Text & Foto: Erik Åhlander och Ola Åhlander

(från SARF-aktuellt 2006 (3): 13-14)

Ormgrönlingar kallades de alltid i de gamla akvarieböckerna. Att fisken kallas så beror på att grönling förr var ett mycket vidare begrepp än det är idag. Familjen grönlingar splittrades för ca 20 år sedan i grönlingar och nissögefiskar. Ormgrönlingen är en nissögefisk precis som vårt svenska nissöga och som t ex botior. I handeln heter de ofta Kuhlii-ålar efter arten Pangio kuhlii, som i sin tur är uppkallad efter holländaren Heinrich Kuhl (1797-1821). Kuhl var en zoolog och upptäcktsresande som samlade in ormgrönlingar och andra fiskar på Java i början av 1820-talet till museet i Leiden. Tyvärr dog han i staden Bogor på Java av en leversjukdom. Fransmannen Valenciennes namngav fisken 1846 för att hedra Kuhl. Kuli-ålar (utan ”h”) är ett sämre namn eftersom kuli är en nedsättande beteckning på fattig dagverkare i Asien – ett sämre hedersbevis till Heindrich Kuhl.

Det finns mer än 30 olika arter av ormgrönlingar, varav ca 25 är vetenskapligt beskrivna. Av dessa är ungefär hälften enfärgat bruna, mörka eller rosa-beiga ibland med några längsgående tunna ränder. Resten är mer eller mindre laxrosa med mörk teckning, oftast med ett antal sadel-formade fläckar över ryggen. Det är helt klart att den art som för närvarande kallas för Pangio kuhlii (den kan tänkas byta namn i framtiden) förekommer regelbundet i zoohandeln. Hur många ytterligare arter som förekommer regelbundet i handeln är okänt, men troligen är det minst 3-4 stycken.

De flesta ormgrönlingar är relativt lätta att könsbestämma. Könsskillnaden är olika för olika arter, men det är i första hand bröstfenorna som man skall titta på. Oftast är den andra fenstrålen mycket tjockare än övriga strålar hos hanen men inte hos honan. Hos några arter är bröstfenan istället längre. Varför just bröstfenorna skiljer könen åt är oklart, men troligen har det med lekbeteendet att göra. Hos lekmogna djur är dessutom honan mycket bredare än hannen. Ibland lär man till och med kunna se att honan är fylld med grön rom.

Ormgrönlingarna lever alla i Asien. Några av arterna finns i Indien. Flest arter finns på Malacka-halvön, Sumatra och Borneo. Det finns ormgrönlingar även på Java samt i Bangladesh, Myanmar, Thailand, Laos och Vietnam. Ofta lever de bland döda löv på botten av måttligt strömmande bäckar. De tre bandade arterna P. cuneovirgata, P. kuhlii och P. malayana har påträffats tillsammans i naturen. Därför är det faktum att ormgrönlingar kommer från samma sändning ingen garanti för att de verkligen är av samma art. Dessutom är speciellt den art som för närvarande kallas P. kuhlii ganska variabel, så artbestämningen är inte helt enkel.

Sporadisk odling av ormgrönlingar har förekommit ganska många gånger, men uppgifterna går isär och när vi sökt efter information på Internet har vi bara hittat några få källor med pålitliga data. En sak är dock uppenbar. Olika Pangio-arter verkar ha olika lekbeteende. Mike Hellweg (bl a ordförande i Missouri Aquarium Society) berättar i en artikel på Internet hur han odlar Pangio kuhlii. Han håller fiskarna i specialinredda artakvarier. Fiskarna blir könsmogna först vid 1-2 års ålder. Under lågtryck blir fiskarna oroliga. Då passar han på att ge rejäla vattenbyten. I gryningen leker fiskarna bland flytväxter. De flesta romkornen fastnar vid växterna, de som når botten blir uppätna. Efter leken flyttar han antingen växterna (med romkorn) eller de vuxna djuren till ett annat akvarium.

Robert Christmann har en tysk hemsida med mycket spännande information. Han har samlat information från olika tyska akvarister. Det är framför allt erfarenheter från lek av enfärgade arter som redovisas. Åtminstone vissa av dessa arter verkar leka på botten. Ett problem har tydligen varit för honorna ge ifrån sig rommen. Det behövs någon plats i akvariet där honan kan klämma ur sig rommen genom att simma genom en smal passage. Det kan vara mellan stenar i ett röse, mellan filter och akvarieruta eller genom hål i kokosnötskal.

Försök gärna odla ormgrönlingar. För anteckningar om var, när och hur. Fotografera lekdjuren med närbilder på huvud och stjärtfena så det är möjligt att efteråt bestämma vilken art det är. Alla Pangio-arter ger guld i odlingskampanjen. Lycka till.

Källor

Burridge, M E 1992 Systematics of the Acanthophthalmus kuhlii complex (Teleostei: Cobitidae), with the description of a new species from Sarawak and Brunei. Copeia 1992(1): 172-186.

Kottelat, M & K K P Lim 1993 A review of the eel-loaches of the genus Pangio (Teleostei: Cobitidae) from the Malay Peninsula, with descriptions of six new species. Raffles Bulletin of Zoology 41(2): 203-249.

(dessutom källor på nätet, men dessa länkar är nu döda)