Även i den allra första tiden av en kris, för en stad - eller en individ - finns alltid ett uppståndelsefrö planterat som trotsigt säger “Kom, stig upp”. Men det hoppet är inte något som lätt växer fram. Det är ett hårt arbete. Det är något svårt och utmanande. I varje kris finns otaliga människoöden. Och för alla dem som förlorat en anhörig finns ett tomrum som aldrig kan bli fyllt. Det är därför vi behöver varandras händer. Allt vi tar oss för i livet har med våra händer att göra. Händerna symboliserar verkligen helheten av livet. Inte minst vår bön och vårt arbete. Tron är aldrig abstrakt. Tron är alltid praktisk och konkret.

Bruce Springsteen ändrade lite i sången My City of Ruins och framförde den i TV några få dagar efter terrordådet 11 september 2001. Det var nu en sång till en stad i kaos, till en stad i ruiner.

“Med dessa händer ber jag om kraft, Herre.

Med dessa händer ber jag om förnyad tro, Herre.

Vi ber om din kärlek, Herre.

Vi ber för de saknade / de förlorade, Herre.

Vi ber för den här världen, Herre.

Vi ber om styrka, Herre.”

… så plötsligt, som från jordens innersta, hörs en klar och tydlig röst “Kom, Stig Upp!”

I Robert Erikssons bok Hungrigt Hjärta har kapitlet, som bygger på My City of Ruins, titeln Uppståndelse. Kapitlet avslutas med följande fråga:

Vad önskar du att andra människor skulle göra för dig?

📙