I Första Mosebokens fjärde kapitel¹ får vi ta del av mänsklighetens första mord. Kain dödar sin bror Abel. Därför förbannar Gud Kain, och Kain flyr till landet Nod.

I "Adam Raised a Cain" funderar Springsteen över hur faderns misstag och felaktiga val påverkar honom. Genom Kain och Abel visar Springsteen hur han alltjämt har sin pappas blod flytande i sina ådror. Springsteen identifierar faderns vrede, avund och stolthet också hos sig själv och känner tyngden av att behöva betala för sina förfäders förflutna.

Adam uppfostrade en Kain - och vi lever fortfarande i samma våldsspiral. Berättelsen om Kain och Abel är berättelsen om oss, i stort och smått. Kanske har du, precis som jag, varit i en konflikt där ett hårt ord mötts med ett ännu hårdare ord? När jag argumenterar vet jag precis vad som händer om jag går över gränsen och säger något hårt och nedvärderande till personen i fråga. Jag biter mig i tungan, men så kan jag ändå inte hejda mig. Jag säger de där orden som får konflikten att bli än värre. Jag vill ge igen. Jag vill ha rätt.

Kan Springsteen vara sann mot sig själv och älska sig själv som den han djupast sett är, trots allt det bagage som han ärver från sin far? Kan våldsspiralen brytas, så att han inte för vidare allt detta till generationen som kommer efter honom? Springsteen lämnar en liten strimma av hopp i slutet av "Adam Raised a Cain" när han sjunger om att hans mor "kallar honom vid sitt rätta namn". Moderns reservationslösa kärlek är en total kontrast och en vägvisare om hur livet måste levas för att fungera. På ett liknande sätt startar ett nytt kapitel i den stora berättelsen om människan i samma ögonblick som Jesus säger "Fader, förlåt dem" när han hänger på korset. När Jesus uttalar dessa ord, fråntas våldet som sker mot honom sin makt och förvandlas. Jesus lönar aldrig ont med ont, utan i sin kärlek avslöjar han det onda som sker, tar udden av synden och döden som plågar oss och visar en annan väg: att aldrig använda makt för egen vinning, aldrig leta efter syndabockar och aldrig skapa en egen klubb med några få utvalda som tänker lika - men alltid betjäna, förlåta och älska gränslöst.

Å så avslutar författaren Robert Eriksson kapitlet VÅLD i boken Hungrigt Hjärta med att fråga var och en av oss:

Vad finns det för risker i din omgivning och inom dig att vilja vara del av en grupp som bygger murar mot "de andra"?

📙