Vissa menar att talet om Guds kärlek är sentimentalt och lite uddlöst.

För mig är det livsavgörande och radikalt.

Talet om Guds kärlek behövs i ett samhälle där vi aldrig ses som bra nog.

Många av oss har svårt att se oss själva i spegeln med kärlek.

Detta ger bränsle åt vår skam och leder till depression och ensamhet.

Så skriver författaren Robert Eriksson i kapitlet Ensamhet i boken Hungrigt Hjärta.

I filmen, där Bruce Springsteen skrivit inledningssången

- Streets of Philadelphia -

får huvudkaraktären - den framgångsrike advokaten - sparken när det framkommer att han drabbats av AIDS - den generationens mest skrämmande pandemin.

Allt rämnar. Snabbt försvinner arbetskamrater & vänner. Ingen ser mej längre. Sedan börjar självbilden lösas upp allt mer. Vem är det som syns i spegeln? Mörkret rullar in. Natten kommer. Här står jag ensam, övergiven & kall i regnet på tomma gator i Philadelphia med mina fina dyra kläder som inte alls passar längre …

Ska det vara så?

Blir vi,

som enskilda personer eller som samhällsgrupp,

satta

eller sätter oss själva

i karantän

p g a verkliga eller upplevda

yttre eller inre

hot?

---

I kapitlet som hör till sången fortsätter Robert:

Kanske är därför den finaste gåva vi kan ge till varandra att aldrig lämna varandra ensamma. Låt oss stanna kvar i relation till andra människor även när det känns smärtsamt och obekvämt. Så återspeglar vi Guds Kärlek.

Å så avslutas kapitlet Ensamhet i boken Hungrigt Hjärta med frågan:

Hur kan du skapa rum för en vän att våga berätta sin historia för dig och kunna lita på att du finns kvar oavsett vad som berättas?

🎶

📙