Hobbyns värde för den biologiska mångfalden

Biologiska hobbyer, såväl inom akvaristik som andra områden, spelar en viktig och positiv roll i samhället. Intresse och och förståelse för ekologiska system är en förutsättning för en lyckad hobby och kunskaperna stannar sällan vid endast det egna projektet.

Djurhobbyn växer fram

På Linnés tid var naturen outtömlig och skapad av Gud för människans behov. Urbaniseringen hade nyss startat, och bara några få stora städer fanns i världen. Samtidigt som kontakten mellan stadsbefolkningen och ”naturen” minskade, minskade också kunskapen och förståelsen för hur naturen fungerar hos allmänheten sakta. Stora delar av jorden var fortfarande vita fläckar på kartan. Samtidigt hade en del känsliga arter, framför allt på mindre öar, redan utrotats helt eller delvis.

Först mot 1800-talets slut började man så smått ana att jorden inte var outtömlig. Inte minst handeln med fjädrar för modeindustrin visade detta – vissa fåglar blev allt sällsyntare genom handel (Johnson, 2018). Befolkningsökning, industrialisering och den ökande möjligheten till resor och transporter förändrade samtidigt naturen. Vissa arter gynnades, men flertalet, speciellt stora arter och toppredatorer fick se sin del av jordens yta reducerad i en accelererande takt. Vid den här tiden togs de första allvarliga initiativen till Nationalparker genom både privata och nationella initiativ. Även människan förändrades. Den ökande urbaniseringen alienerade människan från naturen. Det startade ett allmänt intresse för att behålla kontakten med naturen genom olika hobbyer: akvarier, terrarier, samlingar av levande ormbunkar och så vidare (redan under 1700-talet fanns dock ett exklusivt fåtal ur den absoluta överklassen som höll djur för sitt nöjes skull). Speciellt från Tyskland och Storbritannien – som tidigt hade storstäder – spred sig intresset över Europa och till Nordamerika.

Från outtömlig till hotad

Hållandet av växter och djur som prydnad, sällskap eller inhämtande av kunskap och inte för förtäring är alltså en kulturverksamhet med sitt ursprung till stor del i industrialisering och urbanisering vid 1800-talets mitt. Det kom åtminstone från mellankrigstiden att bli en relativt klassöverskridande hobby.

Efter andra världskriget började så smått en allmän insikt om att allt i naturen inte var som det borde. Rachel Carsons bok ”Silent Spring” och kvicksilverdebatten i Sverige är exempel på det. Förutom de första ansatserna till skydd av flyttfåglar under 1900-talets början, kom så äntligen en internationell överenskommelse 1974 i den då så kallade ”Washington-konventionen” (idag CITES). Det var och är en överenskommelse om handel och har egentligen väldigt lite med naturvård att göra. Efter att en art inte längre har någon plats kvar att bo på, på grund av exploatering, bosättning, invasiva arter etc., försöker man rädda den genom att skydda de sista individerna. Egentligen en ganska cynisk verksamhet men den första större världsomfattande ansatsen som åtminstone liknade biodiversitetsskydd. Samtidigt var det först vid den här tidpunkten som man insåg att det kunde finnas en konflikt mellan biodiversiteten och hållandet av sällskapsdjur. Det gick fortfarande att köpa nästan vilket djur som helst – om man hade pengar. Att försvåra handel med javanoshörningar var ett enkelt val, och idag ser vi att det var rätt. Arten finns fortfarande kvar i ett litet område, om än på gränsen till utrotning. Hade handeln fortsatt skulle det knappast varit så. I andra fall var effekten tveksam, och idag anar man att det är svåra ekologiska och etiska avvägningar. Jättepandorna på zoo räddar många arter och biotoper indirekt men kanske inte just jättepandorna själva.

Att hålla sällskapsdjur verkar alltså vara ett allmänmänskligt beteende kopplat till urbanisering. Eller omvänt bor man i städer har sällskapsdjur en hälsosam effekt, det har även visats ha en terapeutisk effekt inom vården (Edwards & Beck, 2012; Katcher et al. 1984, Sanchez et al. 2015). Att urbaniseringen inte bara har en negativ inverkan på naturen utan objektivt även på människan är konstaterat (till exempel Grinde & Patil, 2009).

Hobbyns betydelse för ett hållbarare samhälle

Vi tror att det är av stor vikt att barn och ungdomar bereds möjlighet att ha sällskapsdjur. Åtminstone för många ger det en förståelse för naturen som TV och internet inte kan ge. Det är speciellt viktigt idag när artkunskap och exkursioner får så litet utrymme i dagens skola.

