrenter.

Denna inledning till kapitlet Rädsla i Robert Erikssons bok Hungrigt Hjärta får mej osökt att tänka på Bo Kaspers Orkesters låt

Människor som ingen vill se¹

som inte har någon lust att lämna mig i fred

det finns människor som ingen jävel vill se

som inte har någon lust att lämna mig i fred

det finns människor som bara Gud orkar med

I “Devils & Dust” skriver Bruce Springsteen om rädsla. Sången är skriven som en kritisk röst gällande USA:s krig mot Irak. Springsteen sjunger utifrån soldatens perspektiv och samtidigt handlar sången om allas vår tendens att ge efter för rädsla: “Tänk om det som du gör för att överleva, tar död på det som du älskar?” Rädslan är en farlig kraft. Den kan göra ditt hjärta mörkt och fylla din gudomliga själ med demoner och damm.” Springsteen använder sig i texten av den urgamla idén från Första Moseboken i Bibeln om att människan är Guds avbild och att det därför finns en glimt av Gud i varje människosjäl. Kärleken till vår nästa är bränslet för själen medan rädslan är det som tar död på själen. Varje handling gjord i rädsla gör oss mindre mänskliga och utplånar den där glimten av Gud inom oss.

📙

Bruce Springsteen har rätt. Rädslan är en farlig kraft. Dag för dag möter vi rädslans retorik hos makthavare, hos människor i vår närhet och inom oss själva. Men det finns en sak som kan återskapa vår “gudomliga själ” och få oss att skapa en ljus berättelse: kärlek. Kärleken är konkret och praktisk och börjar alltid i mötet med den människa som vi är nära just nu. Som i mataffären. Tänk om Gud vill säga något genom den person som jag försöker undvika? Kärleken lyssnar på människor, rädslan avbryter. Kärleken betjänar människor, rädslan vill styra. Kärleken vill ta emot andra människor, rädslan dominerar. Ofta tror vi att vi vet bäst och att de människor vi möter inte har något att ge oss. Ett tecken på kärlek är att vi istället är redo att ta till oss “den andras” perspektiv och låta det påverka och förändra oss. När vi lever livet i kärlek i stället för rädsla blir vi vad vi redan är: Guds avbild. När vi lever livet i kärlek i stället för rädsla upphör andra människor att vara fiender och konkurrenter och träder också fram som Guds avbilder. Då behöver vi inte gömma oss bakom hyllan med cornflakes längre. Det finns ingenting att vara rädd för.

Å så avslutas kapitlet i boken med frågan:

Vad är Du rädd för?

📙