Inom judendomen så tänker man sig att Gud har en speciell relation just till det judiska folket. Genom att omskära all judiska män så skulle judarna visa sitt förbund med Gud (första Moseboken 17:12).
Historien är viktig inom judendomen. Judarna menar att Gud visar sig i historien. Historierna berättar vem Gud är och hjälper människorna att lära känna honom/henne. Historien berättar hur Gud träffar först Abraham och sedan Mose. I historierna får vi också veta att Gud är med både Abraham och Mose. Det är Gud som först hjälper Abraham till ett stort folk och sedan hjälper Mose att befria israeliterna från farao. På så sätt svetsar historien ihop det judiska folket, den skapar en gemensamhetskänsla och en identitet.
Skapelseberättelsen är den första händelsen i historien. Berättelsen om Abraham är den andra största händelsen i historien, eftersom Abraham är judarnas stamfader genom sonen Isak.
Förutom en gemensam historia har diasporan och förföljelserna som varit enda sedan Jesus korsfästes varit ytterligare orsak till att gemenskapen inom judendomen varit så stark. Det har funnits en känsla och ett behov av att hålla ihop folket för att bevara religionen och traditionerna. När man utsätts för massa hemskheter och utsätts för massa diskriminering så blir det väldigt viktigt att som grupp hålla ihop. Det skapas en ”vi” känsla.
Enligt judiskt tro så skapades världen för 6000 år sedan. Abraham ses som det judiska folkets stamfader. Det var hans folk som var slavar under Farao och det var detta folk som Mose räddade från slaveriet och förde de till det land, Kanaan, som Gud lovat judarna. Kanaan är det land som idag heter Israel. På berget Sinai så sluter Gud ett förbund med det judiska folket, de är nu det utvalda folket.
När Mose dog styrdes Kanaan av några kungar. De viktigaste var David och Salomo (900 fvt). Israel låg i krig med ett folk som hette filistéerna. De hade en man som ansågs vara oslagbar, han var i det närmaste en jätte. Hans namn var Goliat. David lyckades genom list besegra Goliat och blev därmed upphöjd till Kung. Hans tid blev en storhetstid och Jerusalem blev en religiös och politisk huvudstad. När David dog tog hans son Salomo över. Han var extremt vis och hans visdom sas vara given av Gud. Salomo hade 700 fruar och 300 bi-fruar, alla ifrån olika folkgrupper/nationaliteter. Salomo byggde ett tempel i Jerusalem, som är av mycket stor betydelse för judendomen, det är dess absolut heligaste plats. Templet revs år 70, och det enda som finns kvar är en bit av muren. Detta är nu det som kallas klagomuren, den heliga platsen i Jerusalem.
Under århundraden påverkades judendomen av grannfolkets religioner. Då kom det profeter som kämpade mot dessa intryck. Profeterna sa att de hade meddelande från Jahve, Gud. Meddelandet var att om folk inte skulle sluta dyrka andra gudar så skulle de straffas hårt. De sa också att Gud skulle rädda en del av folket och att han skulle sända Messias, frälsare, för att göra detta. Messias sågs som idealkungen som skulle skapa lycka och fred. Eftersom Israel låg i ett område som många stormakter ville ha så blev det ofta krig. Efter Davids och Salomos död följde svåra tider för judarna. Det var krig och folket fördes bort och tvingades leva i exil.
Vid tiden för Jesu födelse så var det romarna som härskade i Israel. De tröttnade på judarnas motstånd och körde ut flertalet ut ur landet. Templet som Salomo byggt och som var religionens centrum och hjärta förstördes.
Abraham är judarnas stamfader och man kan säga att Moses är grundaren till judendomen. Mose var israelit men han var född i Egypten. Mose familj hade som många andra israeliter flyttat till Egypten och bott där i många år. Med tiden så blev israeliterna fler och fler och detta skrämde livet ur Faraon, Egyptens härskare. Hans skräck var att israeliterna som bara fler och fler skulle ta över makten. Han tänkte att om israeliterna blev slavar så skulle han kunna ha koll på de. Därför gjorde han dem till slavar. För att begränsa antalet israeliter så bestämde han att alla nyfödda pojkar skulle dränkas. Det var på den här tiden som Mose föddes. Även han skulle dränkas.
Moses mamma ville inte att hennes son skulle dö. En dag la hon Moses i en korg och satte korgen i floden Nilen. Som tur var så hittade Faraos dotter korgen med Mose i och tog hand om honom. Han fick följa med till slottet och växte upp hos Faraon och som en egyptisk prins. Självklart så hade inte Faraon någon aning om att Moses var israelit. En dag när Moses var ute såg han en israelit bli misshandlad av en egyptier. Detta gjorde honom galen av ilska. Mose slog ihjäl egyptiern. Efter dådet var han tvungen att fly till öknen. Mose skulle träffa Gud i öknen. Det var nämligen så att Gud ville rädda israeliterna. Så Gud uppenbarade sig för Moses. I uppenbarelsen sa Gud till Mose att han måste tillbaka till Egypten. Mose lydde Gud och återvände till Egypten. Han sökta upp Farao och sa att han skulle befria israeliterna. Vad tror du Farao sa? Nej så klart, han struntade i vad Mose sa och Gud lät då en massa olyckor drabba egyptierna.
Till slut gav Farao upp och israeliterna fick lämna Egypten. Israeliternas resa ut ur öknen skulle ta 40 år. På väg till Kanaans land (Israel) träffade Mose Gud på Sinaiberget. På berget så slöt Gud ett förbund med Mose och hans folk. Det här förbundet symboliserades med manlig omskärelse. Nu blev judarna Guds särskilda folk. Det var också på berget Sinai som Mose fick de tio budorden. Det judiska folket skulle följa dessa bud. Denna händelse är början till judendomen som en religion.
År 70 började det som kallas för diasporan, landsflykten. Det var romarna som hade kört ut judarna från deras egna land. Judarna levde utspridda fram
till 1948, då staten Israel bildades. Den största anklagelsen och grunden till förföljelserna var att de var ”gudamördare”. De anklagades för att tillsammans med romarna korsfästa Jesus.