Bara för att man har ett husdjur blir man inte intresserad av naturen, men de människor som idag engagerar sig för naturskydd, speciellt de som blir biologer, har ofta en bakgrund i någon djur- eller växthobby (samlarhobbyer, akvarister, fiskare, fältbiologer osv). Vi tror att tillväxten av engagerade och genuint intresserade professionella biologer och andra naturvårdare är åtminstone delvis beroende av förutsättningarna att utöva dessa hobbyer. Varför skulle man bry sig om (till exempel) en liten räkas överlevnad i en pöl utanför Sao Paulo om ingen känner till den och bryr sig om den?

”Köp en fisk – rädda ett träd”

Vi menar att handeln med djur inte nödvändigtvis är av ondo. Om arten har ett ekonomiskt värde kan det finnas ett incitament att bevara habitatet. Om habitatet väl är försvunnet eller förstört är alla bevarandeprojekt och artskydd förgäves. Jämför till exempel ”Project Piaba” (https://projectpiaba.org/ eller Sy Montgomerys bok Amazon Adventure: How tiny fish are saving the world’s largest rainforest (2017), jämför biologen Scott Dawd, 2015) med devisen ”köp en fisk – rädda ett träd”.

Det är också så att inom vissa organismgrupper, av slump eller historiska skäl, så finns kunskapen och specialisterna (nästan) uteslutande bland hobbyfolket. Där finns inga professionella forskare (en omständighet är naturligtvis att det finns betydligt fler arter än forskare). Hit hör bland annat vissa fiskar och många insekter.

Amatörer bidrar till gröna näringar

Utvecklingen av teknik för akvaponik (matproduktion där man odlar till exempel tilapia och tomater i ett relativt slutet system) liksom hållande och ibland odling av marina organismer (för forskning eller offentliga akvarier) har till stor del utvecklats och förfinats av dugliga amatörer.

Det är därför vi ser det som en delikat balansgång för myndigheter att dels stödja den handel med djur och växter som har en övervägande positiv inverkan på de vilda populationerna och dels motverka den handel som är uppenbart skadlig även när habitatet är relativt oskatt. Som exempel på respektive ytterligheter kan tas dels akvariehandeln med vilda kardinaltetror, Paracheirodon axelrodi (ej CITES-listad) som inte hotar ens lokala populationer trots omfattande fångst, och som istället erbjuder ett visst indirekt skydd av habitatet, samtidigt som arten är en utmärkt inkörsport till akvariehobbyn (dessutom har, som Scott Dawd framhöll i ett föredrag 2015, fångst och handel en positiv effekt för hela lokalsamhällen längs Rio Negro där arten utgör en viktig inkomstkälla). Dels handeln med Scleropages formosus (asiatisk bentunga, asiatisk arowana; CITES: I, Kommissionens förordning: A, IUCN: endangered), en art som ändå odlas kommersiellt, där speciellt den åtråvärda röda populationen på norra Borneo, trots att området är relativt otillgängligt, troligen är nära utrotning (Voigt, 2016).

Det är givetvis så att handel med många av de arter som ingår i CITES är fullkomligt förkastlig och bör förhindras med alla medel (fast ändå ganska meningslös om inte det kombineras med ansträngningar att rädda habitatet). Samtidigt är i många andra fall hela familjer eller ordningar omfattade i bestämmelserna där vissa arter verkligen är hotade av handel medan andra (oftast sådana där habitatet är väl skyddat) inte alls har samma hot av handeln. Där kanske det sker en omfattande odling, kommersiellt och/eller på hobbybasis och där IUCN:s bedömning är least concern. Det är av naturliga skäl oftast dessutom sådana arter som är väl lämpade som sällskapsdjur. Ett exempel på en sådan art är pilgiftsgrodan Dendrobates leucomelas (som inte är mer giftig än andra grodor när den hålls i fångenskap).

Många akvarister brinner för bevarandet

De flesta av våra medlemmar är inte bara angelägna om att hålla exotiska arter i fångenskap, de är också engagerade i arternas och habitatetens överlevnad. Många har gjort resor till de platser där deras favoriter lever och är ibland de enda som sitter inne med en övergripande kunskap om just de speciella organismernas förekomst, förutsättningar, biologi och hotstatus. Dessutom ger just hållandet av akvariedjur unika ekologiska insikter om sambanden mellan abiotiska (syre, koldioxid, temperatur, kväveföreningar etc.) faktorer, växter och djur i ett relativt slutet system som ett akvarium. Amatörerna är ibland verkliga experter, och vår erfarenhet är att de är en god källa till kloka lösningar för att trygga såväl hobby som artrikedom.